Bemanningsföretag

Fru talman! Josefin Brink har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att förhindra arbetsgivare att kringgå anställningsskyddet genom inhyrning. Jag besvarade i december förra året en fråga och för några dagar sedan en interpellation med liknande teman. Mitt svar i dag kommer att vara i princip detsamma som vad jag sagt tidigare. Arbetsbrist är enligt lagen om anställningsskydd saklig grund vid uppsägning. Samtidigt finns skyddsregler, bland annat i form av företrädesrätt till återanställning. Att hyra in arbetskraft i stället för att ha egna anställda är i sig inte otillåtet. Utgångspunkten är dock naturligtvis att företag ska agera i överensstämmelse med gällande lagar och avtal. Om det skulle vara fråga om kringgående av gällande regelverk, och var gränserna i så fall går, är ytterst en fråga som kan prövas i domstol. Utgångspunkten för den svenska arbetsrättsliga lagstiftningen generellt är att samma regler gäller för anställda i bemanningsföretag som för andra kategorier av arbetstagare. Bemanningsföretag har som andra arbetsgivare möjlighet att teckna kollektivavtal. Inom bemanningsbranschen har också i princip alla arbetsgivare gjort det. Ett villkor för medlemskap i förbundet för bemanningsföretagen är kollektivavtalsbundenhet. Organisationen uppskattar täckningsgraden till 98 procent. Det är alltså en högre täckningsgrad än för arbetsmarknaden generellt sett. Det finns inget som säger att ett bemanningsföretag skulle vara en sämre arbetsgivare än någon annan. Om det finns kollektivavtal på en arbetsplats gäller särskilda regler i medbestämmandelagen med en skyldighet för arbetsgivaren att förhandla med facket innan beslut fattas om att, utan att ett anställningsförhållande uppstår, låta någon utföra arbete för arbetsgivarens räkning eller i arbetsgivarens verksamhet, exempelvis genom anlitande av ett bemanningsföretag. Facket har vetorätt om den tilltänkta åtgärden kan antas medföra att lag eller kollektivavtal för arbetet åsidosätts eller om åtgärden annars strider mot vad som är allmänt godtaget på avtalsområdet. Det krävs dock att arbetstagarorganisationen har fog för sin ståndpunkt för att ett sådant förbud mot att fatta eller verkställa beslutet ska inträda. Jag vill i sammanhanget också nämna EU-direktivet om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, vilket avser bland annat skyddet för anställda i bemanningsföretag. Det trädde i kraft i december 2008 och ska vara införlivat av medlemsstaterna senast den 5 december 2011. En huvudprincip i direktivet är att anställda som hyrs ut av bemanningsföretag ska ha samma grundläggande anställningsvillkor som om de hade anställts direkt av kundföretaget. Regeringen tillsatte i september förra året en utredning med uppdrag att överväga och lämna förslag på vilka åtgärder som behöver vidtas för att i svensk rätt genomföra direktivet. Utredaren ska redovisa sitt uppdrag senast den 29 oktober 2010. Diskussionen kring lagen om anställningsskydd och inhyrning av personal från bemanningsföretag är inte ny. Jag kan inte uttala mig i enskilda fall men följer noga utvecklingen på arbetsmarknaden. Jag tycker också att det är bra och viktigt med en levande diskussion kring hur det arbetsrättsliga regelverket fungerar.

Fru talman! Tack, arbetsmarknadsministern, för svaret på min interpellation! Det är ett svar som i stort sett redogör för gällande regelverk och rättsläge. Det var inte riktigt vad jag efterfrågade; jag känner mycket väl till vad som gäller. Min fråga gällde vad arbetsmarknadsministern avser att göra åt det missbruk inom ramen för gällande regelverk som blivit alltmer uppenbart, där arbetsgivare utnyttjar en lucka i lagen om anställningsskydd för att säga upp personal med hänvisning till arbetsbrist och sedan, nästa dag eller nästa vecka, plocka in andra personer för att göra samma jobb. Precis som arbetsmarknadsministern sade finns det i lagen om anställningsskydd ett skydd mot att företag ska kunna byta ut personal på detta sätt genom att hävda att det råder arbetsbrist när man i själva verket vill byta ut ett visst antal personer på arbetsplatsen. Skyddet har satts ur spel, och detta har satts i system av många arbetsgivare. Man säger alltså upp personer i ett läge där det egentligen inte råder någon arbetsbrist. I stället handlar det om att göra sig av med ett antal utvalda anställda som man av någon anledning vill bli av med men annars inte hade kunnat säga upp i vanlig ordning. Eller också, vilket har blivit uppenbart på senare tid, säger man upp i stort sett hela personalen och ger dem i stället det tvivelaktiga erbjudandet att söka jobb på ett bemanningsföretag. De kommer sedan tillbaka till sin gamla arbetsplats och gör sitt gamla jobb som inhyrda i stället för som anställda. Som vi har sett exempel på kan det handla om människor som har jobbat i 10, 20 eller 30 år på samma företag. De blir plötsligt av med sitt jobb och får komma tillbaka som gäster på sin gamla arbetsplats. Det är detta orimliga missbruk - och jag utgår ifrån att vi kan vara överens om att det väl aldrig var tänkt att fungera så här - min fråga handlar om. Min fråga är alltså om detta sätt att kringgå anställningsskyddet och återanställningsrätten i LAS på något sätt har fått arbetsmarknadsministern att fundera över om man kanske måste göra någonting åt regelverket.

Fru talman! Tack, arbetsmarknadsministern, för svaret! Vi hade en debatt om detta, en likalydande interpellation, häromdagen. Orsaken till att jag vill fortsätta den debatten är att jag vill gå igenom och förtydliga några saker. Precis som Josefin Brink säger är svaret mest en genomgång av dagens läge. Jag kan bara kort kommentera följande: "Utgångspunkten är dock naturligtvis att företag ska agera i överensstämmelse med gällande lagar och avtal." Det är detta som är problemet, för det har visat sig att lagen inte ger den förväntade effekten. Då måste man rimligen ändra på lagen. Det är den enda ståndpunkt man kan komma fram till, eftersom vi har sett en förändring i rättsläget i och med den dom som kom för ett antal år sedan. Det är också viktigt att komma ihåg att det missbruk som Josefin pekar på i interpellationen är omfattande och allvarligt. Det riktar in sig på alla de delar som lagen om anställningsskydd är till för att hantera, det vill säga att stoppa ett förfarande som är helt godtyckligt och stoppa att man till exempel jagar förtroendevalda. I dag används nämligen denna lucka i lagen till att göra det. Det är alltså ett mycket omfattande och allvarligt missbruk som har uppstått med anledning av det rättsläge som nu råder. Det är intressant att konstatera att vi i den förra debatten stod långt ifrån varandra men i denna debatt kanske står ganska nära varandra. Man kan bli både glad och samtidigt lite misstänksam, naturligtvis, och fundera på hur hållbart detta är. Jag vill dock ändå passa på att säkerställa detta, för det är viktigt. Där ute i samhället lyssnar faktiskt folk, åtminstone ibland, på vad som sägs i Sveriges riksdag, och det är en oerhört viktig signal vi nu sänder till svensk arbetsmarknad huruvida arbetsmarknadsministern står fast vid den ståndpunkt han hade häromdagen. Det är det som ska bli spännande att höra strax. Den viktiga signal vi sände häromdagen var att det oavsett hur det går i valet kommer att bli en ändring i lagen. Vi kan få den katastrofala situationen att det blir en fortsatt moderatledd regering, eller så kan en socialdemokratiskt styrd regering ta över landet. Det skulle i och för sig vara bra av många skäl, naturligtvis, framför allt i denna fråga där det skulle finnas en trygghet eftersom vi socialdemokrater, och även Josefin Brink som visar på Vänsterpartiets ståndpunkt i frågan, är väldigt tydliga med vad vi vill. Vi kommer att lagstifta i denna fråga om inte rättsläget har ändrat sig. Det kan ändra sig genom att arbetsmarknadens parter löser detta via förhandlingar eller genom att det kommer någon annan dom eller någonting som river upp detta. Jag tror i och för sig inte det, även om arbetsmarknadsministern hade den förhoppningen i den förra debatten. Den viktiga signal vi sänder till svensk arbetsmarknad är dock att det oavsett hur det går i valet kommer att bli en ändring i lagen om inte parterna löser frågan. Det är jätteviktigt. Det är också ett stöd för parterna att lösa frågan, kan man säga, och det känns skönt. Jag hoppas att arbetsmarknadsministern, som är den som styr arbetsmarknadsfrågorna i regeringen, för tydlighetens skull svarar på frågan: Står arbetsmarknadsministern fast vid sin uppfattning? Är det lagstiftning som gäller? Jag skulle vilja ha ett svar i dag igen.

Fru talman! På tre dagar hinner man inte ändra sig så mycket, så jag står fast. Låt mig beskriva varför. Abu Garcia-domen, som kom 2003, har kommit att tas till intäkt för att det är okej att göra på det vis som Josefin Brink beskriver. Detta är nu föremål för rättslig prövning i ett annat fall, det så kallade Maraboufallet. Skillnaden mellan dessa två var att man i Abu Garcia-fallet, om jag minns rätt, precis skulle ta fram en ny spinnrulle för Abu Garcias hundraårsjubileum. Med detta motiverade man att man stod inför en arbetstopp och sade därmed upp personer som sedan återhyrdes genom bemanningsföretag. Det verkar sedan, som ni beskriver, ha gjort att fler och fler kundföretag hos bemanningsföretagen har valt att försöka göra på detta sätt. Det kan inte ha varit meningen med lagstiftningen från början. Det finns bestämmelser i både MBL och LAS som hanterar denna frågeställning. I MBL finns § 38 och § 39, som reglerar informationsplikt, vetorätt och annat. Det är naturligtvis så - och där kan jag faktiskt hålla med Patrik Björck - att man om man menar allvar med denna frågeställning och tycker att den ordning vi har är bra måste ha den ordningen överallt. Man överlåter sedan åt parterna att förhandla om vilken turordning som ska gälla och på vilket sätt det ska hanteras. Jag sade det i debatten för tre dagar sedan, och jag säger det gärna igen: Min erfarenhet efter att ha åkt runt i landet och besökt varslade fackklubbar och företag som har försökt hantera krisen visar att ju längre bort från Norra Bantorget och Storgatan man kommer, desto bättre fungerar det i praktiken. Man sätter sig ned, kavlar upp ärmarna och gör upp om hur man ska ha det. Det som nu pågår är en förhandling i Arbetsdomstolen i det så kallade Maraboufallet. Där handlar det om just det ni tar upp, nämligen - om jag nu förstår fallet rätt; jag är inte jurist - en situation där man utan att ha en arbetstopp och utan att ha säsongsvariationer eller annat försöker sig på att säga upp och sedan ta in inhyrd personal. Jag ska naturligtvis i grundlagsmässig form akta mig för att ge mig in i en pågående domstolsprocess, men jag kan konstatera att det är första gången Arbetsdomstolen prövar just det ni beskriver. Därmed kan vi inte riktigt svara på frågan om det finns en lucka i lagen eller inte. Vi vet inte det än, eftersom domstolarna aldrig har prövat denna situation. Jag ser därför två saker framför mig i närtid. Den ena är naturligtvis att Arbetsdomstolen prövar den lagstiftning som faktiskt finns och att vi får ett besked. Den andra är bemanningsföretagsdirektivets implementering i svensk lagstiftning, som berör denna fråga och där en utredning arbetar. Skulle det visa sig att de värsta farhågorna slår in är jag, som jag sade i den förra debatten, inte främmande för att titta över hur detta område ska hanteras också lagstiftningsmässigt. Jag hade önskat, som jag brukar göra, att parterna hade kunnat lösa detta i sina förhandlingar, och det är ett av flera teman i årets omförhandlingar. Jag tror dock samtidigt att vi bör avvakta domen för att se vad den faktiskt säger, eftersom det är första gången. Jag tror alltså att vi i sak inte står så hemskt långt ifrån varandra. Jag förstår att ni vill vara tydliga med och markera att ni vill lagstifta, men jag måste ändå säga att jag vill avvakta domen för att se om dagens lagstiftning räcker eller inte. Den har nämligen inte testats. Därmed hoppas jag att vi kan konstatera att vi faktiskt inte står så hemskt långt ifrån varandra.

Fru talman! Ja, visst - Maraboufallet är annorlunda än Abu Garcia-fallet; det är helt klart. Oavsett detta ger dock Abu Garcia-domen i sig anledning att se över lagen om anställningsskydd. Det är inte nödvändigtvis så att det måste vara ett läge där man byter ut hela personalen mot inhyrd personal, oavsett arbetstoppar och annat, utan det räcker med den möjlighet som öppnades i och med Abu Garciadomen för att återanställningsrätten ska sättas ur spel. Därför har Vänsterpartiet hela tiden sedan domen föll hävdat att vi måste skärpa lagstiftningen på det här området alldeles oavsett vad som kommer att hända i Maraboufallet. Det handlar om att möjligheten för arbetsgivarna att själva bedöma när det råder arbetsbrist i stort sett är oinskränkt. När det råder en arbetstopp eller inte är inte heller klarlagt. Vad innebär en arbetstopp egentligen? I praktiken har arbetsgivaren all makt att själv bedöma de här sakerna. Rättsläget när det gäller de sakerna kommer i grunden inte att förändras. Just därför att arbetsgivaren har rätten att själv avgöra detta är det så oerhört viktigt för de anställda att ha ett skydd mot att arbetsgivaren "hittar på" arbetsbrist och arbetstoppar och säger upp personer. Då måste skyddet för återanställning finnas där för att garantera att det inte bara handlar om att man sorterar bort utvalda anställda. Jag har träffat en hel del personer på arbetsplatser som har haft situationer där arbetsgivaren har velat ta in bemanningsföretag och där det helt uppenbart har skapat en oerhört obehaglig stämning på arbetsplatsen. Arbetsgivaren har i praktiken sagt: Är det så att ni inte går med på det som vi vill att ni ska göra, försämringar i era villkor till exempel, kommer vi att säga upp hela gänget och hyra in från bemanningsföretag. Men går ni med på det här och det här får ni vara kvar. Man har alltså kommit att utnyttja Abu Garcia-domen och rättsläget för att i praktiken genomföra något slags olovliga stridsåtgärder mot de egna anställda. Alldeles oavsett vad som händer i Maraboudomen föreligger det här problemet redan nu, och det är i praktiken omöjligt för de anställda att sätta emot någonting. Per definition är det olagligt för facket att vidta stridsåtgärder i ett sådant läge. Man är extremt utsatt för arbetsgivarens press och krav i det här fallet. Jag har till och med fått kännedom om ett fall där arbetsgivaren krävde att få säga upp tre personer utan förhandling och utan hänsyn till turordningen under hot om att annars säga upp hela gänget. De här tre enskilda personerna hamnade i en sådan situation att det skulle bli deras eget ansvar om hela gänget fick gå därför att de ville hävda sin anställningsrätt. Den här situationen föreligger oavsett vad som händer i Maraboudomen. Därför menar vi från Vänsterpartiet att lagstiftningen måste skärpas oavsett utgången i den domen. Jag undrar om arbetsmarknadsministern har några synpunkter på den frågan.

Fru talman! Jag vill understryka att jag stöder Josefin Brinks beskrivning av situationen på svensk arbetsmarknad i de här frågorna. Jag delar hennes uppfattning om rättsläget efter Abu Garcia-domen, även om jag inte är jurist. Men som det ser ut pekar allt på att man har förskjutit maktbalansen kraftfullt och egentligen gjort den enskilda arbetstagaren rättslös och skapat ett stort godtycke. Josefin Brink beskrev detta på ett bra sätt, och jag stöder henne helt och hållet; den bilden är korrekt. Detta leder naturligtvis till slutsatsen att lagen om anställningsskydd behöver ändras för att rätta till detta, om inte arbetsmarknadens parter på något sätt tar över och kan lösa detta. Med det stöd som arbetsmarknadens parter i dag får från arbetsmarknadsministern kanske den processen underlättas, kan jag tänka mig. Arbetsmarknadsministerns beskrivning av situationen är intressant. Den i sin tur blir ett stöd för LO:s uppfattning. Som LO:s avtalssekreterare ger uttryck för i Svenska Dagbladet i dag är hela den här frågan fylld av mytbildning och vanföreställningar. Jag tycker att det är bra att arbetsmarknadsministern ställer sig bakom LO:s tolkning och diskussion om anställningsskyddet. Jag väger varje ord på guldvåg; man är tvungen att göra det i sådana här situationer. Nu skulle arbetsmarknadsministern avvakta domen. Jag tycker att arbetsmarknadsministern var lite tydligare för tre dagar sedan. Jag hoppas att detta inte är en svängning, och jag kommer att vara petig på den här punkten. Beträffande huruvida arbetsmarknadsministern behöver avvakta domen eller inte delar jag Josefins uppfattning att det i och för sig inte är nödvändigt. Men när domen har fallit, om den faller, blir det lagstiftning om rättsordningen inte återställs - ja eller nej?

Fru talman! När det gäller Abu Garcia-domen från 2003 delar jag Socialdemokraternas inställning, åtminstone som den i praktiken kommit att visa sig mellan 2003 och 2006 när man inte vidtog lagstiftning till följd av domen under de tre åren. Varför inte? Jo, Josefin Brink tar upp hur man definierar arbetstopp och på vilket sätt man förhandlar. I dag förhandlar man om arbetstoppar dagligdags med stöd i MBL § 38 och § 39 om förhandlingsplikt och vetorätt för fackföreningarna i just den här frågan. Det vi gemensamt kan vara lite förvånade över är att motsvarande Maraboufallet inte har prövats av AD tidigare. Det har ändå gått nästan sju år sedan Abu Garcia-domen, och vi har sett en del sådana här fall som ni beskriver komma upp. Det är lite förvånansvärt. Därför menar jag att eftersom det aldrig har prövats på det sätt ni beskriver bör man avvakta domstolens utfall och dessutom det arbete som pågår från parterna. Om det inte skulle visa sig hålla på det sätt som det var avsett - nu lyssnar Patrik Björck med stora öron, ser jag - är jag beredd att överväga lagstiftning för att säkra de grundläggande reglerna om anställningsskydd i lagen. Nu är det sagt tydligt. Patrik Björck behöver inte vara orolig för att jag har ändrat mig på de senaste tre dagarna eller de senaste tre åren. Det är ungefär samma grundinställning som jag har haft hela tiden. När det gäller att stödja LO eller vad det nu kan vara - nu vänder jag mig till alla här inne och alla som lyssnar på debatten - har jag ett lästips. Det är Sist in först ut av Svante Nycander, en bok som kom ut alldeles nyligen och som debatterades på ett SNS-seminarium i går, en alldeles utmärkt beskrivning av hela diskussionen om turordningsregler, lagen om anställningsskydd och annat. Där propagerar han mycket starkt och mycket begåvat för att det här är ett partsgemensamt ansvar och bör vara så. Alla typer av konflikter som vi ser uppspelade i debatten har man egen kraft och förmåga att hantera. Det är mycket mer hållbart att göra det på partsnivå än att lägga över det på lagstiftare. Saltsjöbadsavtalet har gällt sedan 1938. Det finns knappt någon lagstiftning i Sverige som har gällt lika länge. Det gör att det finns en mycket god idé med att få parterna att hantera detta. Jag tror, och jag delar där Patrik Björcks uppfattning, att det finns en och annan mytbildning. Jag brukar ibland beskriva det som politiska fantomsmärtor, och de finns säkert på bägge sidor. Man tittar på varandra och målar upp hemska bilder. Det följer av att i vårt system, där vi har delegerat lönebildning och hela diskussionen om situationen på arbetsmarknaden till parterna, finns ett konfliktmoment som är naturligt. Det går inte att lagstifta fram harmoni på arbetsmarknaden. Det går att erbjuda en plattform. Sedan måste man försöka komma överens. Som i alla kompromisser, det vet vi som tillhör alliansen, slutar det ibland med att alla är lite missnöjda. Men poängen är att man i det långa loppet tjänar på det allihop. Det är grunden för den svenska modellen. Även om alla kan vara lite missnöjda med hur förhandlingarna slutar är det ändå så otroligt mycket bättre än alternativet. Det gör att jag hoppas på den öppning vi såg efter SNS-seminariet i går, att Per Bardh och Christer Ågren från LO respektive Svenskt Näringsliv nu har en förmåga att sätta sig ned och diskutera, inte det som i retoriken är problemet utan det som i verkligheten kan vara problemet, och se hur man kan lösa det. Det tror jag är en mycket god framgångsväg.

Fru talman! Nu fick vi på sluttampen här ett lite större resonemang om den arbetsrättsliga lagstiftningens framtid. Det är en debatt som jag jättegärna skulle vilja ta, men nu har jag inte speciellt många minuter på mig, så det hinner jag naturligtvis inte göra. Det finns mycket att säga om det och inte minst om Sven Otto Littorins kolleger i den borgerliga alliansen, som ju har en helt annan inställning och ganska radikala förslag om att i praktiken avskaffa hela anställningstryggheten, begränsa MBL och så vidare, så det lär väl bli en intressant diskussion framöver. Det är naturligtvis mer positivt än negativt att arbetsmarknadsministern i vart fall inte är helt avog på den punkt som gäller just inhyrning och möjligheten att se över lagstiftningen, även om ett rakare och klarare besked hade känts bättre, kan jag tycka. Jag vill avsluta med att säga, apropå arbetsmarknadsministerns sista inspel här, att det nog inte är någon som anser att den arbetsrättsliga lagstiftningen ska gå in och överflygla eller ersätta kollektivavtalen. Men den arbetsrättsliga lagstiftningen såsom vi känner den, bland annat lagen om anställningsskydd, kom inte på 30-talet utan på 70-talet. Och den kom till för att sätta ett ramverk och ett slags golv för att skydda löntagarna och göra det möjligt för löntagarna att gentemot arbetsgivarna ta till vara sina intressen i förhandlingarna och balansera den maktobalans som alltid finns mellan arbetsgivare och löntagare. I det här sammanhanget är det värt att påtala att rätten till återanställning - det är egentligen det vi pratar om och inte principen sist in först ut - är en av de mer grundläggande delarna i detta regelverk och det som gör det möjligt att över huvud taget föra förhandlingar på någorlunda, inte helt på något sätt, jämlika villkor. Det är en oerhört viktig grundprincip som jag tycker är väl värd att värna om också för lagstiftaren, om vi vill ha en fungerande kollektivavtalsmodell.

Fru talman! Förvånansvärt nog tror jag inte att Josefin Brink och jag står så särskilt långt ifrån varandra i sak i den här frågan, men möjligen om vi börjar definiera paragrafer, vilket vi inte ska göra i den här debatten. Min poäng är möjligen just den att man bör vara extremt försiktig med lagstiftning på arbetsmarknadsområdet, eftersom många av de problem som upplevs av parterna på riktigt naturligtvis bäst löses av dem i förhandling, diskussion och avtal. När det däremot gäller återanställningsrätten delar jag Josefin Brinks uppfattning. Den är ett bärande element i lagen om anställningsskydd. Jag tror att jag inte kan vara tydligare än att säga att om domen kommer fram till någonting annat än det som, åtminstone enligt min mening, var grundidén med lagstiftningen när den tillkom, är jag beredd att överväga en ny lagstiftning på området. Men jag vill först avvakta domen, för den situation som vi nu beskriver har aldrig testats i domstol förut, som jag förstår det. Därmed är det bättre att vi, innan vi drar i gång ett stort lagstiftningsarbete, avvaktar domen och ser vad den faktiskt säger.