Anf. 67 Ulla Andersson (V)
Herr talman! Tack för svaret, statsrådet! Det glömde jag säga i mitt förra inlägg.
Vi har en arbetslöshet på ungefär 8 procent. Det är ca 400 000 människor som är arbetslösa, och för dem har ni försämrat väldigt mycket. Var fjärde långtidsarbetslös har varit arbetslös i tre år eller mer. Sänker man ersättningsnivåerna så kraftigt som ni har gjort i försäkringen, där 4 procent får ut 80 procent av sin inkomst och där man tvingas leva på 11 000 kronor i månaden samt tvingas ta ett jobb för 9 000 kronor i månaden för att inte bli avstängd, så får det konsekvenser för väldigt många barn. Flera av de här 400 000 arbetslösa har nämligen barn. De sjuka ni har sparat 26 miljarder kronor på har också barn.
Det får konsekvenser, Maria Larsson, om man sparar på våra trygghetssystem. Tapio Salonen, som jag tog upp tidigare och som är professor i socialt arbete, tar just upp välfärdspolitiken och visar på dess betydelse för barnfattigdomen. Han säger att om man försämrar välfärdspolitiken så ökar barnfattigdomen ungefär tre till fyra gånger så mycket, och det är det som håller på att ske.
Om statsrådet Larsson hade tittat lite längre i sina papper hade hon nämligen också sett att det år då barnfattigdomen ökar och socialbidragskostnaden bland barn ökar är precis samma år som ni försämrade sjukförsäkringen väldigt kraftigt. Det är samma år. Det är alltså inte undra på att det är just då detta trendbrott kommer, ett trendbrott som faktiskt hade pågått i några år innan ni tillträdde.
Andreas Norlén försöker göra det problematiskt att använda begreppet "relativ fattigdom", och det är självklart att en regering som bygger hela sin politik på att öka inkomstskillnaderna tycker att ett begrepp som detta är problematiskt. I Sverige ökar inkomstklyftorna nästan snabbast bland OECD-länderna. Bedriver man en politik där de 10 rikaste procenten har fått 25 procent av de totala skattesänkningarna, det vill säga 18 miljarder, så får det konsekvenser i statistiken kring relativ fattigdom.
Det är detta Moderaterna kämpar så febrilt med att försöka ändra på i Europa. Man försöker få alla Europas länder att lämna begreppet "relativ fattigdom" fastän det är ett erkänt begrepp och en erkänd statistik man använder.
Till skillnad från statsrådet Larsson tar Andreas Norlén åtminstone upp trygghetssystemen och påpekar deras betydelse. Sedan verkar han glömma att han själv har varit med och sparat hela 26 miljarder på sjuka människor, sparat miljarder på föräldraförsäkringen, det vill säga föräldrar som är hemma med sina nyfödda barn, och sparat miljarder på arbetslöshetsförsäkringen för att kunna sänka skatter där det stora flertalet skattesänkningar har gått till dem som redan har det rätt gott ställt. Dessutom glömmer man bort att väldigt många av dem som lever i relativ fattigdom eller med socialbidrag är människor som inte har något arbete och som inte har fått en enda krona i skattesänkning med er politik, däremot kraftigt höjda avgifter och en ökad otrygghet.
För att gå över till frågan om handlingsplan, som statsrådet Larsson över huvud taget inte nämner, menar jag att en regering kan göra mycket för att få kommuner att ta fram lokala handlingsplaner. Man kan vara medfinansiär, man kan använda morötter och lagstiftning. Lagstiftning använder ni ofta när ni vill privatisera, men tydligen inte när ni behöver bekämpa barnfattigdomen. Man kan ha medfinansiering eller försöka ta bort avgifter i Kulturskolan och i föreningslivet. Man kan ha medfinansiering med att ta bort taxan på busstrafiken för barn och ungdomar. Man kan göra rätt mycket om den politiska viljan finns för att underlätta för barn och familjer i ekonomiskt utsatta situationer, och man ska definitivt inte spara i trygghetssystemen.