Bankernas risker och statens ansvar

Fru talman! Ulla Andersson har frågat mig om det finns någon beräkning av värdet på en svensk implicit bankgaranti, det vill säga om svenska banker har haft lägre finansieringskostnader mot bakgrund av ett förväntat statligt stöd till bankerna i händelse av problem. Om dessa beräkningar inte finns frågar Ulla Andersson om jag är beredd att låta genomföra en sådan. Det är en grundläggande princip att vid lämnande av stöd enligt lagen om statligt stöd till kreditinstitut ska institutet och dess ägare stå för eventuella förluster. Detta sker bland annat genom att staten får ersättning eller annan kompensation för det risktagande som ett stöd kan innebära. Stödlagen bygger således på att det är instituten själva som ska ta ansvar för den finansiella situationen i bolaget. Innan stöd beviljas ska det underkastas en noggrann prövning varvid bland annat konkurrensaspekter ska beaktas. En bärande tanke är därvid att ett eventuellt stöd ska utformas på ett sätt som i möjligaste mån undviker att snedvrida konkurrensen mot de företag som inte får stöd. Vidare ska stöd inte lämnas om det står i strid med EU-fördragets regler om statligt stöd. Bankerna betalar också avgifter till stabilitetsfonden för att finansiera åtgärder för att motverka att det finansiella systemet i Sverige drabbas av en allvarlig störning. Det innebär att instituten själva finansierar de åtgärder som behöver vidtas för att upprätthålla det finansiella systemets stabilitet och att skattebetalarnas intressen därmed kan värnas. Att svenska banker till följd av stödlagen kan ha haft lägre kostnader för sin finansiering är en följd av att bankernas kreditgivare gör bedömningen att staten griper in den dagen en bank får problem. Eventuella statliga åtgärder syftar inte till att rädda bankens ägare utan är en följd av att man måste undvika de samhällsekonomiska kostnaderna för en allvarlig bankkris. Effekten på finansieringskostnaderna varierar över tiden och i goda tider är den sannolikt liten. Att genomföra en beräkning av hur stor den eventuella subventionen har varit är dock tillbakablickande. Regeringen har nyligen tillsatt en kommitté som ska se över regelverket för hantering av banker i kris. Det övergripande syftet med översynen är att säkerställa att regelverket är utformat så att olika slag av finansiella kriser i första hand kan mildras genom förebyggande åtgärder och i andra hand lösas på ett effektivt sätt, samtidigt som skattebetalarnas intressen värnas och allmänhetens förtroende för det finansiella systemets funktion säkerställs. För banker som inte är systemviktiga bör en avveckling kunna ske inom ramen för ordinarie konkursförfarande. Även inom EU pågår ett arbete med att reformera regelverken med samma mål. Ett nytt regelverk bör rätt utformat innebära att bankernas kreditgivare prissätter risken i sin kreditgivning till banker på ett korrekt sätt. I framtiden är det rimligt att också bankers kreditgivare tar sitt ansvar, och att riskerna för staten därmed minskar ytterligare. Ulla Andersson hänvisar till Schweiz i sin interpellation. I Schweiz finns nu ett lagförslag som skulle innebära en kraftigt förhöjd kapitalbuffert för systemviktiga banker. Frågan om lämplig kapitalbuffert för banker är något som övervägs i den fortsatta översynen i Sverige och inom EU. Stödet till den svenska banksektorn under krisen räddade samhällsekonomin. Staten tog genom stödet en risk som lyckligtvis aldrig realiserades. Det är naturligtvis inte syftet, men jag kan konstatera att för staten har stödåtgärderna i samband med den finansiella krisen tvärtom inneburit en vinst. Mot denna bakgrund finns det enligt min mening inte skäl att i dag låta göra en sådan bedömning av värdet av en implicit garanti som Ulla Andersson hänvisar till i sin fråga.

Fru talman! Vi är fortfarande i sviterna av den senaste finanskrisen, som orsakades av bristande politiskt ansvarstagande, privatiseringar och avregleringar och en grundläggande tro på att marknaden sköter sig bäst själv, ett ansvar de inte borde ha fått och inte ska behöva ta. Men det var vi rätt ensamma om att tycka, tyvärr. Nu ska de det här delvis åtgärdas, och förslagen är många kring reglering av finanssektorn, och det är mycket bra. banksektorn i Sverige har de senaste tio åren vuxit sig allt större, från en sammanlagd balansomslutning på Sveriges bnp för tio år sedan till nästan tre gånger bnp i dag. Banksektorn har en unik ställning genom de direkta och indirekta statliga stöd som den omfattas av, stöd som innebär att systemviktiga banker inte antas tillåtas gå omkull, utan skattebetalarna finns där som en sista utpost. De här stöden snedvrider konkurrensen på bankmarknaden eftersom bankerna som omfattas av stödet lånar billigare och därmed kan lägga en större andel av bankmarknaden under sig och växa ytterligare. Det leder till ökat risktagande eftersom såväl bankägarna som långivarna vet om detta stöd och vet att skattebetalarna finns där. Det innebär att långivarna inte granskar sin utlåning på samma sätt som de annars borde. Allt fler börjar nu diskutera de statliga garantiernas effekt på bankernas verksamhet och risktagande. Det är helt rimligt eftersom det är totalt orimligt att skattebetalarna ska garantera stabiliteten i systemet, medan ägarna tar vinsten och långivarna slipper ta smällen. Bank of England har uppskattat värdet på den brittiska implicita garantin till 50 miljarder pund om året, det vill säga ungefär som hela Sveriges statsbudget, för de fem största brittiska bankerna mellan 2007 och 2009. Det motsvarar den samlade årsvinsten för samtliga brittiska banker före krisen. ECB har konstaterat att de implicita garantierna ökar riskbenägenheten, vilket också en tidigare statlig svensk utredning gjort. En kommission i Schweiz har försökt uppskatta värdet på den schweiziska implicita garantin för systemviktiga institut och kommit fram till att USB och Credit Suisse fick betyg som var mellan två och nio gånger högre än vad de skulle ha fått utan garantierna. Det visar kommissionens underlag. Ministern säger i sitt svar till mig att det inte behövs en bedömning av värdet av en implicit garanti, att det vore tillbakablickande. Vidare skriver han i sitt svar att staten ska få ersättning eller annan kompensation för det risktagande som ett stöd kan innebära. Dessutom säger ministern att bankerna betalar en avgift till stabilitetsfonden, lika för alla dessutom och inte byggd på risk. Det ska vara en finansiering av åtgärder vid allvarlig störning, och det innebär att instituten själva betalar åtgärderna. Men hur vet finansmarknadsministern det när han inte vet vad den statliga implicita garantin innebär i ökat risktagande eller subvention? Är den implicita garantin en subvention eller inte, finansmarknadsministern? Ökar den riskerna eller inte? Om ministern anser det borde det då inte vara rimligt att ta reda på vad den faktiskt innebär? Är inte det ett rimligt krav? Om inte ministern anser det skulle jag vilja ha en bättre förklaring än den som har getts i svaret. Och hur vet finansmarknadsministern vad som är rimligt att kräva i avgifter från bankerna? Jag får tacka finansmarknadsministern för svaret, men som han förstår är jag inte riktigt nöjd med det. Förhoppningsvis kan det bli lite bättre klargöranden om hur tankebanorna har gått bakom svaret.

Fru talman! Jag vill tacka Ulla Andersson för den här interpellationen. Det är jätteviktiga frågor som många borde engagera sig i. Jag vet att både Ulla Andersson och jag gör det. Det var ett stort antal frågor; vi får se hur det går med svaren. Låt oss börja med garantins värde. Jag tycker att det är en väldigt svår fråga. Skattebetalarna ställer upp med garanti. Skattebetalarna får tillbaka pengar dels genom stabilitetsfonden - man har fått ungefär 5 miljarder kronor - dels genom att Riksbanken har gjort ordentliga vinster på de lån som den gett till bankerna. Riksbankens lån har längre löptid för att underlätta finansieringen för bankerna, och under 2008-2009 har Riksbanken tjänat 2,3 miljarder kronor på just de lånen. Jag tycker inte att det är självklart att det är någonting som man har gett upp. Ja, skattebetalarna har gett garantier, men skattebetalarna har också fått tillbaka pengar. Jag ger Ulla Andersson rätt i att svenska bankers tillgångar i relation till bnp är jättestora jämfört med övriga europeiska länders. Jag tror att vi ligger fyra eller femma i den tabellen. Det betyder att vi måste ha tummen i ögat i någon mening på bankerna. Att vi utfärdar implicit garanti för de här bankerna innebär inte att det är en garanti för kapitalägarna. Det är viktigt att komma ihåg. Vi har haft två bankfallissemang i Sverige de senaste två åren - det ena Carnegie och det andra HQ Bank. I båda de här fallen blev aktieägarna utan tillgångar, de skrevs ned till noll. Det är så det ska gå till. Om man missköter en bank ska man inte få några pengar över. Tanken i vårt förfarande är att om, vilket gud förbjude, de systemkritiska bankerna skulle få allvarliga problem är det aktieägarna som ska råka illa ut. I bästa fall kommer detta att leda till att aktieägarna förstår att även om institutet klarar sig klarar sig inte aktieägarna. Det ska leda till att aktieägarna använder sin ägarroll på sådant sätt att instituten inte tar sådana risker som vi har sett. Även om man garanterar institutet kan aktieägarna bli av med sina pengar. Konkurrensfrågan håller jag med om. Det skulle kunna vara ett problem. Till stabilitetsfonden betalar man i relation till sin balansräkning. Så här betalar de systemviktiga bankerna mer pengar än de icke-systemviktiga. Vi kan tänka oss i framtiden kapitaltäckningsregler som innebär att man blir mer straffbar som stor bank än som liten bank. Det skulle i någon mening kunna jämna ut eventuella konkurrensproblem.

Fru talman! Tack, finansmarknadsministern! Vi sitter där vi sitter i dag på grund av ett väldigt stor risktagande från bankerna. Jag vill med bestämdhet mena att just de implicita garantierna, men även de explicita garantierna, har betydelse i det risktagande som vi har sett och som jag tror åter kommer att ske. Det är därför vi försöker bygga murar och hinder för att det ska få så små effekter som möjligt. ECB har kommit fram till att risktagandet kanske ökar tre gånger. När vi ser att det för England motsvarar hela banksektorns totala vinst måste vi inse att den har väldigt stor betydelse. Om vi vill att banksektorn ska stå för sina egna kostnader borde det ha ett värde att ta reda på vad den här garantin betyder. Jag tycker att det är lite märkligt med det motståndet. Jag tror att det skulle skapa en bättre diskussion utifrån att storbankerna skulle få större förståelse för de krav som vi kommer att ställa ur regleringshänseende. Jag är mycket orolig. Vi kan se på Irland, som kanske har en så stor banksektor att bankerna är too big to save. De är inte bara too big to fail, de är too big to save. Jag vill inte att vi ska hamna i en liknande situation. Det är bra att Sverige låter ägarna stå för smällen, men vi har ett problem med att långivarna inte alls behöver ta risken med tanke på vad de utsätter oss för. Utifrån det perspektivet vore det bra att räkna fram garantin. Finansmarknadsministern tar upp frågan om kapitaltäckning. Där vore det bra om vi hade någon form av progressiv kapitaltäckning, det vill säga att de stora bankerna, som vi kan säga är de mest riskbenägna, fick ta en större säkerhet så att säga. Jag tror att det skulle vara mycket bra. Samtidigt finns det en balans i detta, för vi vill ju, om vi ska ha en fungerande marknad, att bolag och banker ska kunna gå i konkurs, annars får vi en stelnande sektor som inte utvecklas. Jag förstår att det är en svår gränsdragning här, men det är någonting som vi måste lösa, oavsett hur svårt det är. Jag menar också att vi har en extra svår situation i Sverige, för vi har en väldigt snedvriden konkurrens redan i dag. Konkurrensverket har slagit fast att vi har en oligopolistisk struktur på inlåningsmarknaden. Det är just de banker som har den oligopolistiska strukturen som också har störst nytta av de statliga stöden. Det vore bra om vi kunde titta vidare på vad den här implicita garantin betyder. Men jag tycker också att vi skulle kunna lägga till vad insättningsgarantin betyder. Jag tror inte att det är bra att enbart öka den kontinuerligt, för jag menar att det i sin tur ökar även riskbenägenheten. Man vet hela tiden att vi finns där på olika sätt. Och den insättningsgaranti vi har i dag omfattar bara ungefär 2,3 procent av det som finns insatt i bankerna, så det skydd vi har är litet om det verkligen smäller.

Fru talman! Stabilitetsfonden syftar till att bli 2,5 procent av bnp, och den har i dag 20 miljarder kronor. 2,5 procent av bnp är en, tycker jag, ambitiös nivå för stabilitetsfonden. Det som hände på Europas och USA:s finansmarknader under finanskrisen var att priset på risk i någon mening blev för lågt. Här tror jag inte att man kan påstå att statliga banker eller institut, vare sig i Sverige eller någon annanstans, hade ett annat beteende än privata banker, utan det var ett allmänt flockbeteende. I Sverige har diskussionen om både Carnegie och HQ Bank men också diskussionen om Swedbanks och SEB:s äventyr i Baltikum lett till en förståelse hos kapitalägarna att man inte är skyddad när det blir problem. Jag är övertygad om att kapitalägarna nu ser på sina banktillgodohavanden och bankaktier på ett annat sätt än tidigare. Jag tror att de är väl medvetna om att de är mer utsatta för risk än vad de var tidigare. Därför tror jag och hoppas på ett annat beteende framöver. Jag vill ta upp frågan om konkurrensen speciellt. Jag ser också att konkurrensen på bankmarknaden inte fungerar som vi önskar. Jag tror dock att det i första hand handlar om ett konsumentbeteende. Jag bytte själv bank för tre fyra år sedan. Det var en besvärlig erfarenhet. Det var nya Internetkoder och nya rutiner etcetera. Och jag har talat med mina bekanta, och det är väldigt få som har bytt bank den senaste tiden. Det är en stor tröskel, en stor tröghet. Det här måste vi försöka hjälpa konsumenterna med. Vi ska förstås alltid stå på konsumenternas sida i den här frågan. Vi ska försöka göra det lättare för konsumenterna att byta bank. Ulla Andersson säger att det är dålig konkurrens på inlåningssidan. Jag skulle vilja säga att det är dålig konkurrens på lönekontosidan. Egentligen är det de stora bankerna och kanske någon till som har den marknaden. Men om man anstränger sig och låter lönekontot vara just ett transaktionskonto och i stället stoppar in pengarna på ett vanligt inlåningskonto ökar konkurrensen ganska dramatiskt. Och på bolånesidan har vi säkert 15-20 olika institut som ger olika typer av service. Det är besvärligt att bryta rutiner på bankmarknaden. Jag har själv erfarenhet av detta. Och jag tror att här finns roten till eventuella konkurrensproblem. Löser vi inte dem ökar vi inte konkurrensen, även om vi har många fler banker. Jag brukar säga att vi måhända har fyra stora banker i Sverige. Men vi har 20 000 på nätet, brukar mina barn säga till mig. Till sist håller jag med Ulla Andersson om att vi måste titta på kreditgivarna till bankerna. De kan i dag i praktiken gå skadeslösa. Jag tycker att det är en rimlig ordning att även de får drabbas av kostnader om vi får se ett bankfallissemang, så där är vi helt överens.

Fru talman! Jag märker att finansmarknadsministern inte riktigt svarar på min fråga: Anser han att den implicita garantin ökar riskbenägenheten eller inte? Han svarar inte heller på om han ser det som en subvention eller inte. Jag skulle gärna vilja ha svar på de frågorna. Och hur kan finansmarknadsministern egentligen räkna ut vad avgifterna ska vara om han inte vill se vad garantin innebär i subvention eller ökad riskbenägenhet för bankerna? Det svaret är du mig skyldig, menar jag, och hoppas att du ska ge mig det i ditt sista inlägg. Stabilitetsfonden ska vara 2,5 procent av bnp. Det ska den ju vara år 2030, och med den takt som vi har haft finanskriser hittills kommer det nog en kris före dess, tyvärr. När det gäller hur stora vinsterna är enbart i de stora bankerna är de drygt 50 miljarder i dag, så om det skulle smälla till rejält är det nog, tyvärr, en liten bäck i den stora floden, eller hur man nu ska uttrycka det. Dessutom menar jag att vi inte vet om avgifterna är rimliga eller inte. Även om de är kopplade till balansomslutningen har de en viss progressivitet och kanske också en riskbenägenhet. Men är den tillräcklig? Nej, skulle jag vilja säga. Jag tycker som sagt fortfarande att jag inte har fått svar på frågorna: Ökar riskbenägenheten eller är det en subvention? Varför i så fall inte ta reda på hur det ska finansieras av banksektorn?

Fru talman! Jag ska verkligen försöka att svara på frågorna. Jag tror att Ulla Andersson har rätt i att stabilitetsgarantin ökade riskbenägenheten under krisen. Riskaptiten ökade markant. Man ska också ha klart för sig att riskaptiten ökade ordentligt över hela världen, så det var inte ett svenskt fenomen. Men jag tror att det ligger mycket i det. I och med att vi har de två exemplen på banker där aktieägarna placerade om sina pengar och vi har en rutin och en process för att låta aktieägarna ta den stora smällen, även i stora banker, om vi får ett nytt bankfallissemang, tror jag att de nya formerna för att ta hand om bankerna kommer att förändra bankernas riskbeteende framöver. Nu har vi visat med en brutal tydlighet att vi inte låter aktieägarna gå fria. Jag tycker att det är rimligt att bankerna nu i goda tider använder sina pengar till att samla i ladorna. Det är aktieägarnas beslut, förstås, hur man ska göra med aktieutdelningen, men jag tycker att det är rimligt att man nu stärker sitt hus och ökar sin kapitalandel för att stå emot i framtiden. Vi ser snabbt hur det kan gå med banker som inte har god soliditet. Ulla Anderssons sista fråga handlade om garantins värde. Jag kan bara säga att allmänheten ställer upp med en garanti till bankerna, och bankerna betalar tillbaka, dels i form av stabilitetsfonden, dels i form av att Riksbanken får kraftiga vinster som kommer statskassan till del. Jag är inte mannen att bedöma nettot av dessa insatser, utan jag kan bara konstatera att skattebetalarna har fått kompensation. Om den är rimlig eller inte kan inte jag svara på.