Bredare rekrytering i övergången till högskolan

Fru talman! Louise Malmström har frågat mig vilka slutsatser jag drar av att övergången till högskolan skiftar beroende på kön och hemkommun och om jag har för avsikt att försöka bryta dessa mönster och bredda rekryteringen till högskolan. En bred rekrytering till högskolan är av stor betydelse såväl för enskilda studerande som för samhället i stort. Att ta till vara människors kompetens är avgörande för att stärka Sveriges konkurrenskraft och utveckling. Alla människor oavsett bakgrund eller kön ska uppmuntras att fritt välja utbildning utan att styras av fördomar eller stereotypa föreställningar. Om vi ska kunna bryta dessa mönster och åstadkomma en större social rörlighet och en breddad rekrytering till högskolan är jag övertygad om att en grund- och gymnasieskola med högt ställda kvalitetskrav och hög måluppfyllelse är den enskilt viktigaste åtgärden. I ett skolsystem som inte fokuserar på kunskapsuppdraget och tidiga insatser klarar sig akademikerbarnen bäst. Ett sådant system leder till ökade klyftor, medan ett skolsystem med hög kvalitet och förväntningar på att alla elever ska uppnå målen bäddar för att också de elever som kommer från studieovana hem är väl rustade för fortsatta studier. Därför har regeringen lagt om den svenska skolpolitiken. En grundskola och en gymnasieskola med fokus på kunskap, en ny betygsskala och en ny lärarutbildning är några av de åtgärder som regeringen har vidtagit för att höja kvaliteten och måluppfyllelsen. Jag vill också i detta sammanhang lyfta fram betydelsen av en välfungerande studie- och yrkesvägledning. Skolan har ett ansvar för att uppmuntra elever från studieovana hem att läsa vidare. När det gäller högskolan har regeringen genomfört omfattande satsningar på högre kvalitet, särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap, och ytterligare kvalitetsförstärkningar föreslås i budgetpropositionen för 2012. Ökade resurser per student kommer att gynna studenter från studieovana hem. Mer kan göras av högskolan för att bredda rekryteringen, men det är universiteten och högskolorna själva, inte regeringen, som bäst kan avgöra vilka åtgärder som behöver vidtas för att nå studiebegåvade ungdomar i kommuner där övergången till högskolan är låg. En ytterligare faktor som har betydelse är självfallet att det finns tillgång till högskoleutbildning i hela landet. Föräldrarnas utbildningsnivå, bostadsort och personens kön ska inte vara av betydelse. Jag håller med Louise Malmström om att de skillnader som i dag finns i detta avseende, och som kan vara särskilt stora för enskilda utbildningar, är ett problem. Regeringen har redan genomfört många reformer och satsningar som kommer att få betydelse för en breddad rekrytering, och vi fortsätter att följa och utveckla frågan.

Fru talman! Jag tackar utbildningsministern för svaret på min interpellation. Jag blir uppriktigt glad över att Jan Björklund ger uttryck för att han tycker att breddad rekrytering är viktigt för samhälle och individ. Jag skulle kunna lägga till en rad ytterligare skäl för breddad rekrytering - det främjar forsknings- och utbildningskvaliteten, det främjar social rörlighet och rörligheten på arbetsmarknaden, det leder till bättre hälsa och så vidare. När utbildningsministern går över till verktygslådan är jag dock inte så imponerad längre. Om Jan Björklund verkligen menar att han tycker att breddad rekrytering är viktigt borde han se till att lyfta upp frågan på olika vis. Han borde ha några uttalade strategier för att komma till rätta med snedrekryteringen till högre studier. Utbildningsministern talar om betydelsen av en grund- och gymnasieskola med högt ställda krav, höga förväntningar och hög måluppfyllelse och trycker på betydelsen av god studie- och yrkesvägledning. Det är väl en självklarhet, Jan Björklund, och inte bara vad gäller att bekämpa snedrekryteringen. Det finns många skäl för det, och den delen av utbildningspolitiken råder det heller ingen politisk oenighet om. Jan Björklund vet att flera av hans reformer var på gång redan 2006 och att vi inte varit emot huvuddelen i någon av dem. Där det råder oenighet är i de delar av Jan Björklunds utbildningspolitik som ökar segregationen och som stoppat upp den minskning av social snedrekrytering som vi kunnat se sedan millennieskiftet, till exempel det faktum att man tidigarelägger utbildningsvalen, trots att man vet att det missgynnar elever från studieovana hem, eller det faktum att man skapar en sorterande gymnasieskola, trots att man vet att det lurar in elever från studieovana hem, som inte är tillräckligt om sig och kring sig, i återvändsgränder, fastän de har kapacitet att klara högre studier. På vuxenutbildningssidan strök man helt resurserna till den populära studievägledningen Vägledningsinfo som fanns på nätet och kunde serva dem som inte hade så fria jobb att de kunde komma ifrån på arbetstid för studievägledning. Det är bara några exempel. Men, fru talman, även om en hel del är förutsägbart får framtiden utvisa vad dagens grundskole- och gymnasiereformer får för effekt på lång sikt. Jag är intresserad av utbildningsministerns tankar kring dagens unga och vilka strategier det finns för att bryta den snedrekrytering som pågår just nu. Den statistik jag hänvisar till i min interpellation är dagens siffror, och det är inte okej att det är 18 gånger större chans att ett barn till en forskarutbildad förälder går vidare till högre utbildning än ett barn till en lågutbildad förälder. Det kan väl inte vara ministerns avsikt att svika ett antal årskullar som nu är unga bara för att han tror att det kommer att lösa sig av sig själv i framtiden. Du tror väl ändå inte, Jan Björklund, att barn till lågutbildade föräldrar har 18 gånger mindre intellektuell förmåga att klara högre studier, vilket man förr i världen trodde? Jag kommer från en släkt som inte har tradition av högre studier, och jag vill minnas att Jan Björklund brukar säga att han också gör det. Då vet han hur det tar emot, vilken tröskel det är, att ge sig ut på det okända vattnet, hur det tar emot att ta studielån och hur svårt det är att veta vad man ska välja och att utveckla en bra studieteknik. Jag kommer dessutom från en ort som haft låg utbildningsnivå, men jag har sett den fantastiska utveckling som skett sedan Linköpings universitet etablerade Campus Norrköping i Norrköping och hur snedrekryteringen därmed bröts. Det går att bryta social snedrekrytering, men man måste vilja det, man måste lyfta fram det i debatten, och man måste ha uttalade strategier för hur det ska gå till. Det är dem jag är intresserad av att höra från utbildningsministern.

Fru talman! Vi har väldigt olika verklighetsuppfattningar om Louise Malmström menar att den sociala snedrekryteringen är bruten till och med i Norrköping och i Östergötland. Jag tror inte det. Den är inte bruten. Den finns överallt. Det finns inte en enkel åtgärd för att möta problemet. Det krävs en lång rad åtgärder. Jag tror att man ska ha klart för sig att grunden för detta läggs i grundskolan och gymnasiet. Det är inte så att inrättandet av ännu fler högskoleplatser löser det. Socialdemokraterna har krävt att alla ska bli högskolebehöriga. Syftet med det var att minska den sociala snedrekryteringen. Det var hela idén. I stället har det lett till maximal utslagning från gymnasieskolan. Att så många ungdomar slås ut innebär att de inte får slutbetyg ens från yrkesutbildningar eftersom ni, Louise Malmström, krävt att alla ska bli högskolebehöriga. Ni har med den reformen ökat den sociala utslagningen, och det är den vi nu rättar till. Det är ett viktigt svar på att skapa social utjämning. Problemet med er syn är att ni anser att det är fråga om social snedrekrytering så länge alla inte blir akademiker. Det är en väldigt långtgående syn, och den kan jag inte köpa. Ungdomar som går bra yrkesutbildningar på gymnasiet, får godkända betyg och sedan jobb, är det ett tecken på social ojämlikhet, Louise Malmström? Jag tycker inte det. Ni har en alldeles för nedvärderande syn på yrkesutbildningar. Däremot är det social utslagning om man inför krav i gymnasiet på att alla ska bli högskolebehöriga, vilket medför att en tredjedel slås ut. Det är social utslagning. Det skapar ingen social utjämning. Begreppet social snedrekrytering måste vidgas något. Det handlar inte bara om rekrytering till högskolan, vilket ni nästan alltid avser, utan vilka förutsättningar vi skapar för alla att gå igenom skolan, nå målen, få jobb, försörjning och så vidare. Det är det centrala. Alla kan inte bli akademiker. Ja, jag är född i ett textilarbetarhem. Det fanns inga vuxna som gick in i vårt kök när jag växte upp som hade mer än sju års folkskola. De fanns inte. Mina föräldrar umgicks inte med sådana människor. Jag hade inte stått här i dag utan en skola med höga kunskapskrav, ordning och reda och studiedisciplin. Då säger Louise Malmström att vi är överens om allt det. Ja, det kan hända att ni nu lagt er, men vi har slagits i 15 år om det - 15 år - och vi voterar ständigt i kammaren om frågor som har att göra med ordning och studiedisciplin, betyg och kunskapskrav i skolan. Det är det som avgör. Tanken att eleverna skulle lära sig själva genom eget arbete drevs hårt av Ylva Johansson, Ingegerd Wärnersson och allt vad de hetat. Det har varit förödande för arbetarklassens barn, förödande. Om eleverna ska ta ansvar för sin egen undervisning kommer barn som växer upp i akademikerhem att klara det i mycket större utsträckning eftersom de får pushning och stöd hemifrån. De andra får det i mindre utsträckning, det vet vi. Det är det som är skillnaden. En av skolans huvuduppgifter är att bidra till social utjämning. Det är dock inte det enda. Kunskapsuppdraget är naturligtvis det centrala, men det hänger ihop att alla elever ska lära sig saker. Det är en av skolans huvuduppgifter. Jag anser att den socialdemokratiska utbildningspolitiken har misslyckats kapitalt med detta. Därför lägger vi nu om den svenska utbildningspolitiken. Det är inte antalet platser på högskolan som avgör. Det hjälper inte när en stor mängd ungdomar varje år slås ut från gymnasiet. Då hjälper det inte att ha ännu fler högskoleplatser. Det handlar om att grundskolan och gymnasiet ska ge alla en god grund att stå på. Vi lägger om den svenska utbildningspolitiken eftersom den misslyckats på den här punkten.

Fru talman! Jag förstår att utbildningsministern vill tala om grund- och gymnasieskolan. Man kan minska kraven i gymnasieskolan hur mycket som helst och få igenom hundra procent av eleverna, men de kommer varken att klara sig i arbetslivet eller i högre studier. Man får dock fin statistik. Jan Björklund säger själv att det krävs många åtgärder för att bryta den sociala snedrekryteringen, men det enda han hänvisar till som har direkt betydelse nu för högskolan är kvalitetspengarna, vilket för övrigt är 300 miljoner mindre än det vi har budgeterat. Lärarledd tid är jätteviktigt för att man ska bli kvar i högskolan när man väl kommit in där, men det är långt ifrån det enda som kan göras. Som tur är kan jag hjälpa utbildningsministern med några goda idéer om vad man skulle kunna jobba med för att minska snedrekryteringen till högre studier. Till att börja med måste högskolor få tydligare direktiv och incitament för att jobba med breddad rekrytering. Man behöver slå fast vad som räknas som breddad rekrytering, precis som du själv var inne på, och vilka mål det är rimligt att sätta upp och nå upp till. Som det är nu tror jag att många lärosäten är osäkra på vad de får göra och vad som förväntas av dem, men de kanske också koncentrerar sig på att rekrytera studenter i största allmänhet och inte funderar så mycket över studenternas bakgrund. Antalet platser är avgörande. Det finns ingen som tror att vårt samhälle kommer att ha mindre behov av välutbildad arbetskraft i framtiden. Alla inser att behovet kommer att öka, och då måste antalet platser i förhållande till kullarnas storlek också öka. Det betyder inte att alla ska bli akademiker, Jan Björklund. Men fler vill bli akademiker. Fler har kapacitet för det, och vi behöver fler akademiker. Då gäller det att inte tappa bort alla de här begåvningarna, som vi gör på alla nivåer i skolsystemet i dag. Högskolor måste finnas i hela landet. Vi har haft en debatt om det tidigare i dag. De måste hålla god kvalitet. De måste ha forskningsanknytning. Jag var på Högskolan i Skövde för ett par veckor sedan och vill minnas att 13 procent av Skövdes invånare söker sig till högre utbildning utanför Skövde. Det är Skövde högskola som gör det möjligt att rekrytera helt nya grupper, som aldrig hade sökt högre utbildning om högskolan inte funnits där. Arbetslivsanknytningen och studievägledningen på själva högskolan måste förbättras. Antagningssystemet behöver ses över, så att det inte missgynnar dem som gör fel tidiga utbildningsval, för att inte tala om hur svårbegripligt det är med meritpoäng och åttaårsregler. Hur ska en studieovan familj kunna hjälpa sitt barn att göra taktiska val i detta virrvarr? Kvalitetsutvärderingssystemets effekter på snedrekryteringen måste också följas upp noga, eftersom det är konstruerat på ett sätt som gör att högskolor som lockar de mest välförberedda studenterna gynnas snarare än de högskolor som har den bästa utbildningen. Då kan man också förstå att högskolor blir rädda för att rekrytera den gruppen studenter. Jag tror inte att jag hinner säga så mycket mer nu, men jag kan rekommendera TCO:s mycket längre lista med konkreta förslag. Du skulle kunna ta den och beta av den. Fru talman! Om utbildningsministern verkligen menar det han säger, att det är viktigt med breddad rekrytering, kan han inte bara luta sig tillbaka med armarna i kors när minskningen av den sociala snedrekryteringen stannar av. Han kan inte vältra över problemet på kommunerna eller på lärosätena. Begreppet "breddad rekrytering" används bara en enda gång i de senaste fyra budgetpropositionerna. Nu måste han redovisa några egna strategier för hur han vill minska snedrekryteringen. Annars blir det inte trovärdigt.

Fru talman! Jag går in i denna debatt därför att frågan är så oerhört angelägen. Det är klart att vi måste se till att det finns ungdomar som ser fram emot sitt yrkesliv och kommande studier. Jag tror på den utbildningsinriktning som Alliansen har genomdrivit. Jag skulle vilja säga att det finns två problem med utbildning och högre utbildning. Det ena handlar om att det måste finnas ungdomar som går igenom gymnasieskolan och känner sig motiverade och att det sedan också finns en högskoleutbildning som håller kvaliteten. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det är i gymnasieskolan. Mina ungdomar befinner sig nu i slutet av gymnasieåren och början av högskoleåldern. Jag ser på deras vänner. Det finns ungdomar som inte klarar av gymnasieskolan med de gamla reglerna. Vad finns det för framtid för dessa ungdomar? Jag har sett ungdomar som sitter hemma och spelar tv-spel därför att de inte får några jobb. De har ingen teoretisk utbildning och ingen yrkesutbildning. De ser inte ens gymnasieskolan som ett alternativ. Jag tror att den utbildningspolitik som nu bedrivs kan hjälpa ungdomarna att ta sig in och få en utbildning. Det andra problemet när det gäller högskoleutbildningen är att det inte är så enkelt som att man bara måste öka platserna och se till att fler kommer in. Detta säger jag för att jag själv arbetat på högskolan. Jag har arbetet inom sjuksköterskeutbildningen. Det måste finnas kompetenta lärare. Saknas kompetenta lärare på högskolan är det inte per definition en högskoleutbildning. Utbildningen kan ge poäng och leda till examen. Men det måste finnas universitetsutbildade och akademiskt skolade lärare på högskolan. Detta är nästa dilemma. Där tror jag att det är viktigt att gå vidare. Jag tänker på att vi har kommit långt när det gäller till exempel sjuksköterskor och forskarutbildning. Jag tror att det finns mer att göra där. Vi kan inte bara säga: Bredda högskolan - vi måste ha fler platser! Finns det inte kompetenta lärare är detta att lura ungdomar in på en högskoleutbildning som inte är godkänd.

Fru talman! Louise Malmström inledde med att säga att social utjämning inte bara handlar om högskolan och att inte alla kan bli akademiker. Sedan ägnar hon hela sitt inlägg åt högskolan. Det är intressant och väldigt avslöjande. Ni definierar social utjämning och social jämlikhet som att alla ska gå på högskolan; gör de inte det skapas klassklyftor. Men vi kan inte se så på yrkesutbildningar, Louise Malmström. Ni måste tänka om! Hur kommer det sig att det parti som definierar sig självt som det stora arbetarpartiet i Sverige så till den grad nedvärderar yrkesarbetarutbildningar? Hur kommer det sig? När svängde ni om detta? Varför är ni så nedvärderande i synen på yrkesarbete? Det kan inte vara definitionen på jämlikhet i ett samhälle att alla ska ha gått ut högskolan. Ni har drivits av detta. Ni drevs av denna syn för 20 år sedan också, när ni konstruerade Göran Perssons gymnasiereform: Alla ska bli högskolebehöriga! Lyckas man inte med det är man misslyckad. Man slås ut och blir underkänd. Nu är det en tredjedel av varje årskull. 30 000-40 000 ungdomar slås varje år ut från gymnasiet. Men ni pratar bara om högskolan. Ni pratar aldrig om de här ungdomarna. De ska vidare till högskolan. Men de går inte ens färdigt gymnasiet! De hoppar av och slås ut. Ni har skapat ett utanförskap av stora mått. Sverige har avsevärt högre ungdomsarbetslöshet än jämförbara länder i Europa. Det råder inget tvivel om att det beror på konstruktionen av den svenska gymnasieskolan. Det finns fler orsaker, men det är en av huvudorsakerna. Danmark och Tyskland har lärlingsutbildningar. Där krävs det inte att man ska bli akademiker. De har mycket lägre ungdomsarbetslöshet. Fundera igen, Louise Malmström, inför nästa interpellationsdebatt om vad som verkligen skapar social utjämning! Sätter man kravet att alla ska bli akademiker och en tredjedel slås ut, har man då nått social utjämning? Jag menar att man inte har det. Det finns något mer i livet än att alla ska bli akademiker, Louise Malmström. Högskolorna har otroligt starka incitament. De får nämligen betalt per student. Många högskolor tar in studenter trots att det är tveksamt om dessa kommer att klara av studierna. De tar in dem, och så hoppar studenterna av, men högskolan får ändå en slant i början. Man tar in dem på distansutbildningar, som mängder av studenter hoppar av från. Högskolorna har enormt starka incitament att ta in alla som de kan. Jag tror att det är svårt att skapa skarpare incitament för högskolorna än att de tjänar på att ta in alla som de på något sätt kan ta få tag i och som vill. Så är det redan. Det är stora avhopp från högskolan, ty studenterna är inte väl förberedda. Det handlar om konstruktionen av grundskolan och gymnasieskolan. Högskolan påverkar också den sociala utjämningen, men det är god kvalitet i grundskolan och gymnasieskolan som skapar social utjämning i ett samhälle. Louise Malmström säger att vi är överens. Nej, det är det vi inte är. Jag har i dag fem interpellationer på raken som nästan alla handlar om gymnasieskolans utformning i olika varianter. Ni vill ha tillbaka den gymnasieskola som nu håller på att avskaffas, där alla ska bli högskolebehöriga och där en tredjedel slås ut. Det är det som det handlar om, Louise Malmström. Jag håller med om att det ska finnas högskoleutbildningar i Skövde - om de uppfyller kvalitetskraven. De ska finnas där och på alla andra platser där vi har högskolor. Men de måste uppfylla kvalitetskraven. Högskolan har en roll i att rekrytera in ungdomar i högre utbildning som kanske annars inte hade gått där. De har också en roll i att försörja den lokala arbetsmarknaden med viktiga yrkeskategorier. Men det hjälper inte om grundskolan och gymnasiet har för låg kvalitet. Vi har en tredjedel som inte ens fullföljer gymnasiet. Då hjälper det inte att bygga ut högskolan aldrig så mycket för att skapa social jämlikhet. Ni har ändå skapat en stor social utslagning.

Fru talman! Jag tar gärna en gymnasiedebatt med Jan Björklund. Men den här debatten handlar inte om gymnasiet. Den här debatten handlar om breddad rekrytering till högre studier. Gymnasiet får vi ta i en annan interpellationsdebatt. Jan Björklund är nu inne på sitt sjätte år som utbildningsminister. Hur länge ska du prata om den skola som fanns på 80- och 90-talet? Vi vill inte ha tillbaka 80-talets skola. Du vet att flera av de reformer som du har genomfört till stora delar hade förberetts av oss. Det är inte jättestora skillnader mellan den gymnasieskola som vi föreslog och den som du sedan föreslog. Det är ganska mycket som är lika, och det är ganska mycket som är bra. Jag riktade in mig på det som inte är bra. Tycker du att jag ska ställa dig till svars för det som dina partikamrater eller regeringskamrater gjorde på 80-talet eller för hur ditt parti var med och formulerade skollag eller läroplaner då? Jag tycker inte att sådant hör hemma i debatten. Jag vill tala om framtiden, och jag vill tala om nu. Du är nu inne på ditt sjätte år som utbildningsminister. Det är dags att du tar ansvar och att du visar vad du vill göra, till exempel i den fråga som jag har interpellerat om nu. I Europa undrar man vad vi sysslar med. När utskottet var där förra året frågade man: Vad har hänt? Ni har ju haft så höga ambitioner förut när det har gällt den andel som ska nå upp till antagningskraven för högre utbildning, men nu har ni satt ambitionsnivåer som ni redan har levat upp till. Det handlar inte om att alla ska bli akademiker. Men det handlar om att det finns många som vill bli det och som har kapacitet att bli det men som vi i dag tappar på grund av våra utslagningssystem. Tror du på allvar att vi kommer att behöva färre välutbildade i framtiden, eller kommer vi att behöva fler? Det är ju det som detta med breddad rekrytering egentligen handlar om.

Fru talman! Jag förstår inte vad 80-talet har med detta att göra. Jag talade om den motion som Louise Malmström kommer att rösta för här i riksdagen om någon månad, om hon inte är frånvarande då. Socialdemokraterna har väckt en motion i riksdagen om att alla som går på gymnasiet också i fortsättningen ska bli högskolebehöriga. Det är den jag talar om. Sedan är det riktigt att ni bedrev samma politik på 80-talet. Hade ni bytt politik hade jag inte talat om den. Ni vill ju återinföra den misslyckade gymnasieskolan som vi just har avskaffat. Ni vill återinföra den! Det är den som har lett till att en tredjedel slås ut varje år, och ni är inte nöjda utan vill att detta ska fortsätta. Social utjämning, tjena! Utslagning är ordet. Det hjälper inte att inrätta aldrig så många högskoleplatser om eleverna inte är godkända på gymnasiet, Louise Malmström. Vi sätter nu målet att år 2020 ska 42 procent av 30-35-åringarna ha gått igenom en tvåårig högskoleutbildning. Det motsvarar ungefär det antal platser vi har i dag, så det stämmer att det är den ambitionsnivån vi har i dag. Det är en hög ambitionsnivå. Ni säger att ni vill höja den till 50 procent. Om man ska ha samma finansiering per student kräver det ett tillskott på 6 miljarder per år från och med nästa år. Ni anslår 800 miljoner. Det betyder att ni har tänkt göra samma sak en gång till. Ni har tänkt bygga ut massor av platser utan att betala. Det ska betalas inom ramen, vilket innebär en kraftigt sänkt kostnad per student. Det blir ännu mindre undervisning per student. Det blir färre lektioner och färre lärare per student, Det räcker inte att sätta upp mål, Louise Malmström, man måste finansiera dem också. Det är lärdomen efter den förra socialdemokratiska regeringsperioden. Bygger man ut högskolor utan att anslå pengar blir det sänkt kvalitet. Där sitter vi nu. Vi kommer nu att fokusera på kvaliteten i högskolan. Det handlar om högre kvalitet i undervisningen och utbildningen. Det är möjligt att det någon gång i framtiden behöver inrättas ännu fler platser, men nu måste vi ta igen kvaliteten och inte bara fortsätta inrätta fler platser utan att skjuta till pengar. Det har varit en misslyckad politik, och det skulle bli det igen.