Avdelningen för arbetsmiljökemi i Hässleholm

Fru talman! Anders Karlsson har frågat mig om jag avser att verka för att säkerställa den långsiktiga och ur arbetsmiljösynpunkt så viktiga forskningen vid avdelningen för arbetsmiljökemi i Hässleholm. Jag instämmer med Anders Karlsson att frågor som är relevanta för samhället såsom arbetsmiljö är viktiga forskningsområden. Det är också viktigt att sådan forskning håller högsta kvalitet. Därför genomför forskningsråden regelbundna internationella utvärderingar av den forskning som får stöd av dem för att garantera att det är den i internationell jämförelse bästa forskningen som får statens stöd. Avdelningen för miljökemi har under en följd av år fått särskilt stöd för etablering av verksamheten i Hässleholm. Från 2005 har Stockholms universitet direkt anvisade medel om 3,35 miljoner kronor för stöd till avdelningen för miljökemi. Under 2006 ges dessutom ett tillfälligt anslag om 3,5 miljoner kronor för detta ändamål. Beträffande detta anslag kan sägas att på sikt måste alla forskningsprojekt inom ett lärosäte rymmas inom ramen för dess totala budget och följaktligen måste kostnaderna prioriteras inom organisationen mellan de angelägna projekt lärosätet vill driva. Därutöver ska forskarna söka bidrag från externa finansiärer som tilldelar medel efter kvalitetsbedömningar. Det är inte rimligt att riksdag och regering gör bedömningar och prioriteringar av forskning och beslutar om fördelning av medel till enskilda forskargrupper. Forskarna i Hässleholm har möjlighet att söka forskningsbidrag för sin verksamhet genom Vetenskapsrådet för mera grundforskningsinriktade delar, och från Verket för innovationssystem, Vinnova, Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande, Formas, samt Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, FAS, för de delar av forskningen som mera specifikt rör miljö och arbetsmiljö. Under de närmaste åren tillförs våra lärosäten stora medel. Regeringen fullföljer dessutom de satsningar som aviserades i den forskningspolitiska propositionen 2005. Utöver dessa satsningar ges lärosätena en ytterligare förstärkning så att de får ökade möjligheter att prioritera de projekt som bedöms ha högst kvalitet. Nästa år tillförs Vetenskapsrådet närmare 230 miljoner kronor, huvudsakligen riktat mot medicin, teknik och miljöforskning. Även Vinnova, Formas och FAS får ökade anslag 2007 med 120, 54 och 16 miljoner kronor respektive. Våra universitet och högskolor föreslås 2007 sammanlagt få ökade anslag för forskning och forskarutbildning med mer än 300 miljoner kronor. Under de följande åren kommer anslagen för forskning och forskarutbildning att öka ytterligare. År 2008 kommer de sammanlagda forskningsanslagen att öka med ca 1,5 miljarder kronor. Härigenom kan svensk forskning få ännu bättre internationell konkurrenskraft.

Fru talman! Avdelningen för arbetsmiljö, AMK, är en forskningsenhet på institutionen för analytisk kemi vid Stockholms universitet. Sedan hösten 2000 bedrivs verksamhet i ett nybyggt laboratorium i Hässleholm. Forskargruppen har mött stora framgångar och har mångårig erfarenhet av forskning inom analytisk kemi och arbetsmiljö. Forskningen har resulterat i nio doktors- och fyra licentiatavhandlingar. I dag utgör forskningsarbetet ett samarbete med medicinare, toxikologer, kemister, aerosolfysiker och specialister inom industrin både i och utanför Sverige. AMK:s mål är att forska och sprida kunskap kring risker från giftiga kemikalier med användning i arbetslivet och inom industrin. Enheten utgör en nationell resurs rörande kemikalier inom arbetslivet och tar fram nödvändiga underlag för myndigheter i och utanför Sverige. Därutöver ska den utgöra en regional resurs för att medverka till att arbetsplatsundersökningar och arbetsskadeutredningar förbättras och att ett objektivt underlag tas fram. AMK:s arbete befinner sig i framkanten av forskningslinjen och har kommit att bli mycket viktigt för en ständigt förbättrad arbetsmiljö på arbetsplatserna. Under lång tid har AMK arbetat intensivt för att långsiktigt trygga den angelägna forskning som bedrivs i Hässleholm. Efter ett antal år med ekonomisk ovisshet fick verksamheten vid AMK från och med innevarande år en stabil, långsiktig lösning. I budgetpropositionen år 2006 tilldelades den 3,35 miljoner kronor per år vilket långsiktigt utökades till 6,7 miljoner kronor per år. Såväl oppositionens partier som regeringspartierna har röstat för utbildningsutskottets respektive arbetsmarknadsutskottets förslag på anslagsnivå när frågan om AMK vid Stockholms universitet varit upp för beslut i riksdagen. Min fråga till utbildningsministern är: Vad har gjort att man i årets budget har bestämt sig för att skära ned anslaget som de facto en enig riksdag har beslutat om? Det fanns inga reservationer, utan en enig riksdag beslutade om att man skulle öka anslaget till över 6 miljoner kronor. Nu skär man helt plötsligt bort det. Min fråga kvarstår. Vad är det som har gjort att man tycker att den här forskningen inte är så viktig att den behöver de pengarna?

Fru talman Det är väl angeläget att vi är alldeles klara över att vi har en gemensam utgångspunkt så långt att forskning om gifter i arbetslivet är en viktig sak. Vi måste sträva mot ett arbetsliv med en sådan miljö att människor inte tar skada av att vara där. Vi har minsann nog problem med frånvaro från arbetslivet ändå. Allt ska förstås göras för att våra arbetsmiljöer ska vara så bra i allmänhet och giftfria i synnerhet som de bara kan. Institutionen i Hässleholm har sedan några år tillbaka ett slags grundstöd från staten via Stockholms universitet. Det kvarstår ju. Det framgår av vårpropositionen i år, och det är ingen ändring på det i den budgetproposition som den borgerliga regeringen lade fram. De 3,35 miljonerna kommer via Stockholms universitet att komma till Hässleholm även framöver. När Anders Karlsson använder begreppet långsiktig är det de pengarna vi ska tala om. Det är de som har varit långsiktiga. Det extra anslag på ytterligare 3,5 miljoner kronor som tillfördes för 2006 har det aldrig funnits något löfte om att de skulle bli permanenta. För dem bör gälla den huvudprincip som jag också tror att vi djupast sett är överens om. Det är inte jag, Anders Karlsson och andra politiker som är bäst på att avgöra vilka forskare i Sverige och rentav i världen som är duktigast på att identifiera hur man bekämpar gifter i arbetslivet. Den grundprincip vi bör stå för gemensamt är att sådana forskningsmedel ska fördelas i konkurrens. Jag har ett par avslutande poänger. Den borgerliga regeringen har vidgat den ram som forskare kan söka medel ur. Sannolikheten så långt att forskarna i Hässleholm får ytterligare medel också framöver har ökat i den meningen att det finns en större pott att söka ur. Min andra poäng är att såvitt jag har kunnat finna har den socialdemokratiska oppositionen inte i sin skuggbudget tillfört några ytterligare pengar utöver de 3,35 miljonerna. Om Anders Karlsson anser att det är vi politiker som är bäst på att fördela forskningsmedel generellt har han också en uppgift i sin egen partigrupp att få igenom extraanslaget framöver. Vad jag har kunnat finna har ni inte något sådant yrkande. Avslutningsvis i detta inlägg vill jag säga att jag tror att vi ska vara tacksamma för att verksamheten i Hässleholm bedrivs. Det finns ett grundstöd till den via Stockholms universitet som finns kvar år 2007 och förmodligen också därefter. Vad gäller de extra pengarna ska de fördelas i konkurrens enligt min mening.

Fru talman! Om det inte finns detaljerat i vår budget beror det på att vi har ett budgetförslag som ungefär så här tjockt som jag nu visar med fingrarna i förhållande till regeringens som är av en mycket större modell. Det kan innebära att vissa detaljer inte är klara. Men det är helt klart att i den budget vi lade fram i fjol finns det 6,7 miljoner till forskningen i Hässleholm. Vi hade självklart tänkt fortsätta den satsningen. Det är inte så att man kan ge ett tilläggsanslag på 50 % eller 100 % och sedan året därpå dra tillbaka de pengarna och tro att verksamheten ska fortsätta. Det är en ren omöjlighet. Man har redan gett indikationer: Här är de ramar ni kan jobba med i fortsättningen för att lyckas bättre med er forskning. Historiskt är det också viktigt med denna forskning. Den frågan drevs av några här i riksdagen, och jag var själv med bland dem. Det fanns ingen forskning alls på detta område vid det tillfälle när den sedermera kom till stånd i Hässleholm. Det drevs tillsammans med fackliga organisationer som hade väldigt många medlemmar som man misstänkte skadades av just isocyanater. Därför kom den här forskningen till, och därför behövde den speciella anslag för att den verkligen skulle komma till. Forskarvärlden kände inte det som någon angeläget. Då är det viktigt att politiken går in, pekar och säger: Det här måste vi forska vidare på. Det har man gjort. Därför har man också nått väldigt goda resultat. Det har till och med inneburit att två ISO-certifieringar har kommit till stånd tack vare forskningen i Hässleholm. Den är oerhört viktig ur arbetsmiljösynpunkt. Ministern säger här: Vi vill forska för att få en bättre arbetsmiljö. Jag hoppas att det är så, Lars Leijonborg. Men jag blir väldigt illa berörd när jag kan läsa att man ska lägga ned Arbetslivsinstitutet. Man tar ifrån arbetslivsforskningen 337 miljoner för att man ska få en bättre arbetsmiljö. Man skär 157 miljoner från Arbetsmiljöverket, och man tar hälften av anslagen i Hässleholm för just isocyanatforskning. Det ger inte de rätta signalerna, som ministern här vill påskina, att man verkligen vill slå vakt om en bättre arbetsmiljö, utan tvärtom. Ytterligare en sak är att efter inlämnandet av min interpellation ringer till min förvåning en journalist till mig från tidningen Norra Skåne och säger: Regeringen kommer inte att göra någonting. Det är en presschef hos Lars Leijonborg - jag tror att han heter Johan Britz - som har svarat på interpellationen till journalisten på tidningen innan jag hade fått svaret. Är det god etik? Är det så det ska fungera i Sveriges riksdag? Jag blev väldigt upprörd över det och kommenterade det också i tidningen. Jag har med anledning av det också skrivit en insändare. Signalerna från regeringen är inte att man vill satsa på arbetsmiljöforskningen när man lägger Arbetslivsinstitutet, skär 157 miljoner från Arbetsmiljöverket och tar 50 % från forskningen i Hässleholm. Det ser jag och vi från det socialdemokratiska partiet väldigt allvarligt på. Den moderatledda regeringen har talat så mycket om utanförskapet och de 500 000 som är sjukskrivna och förtidspensionärer. Vill vi stoppa inflödet till det vill det också till att vi får en bättre arbetsmiljö.

Fru talman! Vi är överens om en hel del. Det gäller till exempel det som Anders Karlsson slutar med. En bättre arbetsmiljö är en väg att gå för att bekämpa sjukfrånvaron. Vi är också överens om att det kan finnas fall där det finns områden som forskarvärlden inte har tillräckligt identifierat som en forskningsuppgift och där det kan behövas politiska anvisningar om att en forskning behöver komma till stånd. Då brukar man göra det genom att man garanterar en viss grundfinansiering. Det är just det som har skett i det här fallet och som kommer att fortsätta. Däremot är huvudprincipen att om vi ska ha forskning av så hög kvalitet som möjligt ska tillgängliga medel sökas i konkurrens. Det är därför som extrasatsningen inte fortsätter i meningen att den är öronmärkt. Här går våra verklighetsbilder isär. Enligt vad jag har inhämtat och kunnat läsa i de texter som finns gav den socialdemokratiska regeringen heller inte något besked om att den anslagsnivå som gäller för 2006 skulle bli permanent. Om vi verkligen menar allvar med att vi vill att forskningen ska bli så framgångsrik som möjligt - vad menar vi då? Ska vi vara riktigt seriösa menar vi egentligen inte att några personer i Hässleholm ska ha livstidsgaranti för att de ska få jobba med det här just där. Vi menar att de forskare i Sverige och kanske världen som är bäst på att lösa problemet ska få så stora resurser som möjligt. Det är också det svar jag har på Anders Karlssons mer generella fråga om regeringen är skeptisk till arbetsmiljöforskning. Det vi gör hävdar vi är en kvalitetssatsning. Vi menar att den sektorsforskning som bedrivs på detta område i utvärderingar har visat sig ha kvalitetsbrister. Vi tror att sektorsforskningen ofta blir bättre om den förs samman med den universitetsbaserade forskningen och den forskning som finansieras i konkurrens med annan forskning. Det är det vi gör. Vi växlar sektorsforskningsstöd mot mer generellt forskningsstöd. Den utvecklingen kommer att fortsätta i den meningen att fakultetsanslagen kraftigt ökar, som jag nämnde i mitt ursprungliga svar. Om de forskare Anders Karlsson tar upp är så duktiga som han säger - jag har personligen ingen anledning att ifrågasätta det - kommer forskningen att kunna bedrivas i samma utsträckning även i fortsättningen. Då kommer de att vinna forskningsmedel i konkurrens.

Fru talman! Det sista låter betryggande - att forskningen kommer att fortsätta. Jag kan inte bedöma hur skickliga forskarna är, men indirekt säger Lars Leijonborg att de har visat för dåligt resultat och därför inte ska ha pengarna. Det sade han i en mening mitt i anförandet. Det är klart att det är möjligt att det är så. Jag kan inte bedöma om forskningen bör bedrivas i Hässleholm, vid Stockholms universitet, i Lund eller Uppsala eller någon annanstans. Men de här sektorerna inom arbetsmiljön är oerhört viktiga. I och med att man lägger ned hela ALI, som har en budget på 377 miljoner, och skär ned Arbetsmiljöverkets anslag med 157 miljoner ger man felaktiga signaler. Lars Leijonborg säger: Vi ska inte satsa på sektorsforskningen, utan på universiteten. Men universiteten har inte innan man inrättade sektorsforskningen gjort några ansträngningar på det området, utan har sysslat med annat. Därför är det oerhört viktigt. Statssekretare Eva Uddén Sonnegård hävdar i senaste numret av tidningen Arbetarskydd att universiteten med sina höjda anslag ska ta över arbetsmiljöforskningen. Blir det så? Kan utbildningsministern garantera mig att arbetsmiljöforskningen fortsatt kommer att få lika mycket pengar i de ordinarie universiteten, eller hur jag ska uttrycka det, som den har fått tidigare vid Arbetslivsinstitutet och Arbetsmiljöverket och i Hässleholm? Det är min sista fråga.

Fru talman! Avvägningen mellan generellt forskningsstöd och stöd till sektorsforskning är naturligtvis inte något antingen-eller. Det finns ett antal specialforskningsinstitut som även vi avser att stödja. Men vår grundhållning på detta område är att den politiska styrningen av forskningen ska bli mindre. Vi ska i högre grad lita till vetenskapssamhällets förmåga att bedöma och prioritera saker på det här området. Självfallet är forskning om arbetsmiljöproblem en mycket viktig sak, där verksamheten i Sverige definitivt ska vara omfattande. Jag är övertygad om att det kommer att bli så också. Precis som statssekreteraren på Arbetsmarknadsdepartementet sade är jag övertygad om att en hel del av den forskning som bedrivs på arbetsmiljöområdet och som motsvarar höga kvalitetskrav kommer att bestå. Jag kan säga det med viss trygghet tack vare att ramen för forskning i Sverige vidgas rätt avsevärt. Som jag nämnde handlar det om en och en halv miljard i nivåhöjning om vi går till 2008. Det är inte bara min förtjänst, utan också den gamla regeringen som i sin forskningsproposition åstadkom en del av den ökningen. Inom den vidgade ramen är det min övertygelse att omfattande arbetsmiljöforskning kommer att bedrivas också i framtiden.