avveckling av försvarsmatriel

Fru talman! Ola Karlsson har i samband med av- vecklingen av försvarsmateriel frågat mig om vilka åtgärder jag vidtar för att avvecklingen av överskottsmateriel leder till största möjliga netto för staten och skattebetalarna. Först vill jag beklaga att den här debatten har för- dröjts. Skälet är att överlämnandet av interpellationen till Försvarsdepartementet fördröjdes några dagar. Detta ledde till att jag och Ola Karlsson inte kunde finna en debattdag som passade både mig och honom. I sakfrågan vill jag erinra om att jag den 14 mars i år var här i kammaren och informerade om avveck- lingen av övertalig materiel hos Försvarsmakten och att jag då redovisade helhetsbilden av denna kom- plexa fråga. I ett första steg bedömer Försvarsmakten insatsor- ganisationens, vari hemvärnet ingår, behov av materi- el utgående från dess uppgifter och verksamhet. Där- efter klassificeras resterande materiel som överskott och avvecklas. Överlåtelse av försvarsmateriel är ett myndighetsansvar, och Försvarsmakten axlar detta ansvar väl. Den analys myndigheten gjort med ut- gångspunkt i regeringens inriktning och de krav som ställs på avvecklingsarbetet har resulterat i en strategi för försäljning av övertalig materiel. I analysen har myndigheten vägt in att både lagen om statsbudgeten (1996:1059) och förordningen om överlåtelse av statens lösa förnödenheter (1996:1191) ställer krav på affärsmässig försäljning. Ola Karlsson bedömer att vald metod för utför- säljning begränsat antalet köpare. Försvarsmakten vill hävda motsatsen. Resultatet av den valda metoden har varit att ett stort antal anbudsgivare visat intresse för de första försäljningsomgångarna. Det faktum att det förekommit såväl nationella som internationella an- budsgivare har visat på en stor mängd och bredd av spekulanter. Metoden har främjat konkurrensen och möjligheterna till intäkter för staten. Myndigheten utvärderar och drar erfarenheter ef- terhand som avvecklingen fortskrider och vidtar suc- cessivt förändringar för att förbättra den valda meto- den. Inför den senaste försäljningsomgången, num- mer två i ordningen, erbjöds exempelvis materielen i två delar, en del som innehöll fordon och arbetsma- skiner och en del som bl.a. innehöll kläder och tross- materiel. Försvarets materielverk har publicerat utbu- det på sin hemsida på Internet och redan under den första veckan den låg ute noterades drygt 150 besök per dygn. Försäljningsomgången innehöll denna gång ingen materiel som är klassad som krigsmateriel, vilket också bedömts öka antalet möjliga köpare. Myndighetens avsikt är att efterhand som värdefulla erfarenheter dras fortsätta införa eventuella föränd- ringar inför de försäljningsomgångar som följer. Ytterligare förändring som myndigheten genom- fört är att antalet terminalplatser som utnyttjas som uppsamlingsplatser har ökats. Detta har genomförts för att minimera transportkostnaderna. Delar av den första försäljningsomgångens mate- riel auktionerades ut till allmänheten i Norrköping den 23 mars av köparen, det engelska företaget JT Leavesley Limited. Intresset för materielen var stort och auktionen besöktes av uppskattningsvis 10 000 personer. Det är sannolikt att man även i kommande försäljningsomgångar kommer att sälja vidare genom kommande köpares försorg. Fru talman! Växlingen till det nya försvaret pågår nu för fullt, och jag utgår från att Försvarsmakten kommer att bedriva verksamheten så att avvecklingen genomförs på ett för Försvarsmakten och staten sammantaget bra och rationellt sätt. Mot bakgrund av vad jag tidigare har sagt och mot vad jag har redovisat här i dag anser jag att avveck- lingen genomförs på ett effektivt sätt, och jag ser i dag inget behov av att regeringen vidtar några åtgär- der för att förändra avvecklingen.

Fru talman! Jag ska börja med att tacka statsrådet för svaret, bl.a. av den anledningen att jag tycker att svaret ger mig rätt i stora delar. Skälet till att jag har ställt den här interpellationen är att jag är bekymrad över Försvarsmaktens utförsäljning av överflödigt försvarsmateriel. Jag menar att statens och skattebe- talarnas egendom ska försäljas på ett sätt som ger största möjliga netto till staten och därmed till skatte- betalarna. Jag har därför varit mycket kritisk till den metod som man har valt, dels att klumpa ihop allt materiel till en mycket stor post varje gång man säl- jer, dels att man, när man klumpar ihop, blandar krigsmateriel och övrigt materiel. Det begränsar an- talet köpare. Nu säger statsrådet i sitt svar först att det här inte begränsar antalet köpare. På nästa sida i svaret kon- staterar han att numera ska man dels dela upp för- svarsmaterielen i fler poster, dels särskilja krigsmate- rielen från annan materiel därför att det ökar antalet köpare. Javisst, så är det. Är det så att man gör fler poster, att man fördelar materiel i olika kategorier, öppnar man för fler köpare och därmed för ett bättre netto för staten. Fler köpare gör det alltså möjligt för fler att vara med och bjuda. Därmed ökar möjligheterna att få ett bra netto till staten. Det här svaret visar också, tycker jag, att frågan om nettot för staten och skattebetalarna inte har varit uppe för övervägande på departementet. Det man har funderat över är uppenbarligen hur man snabbt ska kunna avveckla materielen till så låg kostnad som möjligt för staten. Man verkar inte ha funderat över hur det ska leda till ett netto för skatte- betalarna. Jag tolkar ändå svaret som att det är en förändring på väg. Nu fördelar man materielen i större poster. Man säruppdelar materielen och skiljer på krigsmate- riel och övrig materiel, för man inser att det ger fler köpare och att det också kan ge mer pengar till staten. Fru talman! Än en gång vill jag tacka ministern för svaret.

Fru talman! Det är positivt att Ola Karlsson tycker att utvecklingen går åt rätt håll. Jag har i min redovisning för kammaren pekat på att detta är en oerhört stor förändring, och myndig- heterna, både Försvarsmakten och Försvarets materi- elverk, ska lära sig av erfarenheterna. Det är därför glädjande och, hoppas jag, framgångsrikt att man nu gör ett försök med en något annan försäljningsord- ning. Jag vill egentligen inte skapa någon ytterligare konflikt med interpellanten, men jag vill fästa upp- märksamheten vid - och det gjorde jag redan i dis- kussionen här i kammaren - att det avgörande är kravet på affärsmässighet. Det betyder att det är flera olika faktorer som ska vägas in i ett slutligt resultat av hela försäljningsverksamheten, ekonomiskt sett. Vi bör naturligtvis hålla ögonen på att det blir en bra konkurrens som kan leda till bra bruttointäkter för staten, statsverket. Men vi måste också väga in kost- naderna för verksamheten. I kostnaderna för att orga- nisera avvecklingen ingår inte minst många civila anställda som egentligen är omöjliga att ersätta, för de har en sådan hög kunskap. Det handlar om kostna- derna för själva försäljningen. Det handlar om möjli- ga besparingar i förrådshyra och om ledtider m.m. Jag kan nämna att vi på Försvarsdepartementet från För- svarsmakten har fått uppgiften att förrådshyran för enbart överskottsmaterielen uppgår till ca 2 miljoner kronor om dagen. Vad jag vill ha sagt med detta är: Ja, statsmakter- na är intresserade av ett netto. Men bruttointäkter frambragda genom en vettig konkurrens i det man kan kalla för grossistledet ska vägas mot de kostnader som statsverket har för att kunna leverera materielen och för att kunna avveckla de kostnader man har för förrådsverksamheten. I den meningen är vi självklart intresserade av ett netto.

Fru talman! Sedan föregående debatt i kammaren är jag väl införstådd med att kostnaderna för avveck- lingen har varit viktiga för departementet, liksom ledtiderna, förrådshyran och mycket annat. Därför begränsade jag min fråga i interpellationen till att handla om vad statsrådet tänkte göra för att se till att avvecklingen skulle leda till ett så stort netto som möjligt. Det var också för att se om departementet har funderat över och gjort något för att se till att nettot ska bli så stort som möjligt. På den frågan är svaret ganska otydligt. Man fördubblar i och för sig antalet poster, man skiljer krigsmateriel från övrig materiel osv. för att öka antalet möjliga budgivare och köpare och därmed öka intäkterna. Men i övrigt verkar man i departementet över huvud taget inte ha reflekterat över hur man ska öka nettot för verksamheten. Det är möjligt att jag, som kommer från landet och är van vid lantbruk och bonderiverksamhet, tyck- er att det känns mer naturligt att göra som när man ska sälja en gård med alla dess inventarier. Då bjuder man inte ut allt i en post utan i flera. Man kanske hyr in en auktionist som håller i att sälja muttrar, skruvar och spikar och som delar upp det i olika fyndlådor och hinkar. Man säljer traktorn för sig och tröskan för sig. Jag tror definitivt att om man blandar ihop skru- varna och bultarna med traktorn, korna, skördetrös- kan och fastigheten leder det inte till största netto för den som säljer sin gård. Det är möjligt att det här sätter att resonera är för praktiskt för att riktigt passa på ett departement här i Stockholm, men jag tror ändå att det finns en poäng där. Öppnar man genom att ha flera poster gör man det möjligt för fler människor att bjuda på just de delar som de är intresserade av. Slår man ihop allt till en post är det väldigt få som kan vara med och bjuda på det. Därmed förlorar staten och skattebetalarna på det. Nu ser jag av svaret att det är en förändring på väg. Den förändringen välkomnar jag. Men jag tror att staten och skattebetalarna hade vunnit på att de- batten hade kommit något tidigare och om vi hade fått förändringen något tidigare.

Fru talman! Jag vill ånyo betona att jag egentligen inte vill gå in i någon större eller djupare kritisk dis- kussion med interpellanten, för interpellanten är vän- lig nog att peka på att myndigheterna tillgodoser mycket av vad han är ute efter. Jag välkomnar den verksamhet som myndigheterna har. Jag vill ändå säga att jag förstår många männi- skor, särskilt ute på landet naturligtvis, som har den erfarenhet som Ola Karlsson nämner, nämligen hur det går till vid auktioner när en gård ska byta ägare eller när man lägger ned verksamheten och en massa inventarier ska säljas. Det är klart att många, särskilt på landsbygden och i landsorten, ser på det och tänker att det väl kunde vara så också när det gäller försva- rets materiel. Där finns traktorer, och där kanske kan finnas en massa viktiga och bra saker som kan vara nyttiga att ha. Samtidigt är det just där den stora skillnaden ligger. Det är sådana enorma volymer, och de är förråds- ställda på ett helt annat sätt än på en gård. Materielen är i princip förrådsställd, ursprungligen i mobiliser- ingsförråd, och den ska tas därifrån. Därefter ska man bedöma om den ska till insatsorganisationen, hem- värnsförbanden, om den ska hamna hos någon av dem som får materiel som gåvor osv., innan det slut- ligen ska ske en bedömning av vad som ska kunna gå till försäljning - dvs. till vad vi kan kalla för gross- istledet. Allt detta kostar, och det kostar att ha perso- nal som är anställd vid Försvarsmakten eller Materi- elverket. Jag hoppas att den här debatten, om den förs vida- re till Dalarna eller andra delar av landet, kan leda till att man inser att det inte riktigt går att överföra så enkelt som Ola Karlsson vill göra gällande. Det är enorma volymer, det är en systematik i valet av vem som ska få materialen, och slutligen är det förenat med stora kostnader att genomföra hela denna av- vecklingsprocess. Det hindrar ändå inte att jag välkomnar den ut- veckling som myndigheterna nu har gått in för. Jag kan nämna att mina medarbetare har sagt mig att det den här gången - i början av maj - är fler som har bjudit på det utbud som finns. Min förhoppning är att det ska bli goda bruttointäkter, att det ska bli ett bra netto för statsmakterna och, vilket är inte minst vik- tigt, att allmänheten ska erbjudas nya möjligheter att köpa av grossisterna, om vi kallar dem så. Jag hoppas att därigenom den materiel som är lämplig för att komma ut i det civila samhället också kommer ut.

Fru talman! Jag börjar nu förstå att det här är en utomordentligt besvärlig process, även om jag inte riktigt förstår delar av besvärligheterna. Oavsett om materielen är förrådsställd eller inte eller om detaljer- na är fördelade på hundratals förråd måste hantering- en genomföras oberoende av vilken metod som väljs för själva grossistförsäljningen. Många lantbrukare tar in en professionell försälja- re genom att anlita en auktionsfirma eller genom att skicka materielen till en insamlingsauktion. En pro- fessionell får hantera själva försäljningsdelen. Här har Försvarsmakten valt att hantera detta själv genom att klumpa ihop all materiel som ska försäljas i en post - numera två - och sedan låta folk bjuda på denna. Jag menar att om professionella försäljningsmed- hjälpare hade tagits in hade man sannolikt kommit fram till att ha fler poster. Det skulle ha lett till fler köpare och fler intressenter. Jag tror t.ex. att den engelska firman inte gick back på sitt tilltag med en offentlig auktion utan snarare att firman tjänade pengar på en professionell försäljning. Varför kan inte staten använda fler professionella försäljare i sin avvecklingshantering?