Barns rätt till skolskjuts vid allvarlig sjukdom eller funktionsnedsättning

Fru talman! Mattias Eriksson Falk har frågat mig om jag avser och är beredd att ta några initiativ för att säkerställa barns behov vad gäller rätt till skolskjuts vid allvarlig sjukdom eller funktionsnedsättning som uppstår efter att val av skola gjorts eller, om svaret är nej, varför inte.

En elev i kommunal förskoleklass, grundskola eller anpassad grundskola har enligt skollagen (2010:800) rätt till kostnadsfri skolskjuts om det behövs med hänsyn till färdvägens längd, trafikförhållanden, elevens funktionsnedsättning eller någon annan särskild omständighet. När en elev ansöker om skolskjuts ska alla dessa förutsättningar prövas individuellt i det enskilda fallet. Mattias Eriksson Falk ger exempel på en situation som kan uppkomma när en elev som har valt en annan skola än den skola där hemkommunen annars skulle ha placerat honom eller henne drabbas av en allvarlig sjukdom eller funktionsnedsättning som inte var känd vid valet av skola. Vid en sådan situation gäller rätten till skolskjuts under förutsättning att det kan ske utan organisatoriska eller ekonomiska svårigheter för hemkommunen. Detsamma gäller om eleven valt en annan kommuns skola eller en fristående skola.

Som jag tidigare svarat förutsätter jag att huvudmannen och elevens hemkommun tar sitt ansvar för att tillförsäkra alla elever tillgång till den utbildning de har rätt till och i så hög utsträckning som möjligt tillgodoser deras behov. Jag kommer därför att följa frågan för att vid behov kunna ta framtida initiativ.

Fru talman! Jag tackar skolminister Lotta Edholm för svaret på min interpellation, som är ett resultat av den skriftliga fråga jag tidigare ställt till ministern om samma viktiga frågeställning: barns rätt till skolskjuts vid allvarlig sjukdom eller funktionsnedsättning.

Bakgrunden till den interpellation vi nu debatterar är mitt eget engagemang för barn och unga. Jag skulle kunna säga att det går så långt tillbaka som till min tid i elevrådet på Nynässkolan i Gävle för många år sedan. Det var där det började, och det släpper aldrig riktigt taget om en. Det kanske också är ett delskäl till att jag som person i tidig ålder sökte mig till politiken och ett engagemang där. Allt är ju demokrati, om än i lite olika former och på olika platser i samhället. Oavsett om vi sitter i elevrådet i skolan eller som förtroendevalda i Sveriges riksdag är vårt arbete att vara en del i sökandet efter möjligheter till förbättringar i samhället. Sedan kan politiken leda oss dit på olika vägar, men ofta med övertygelsen om att en förändring behövs och varför den behövs.

Jag tror att jag och ministern i grunden är ganska överens i denna fråga om barns och ungas rättigheter. Det är särskilt viktigt att kunna stötta barn med allvarlig sjukdom eller funktionsnedsättning. Men jag ska ärligt säga att jag hade hoppats på ett något tydligare svar från skolministern. Min uppfattning är att ministern väljer att sätta lite väl stor tilltro till kommunerna, som har ansvar för skolskjutsen enligt lag, och deras förmåga att ta hänsyn till barns behov.

Kommunerna må ha en skyldighet att ordna skolskjuts i fler fall än vad de brukar göra om det kan ske utan organisatoriska eller ekonomiska svårigheter, som ministern nämner. I praktiken hävdar dock kommunerna alltid att sådana svårigheter finns. Det finns ett oräkneligt antal exempel på att kommuner runt om i Sverige med en bred palett av argument sagt nej till skolskjuts för barn med sjukdom eller funktionsnedsättning. Det vanligaste är trots allt att det handlar om placeringsskolan eller att man hänvisas till exempelvis en grundsärskola.

I många fall tvingas föräldrar överklaga och hamnar i ett virrvarr av lagstiftning. Förutom att barnet drabbats av sjukdom eller funktionsnedsättning, vilket i de flesta fall ändrar dess liv väldigt mycket oavsett, kan alltså föräldrar även behöva ta strid mot kommunen i en fråga om skolskjuts. Frågan man kan behöva ställa sig är om tiden bäst används till barnet eller till att argumentera med kommunen.

Jag vill här särskilt nämna det stöd jag fått av Barncancerfonden i denna fråga och den kommunikation vi haft. Barncancerfonden kommer, som ministern säkert förstår, i kontakt med många familjer som upplever det problem som beskrivs i min interpellation och som jag försöker förmedla här i kammaren.

Ministern kan naturligtvis inte ta ansvar för alla enskilda beslut, särskilt inte för dem som fattades före den tid då hon och regeringen tillträdde. Jag vill ändå nämna exempel på hur det ser ut i Sverige. I ett fall handlar det om en flicka med en funktionsnedsättning som tvingar henne att sitta i rullstol. Vi pratar om ett barn som går i grundskolans mellanstadium och har sina kamrater, sin skolgång och samtidigt en funktionsnedsättning att ta hänsyn till. Skolan hon går på är redan handikappanpassad, men flickan fick inte rätt till skolskjuts av kommunen. Om flickan hade bytt till en grundsärskola hade hon fått den rätten. I det här fallet handlade det dock inte om en intellektuell funktionsnedsättning utan om en fysisk skada. Därmed är grundsärskolan inte heller rätt placering. Nu förväntar jag mig inte att ministern ska svara angående det enskilda fall jag lyfter eller känna till det, men jag ville ta ett exempel.

Ministern sa i svaret att hon avser att följa frågan för att kommunerna ska ta sitt ansvar. Jag blir naturligtvis nyfiken på hur ministern avser att följa frågan. Det ställer ganska stora krav på kunskapsinhämtning, då det görs många prövningar av skolskjuts runt om i Sverige. Jag skulle vara tacksam om ministern kunde förtydliga detta.

Fru talman! Det här handlar om elever som har valt en annan skola än den som kommunen velat placera dem i och efter det råkat ut för en olycka, cancer eller någonting liknande. Då har man inte rätt till skolskjuts utifrån det som ledamoten talar om. Det här rör säkerligen inte särskilt många barn, men för de barn det handlar om kan det få väldigt besvärliga konsekvenser om de tvingas byta skola eller om deras föräldrar tvingas bråka för deras rätt till skolskjuts, som man tidigare kanske inte haft behov av.

Samtidigt är det viktigt att slå fast att kommunen ska göra en individuell prövning, och jag förutsätter att denna görs utifrån barnets bästa. Men precis som jag sa i interpellationssvaret kommer jag att följa frågan för att se om vi eventuellt behöver ta några initiativ för att förändra situationen. Det som i så fall krävs är en lagändring, så det är inte gjort i en handvändning att förändra detta.

Fru talman! Jag tackar återigen ministern för svaret på min interpellation. Jag tackar också för svaret på den ytterligare fråga jag ställde här i debatten utifrån ministerns svar på interpellationen. Ministern får gärna förtydliga ytterligare hur hon avser att följa det här. Även jag är givetvis övertygad om att det kan behövas en lagstiftningsförändring.

Som jag redogjort för är barns rätt till skolskjuts viktig för mig och för alla de barn och föräldrar som drabbas av en lagstiftning som i mina och deras ögon är otillräcklig när det kommer till kommunernas ansvar för skolskjuts. Barnet har rätt till utbildning och är garanterad utbildning enligt skollagen, men kommunen kan vilja flytta på eleven. Sådana exempel finns på olika platser i Sverige.

Oavsett hur man ser på denna fråga är det uppenbart att samhället på alla sätt tjänar på att en elev som har behov av skolskjuts kan vara på plats i skolan, få utbildning och träffa kamrater. Värdet på det går naturligtvis inte att jämföra i kronor.

I mitt första anförande nämnde jag exemplet med en flicka som inte fick rätt till skolskjuts. Jag vill därför också lyfta ett exempel på när ett barn faktiskt fick det, för jag tycker att det är viktigt för debatten. Det var en pojke i en kommun i sydöstra Sverige som först fick nej, men där lokala politiker agerade, ändrade reglemente och möjliggjorde att den cancersjuke pojke som det handlade om fick den rätten.

Det är bra, men tyvärr agerar inte alla kommuner så - eller politiker, för den delen. Samtidigt finns det pågående ärendet med ett allvarligt sjukt barn som blivit nekad skolskjuts av kommunen och där föräldrarna själva ska försöka överklaga och få rätt i domstol. Att överklaga tar tid och energi och visar hur olika regler slår negativt mot föräldrar och barn samtidigt som de som är resursstarka troligtvis har bättre förutsättningar att överklaga och få rätt.

Det finns ett verkligt behov av att få till stånd en lagstiftning som gör regelverket och rätten lika i landet så att stödet med att ta sig till skolan som barn med allvarlig sjukdom eller funktionsnedsättning inte beror på i vilken del av landet barnet bor. Kanske kan ministern ta initiativ till en utredning i frågan om hur lagstiftningen om skolskjuts skulle kunna förändras och förtydligas för att undvika att familjer hamnar i detta limbo beroende på vilken kommun de bor i.

Kommunernas invändning är i många fall att om de gör undantag för en person behöver de i praktiken göra det för alla, så uppenbarligen finns det ett starkt behov av en översyn och ett klargörande av lagstiftningen så att rätten till skolskjuts för barn utifrån särskilda behov inte skapar en praxis som blir ohållbar på andra sätt. Vi ska ha en lagstiftning som är rätt och riktig men som också skapar förutsättning för kommuner att hantera de frågeställningar som dyker upp.

Fru talman! Som jag sa inledningsvis är detta en fråga som berör relativt få elever, men de elever som det gäller berörs ju å andra sidan på ett väldigt allvarligt sätt. Detta visar också att det är stora skillnader mellan hur kommunerna hanterar sin skola över huvud taget.

Jag tycker att det är bra när lokalpolitiker reagerar på det som man upplever som missförhållanden och tar initiativ som gör att en mycket liten grupp elever som är mycket utsatta faktiskt kan få den här möjligheten att behålla sin skolskjuts om man skulle råka ut för en olycka, funktionsnedsättning eller svår sjukdom.

Som jag har sagt tidigare är jag beredd att titta på detta och följa det, men jag vågar inte lova någonting här och nu i kammaren.

Fru talman! Jag tackar återigen statsrådet för svaret och för en bra debatt. Detta är mitt sista anförande.

Jag hoppas att skolminister Lotta Edholm tar med sig det jag har lyft fram här i dag - vilket ministern avser att göra, om jag har förstått det rätt - om behovet av en tydligare lagstiftning och av ett klargörande av barns rättigheter i det här fallet.

Det är inte rimligt med denna omfattande byråkrati och den kamp föräldrar behöver ta med kommunerna. Det är i mångt och mycket en kamp mellan David och Goliat i det här fallet, där föräldrar faktiskt får ta strid. Den som har resurser kanske kan vinna rätten till skolskjuts i domstol, medan den som inte har det kanske inte ens kan överklaga.

Jag tror personligen inte att det behövs stora drastiska förändringar i lagstiftningen. Men förändringar som tydliggör rätten, som klargör för kommunen och som helt enkelt gör det lättare för barn och föräldrar behövs. I slutändan tror jag att alla kan vara överens om en sak: Ju färre fall som hamnar i våra domstolar, desto mer sparar samhället i slutändan - pengar som kan användas till mer välfärd och en bättre skola för alla, där din rätt inte avgörs av var i Sverige du bor.

Jag hoppas verkligen att skolministern tar initiativ till en utredning som kan ge det svar om lagstiftningen som behövs. Frågan är värd att kolla närmare på, inte minst för alla barn som i dag är sjuka eller har en funktionsnedsättning och för fall som kommer att komma i framtiden.

Slutligen vill jag särskilt tacka Barncancerfonden som har bidragit med bra underlag och information till mig som ledamot så att jag kan lyfta fram exempel och behov av förändringar i lagstiftningen, vilket jag som förtroendevald i Sveriges riksdag har haft möjlighet att framföra till ministern i den här debatten.

Fru talman! Det finns naturligtvis möjligheter för kommunerna att beakta särskilda skäl för att behålla skolskjuts för den som har valt en annan skola än den närmaste skolan och sedan råkar ut för en olycka eller cancer eller något liknande som gör att personen måste ha skolskjuts till den skola som man har valt. För många föräldrar och elever kan det här bli ett stort problem när man i en redan svår situation tvingas hantera detta. Kommunerna ska naturligtvis titta individuellt på varje fall, och jag förutsätter också att kommuner faktiskt ser till barnens bästa när man gör den här typen av bedömningar.

Som jag har sagt är jag beredd att följa den här frågan och eventuellt, om det kommer att behövas, se över möjligheterna att förändra lagen. Men jag vågar inte lova något här och nu i kammaren.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.