Bedömning i skolan

Herr talman! Linus Sköld har frågat mig vilka bedömningsverktyg som jag anser att skolorna och deras personal behöver för att på ett effektivt och nyanserat sätt arbeta med elevers kunskapsutveckling och verksamheters kvalitet. Linus Sköld har också frågat mig vad jag kan göra för att skapa förutsättningar för en bedömningspraktik som på bästa sätt stöder elevers och verksamheters utveckling.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag håller med Linus Sköld om att bedömning som verktyg för lärande och utveckling är viktigt, såväl för den enskilde som för verksamheten i stort. Jag håller också med om att ett ensidigt fokus på betyg och provresultat kan riskera att utveckling och lärande i sig blir underordnat. Jag delar även uppfattningen att alltför summativ bedömning kan bli generaliserande och därmed rättsosäker.

Jag anser att de verktyg som finns lagstadgade i form av utvecklingssamtal, skriftliga individuella utvecklingsplaner, nationella prov, betyg och betyg i kombination med statliga och lokala stödinsatser och därtill stödmaterial och stödsystem i stort är tillräckliga om rektorer och lärare ges tid och förutsättningar att använda verktygen på ett ändamålsenligt sätt. Detsamma gäller bestämmelserna om och stödet för systematiskt kvalitetsarbete på nationell nivå, huvudmannanivå och enhetsnivå.

Från och med den 1 juli 2016 blir det dessutom obligatoriskt för alla skolor inom grundskolan, grundsärskolan, specialskolan och sameskolan att använda bedömningsstöd i årskurs 1.

Skolverket har arbetat fram ett bedömningsstöd som ska hjälpa lärarna att tidigt upptäcka elever som riskerar att inte nå kunskapskraven i matematik eller i läs- och skrivutveckling i svenska eller svenska som andraspråk. Det ska även användas för att upptäcka elever som har kommit längre i sin kunskapsutveckling. Det är viktigt eftersom alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.

När det gäller att skapa förutsättningar för en god bedömningspraktik är det huvudmannen och rektorn som bär ett stort ansvar. En förutsättning för en god bedömningspraktik är att undervisning och bedömning hänger samman och inte ses som enskilda företeelser.

Naturligtvis har staten ett ansvar, till exempel när det gäller de nationella proven. Jag vill därför lyfta fram en nu pågående utredning som handlar om att göra en översyn av de nationella proven och som ska redovisa sina förslag i mars i år.

Syftet är att åstadkomma ett effektivare och mer tillförlitligt nationellt sammanhållet system. Utredaren ska bland annat se över de nationella provens syften, funktion och omfattning. I uppdraget ingår att analysera förutsättningarna för att digitalisera proven. Exempelvis innebär det att distributionen av proven kan förenklas betydligt och att bedömningen i vissa delar kan göras maskinellt. På sikt finns en betydande effektiviseringspotential i digitalisering av proven, vilket kan innebära att resurser frigörs för annat arbete och att likvärdigheten i bedömningen ökar.

Provutredningen har också i uppdrag att kartlägga behov av, och i förekommande fall föreslå, hur information och bedömningsanvisningar tillhörande de nationella proven kan förbättras för att öka likvärdigheten i bedömningen samt undersöka om det finns behov av att ta fram ytterligare bedömningsstöd.

I Provutredningens uppdrag ingår även att med beaktande av de internationella studierna inom området föreslå ett system för löpande utvärdering för trendmätning över tid.

Jag vill också framhålla det nyligen lämnade uppdraget till Skolverket om nationella skolutvecklingsprogram som innehåller stöd för det systematiska kvalitetsarbetet, med fokus på uppföljning och utvärdering av elevernas kunskapsutveckling, bland annat insatser där befintlig statistik och it ska kunna användas som både pedagogiska och mer administrativt effektiva verktyg.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sedan tidigare har Skolverket även fått i uppdrag att utvärdera den nya betygsskalan och kunskapskravens utformning. Utvärderingen ska ske utifrån perspektiven nationell likvärdighet, tydlighet för elever och lärare och eventuell inverkan på så kallad betygsinflation. I det arbetet ska den beprövade erfarenheten från lärarkåren tas med. Skolverket ska också lämna förslag till åtgärder för att möta de eventuella problem som utvärderingen visar på. Skolverket har också i uppdrag att utvärdera betyg från årskurs 6 i grundskolan och motsvarande skolformer. Bägge uppdragen redovisas under året. Dessutom har regeringen gjort en uppgörelse med de borgerliga partierna om att från och med 2017 inrätta en försöksverksamhet för högst 100 deltagande skolor i hela landet med betyg från årskurs 4.

Mot bakgrund av detta kan det konstateras att regeringen har vidtagit en rad åtgärder för att stödja elevers och verksamheters utveckling när det gäller olika typer av bedömning. Jag ser därmed fram emot meningsutbytet i interpellationsdebatten.

Herr talman! Jag vill inleda med att tacka för svaret. Det är tydligt att vi är överens om en hel del saker, jag och utbildningsministern. Till det som utbildningsministern radade upp kan man också lägga vikten av att bedömning och undervisning hänger samman, rimliga förutsättningar för att bedriva god undervisning och en bra bedömningspraktik. Det är liksom grundläggande.

Jag hör att ministern håller med om de risker som jag har presenterat med ett alltför ensidigt fokus på summativa bedömningar som betyg och provresultat. Utbildningsministern konstaterar att reglerna i stort är tillräckliga som de ser ut.

Ministern radar upp ett antal åtgärder som regeringen har vidtagit. Det är obligatoriskt bedömningsstöd, utredning om de nationella provens syfte, funktion och omfattning samt digitalisering, nationella skolutvecklingsprogram och utvärdering av betygsskalan, utvärdering av betyg från årskurs 6 och försök med betyg från årskurs 4.

Det är alltså betyg, betyg och betyg, nationella prov, obligatoriska bedömningsstöd och så lite nationella skolutvecklingsprogram. Jag skulle vilja hävda att det understryker min tes att staten har starkt fokus på den summativa bedömningen.

Det finns dock en brasklapp, och det är utredningen om de nationella ämnesproven, som enligt ministerns svar har provens syfte och funktion som perspektiv. Jag tänker att det lämnar en öppning för att ha den typ av samtal som jag vill ha om bedömning och nationella ämnesprov. Vad ska vi ha dem till? För vems skull ska proven göras? Hur blir det för elever och lärare att göra proven? Gynnar det den enskilda elevens kunskapsutveckling? Gynnar det verksamhetens kvalitet? Är det både och eller ingetdera? Kanhända är det lätt för utbildningsministern att svara på det, men i min värld är detta komplexa frågor. Det är stenar som jag tycker att det behöver vändas på, för att bedömningsdiskussionen på politisk nivå inte ska implodera till att gälla bara från vilken årskurs eller i hur många steg och hur många prov.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker att utvärderingen av betygsskalan också förtjänar lite uppmärksamhet. Perspektiven likvärdighet, tydlighet för lärare och elever samt inverkan på betygsinflation har inte samma ärbara fokus som perspektiven i utredningen av de nationella ämnesproven. Jag skrev i interpellationen att jag önskar mer av fokus på verksamhetens, lärarnas och elevernas behov av bedömning som verktyg för utvecklingen. Jag konstaterar att de perspektiven, utifrån den utvärdering som ska göras av den nya betygsskalan, inte kan sägas vara inriktade på hur betygssystemet fungerar som utvecklingsverktyg för elevernas kunskapsutveckling eller verksamhetens kvalitet.

Jag skulle därför vilja att utbildningsministern lägger ut texten lite om vilka syften utbildningsministern har med betygen som bedömningsverktyg eller bedömningsform. Vilka funktioner fyller de? Uppfylls de syftena av funktionerna på ett effektivt sätt genom betygssystemet, eller kan de utvecklas och kompletteras för att bli mer effektiva?

Herr talman! Tack, Linus Sköld, för möjligheten att diskutera pedagogik och riktigt svåra pedagogiska och didaktiska frågor i riksdagens kammare.

Eftersom Linus Sköld landade i betygsfrågor och hur betygen ska fungera ska jag börja med att problematisera ett konstaterande som Linus Sköld gjorde: Eftersom en så stor del av svaret handlade om betyg och prov hade regeringen mer fokus på den summativa bedömningen.

Det konstaterandet bygger på antagandet att betyg och prov alltid enbart är summativa. Men det är då, skulle jag säga, som betyg och prov tappar sitt syfte. Betyg och prov måste vara del av en formativ bedömning där inte bokstaven i betyget eller siffran som ger slutpoängen i proven är målet med verksamheten utan där det är en del av en kunskapsutveckling för den enskilda eleven och diskuteras med eleven på ett sådant sätt att eleven kan ta med sig det utifrån detta också och inte bara som en strävan att uppnå bokstaven eller siffran i provresultatet. Betygen måste fungera som en del av en formativ bedömning.

Då ser vi att det i dag finns ett antal problem där vi, för att kunna ta tag i dem, måste angripa brister i hur betygsskalan fungerar eller i vart fall tolkas och brister i det nationella provsystemet. Där fick jag ett antal konkreta frågor av Linus Sköld.

När det gäller utvärdering av betygsskalan pågår det en rätt intressant diskussion lärare emellan om hur man har uppfattat det material som finns. Det är enkelt att konstatera att det största problemet med det nya betygssystemet var hur det infördes. Det pressades igenom väldigt snabbt i svensk skola på ett sätt som gjorde att de som skulle sätta betyg hade fått bristfälliga möjligheter att först sätta sig in i systemet, diskutera igenom en praktik och utveckla ett professionellt, gemensamt förhållningssätt inom hela lärarkåren och bland rektorerna till betygssystemet.

Det innebär också att betygsskalan tolkas ganska olika. Ett problem som har uppstått på vissa ställen är att man har uppfattat det som att man ska bryta samman undervisningen i olika moment och att det är dessa moment sammantagna som avgör en slutsumma som ska bli ens betyg. Om man då i början av kursen inte riktigt klarade av saker och ting har det satt möjligheten att över huvud taget få ett högt betyg. Men så är det aldrig tänkt att fungera, och många lärare använder det inte heller på det sättet. Men eftersom det uppfattas på det sättet är det också en uppgift i utvärderingen att se över betygsskalan och kursmålen på ett sådant sätt att man kommer bort från det sättet att använda betygsskalan. Självklart ska man veta mer i slutet av en kurs än man visste i början av en kurs - det är därför man utbildar sig.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det gäller de nationella proven är poängen med den utredning om nationella prov som kommer relativt snart just att se över vilka prov vi ska ha utifrån vilket syfte vi har med proven.

I dag uttrycks ett par olika syften med de nationella proven. Dels ska de stödja en formativ bedömning, det vill säga att man ska kunna hitta brister hos eleven och brister i kunskapsuppföljningen som man sedan vill kunna sätta in insatser mot. Dels ska de stödja likvärdighet i betygsättningen. Dels säger man ibland att de ska fungera som trendmätning över tid.

Det sista syftet har de aldrig varit konstruerade för - proven förändras så mycket varje år att de inte går att använda som trendmätning. Och de två första syftena står uppenbarligen emot varandra. Om man vill hitta något hos eleven som man vill göra extra insatser för är det ganska dumt att ha provet i slutet av läsåret; då borde man ha det tidigare. Och framför allt om det är i slutet av läsåret under sista årskursen, hur ska man då kunna sätta in extra insatser? Är de däremot till för att skapa likvärdighet i betygsättningen är det intressant var de ligger, men då kanske de skulle vara konstruerade på ett något annorlunda sätt.

Det är vad den nationella provutredningen nu sätter tänderna i, och jag hoppas få ett bra och genomtänkt förslag.

Herr talman! Jag tycker att det är härligt att med utbildningsministern få diskutera de här frågorna på djupet. Som jag nämnde tycker jag att den här debatten alltför ofta stannar vid ytan.

Jag är med på att betyg och provresultat kan användas med formativa ansatser. Då tänker jag att det finns en risk med den typen av betygsättning. Jag skulle vilja testa om utbildningsministern delar den analysen, och jag kommer sedan till några frågor i avslutningen.

Risken är alltså siffran, eller betyget, i sig. Om jag har en lång utläggning om vad utbildningsministern gjorde bra i sitt anförande och vad han hade kunnat göra bättre och sedan avslutar med att sätta ett C för det är risken ganska överhängande att utbildningsministern inte tar med sig de nyanser som gäller det som utbildningsministern föreslog att elever skulle kunna göra. Det som utbildningsministern tar med sig är de 15 poäng som detta C renderar.

Denna enkelhet i betygs- och provresultatsåterkopplingen gör att den gärna används för att beskriva en skolas hela kvalitet eller att beskriva en elevs hela kunskapsutveckling. Det är inte tillnärmelsevis tillräckligt nyanserat. Bakom dessa siffror döljer sig komplexa processer och i det närmaste oändliga nyanser.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En elev kan vara excellent på att skriva skönlitterära texter men ha svårare att återge fakta på ett överskådligt och logiskt sätt i skriftlig framställning, och en elev kan vara bra på att skriva spanska men sämre på att tala spanska och så vidare. Genom kunskapskraven vägs detta ändå samman till ett betyg som blir en siffra som man sedan använder för att räkna ut ett genomsnitt. Och det genomsnittliga meritvärdet är på något sätt måttet på hur bra en skola är.

Detta är lättillgängligt för medier, för elever och för föräldrar. Det renderar ofta en del kritik som är på ytan, som ministern vet.

Staten måste våga gå före i detta sammanhang och skifta fokus, och om man vill att proven ska användas formativt är den summativa delen förvisso en viktig del men dock ett komplement till den formativa bedömningen och den formativa användningen.

Det finns en överhängande risk att denna siffra eller detta betyg för eleven och i viss mån för verksamheten blir det som driver arbetet. Jag tror att ett betyg är ett sämre sätt att motivera elever till skolarbete än att de får uppleva att de utvecklas, får känna glädjen över att de får växa och får den tillfredsställelse som det ger att göra framsteg och övervinna svårigheter. Det tycker jag verkar vara en mycket bättre motivation. Tycker inte utbildningsministern också det?

Egentligen har jag två frågor. Är summativa bedömningar ett bra motiv för elever att studera, och delar ministern min problembeskrivning av summativa bedömningar som mått på utveckling?

Herr talman! Jag tackar för detta inlägg. Nej, summativa bedömningar är ingen bra målsättning att arbeta utifrån i skolan. Man ska arbeta utifrån att lärandet i sig har ett värde och att ju mer man lär sig, desto rikare blir man, inte utifrån vilken absolut siffra man får. Det är viktigt att siffran eller bokstaven, provresultat och betyg, blir en del av detta mål och inte målet i sig.

Jag delar problembeskrivningen. Linus Sköld delar upp problembeskrivningen i två olika delar. Det handlar bland annat om problembeskrivningen när det sammanvägda betyget på en skola ses som resultatet för den skolan, alltså när man inte väger in under vilka förutsättningar som skolan jobbar eller vilken progression som skolan har. Där måste vi, speciellt i en så marknadiserad skolverklighet som vi har i Sverige, bryta uppfattningen att man kan beskriva hur bra en skola är enbart utifrån vilka betyg som eleverna sammantaget har fått. Det handlar såklart om vilka förutsättningar som eleverna hade, vilken tid som lärarna fick med eleverna och vilken progression som skolan har. En skola som har elever som får mycket annan undervisning direkt hemifrån eller som har många elever som kommer till skolan och kan läsa redan från första klass har helt andra förutsättningar än en skola där man måste jobba på ett helt annat sätt och ha mycket mer tid för varje elev. Då måste det också vägas in.

När det gäller problemet med att betyget blir den enda beskrivningen av och det enda målet för en elev, om vi tar ned det på individnivå, ser jag precis den problembeskrivning som Linus Sköld gör. Jag tror att det finns två saker som vi kan göra för att komma åt det. Det ena uppenbara är att se till att lärare har tillräckligt med tid med sina elever. Det är genom tid och genom relationsbyggande som man kan skapa en helhet i lärandet som är större än den där sista bokstaven i slutbetyget. Det är då man kan diskutera det och kan finna vägar framåt för att se till att betyget plockas ned i dess helhet om man ser lärandet som en helhet. Denna tid måste lärare ha med elever. Det är därför som mycket av regeringens politik handlar om just investeringar som ska ge lärare mer tid för sitt jobb och mer tid med sina elever.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

En annan sak som hänger samman med detta är att det under de senaste åren har skett förändringar i utbildningssystemet som har gjort att det har blivit allt färre vägar in i framför allt högre utbildning, alltså andra vägar än genom ett högt betyg från gymnasiet. Det leder till att betygets enskilda värde för eleven blir så mycket större när man inte har samma möjlighet att läsa upp ett betyg på komvux längre, när det inte längre finns regler för att tillvarata arbetslivserfarenhet när man söker till en högre utbildning, när högskoleprovet bara fyller en liten del och när folkhögskolorna under många år inte fick tillräckligt med platser på allmän linje. Det innebär att betyget blir så mycket mer viktigt för eleven. Då blir det ibland svårt att sätta betyg i relation till annat.

Därför tror jag att det viktigaste som vi kan göra för att komma till rätta med det problem som Linus Sköld lyfter fram är att, vid sidan av mer tid för lärarna, också säkerställa att det finns olika vägar in i högre utbildning. Vi måste åter börja värna om och värdesätta den krokiga bildningsresan, så att även den som inte får det högsta betyget i gymnasiet kan komma att bli en framstående företagsledare, innovatör eller ingenjör med hög utbildning, men där resan har tagit en annan väg än den raka genom höga betyg från gymnasiet.

Herr talman! Det hade varit intressant att diskutera den krokiga bildningsresan. Men det får nog bli en helt egen interpellationsdebatt om utbildningsministern ska få redogöra för det i dess helhet. Men vi kanske kan få något exempel på hur detta skulle kunna se ut i framtiden.

Jag skulle vilja lyfta fram ännu ett problem som jag ser med en summativ bedömning, eftersom det är detta tema som vi har. Det handlar om det stigma som det kan innebära att få detta kvitto på hur bra eller dålig man är. Om jag får ett F i engelska, och det ger mig självbilden som okunnig i engelska, och om jag får ett A i textilslöjd, och det ger mig självbilden som kunnig i textilslöjd, är risken att jag hellre ägnar min tid åt textilslöjd än engelska ganska överhängande även om det omvända förhållandet kanske borde råda.

Jag tycker att utbildningsministern alldeles nyss har presenterat några svar på denna problematik också. Men jag tycker ändå att detta är värt att föra fram.

Avslutningsvis skulle jag vilja be utbildningsministern, som vår främsta politiska företrädare i utbildningspolitiska sammanhang, att framöver tala på detta sätt om betyg och bedömning. Det har nämligen saknats i medierna och i det politiska samtalet. Kanske ska statliga eller nationella företrädare i framtiden kommunicera om betyg och prov som viktiga komplement till annan bedömning, men dock som komplement. Jag är rädd för att det får negativa konsekvenser om betyg och provresultat får fortsätta att vara huvudfokus.

Jag är mycket glad för denna interpellationsdebatt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Det som Linus Sköld landar i är ju det som är grunden för allt lärande, nämligen rätten att göra fel. När man provar sig fram och gör fel hittar man också lösningar som till sist innebär att man lär sig. Det är ofta så som man jobbar vid universitet, i naturvetenskap och under laboration. Har man en alltför summativ bedömning lär vi eleverna från tidig ålder att de ska vara rädda för att göra sådant där de riskerar att göra fel eftersom de ännu inte kan det. Då hamnar vi alldeles snett. Det är därför som det behövs en formativ bedömning.

Det är också därför som vi har motsatt oss betyg vid ännu lägre ålder. Av forskningen vet vi att den effekten blir starkare och starkare. Ju yngre barnet är, desto svårare är det att särskilja betyget från annan återkoppling.

Jag tycker att den krokiga bildningsresan hänger samman med detta. Det är genom att sätta betygen i ett sammanhang - som är en väg, men inte den enda vägen framåt - som man skapar möjlighet till dialog mellan lärare och elever där betygen kan sättas i ett sammanhang och göras till de relativa mål som de är i en ung människas liv.

Vad gör vi då för att värna den krokiga bildningsresan? Jo, vi tillför fler platser på folkhögskolor. Vi inför rätt till komvux - den största vuxenutbildningsreformen på många år - som Aida Hadzialic har presenterat. Vi skapar också olika vägar in i olika utbildningar. På det sättet ser vi till att betyg är viktiga. Det är bra att det finns en väg vidare som inte bara bygger på ett enskilt prov. Det blir också en bedömning av kunskaper och färdigheter under en längre period. Men det är inte det enda viktiga, utan det ska finnas chanser och olika vägar till kunskap.

Överläggningen var härmed avslutad.