Anf. 31 Carl Bildt (M)
Herr talman! Jag tror inte att vi ska fördjupa oss alltför mycket i historien, för man förvillar sig lätt. Men jag tror att det är en viktig observation som Jasenko Omanovic gör vad gäller utbrotten av de jugoslaviska sönderfallskrigen att möjligheten att förhindra dem försvårades avsevärt av det faktum att det internationella samfundet inte var enat. Det fanns olika meningar i Europa, och det fanns olika meningar tvärs över Atlanten. Det gjorde det möjligt för olika aktörer på den lokala scenen att agera på ett sådant sätt att krigen bröt ut. Vi ska inte glömma att det var tio år av krig, från Slovenien först till inbördeskrig i Makedonien 2001, men det bosniska kriget mellan 1992 och 1995 var självfallet det allra värsta av dessa.
När det gäller Daytonavtalet 1995 är vi inne i en långsiktig statskonsoliderings- och integrationsprocess där det är oerhört viktigt, tycker jag, att Bosnien får möjlighet att gå i takt med regionen i övrigt. Vi har tack och lov en process där Kroatien går relativt snabbt fram mot medlemskap, där Serbien har tagit mycket väsentliga steg, där det har tagits väsentliga steg i andra länder och där det är viktigt att Bosnien inte hamnar på efterkälken. Men för att Bosnien inte ska hamna på efterkälken krävs det att Bosniens politiker själva fattar beslut.
Det kan vara nog så besvärligt ibland att komma över de motsättningar som ett krig skapar. Men det är 15 år sedan kriget tog slut, och ibland blir jag bekymrad. Jag var där häromveckan och läste tidningarna uppmärksamt, och det är klart att jag är bekymrad över den närmast hypernationalistiska retorik som i upptakten för valrörelsen nu frodas från i stort sett alla håll, inte minst internt mellan olika bosniakiska partier i den politiska miljön i Sarajevo. Det underlättar inte den konstruktiva attityd mellan olika bosniska partier som är en förutsättning för EU-närmandet.
Vad vi försöker göra är att säga - det var därför vi, ett stort antal utrikesministrar, var i Sarajevo för tio dagar sedan - att det är väldigt viktigt att Bosnien också kommer med. Det är bra med Kroatien, det är bra med Serbien, det är bra med Montenegro, det är bra med Albanien - vi hoppas på en lösning i namnfrågan mellan Skopje och Aten också - men Bosnien får inte bli ett svart hål på Balkan igen.
För att detta ska undvikas krävs det att Bosniens politiker sätter sig ned och kommer överens. Ibland försöker vi hjälpa dem lite grann och lägga förslag på bordet. Jasenko Omanovic nämnde frågan om ändringar i författningen för att den ska vara i överensstämmelse med bestämmelserna i den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, och det är en nödvändighet. Det är rätt små förändringar som det handlar om egentligen, och jag tycker att det är skrutt och skräp, om jag ska vara ärlig, att de inte har lyckats enas i alla fall om dem.
Sedan har vi också sagt till dem: Kan ni inte också enas om en paragraf i författningen som är relativt enkel och som gör det möjligt för er att förhandla om EU-medlemskapet? I samband med detta kan man avskaffa den höga representantens kontor, för det är en rest av det förgångna. Kriget tog slut för 15 år sedan, och nu är det den europeiska integrationen som gäller. Då skulle Bosnien kunna ansöka om medlemskap i den europeiska unionen, och då skulle Bosnien kunna komma med i den process där Kroatien finns, där Serbien, hoppas jag, snart kommer att finnas och där Montenegro finns. Då drar vi hela regionen - integration, försoning och ekonomisk utveckling - i riktning mot Europa.
Nu står Bosnien inför bland annat ett parlamentsval i början av oktober. Jag hoppas som sagt att man kan skruva ned den nationalistiska retoriken. Det gäller förvisso även i andra länder att man talar illa om varandra i valrörelser, men i etniskt delade samhällen finns det risker med detta som är lite större än till exempel i Sverige. Jag hoppas att man tonar ned retoriken så att man efter valet kan ha de konstruktiva kompromisser som gör att man kan gå vidare på den europeiska vägen också vad gäller den viseringsfrihet som Bosnien borde ha fått sedan länge men som bromsats av den bosniska oenigheten.
Jag kan försäkra Jasenko Omanovic att Sverige kommer att fortsätta att spela en aktiv roll för att försöka hjälpa Bosnien, men i grunden måste Bosnien hjälpa sig självt.