Bankkrisen och expertpanelen

Herr talman! Per Landgren har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att erfarenheterna av bankkrisens effekter för småföretagen ska kunna leda till att småföretagens ställning stärks gentemot kreditgivarna. Småföretagarfrågor kan belysas ur många skilda perspektiv, och jag ska här redogöra för de frågeställningar som faller under mitt ansvarsområde. Som jag nämnde i svaret på Per Landgrens fråga i januari om företagande och bankkris har åtgärder vidtagits för att omsätta de lärdomar som drogs efter bankkrisen i praktiken; bland annat har en helt ny lag om bank- och finansieringsrörelse antagits. Den nya rörelselagstiftningen har varit i kraft i snart två år. Syftet har varit att skapa ett stabilare och mer konkurrensutsatt system. Ett stabilt banksystem med ökat fokus på väl utvecklad riskhantering innebär också att man i större utsträckning kan undvika att banker får allvarliga finansiella problem som i sin tur kan leda till oönskade effekter för låntagarna. Så här långt tyder allt på att den nya lagstiftningen fungerar väl. Den nya lagstiftningen om banker och andra kreditinstitut bygger på förslag som lämnades av den så kallade Banklagskommittén som tillsattes av regeringen efter bankkrisen. Kommittén lade också fram betänkandet Offentlig administration av banker i kris . Arbete pågår just nu inom Finansdepartementet med att bereda detta förslag som också ska bidra till att förebygga och hantera kriser i banker. Enligt förslaget ska staten ges en möjlighet att under en begränsad tid ta kontroll över en bank i kris och genomföra en rekonstruktion under ordnade och förtroendeskapande former. Syftet är att begränsa risken för en allvarlig kris i det finansiella systemet, men en sådan reglering bör också kunna bidra till att banker inte hamnar i situationer som innebär akuta problem med till exempel uppsagda krediter till småföretagare. Utöver dessa åtgärder ser jag i dagsläget inget behov av att reformera banklagstiftningen ytterligare. Inte heller i övrigt ser jag något behov av en expertpanel för att utreda dessa frågor. Den åsikten framfördes också i regeringens skrivelse 2004/05:75 med anledning av riksdagens förslag om inrättande av en expertpanel med anledning av bankkrisen. Skrivelsen behandlades i vanlig ordning av riksdagen som inte anförde någon annan syn på saken än den regeringen anförde. Regeringen har således inte, som Per Landgren påstår, låtit bli att följa riksdagens uppmaning i denna fråga.

Herr talman! Tack, herr minister, för svaret! Det sista - "regeringen har således inte, som Per Landgren påstår, låtit bli att följa riksdagens uppmaning i denna fråga" - vill jag bestrida, och det ska jag göra nu. Låt oss börja med historiken. Det var en enig riksdag som den 13 mars 2002 fattade beslut om en expertpanel om bankkrisen. I utskottsbetänkandet från samma tid kan vi läsa: "Utskottet anser också att regeringen skall tillsätta en expertpanel, gärna med utländska deltagare, med uppgift att komplettera genomgången av att alla viktiga erfarenheter av bank- och finanskrisen har beaktats vid utformningen av den lagstiftning som skall gälla för framtiden på det finansiella området. Det kan därvid finnas skäl att ägna särskild uppmärksamhet åt hur lagstiftning och reglering av bankverksamhet fungerar i relation till konkurslagstiftningen gällande företag och enskilda personer." Detta var orsaken till riksdagens eniga beslut. Vi vet att bankkrisen har hanterats och utretts. Men det utskottet och en enig riksdag ville ha behandlat var faktiskt inte den finansiella stabiliteten; det var ju alla dessa företagare som hade drabbats på ett icke rimligt sätt av bankkrisen. Nu hänvisar ministern till skrivelsen 2004/05:75, och i den skriver regeringen om de åtgärder som har vidtagits för den finansiella stabiliteten, herr talman. Vi vet att bankkrisen hanterades i Sverige, och i vissa avseenden hanterades den bra. Nu har regeringen förstärkt det finansiella systemet, och det är bra. Men det var ju inte detta utskottet och en enig riksdag var ute efter. Vad en enig riksdag var ute efter var att väldigt många företagare drabbades - under ett år, 1993, tror jag att det var 17 000 konkurser bara av juridiska personer - därför att det krävdes mer i pant för de lån de hade. Värdena hade sjunkit. Företagarna klarade av sina löpande inbetalningar på lånen, men de kunde inte leverera mer i pant. De klarade inte att ta fram fler säkerheter. Därför agerade som vi vet bankerna på olika sätt. Det fanns faktiskt en storbank som gav krediter in blanko - man höjde kanske räntan, och så lät man företagen betala vidare trots att värderingen var osäker eller panterna osäkra. Andra banker reagerade kanske mer i panik. Man kan ha teorier om ifall det inte förekom att vissa företagare helt enkelt avkrävdes sina tillgångar trots att de skötte sina betalningar. Det var precis det här medborgarperspektivet som riksdagen var ute efter, inte en redovisning av vad regeringen har gjort för det finansiella systemet.

Herr talman! Den beskrivning Per Landgren gör av den beställning som finansutskottet gjorde i mars 2002 är i och för sig helt riktig. Det är inget problem i den delen. Om man läser den skrivelse jag hänvisar till noga ser man dock att vi där gör en redovisning av vad som har hänt sedan den situation rådde då finansutskottet tog upp de här frågorna. Bedömningen där - och det är också det regeringen nu säger - var att vi inte tyckte att man behövde tillsätta en expertpanel mot bakgrund av hur utvecklingen har varit på området. Bland annat har ju den nya banklagen tydliggjort och förbättrat för företagarna på så sätt att man öppnat konkurrensen på ett helt annat sätt inom bankområdet, vilket så här långt har gynnat både konsumenter och företagande. Jag förväntar mig också mer på det området. Mot den skrivelsen, där vi sade att vi inte tyckte att det behövdes någon expertpanel, hade inte riksdagen någon invändning. Jag vill nog vidhålla att så är sakläget på just det område som gäller expertpanelen. Sedan vill jag också peka på att arbetet när det gäller offentlig administration av banker i kris fortsätter. Det handlar om att bygga upp och lägga in nya åtaganden för hur man hanterar en situation som den i början av 90-talet om en sådan skulle uppstå. Per Landgrens beskrivning av vad som hände då är ju riktig. Det var ju det som var det abnorma under hela bankkrisen när många företag hamnade i kris. Detta ska vi hantera och ha en organisation för om det inträffar igen, vilket vi naturligtvis inte hoppas. Vi ska då kunna hantera banksystemet på ett effektivare och bättre sätt med mindre skada för dem som är beroende av det finansiella system som finns inom bankvärlden. Det är liksom grunden för det hela. Vi har för avsikt att under det här året lägga fram en promemoria kring detta - hur inriktningen ska vara, hur man ska kunna leva upp till detta som utreddes och tittades på efter bankkrisen. Här är som sagt min avsikt att återkomma under året. Detta är bakgrunden till hela den situation som har varit. Sedan kan jag försäkra Per Landgren att jag har återkommande diskussioner med både Bankföreningen och bankerna, även Riksbanken, om just stabiliteten i systemet. Jag följer väldigt noga hur utvecklingen ser ut. Jag skulle också vilja säga att såväl de som är verksamma inom bankbranschen som Bankföreningen och Riksbanken är väl medvetna om den situation som inträffade i början av 90-talet, även om det börjar bli 15 år sedan. Medvetenheten och lärdomen därav är betydligt större nu än innan detta hände, naturligtvis. Det finns alltid en bedömning som görs i systemet, så redan där tror jag att vi har en större säkerhet i dag än tidigare på grund av erfarenheterna från den kris som varit. Ingen vill hamna där igen. Det var naturligtvis inte bara så att företagare råkade illa ut. Det gjorde de också. Men det var också så att bankerna och många verksamma inom branschen förstörde sitt anseende under en period. Man hade en förtroendeuppförsbacke att jobba i kapp. Medvetenheten är stor om detta. Arbetet går som sagt vidare med bland annat Offentlig administration av banker i kris som är det slutgiltiga i det paket som jobbats fram under åren efter själva bankkrisen.

Herr talman! Det är någonting som inte stämmer här. Jag vet inte om vi kan hantera det i en interpellationsdebatt. Vi kan liksom prata förbi varandra. Det ministern gör är att han igen talar om och hänvisar till skrivelsen där det redogörs för de åtgärder som regeringen har vidtagit för att stärka och förbättra det finansiella systemet, villkoren för bankerna och regleringen av hur de ska hantera sin verksamhet. Men det var inte det riksdagen begärde. Riksdagen tycker naturligtvis att det är viktigt och har beslutat om sådana åtgärder, men expertpanelen skulle utreda utifrån ett medborgarperspektiv, utifrån ett företagarperspektiv, varför bankerna hade avbrutit så många förbindelser och faktiskt tvingat eller låtit företag gå i konkurs trots att de var livskraftiga. Det var tusentals företag som fungerade väl men som såg sina fastigheter och annat sjunka i värde så kraftigt att bankerna krävde mer i pant. När de inte klarade detta sattes de i konkurs. Det är det perspektivet, alltså företagarperspektivet, som vi ville ha en expertpanel om. Nu ska jag inte rida så mycket på det förhållandet, men minister Österberg var ju själv del av riksdagen vid det tillfället och hade medborgarperspektivet. Han satt i finansutskottet. När vi hanterade den här frågan var det företagarnas synvinkel som expertpanelen skulle gå till botten med. Företagarna, låntagarna i det här fallet, hanterades inte väl. Man kan förstå det, hela Sverige var ju i kris. Bankerna var i kris. Men bankerna agerade faktiskt olika mot företagarna. Själva grundproblemet är att tusentals företagare som hade livskraftiga företag sattes i konkurs. Det skedde en egendomsöverföring från dessa företagare, från svenska medborgare, till bankerna, kanske även till staten genom de statliga bolag som tog tag i de här säkerheterna. Så småningom, när konjunkturen hade hämtat sig, såldes de till rejäla värden och priser. Ibland talar man om en konjunkturcykel. Vi ska ha budgetbalans över en konjunkturcykel. Här är det någonting som inte har fungerat över en konjunkturcykel. Företagarna har i det här fallet varit med om en enorm värdesänkning på en marknad som naturligtvis var uppblåst. Sedan hämtar den sig igen. Under tiden går de i konkurs och förlorar allt de äger. Då kan inte Sveriges riksdag, som ska ha medborgarperspektivet, bara låta en sådan här fråga falla mellan stolarna. Man ska vara försiktig, men när regeringen redogör för saker som riksdagen har begärt och detta redovisas i en skrivelse är det klart att det lätt kan falla mellan stolarna. Det känns lite grann som om regeringen inte har prioriterat det här. Det har fallit mellan stolarna.

Herr talman! Jag skulle vilja säga att regeringen visst har prioriterat detta. När jag läser den skrivelse som har gått ut, vilken jag grundar mitt interpellationssvar på, ser jag att den tar ansats i precis det förhållande som Per Landgren debatterar här och som togs upp i utskottsbetänkandet i mars 2002. Det låg till grund för hur man skulle kunna hantera det här. I skrivelsen gör regeringen en bedömning och lämnar ett förslag till riksdagen när det gäller precis samma del, att man ska väga det här ur företagarnas perspektiv. Men man gör bedömningen att, och det kan man väl säga var så för finansutskottets del också, att expertpanelen inte var målet. Den var ju ett medel för att för företagen åstadkomma ett säkrare och tryggare förhållande till bankvärlden om det skulle inträffa en kris. Det var ju det som var målet. Expertpanelen var medlet för att nå detta syfte. Det regeringen gör i skrivelsen är att rikta uppmärksamheten mot andra medel för att nå de mål som vi är överens om. Där skriver regeringen bort expertpanelen som ett medel och hänvisar till de förbättringar som har gjorts bland annat med ny banklagstiftning och en rad andra saker som man pekar på, insolvensförfarande, ny förmånsrättsordning och så vidare, sådant som har lagts till under resans gång. Man anser därmed inte att expertpanelen behövs, vilket också riksdagen ställde sig bakom i det läget. Då anser inte jag att det ligger något uppdrag till regeringen att tillsätta en expertpanel. Så ser jag på frågan när jag tagit del av hur ärendet har hanterats. Sedan kan jag bara som en liten rättelse till Per Landgren säga att jag inte tillhörde finansutskottet i mars 2002. Då var jag ordförande i arbetsmarknadsutskottet. Jag var alltså inte delaktig i det här. Rätt ska vara rätt. Frågan om reglering får man alltid av journalisterna när det är stora problem. Borde det inte regleras hur det ska vara? Den svenska principen - det har vi väldigt brett över partigränserna varit överens om - är att vi inte kan detaljreglera ett förhållande mellan näringsidkare och banker. Vi har en fri prissättning. Vi har en räntesättning som är öppen. Det kan vara frestande många gånger att detaljreglera det här, men hur man hanterar det måste skötas av parterna som också finns på marknaden. Däremot ska vi bygga upp säkerheten runtomkring så att det också blir tryggare och inte någon hamnar i beråd. Jag skulle vilja säga att vi har ordentligt fokus på den här frågan. Det viktigaste är ändå det mål som jag pekade på, herr talman, att se till att vi, om det uppstår situationer inom bankvärlden som kan tangera det som hände i början av 1990-talet, ska ha ett system som fungerar på så sätt att lidandet blir mindre för dem som är inblandade i den här branschen och så att vi kan klara oss bättre i sådana situationer än man gjorde 1990. Med det anser jag att vi är en bra bit på väg med de åtgärder som vi har vidtagit. Men det som återstår är hela den del som jag hänvisade till, Offentlig administration av banker i kris . Den kommer vi att komma med en promemoria om under 2006, som Per Landgren kan få ta del av i allra högsta grad.

Herr talman! Det är mycket riktigt så att det är målet och inte medlen som är det viktiga här. Om nu regeringen och riksdagen på andra sätt har åtgärdat de problem som enskilda företagare upplevde är ju det bra. Men jag finner inte att det är fallet, utan bankernas olika sätt att hantera låntagare vid den här typen av kriser, som mycket väl kan uppkomma igen, det hörde vi nu, är fortfarande labila. Grunderna och orsakerna till den förmögenhetsöverföring som skedde från företagare till banker och även till staten kunde ju vara högst skiftande. Det förekom till exempel, som jag har fått del av, att en företagare som kom upp till ett bankkontor - det var på Bohuskusten - bara fick höra: Nu vill vi inte vara med längre. Denne företagare hade ändå skött sina betalningar på oklanderligt sätt. Så var det för tusentals företagare. Det är just detta perspektiv som alla utredningar, bland annat den här skrivelsen, hänvisar till och som regeringen hänvisar till. Dem visste vi om. Vi visste om att de var på gång. Vi visste om att de gjordes. Vi ville att de skulle göras. Men det var det komplementära perspektivet, företagarnas perspektiv, som då saknades. Jag anser inte att regeringen har uppfyllt det här beslutet. Sedan kan man hänvisa till skrivelsen och ett riksdagsbeslut, men jag är rädd för att sanningen är den, även om ministern formellt har rätt, att detta har fallit mellan stolarna. Så tycker jag inte att enskilda riksdagsbeslut ska hanteras. Panelen borde ha tillsatts omedelbart. Det precis vad Johan Lönnroth ville. Det var det Lena Ek och andra i finansutskottet ville - även jag. Det vore också ett respektfullt sätt att hantera de företagare som drabbades av krisen.

Herr talman! Jag har i sak inte så mycket mer att säga. Jag har klarlagt vår syn på detta. Jag vill än en gång säga att jag tycker att regeringen på ett tydligt sätt har klarlagt för riksdagen hur man har hanterat situationen, och riksdagen har accepterat det. Vi har utgått från att det gäller i helheten. Vi kan aldrig på något sätt förutse eller anta exakt vad som händer i framtiden. Men vi måste alltid ha för ögonen att det kan uppstå kriser i systemet. Jag vill påstå att det just nu inte föreligger några tecken. Marknaden är stabil - och även banksystemet. Med den erfarenhetsbank som många besitter i verksamheten har man dragit en stark lärdom från början av 1990-talet. Insikten är betydligt större än det sätt som Per Landgren beskriver att många företagare hanterades i den situationen. Det var många gånger på ett nonchalant sätt. Insikten om hur det fungerar är betydligt större. Med det komplement som jag har beskrivit har vi redan ett system, men vi kommer att ha än mer när vi är färdiga med de sista delarna, som står robustare och utgör en större trygghet för företagare.