barn som sänds till bland annat Somalia

Just nu talar: {{ VideoModel.activelivespeaker.text }}
{{ videometadata.debatetypename }} {{ videometadata.debatedate }}

Interpellationsdebatt 27 maj 2003

Interpellation: barn som sänds till bland annat Somalia

Interpellation 2002/03:389 av Engström, Hillevi (m)

den 12 maj

Interpellation 2002/03:389

av Hillevi Engström (m) till statsrådet Jan O Karlsson om barn som sänds till bland annat Somalia

Under våren har regeringen uppmärksammats på ett ökande problem med barn som av sina föräldrar dumpas i länder som Somalia, Kenya, Etiopien och Djibouti. Det är barn, som föräldrar sänder utomlands för att "återuppfostras". Tillbaka till länder som föräldrarna själva flytt ifrån. Tillbaka till länder som har betydande svåra problem, länder som UD avråder oss från att resa till. Länder som lider av svält, våld, sviter av krig med mera.

Barnen är i tonåren och har börjat anamma den svenska kulturen och sättet att leva. De har ofta bott i Sverige i tiotalet år, har permanent uppehållstillstånd, men har inte blivit svenska medborgare. När föräldrarna av olika skäl inte längre vill ta ansvar och acceptera att barnen betraktar sig som svenskar, sänds de utomlands. Till kulturer och språk vars traditioner de inte alls känner. De får bo i familjer de inte tidigare träffat eller på stränga internatskolor, som kostar nästan ingenting. Vi har läst om den pojke som deporterades till Kenya och hölls fången på en sträng religiös skola.

En orsak till dessa resor är just att föräldrar känner vanmakt och inte förstår det svenska samhället. De är livrädda för polis och socialtjänst. När föräldrar känner att de tappat kontrollen över situationen fattar de beslutet att sända barnet till avlägsna släktingar i till exempel Somalia för att barnet ska lära sig traditionen, kulturen och den muslimska tron.

Ambassadtjänstemän känner vanmakt. Ambassadrådet i Addis Abeba har uppgett att det under de tre första månaderna 2002 kom ett svensk-somaliskt barn i veckan till ambassaden för att söka hjälp. En rundringning som Ekot gjort har gett vid handen att det troligen rör sig om ett 100-tal barn som lämnar landet på detta sätt varje år. Det kan vara flickor som inte vill bära slöja, pojkar som hamnat i kriminalitet eller som bara vill vara som alla andra barn och ungdomar.

Endast de allra starkaste barnen orkar ta sig till ambassader i främmande länder. Det finns starka skäl för att anta att mörkertalet är stort. Troligen är det ett hundratal barn från Sverige som i dag finns i Somalia.

Statsrådet har i en skriftlig fråga (2002/03:455 av Rosita Runegrund, kd) sagt: "Vill vårdnadshavare, som har barnets bästa för ögonen, till exempel föra svensk-somaliska barn till Somalia för att de anser att barnet bör knyta kontakt med sitt ursprung har de således rätt att besluta om detta." Svaret andas aningslöshet och naivitet! Och en skrämmande syn på barnens rättigheter inte minst utifrån Barnkonventionen.

Än mer skrämmande är det när svenska sociala myndigheter bekostar resor för barn till dessa länder. I Göteborg bodde en pojke som i dag är 17 år. Han har tvingats bo fyra år på en internatskola i Mogadishu och tvingats delta i klankrig. En fullkomligt laglös stad, dit man avråder folk från att resa. Pappan bor kvar i trygga Sverige och säger att han vill "barnet bästa". Om det var för barnets bästa borde i så fall inte föräldrarna också resa dit?

En pojke, Ahmed hade tur, hans fall uppmärksammades av Per Brinkemo, journalist på Svenska Dagbladet. Ahmed flydde från Somalia till Etiopien och uppsökte ambassaden. Efter närmare ett års kontakt med ambassaden, efter ett senfärdigt beslut och uppmärksamhet i medierna kunde Ahmed återvända till Sverige. Det enda land som han kände som sitt. Det land han bott i mer än halva sitt liv. Under den tid som Ahmed varit dumpad hade föräldrar och syskon fått svenskt medborgarskap.

En dansk flicka skrev till ambassaden: "Ni behöver inte rädda mig från att bli omskuren. Det har de redan gjort med mig. Men hjälp mig att komma hem till Danmark." Det är oacceptabelt att detta fortgår trots att den svenska regeringen uppmärksammats på problemet.

Ytterst handlar dessa tragiska händelser om regeringens totalt misslyckade integrationspolitik. Barnen håller på att bli integrerade i det svenska samhället när de skickas i väg av föräldrar som är totalt ointegrerade.

Något måste göras nu för att minska den vanmakt och oförmåga som människor lever i, när de utför dessa, för barnen, katastrofala åtgärder.

Barn som bor och lever i Sverige ska inte behöva känna oro för att bli ivägskickade, det måste vara en viktig uppgift för regeringen att dessa barn ska vara trygga.

Jag vill ställa följande fråga till statsrådet:

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att de barn som redan är kända på utländska ambassader ska kunna återvända till Sverige?