Barnomsorg på obekväm arbetstid

Fru talman! Helena Frisk har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att trygga barntillsyn till alla, även för dem med oregelbunden arbetstid. Det är viktigt att föräldrar kan känna sig trygga med sina barns omsorg, även om de arbetar andra tider än dagtid måndag till fredag. Det är angeläget att föräldrar som har behov av barnomsorg utanför reguljär arbetstid, och som inte kan lösa behovet av omsorg på annat sätt, får sitt behov prövat av kommunen. Enligt skollagen ska förskoleverksamhet tillhandahållas i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier, eller barnets eget behov. Av lagens förarbeten framgår att det är önskvärt att verksamheten om möjligt även erbjuds till barn vars föräldrar har obekväma arbetstider eller till och med nattarbetar, men att något generellt krav på detta inte har ställts upp. En kartläggning från Skolverket visar att det stora flertalet kommuner våren 2003 anordnade barnomsorg på tider som familjen har behov av. Ett antal kommuner hade dock beslutat att inte tillhandahålla omsorg på kvällar, helger eller nätter. Regeringen avser att behandla frågan om barns omsorg på kvällar, nätter och helger i ett kommande förslag till ny skollag. Min utgångspunkt i detta arbete är att det inte är önskvärt att införa någon generell rätt till kommunal barnomsorg på obekväm arbetstid. En sådan förändring skulle inskränka det kommunala självstyret.

Fru talman! Jag trodde att det skulle bli en väldigt lång dag det här, lång dags färd mot natt liksom, när jag fick höra att jag låg sist i dagens interpellationsdebatter. Jag hade nämligen tänkt att börja med att säga att det var passande att lägga min interpellation sist, det vill säga det är precis det som interpellationen handlar om, obekväm arbetstid, och då barnomsorg på obekväm arbetstid. De flesta dagis stänger ju kl. 18. Det skulle bli ganska tajt i och för sig för mig om jag skulle i väg nu. Klockan är tio i. Det här var en av de frågor som ledde till att jag blev politiskt aktiv i mitten av 80-talet. Jag var då ensamstående mamma och jobbade heltid som vårdbiträde i hemtjänsten. Det var verkligen svårt att få vardagen och livet att fungera på ett vettigt sätt. Det är definitivt inte lättare i dag med tanke på alla krav som ställs i samhället och på arbetsmarknaden. I min egen hemkommun Karlskoga har nattis faktiskt funnits sedan slutet på 80-talet. Min egen dotter var för övrigt ett av de första barn som började där. Där har vi gjort den politiska prioriteringen. Det är jag väldigt stolt över. Men det är inte rimligt att tillgången på barnomsorg på obekväm arbetstid ska vara beroende av vilken kommun man råkar bo i. Det finns också tyvärr exempel på att man har tvingats tacka nej till jobb för att man inte lyckats lösa sin barntillsyn. Hur ställer det sig i relation till regeringens ambitioner att hävda arbetslinjen? Nu går jag till svaret. En kartläggning från Skolverket visar, säger Jan Björklund i svaret, att det stora flertalet kommuner våren 2003 ordnade barnomsorg på tider som familjen hade behov av. Men när jag läser utbildningsutskottets betänkande som hänvisar till samma kartläggning och som antogs av riksdagen i torsdags så står det där att drygt varannan kommun, eller ungefär 150 av 290, ordnar omsorg till barn som har föräldrar som jobbar på kvällar, nätter eller helger. Det betyder ju att hälften av landets kommuner inte gör det, och det är illa. Det tycker inte bara jag utan också Barnombudsmannen. Förskolan är naturligtvis en jättebra start i livet för att få goda relationer till andra men också för olika former av pedagogiska utmaningar, säger barnombudsmannen Lena Nyberg. Jag tror att Jan Björklund håller med. Därför vore det bättre om Jan Björklund höll sig till skollagens ord om att förskoleverksamhet ska tillhandahållas i den omfattning det behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller barnets eget behov i stället för att peka på lagens förarbeten, där det framgår att det är önskvärt men inte ett krav att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid. Jag skulle vilja fråga Jan Björklund vad han anser att de föräldrar ska göra som bor i en kommun som inte tillhandahåller barnomsorg på obekväm arbetstid. Ska man flytta till en kommun som erbjuder detta? Där kanske det inte finns några jobb. Ska man tacka nej till erbjudet jobb, eller kanske byta jobb, trots att man har utbildat sig under många år? Eller vad? Vad ska man göra?

Fru talman! Jag kommer in i debatten som ledamot i kulturutskottet. Jag vill gärna ta upp att frågan om barnomsorg på obekväm arbetstid är en fråga som är väldigt viktig och berör många kulturarbetare. Barnomsorg eller barntillsyn måste kunna erbjudas helst i barnets hem om det är möjligt när skådespelare, musiker och andra arbetar kvällstid. Kulturarbetarna är en grupp som redan har drabbats hårt av alliansens nya a-kasseregler. Regeringen måste nu se till att skollagen ändras så att kulturarbetarna i alla fall får hjälp med barntillsyn den tid då de ska sköta sitt arbete. De flesta skådespelare, musiker och andra kulturarbetare jobbar ju som bekant kvällstid. Många pusslar ihop det på olika sätt. Det finns även många kommuner som ställer upp och hjälper till med barntillsyn. Problemet är att kommunerna med nuvarande lagstiftning inte är skyldiga att hjälpa till med barnomsorg på obekväm arbetstid. Det skulle vara positivt om skolministern tog till sig dessa tankar och såg till att kunna ändra lagen på den punkten så att bland alla andra kulturarbetarna också kan utföra sitt arbete. De flesta arbetar tyvärr kvällstid.

Fru talman! Det är två socialdemokratiska ledamöter som ställer frågan till mig. Jag vill börja med att säga att jag har uppfattat det så att riksdagen är väldigt överens om den hållning som jag nu har redovisat. De regler ni skäller på utarbetades ju av den förra socialdemokratiska regeringen. De förarbeten Helena Frisk ansåg att jag borde sluta att hänvisa till utarbetades av Lena Hjelm-Wallén och Bengt Lindqvist när de var socialdemokratiska statsråd. Hela det regelverk vi har som ni skäller på är socialdemokratiskt till att börja med. Men vi har från borgerligt håll inte velat ändra det, utan vi tycker att det här till sist är en rätt avvägning. Jag har i princip samma svar som de företrädare på den här posten som har varit socialdemokrater har haft när frågan har kommit upp. Jag har sett en uppgift. Jag kan inte gå i god för den, men jag tror att det är ungefär 3 000 barn i Sverige i dag som har någon typ av nattomsorg. Det sker då genom att ett antal kommuner beviljar det. Trots att de inte är skyldiga att göra det så gör de det ändå. Jag tror att det är en rätt bra ordning, som jag skriver här, att kommunerna ska pröva en ansökan, men det finns ingen generell rätt. Vi talar om förskolans pedagogiska värde. Låt oss börja med att konstatera att det här inte handlar om något pedagogiskt värde i förskolan. Nattomsorg handlar ofta om att någon ska sova med barnen. Det har ju inte med förskolans pedagogiska mål att göra. Det här är ren omsorg och har ingenting med förskola att göra. När jag har sagt det måste vi också ha klart för oss att kostnaden för den kommun som gör detta är mycket hög. Att ha en person heltidsavlönad för att gå hem och sova med ett barn är som var och en förstår om man räknar lite på det ett väldigt stort ekonomiskt åtagande. Det är naturligtvis därför som kommuner av alla kulörer är tveksamma. Kommunförbundets socialdemokratiska ledning - om interpellanten lyssnar - är mycket kritisk till att införa en sådan rättighet i lagstiftningen, av ekonomiska skäl naturligtvis. Så här tycker jag: Om man har barn, vilket de flesta av oss förr eller senare får, måste man för det första räkna med att livet under den tid som man har barn inte kan levas exakt på det sätt som när man inte har barn. Vi talar om olika yrkeskategorier här. Vi talar om människor i vården, ofta kvinnor. Vi talar om kultursektorn. Vi talar om andra sektorer där man av olika skäl ibland måste jobba på kvällstid och nattetid. Min uppfattning är att om man jobbar i en bransch där det går att omfördela arbetstiden till dagtid - det kan röra sig om vården till exempel - bör man i första hand göra det innan man kräver att kommunen ska betala en person som kommer hem åt en. Det handlar om att man försöker anpassa sin arbetstid så gott det går. Det går inte i alla branscher. Vi talar om entertainment och kultursektorn på kvällar och så vidare. Det går ju inte att flytta till förmiddagen. Det förstår var och en. Men de som kan bör göra det i första hand. För det andra får man pussla, som jag tror interpellanten uttryckte det. Först och främst finns det alltid två föräldrar. Även om man lever frånskilda finns det två föräldrar till ett barn. Och så har man mormor, farmor, farfar, morfar, släktingar och vänner. Man måste pussla ihop. Då kan man tycka: Varför ska jag göra det? Varför kan inte samhället ta över ansvaret? Jag tycker att det finns gränser för vilka krav vi kan ställa på att samhället ska garantera service. Det är en uppfattning jag delar med den socialdemokratiska ledningen i Kommunförbundet och den förra regeringen. Till sist, om inget av detta går, om det inte går att byta arbetstider och det inte finns några anhöriga, vänner eller nätverk som kan hjälpa till bör kommunen pröva behovet på det sätt som sker. Men att införa en generell rätt skulle leda till en kostnadsexplosion som kommunerna själva kraftigt avråder från.

Fru talman! Först och främst säga, Jan Björklund, att jag inte skäller. Jag driver en för mig viktig politisk fråga. Jag har drivit den i många år. Jag har också motionerat nästan alla år som jag har suttit i riksdagen om den här frågan. Så den är inte ny på något sätt. Vi hade faktiskt också med den i vårt förslag till ny skollag - som tyvärr aldrig blev verklighet, men ändå. Det är viktigt att säga detta: Man måste kunna ha rätt att driva en politisk fråga utan att anses skälla om den. För mig är den här frågan för viktig för att jag skulle agera på det sättet. Det är gott och väl att regeringen ska behandla frågor som rör barnomsorg på kvällar, nätter och helger i det kommande förslaget till ny skollag. Ändå tycker jag att det är lite illavarslande om Jan Björklund hellre värnar om det kommunala självstyret - jag vet att det är viktigt - än om barns och föräldrars behov. Ibland tvingas man att välja mellan goda principer. Som det moderna samhället ser ut med kvällsöppna butiker och en stor del av kulturlivet, som vi var inne på tidigare, förlagt till kvällarna är arbetslinjen att föredra. Människor vill arbeta. Som operasångerskan Anna-Karin Simlund uttryckte det: Jag tror att vi skulle ha väldigt svårt att bedriva vår verksamhet om vi hade alla operaföreställningar på vardagar klockan ett. Anställda i offentlig sektor, Konsumanställda, bagare, operasångare, alla som utövar yrken som kräver arbete på kvällar, nätter och helger och som har behov av barnomsorg - jag säger inte att alla människor har det - borde få tillgång till bra barnomsorg. Barnombudsmannen anser att lagstiftning är den enda framkomliga vägen. Jag är benägen att hålla med. Även utbildningsutskottet understryker vikten av förändringar som bidrar till att alla familjer kan lösa livspusslet utifrån sina speciella behov. Delar Jan Björklund den uppfattningen?

Fru talman! Jag har inte krävt att skolministern ska komma och ställa upp den här lagen, men jag önskar att lagen skulle genomföras. Det skulle underlätta för kulturarbetarna som har väldigt svårt att passa ihop barnomsorgen med sitt arbete. Som ministern nämnde kan man vara två eller en. Det kan vara föräldrar, och det kan saknas föräldrar. Det kan handla om par där båda är skådespelare eller musiker och måste gå till arbetet samtidigt. De behöver faktiskt hjälp med sitt pussel genom att någon tar hand om barnen. Det vore önskvärt om skolministern kunde tänka sig att vara lite positiv. Det skulle underlätta för dessa människor som har förlorat så mycket på andra områden. Självklart är det inget krav, men det skulle vara positivt om skolministern kunde genomföra det här. Samtidigt har du naturligtvis rätt: Vi socialdemokrater har också försökt genomföra detta, och vi har misslyckats. Men allt som vi misslyckades med ska väl inte skolministern misslyckas med. Jag hoppas att du lyckas med detta så att vi får den här lagen ändrad.

Fru talman! När man diskuterar barnomsorg på obekväm arbetstid är det inte bara nattis det handlar om. Jag tycker att Jan Björklund gjorde det enkelt för sig genom att bara prata om nattis och personal som skulle ha betalt för att vakta sovande barn. Så enkelt är det inte. Vi pratar om människor som kanske jobbar till sju, åtta, nio eller tio på kvällarna för att sedan vilja hämta sina barn. Alla barn somnar inte heller före klockan sex. Det finns sådana som somnar tidigt, men alla barn är inte på det sättet. Den pedagogiska verkligheten finns alltså även där. När du hela tiden hänvisar till vad Socialdemokraterna gjorde - det är ett tag sedan Bengt Lindqvist satt i regeringen, måste jag erkänna - tycker jag att man också borde fundera på vad den här regeringen vill. Förra veckan beslutade du och din regering att ställa ännu hårdare krav på de arbetslösa, nämligen att de från dag 1 ska kunna söka och ta ett jobb 10 mil från ens egen ort. Det innebär minst en timme i restid. Slutar man klockan sex är man förmodligen inte tillbaka på dagis förrän kanske halv åtta. Då förväntas man ha detta sociala nätverk omkring sig, men det är inte säkert. Flyttar man dessutom till orten så att man måste lämna sitt sociala nätverk är det möjligt att man inte har något socialt nätverk som kan hjälpa till och stötta en med barnomsorgen. Jag tycker alltså att du gör det enkelt för dig. Ni hävdar arbetslinjen, och det är bra, men man måste också vara konsekvent. Sedan säger du å ena sidan att det egentligen kanske är ganska få som behöver detta och å andra sidan att det kostar oerhörda summor pengar. Det kostar en hel del pengar att införa vårdnadsbidrag också, men där verkar ni inte svaja någonting. Varför å ena sidan hävda en sak och å andra sidan inte vara konsekvent och faktiskt se till att det finns en barnomsorg för alla som vill ha ett arbete och är beredda att ta det?

Fru talman! Jag är helt medveten om att det var länge sedan Bengt Lindqvist var statsråd, men det var alltså på hans tid som förarbetena till den nuvarande socialtjänstlagen skrevs. Det var dock inte så länge sedan vi hade en socialdemokratisk regering, även om inte Bengt Lindqvist ingick i den. Det var några månader sedan. Inte heller den ändrade lagstiftningen på den här punkten. Låt oss problematisera frågan lite, fru talman. Hur många som behöver barnomsorg nattetid och kvällstid blir naturligtvis en fråga om hur tillgänglig den är. Om det skulle bli en rättighet att få denna barnomsorg - man begär det därför att man anser sig behöva det och får det - kommer det naturligtvis att vara väldigt många som utnyttjar den. Alternativet är att det sker en mycket sträng prövning. Kan mormor, morfar, farmor eller farfar hjälpa till? Kan den andra föräldern hjälpa till? Går det att flytta arbetstiden? Jag har ibland funderat på de stora arbetsgivare som har hela sin verksamhet förlagd till kvällstid, till exempel de riktigt stora kulturinstitutionerna. När jag var borgarråd i Stockholm kom de till oss och sade: Kan inte ni fixa barnomsorg? Ja, men om ni är en jättestor arbetsgivare vars hela verksamhet bygger på att det finns barnomsorg kan väl ni som arbetsgivare också ta ansvar. Men det är klart; om vi verkligen har en mycket sträng prövning blir det naturligtvis många färre som kommer i åtnjutande av detta. Jag menar att det i stort sett är så det fungerar. Det finns trots allt 3 000 barn i dag som har någon typ av omsorg på obekväm arbetstid, nattis. Ni får det att låta som om det inte finns något, men trots allt är det 3 000 barn i Sverige som har detta. Ofta är det i storstadskommunerna, där många av de här kulturinstitutionerna finns. Många av demonstrationstågen för nattis äger rum i storstäderna, men just där finns ju möjligheten redan. Många av de här 3 000 barnen finns också där. Skulle detta kraftigt utvidgas och bli en generell rättighet skulle just det pusslande som vi i dag trots allt tvingar föräldrar att göra kunna upphöra, och så skulle samhället ta över hela ansvaret. Av olika skäl anser inte denna riksdag, och har inte ansett tidigare heller, att samhället ska åta sig detta. Det är en för stor kostnad. Jag menar också att man rent principiellt och ideologiskt verkligen kan diskutera var gränsen går där det offentliga övertar individens ansvar. Den gränsen måste man alltid fundera över, och vi ska också fundera över detta i skollagsarbetet. Jag tycker dock, i varje fall tills vidare, att det är rimligt att säga att förskola och skola har vi på dagtid. Om man har ett jobb där man jobbar kvällstid eller nattetid finns det ingen oinskränkt rätt, utan då får man själv försöka byta arbetstid eller pussla lite med anhöriga och nätverk. Det är den inställning jag har. Någonstans måste det gå en gräns för hur mycket individer och familjer kan kräva att samhället ska ta över av föräldrarnas ansvar, och jag tycker att gränsen går där. Jag konstaterar att så har också riksdagen tidigare tyckt - och inte bara på Bengt Lindqvists tid, utan så sent som för några månader sedan tyckte också den förra riksdagen detta. Det är alltså en rätt bred enighet. Jag konstaterar också att den socialdemokratiska ledningen i Svenska Kommunförbundet delar denna uppfattning. Man vill inte ha ett sådant här regelverk.

Fru talman! För mig handlar det också om det som Eva-Lena Jansson lite grann var inne på. Vi pratar förstås inte bara om nattis utan också om hur föräldrars arbetsliv ser ut i dag och vilka krav som ställs på en som förälder. Det är liksom inte bara att säga till en arbetsgivare: Nej tack, jag kan inte ta det här jobbet. Jag kan inte jobba på kvällar, för jag har bara barnomsorg på dagen. Hela samhället ser annorlunda ut, och då måste samhällets infrastruktur följa med. Det handlar till exempel om butiker som har öppet på kvällarna. Det är ju inte alla barn som har behov just av själva nattisomsorgen, men nattis är någon form av samlingsord. Det handlar om att kanske ha mer flexibla öppettider; jag tycker att öppettiderna har varit väldigt statiska. Allt som oftast har man öppet mellan sex på morgonen och sex på kvällen, och så ser inte riktigt samhället ut längre. Det är dit jag vill komma. Men jag får väl för tillfället nöja mig med de besked och de svar jag har fått. Jag kommer att återkomma, för jag ger mig inte i denna fråga vilken regering som än må regera. Frågan kräver sin lösning. Det kräver också dagens moderna föräldrar. Som sagt: Samhället har förändrats och kommer att fortsätta att förändras. Då krävs också att samhällets infrastruktur förändras. Barnomsorg på obekväm arbetstid är en viktig del i det arbetet.

Fru talman! Man blir ju lite fundersam. Går det att flytta arbetstiden? Om det gick skulle väldigt många människor göra det redan. Jag har jobbat fackligt i många år, och en av de frågor som ständigt återkommer är bristen på inflytande över sin egen arbetstid. Den frågan blir inte mindre nu. Vi pratar inte bara om restaurang- och handelsanställda, chaufförer, busschaufförer och de som jobbar i vården. De här arbetstiderna sprider sig till allt fler yrken. Eftersom Jan Björklund uppenbarligen redovisar en socialdemokratisk inställning i många frågor undrar jag om du även är beredd att förändra inställningen till inflytande över arbetstiden. Är du beredd att faktiskt se över möjligheterna för människor att själva förlägga arbetstiden? Är regeringen beredd att ge människor som i dag arbetar inflytande över när arbetet ska utföras? Jag tycker att det blir konstigt om man å ena sidan hävdar att människor ska ta vilket jobb som helst till vilket pris som helst var som helst, men sedan inte är beredd att verkställa en barnomsorg som kanske är förutsättningen för att personen ska kunna ta ett jobb så att han eller hon inte blir avstängd eller hamnar i socialbidragsberoende. Då ställer man å ena sidan krav. Å andra sidan är man inte beredd att bidra, och det tycker jag inte är ett bra resonemang. Är det någonting regeringen har pratat om så är det ju både morot och piska. Här finns inga morötter och framför allt inget stöd till ensamstående föräldrar till små barn med behov av barnomsorg.

Fru talman! Jag tycker att vi får göra en skillnad mellan hur vi skulle önska att det fungerade och vad vi är beredda att lagstifta om. Där jag har haft inflytande i den kommunala världen har jag medverkat till att erbjuda barnomsorg också på obekväm arbetstid, dock efter en mycket, mycket sträng prövning. Det måste vara så att det inte går att flytta arbetstiden, att det inte går att hitta någon anhörig som kan hjälpa till och så vidare. Här i Stockholms kommun hade man när jag var ansvarig rätt till en sådan prövning. Och så gör ganska många kommuner: Efter en mycket sträng prövning kan man få hjälp om det inte går att lösa på något annat sätt. Jag tycker att kommunerna borde agera så. En generell rätt i lagstiftningen är något annat. Då skulle detta bli en mycket större verksamhet utan samma krav på sträng prövning. Det blir en väldigt stor kostnadsfråga, och det är naturligtvis till sist det det handlar om: kostnadsfrågan och gränsen för samhällets åtaganden. Jag säger gärna till de kommunalpolitiker som jag har inflytande över att ta största möjliga hänsyn. Det har varit ett stort fokus på kulturarbetarkåren i debatten, delvis kanske för att de lättare gör sig hörda än vårdens personal, men också därför att det för dem är ännu svårare att flytta arbetstiden - föreställningarna är ju på kvällen. Men i de tre stora städer där vi har stora kulturinstitutioner erbjuds faktiskt barnomsorg nattetid efter sträng prövning. Jag tycker alltså att vi ska uppmana våra kommunala förtroendemän runt om i landet att ha inställningen att man efter en prövning kan bevilja detta. Men precis som den tidigare regeringen är jag inte beredd att lagstifta och göra detta till ett tvång.