Barn som berörs av vräkning

Fru talman! Veronica Palm har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att hindra att fler barn vräks. I februari 2007 presenterade regeringen en samlad strategi för arbetet mot hemlöshet. Strategin syftade till att skapa en struktur som skulle tydliggöra att många aktörer på såväl nationell, regional som lokal nivå har ett ansvar och en roll att spela i arbetet mot hemlösheten. Strategin innebar en ambitionshöjning genom att ange en tydlig handlingsinriktning och ett brett angreppssätt. I arbetet för att minska antalet vräkningar där barn är berörda har en arbetsgrupp, knuten till Socialdepartementet, haft i uppdrag att analysera orsakerna till att barnfamiljer fortfarande vräks. Arbetsgruppen pekar på att långt ifrån alla kommuner använder sig av de legala medel och arbetsmetoder som finns för att förhindra vräkningar. Att fortsätta arbetet för att nå målet att inga barn ska vräkas är viktigt och angeläget. Regeringen kommer därför att inför 2012 ta ytterligare initiativ för att hjälpa kommunerna i detta arbete. Regeringen har särskilt tagit fasta på det faktum att antalet vräkningar varierar kraftigt mellan olika kommuner. Vi tror att fler kommuner kan arbeta aktivt med att motverka vräkningar genom att utveckla och säkra rutinerna i arbetet. Regeringen avser därför att tillsätta en nationell samordnare som kan hjälpa huvudmännen att formulera regionalt anpassade strategier. Regeringen avser också att ge länsstyrelserna i uppdrag att bistå kommunerna i arbetet med att motverka hemlöshet, i synnerhet bland barnfamiljer som drabbas av vräkning. Det kan ske i samband med att länsstyrelserna stöder kommunerna i deras arbete med att planera bostadsförsörjningen. Regeringen avser också att ytterligare utveckla den avhysningsstatistik som Kronofogdemyndigheten fått i uppdrag att föra. Kunskapen om hur många barn som vräks är ny. Det är den nuvarande regeringen som beställde uppgiften, och vi fick de första siffrorna 2008. Från och med nästa år kommer dessutom uppgifter om hemlöshet att publiceras som Öppna jämförelser. Vi tror att sådana jämförelser kan hjälpa beslutsfattare i förbättrings- och utvecklingsarbetet och även med det vräkningsförebyggande arbetet. Min ambition är att inga barn ska drabbas av vräkning och att antalet kommuner som arbetar förebyggande ska öka. Detta tror vi kan bli möjligt om fler kommuner arbetar efter den kunskap och vägledning som finns på området. Då Veronica Palm, som framställt interpellationen, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav förste vice talmannen att Hannah Bergstedt i stället fick delta i överläggningen.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret! År 2010 vräktes 632 barn i Sverige, och det ser ut att bli fler i år. Som ministern påpekade finns det inte några studier av konsekvenserna av hemlöshet. Det har setts som ett marginellt problem i landet, men som vi nu ser ökar hemlösheten. Det vi däremot vet är att de barn som saknar ett tryggt boende mår sämre fysiskt och psykiskt. De har svårare att klara sin skolgång, och de blir ensammare. Det är svårt att ta hem en kompis när man inte har ett hem att gå till. Det här årets sex första månader vräktes 358 barn. Det är en ökning med 9 procent jämfört med samma period föregående år. Orsakerna till vräkning är inte helt oväntat hyresskulder till följd av minskade ekonomiska marginaler. Kriser i livet som skilsmässa, dödsfall, förlust av arbete eller sjukdom är ofta orsaken. I Sverige lever i dag fler och fler på marginalen i ekonomisk utsatthet. De försämringar som regeringen beslutat om i a-kassan och framför allt i sjukförsäkringen gör att fler inte klarar sin situation, inte ens i övergångsperioder - främst i familjer med ensamstående. Det får givetvis konsekvenser. Det krävs ingen forskning eller vetenskap för att förstå att ekonomisk utsatthet är den enskilt viktigaste orsaken till att människor inte betalar sin hyra. Vi ska inte hymla med att den växande fattigdomen - eller, som regeringen väljer att kalla det, den låga ekonomiska standarden - som vi i dag ser gör att fler familjer vräks från sina bostäder. Orsakerna till att människor är fattiga kan se väldigt olika ut. Men om man för en politik som aktivt ökar skillnaderna mellan människor gör det att de som lever på marginalen till slut trillar över kanten. Vi socialdemokrater välkomnade regeringens strategi mot hemlöshet 2007, men den gick ut 2009. Resultatet ser tyvärr inte så bra ut. Fler barnfamiljer vräks, och siffrorna väntas i dag öka. Samira som är mamma till fyra barn säger så här: Det här var min största mardröm, och den här mardrömmen fortsätter varje dag. Min dotter tog tag i porten och hon ville inte släppa. Vi fick dra loss henne. Det var fruktansvärt. Som jag tidigare påpekat har under årets första sex månader 358 barn berörts av vräkning, och det är en ökning med 9 procent jämfört med samma period i fjol. Det ser inte bättre ut för hösten. När det nu ser ut som det gör tycker jag att det är förvånansvärt att regeringen tar bort målsättningen om en nollvision för vräkning och ersätter den med en ambition. Vad är orsaken till detta? Varför inte hålla fast vid att det här är ett mål? Det är skillnad mellan mål och ambition. Vem är det i så fall som bär ansvaret för misslyckandet när vi ser att antalet barn som vräks ökar?

Fru talman! När jag tillträdde som statsråd med ansvar också för frågor som handlar om hemlöshet frågade jag: Hur ser det ut för barnen? Hur många barn är det som vräks i vårt land? Jag menar att inga barn ska behöva uppleva att ställas på bar backe utan att ha ett hem att gå till efter skolan. Vi ska inte ha det så i vårt land. Då fick jag svaret att ingen har brytt sig om att ta reda på det. Under alla de år som Socialdemokraterna har suttit vid makten har de aldrig ställt frågan: Hur många barn är det som drabbas av vräkning? Inga uppgifter fanns. Det var då jag beställde fram statistiken, och vi fick den för första gången 2008. Då fick jag klart för mig att det var 716 barn som hade vräkts det året. För mig är det en obegripligt hög siffra - den är oacceptabel. Det är därför jag säger att målet är att inga barn ska vräkas. Det innebär också att jag har avsatt mycket kraft och tid åt att försöka få ned dessa tal. Det vi vet är att när vi fick de första siffrorna 2008 var det sammanlagt 3 000 vräkningar som verkställdes. År 2000 var det 5 000 vräkningar som genomfördes. Vi kan förutsätta att det var väldigt många fler barn som drabbades år 2000 än år 2008 eftersom det skiljer nästan 2 000 i antal vräkningar som genomfördes. Det är bara det att Socialdemokraterna aldrig tog reda på hur många barn som drabbades. Jag tycker inte att man ska dölja fakta utan att man ska ta fram fakta i ljuset. Då får vi också statistik. Vi kan se att det 2008 var 716 barn som vräktes. Vi införde strategin och fick i gång ett vräkningsförebyggande arbete i många kommuner. År 2009 var vi nere i 618. Antalet sjönk alltså med nästan 100 barn när kommunerna började arbeta medvetet och strategiskt. Sedan var det en ökning med 16 barn från 2009 till 2010. Jag ber om ursäkt för att det blir så många siffror. Det är en procentuellt relativt liten ökning, men bakom varje siffra finns ett barn som inte mår bra, som inte har det bra, som ställs inför en otrygg situation. Det är det som är mitt djupa bekymmer. Det är därför jag nu ser: Vad är nästa steg i det här? Det är därför jag har sagt att vi ska tillsätta en hemlöshetssamordnare som kan åka ut till de kommuner som ännu inte har kommit i gång med ett strukturerat arbete. Hälften av Sveriges kommuner klarar att inte vräka något barn, men det finns kommuner som inte verkar göra så mycket vräkningsförebyggande arbete eftersom de fortsatt ligger högt. Bland de fem kommuner som ligger högt är det fyra som styrs av Socialdemokraterna. Här behövs mer strukturerat arbete, att man har en plan på det kommunala, lokala planet, och det kommer vi att hjälpa och stödja kommunerna i. Det är därför en hemlöshetssamordnare kommer att utses, och jag hoppas kunna meddela vem det blir nästa vecka.

Fru talman! Statistik är bra - det är otvivelaktigt så. Men fortfarande: Vad är det ministern vill göra? Och varför har ministern och regeringen ändrat sig från att nollvision är ett mål till att det är en ambition när det ser ut som det gör? Trots allt delar Maria Larsson och jag uppfattningen att varje barn spelar roll. En ökning med 9 procent under ett år har betydelse. Vi socialdemokrater delar regeringens uppfattning att kommunerna har en viktig roll. Men vi måste gemensamt ta ett ansvar. Dessutom måste vi titta på kommunernas förutsättningar. Regeringen har ökat individens ansvar - det är ingen tvekan om det. Bara för att citera statsministern: Man får ta stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Det är Fredrik Reinfeldts svar i en artikel i Svenska Dagbladet när det handlar om människor som har en ekonomisk utsatthet. Man ökar också kommunernas ansvar, vilket gör att olika kommuner har olika förutsättningar. Vi fick just höra här hur det ser ut. Många kommuner kämpar redan nu med att få det att gå ihop till den redan i dag lagstadgade servicen. I mitt hemlän finns det en liten kommun som heter Arjeplog som får höja skatten med 1 krona och ändå dra åt svångremmen. För dem är det naturligtvis svårt att ta på sig ytterligare lagstiftande uppdrag. Ändå menar vi att det kanske behövs en skärpning av lagstiftningen. Vi delar regeringens uppfattning att samverkan är en viktig del av lösningen, och vi vill säkerställa att barn inte vräks genom att förstärka kraven så att fastighetsägare och hyresvärdar anmäler samtliga vräkningar till socialtjänsten i kommunen innan vräkningen verkställs. Om det finns barn i hemmen är det särskilt viktigt. Socialtjänsten ska ha tagit emot anmälan, aktiverat ärendet och getts en rimlig tid att agera. Om anmälan inte bifogas ska kronofogden bortse från verkställande av vräkningen. Det är ett av Socialdemokraternas förslag. Min fråga är: Anser ministern att det bara är kommunernas ansvar, eller har regeringen också ett ansvar? Tycker Maria Larsson att regeringen har gjort tillräckligt? Skulle ministern kunna tänka sig att ställa sig bakom den här typen av lagförslag som Socialdemokraterna vill se?

Fru talman! Jag skulle vilja säga att ingen regering har gjort mer åt den här frågan än den sittande regeringen, för Socialdemokraterna gjorde såvitt jag vet ingenting. Man lade aldrig fram någon strategi. Man tog aldrig fram någon statistik när det gällde vräkning. Min fråga tillbaka är naturligtvis: Varför gjorde ni ingenting åt den här problematiken när ni satt i regeringsställning? Ska jag uppfatta det så att Hannah Bergstedt menar att individen inte har något ansvar? Annars får Hannah Bergstedt gärna utveckla det lite. Individen har naturligtvis sitt ansvar. Men vi vet att individen ibland behöver kompletteras med det offentligas stöd. Socialtjänstlagen är tydlig med att det är kommunerna som har huvudansvaret för att sörja för sina medborgare i utsatta situationer. Det är alltså i huvudsak en kommunal uppgift enligt lagstiftningen. Det vi har gjort från regeringens sida är att försöka stödja kommunerna i att arbeta på ett bra vräkningsförebyggande sätt. Därför har vi tagit fram en vägledning via Socialstyrelsen som visar på ett strukturerat sätt, som visar på betydelsen av att socialtjänsten samarbetar på ett bra sätt med Kronofogdemyndigheten, som är skyldig att uppge när vräkning ska ske. Man måste ha ett gott samarbete där. Man måste ha förtroendefulla relationer. Man måste ha goda relationer med polisen, med missbrukarvården, med fastighetsägare, både kommunala och privata, och med ideella organisationer. Det här är ett arbete som kräver samverkan, och det är där som jag ser att det brister i hälften av Sveriges kommuner där man inte lyckas i arbetet med att upprätthålla målsättningen att inte vräka några barn. Jag tycker, som sagt, att Hannah Bergstedt är svaret skyldig: Varför gjorde ni ingenting? Det fanns ingen strategi alls under er tid, och det fanns ingen statistik över barnen över huvud taget. Vi har tagit fram det. Vi vill titta på den här frågan eftersom vi ser att den är så viktig. Barn ska ha en bostad. Barn har rätt att ha en bostad. Barn ska ha så trygga uppväxtvillkor som det bara är möjligt. Det är därför jag slåss och arbetar hårt med den här frågan.

Fru talman! Självklart tycker Socialdemokraterna att individerna har ett ansvar. Det tycker också människor själva. Jag kan rekommendera ministern att läsa Kronofogdemyndighetens rapport Alla vill göra rätt för sig , för det är så det ser ut i det här landet. Strategi är självklart bra, men tyvärr, Maria Larsson, räcker det inte. Det är bara att se på resultatet. Samverkan är bra, men det krävs också resurser för att kunna samverka. Vi ser i dag att skillnaderna mellan kommunerna ökar. Skillnaderna mellan olika individer ökar, vilket gör att man inte klarar av att betala sin hyra. Det är det som gör att barn vräks. Regeringens 8 miljoner till en nationell samordnare är i dagsläget inte särskilt mycket att komma med. 8 miljoner motsvarar ungefär fyra små lägenheter i Stockholm. Det är i en situation då hälften av landets kommuner inte klarar av att nå upp till regeringens ambitioner om att inga barn ska vräkas. Jag tror inte att det räcker, Maria Larsson. I stället för att skjuta över ansvaret på individen eller bara förlita sig på att kommunerna ska klara det själva vill vi socialdemokrater motverka vräkning av barn genom att ha ett fungerande försäkringssystem men också genom att förstärka lagstiftningen och ge kommunerna förutsättningar att klara av de åtaganden som de redan har om att öka kunskaperna, upprätta handlingsplaner och samordna med dem som redan arbetar med frågan. Dessutom har budget- och skuldrådgivarna i landet en mycket viktig roll. Det är en av de åtgärder som Socialdemokraterna har lyft fram i sin budget.

Fru talman! Jag vill först hålla med Hannah Bergstedt om att budget- och skuldrådgivarna har en mycket viktig uppgift i att kunna bistå människor i att tidigt kunna få en sanering, kanske en skuldsanering. De finns i alltför liten utsträckning ute i kommunerna - det är min absoluta mening. Jag ser också att de i många kommuner minskar. Det är bekymmersamt. Men det är fortsatt ett kommunalt ansvar. Det tror jag också att Hannah Bergstedt håller med om. Det stämmer att detta delvis är en resursfråga. Men jag kan inte hitta någonting i Socialdemokraternas budget som går specifikt till detta ändamål. Ni lägger inte en krona mer än regeringen gör, så långt jag har kunnat se och läsa. Det finns ingenting! Jag hävdar med bestämdhet att det är den här alliansregeringen som har brytt sig om problematiken, som har satt en strategi, som har börjat arbeta och ge stöd åt kommunerna på ett konstruktivt och metodiskt sätt, för att de ska komma i gång med ett vräkningsförebyggande arbete. Det är vi som för första gången har sett till att statistiken över hur många barn som vräks har kommit fram. Det har jag gjort därför att jag är intresserad. Jag hävdar med bestämdhet att det tal som vi befinner oss på just nu, 632 barn, ska ned. Och det ska ned de närmaste åren, även om vi befinner oss i en lågkonjunktur och även om vi vet att situationen är tuffare för många då och att fler kan hamna i en vräkningssituation. Anledningen till vräkning handlar ofta om hyresskulder på ganska små belopp. Det kan vara 10 000 kronor som förorsakar en vräkning. Det går naturligtvis att hitta andra lösningar på problematiken om man är tidigt ute. Det är målsättningen nu, att med hjälp av hemlöshetssamordnaren och med hjälp av de insatser som vi gör försöka få i gång kommunerna att jobba mycket mer förebyggande. Tack för debatten! Tack för en angelägen fråga!