den industriella forskningen

Herr talman! Det är inte första gången som Mä- larbanan diskuteras här i kammaren. Det är heller inte första gången som vi tar del av vad resenärerna på Mälarbanan anser om den skötsel och den service som de får som resenärer på Mälarbanan. Vi kan konstatera att det i den beskrivning som ges finns en samstämmighet och en entydighet när det gäller kritiken mot det sätt på vilket hela den här verksamheten bedrivs. Det är vagnbrist, det är förse- ningar och det är spårbrist. Ansvaret bär Banverket och Statens järnvägar. Ytterst faller det under Nä- ringsdepartementet och näringsministerns fögderi. Det kanske är på sin plats att också tacka för sva- ret, eftersom det framgår av svaret att näringsminis- tern har levt upp till det löfte som han gav i den förra interpellationsdebatten i januari, då han lovade att ta en diskussion med SJ om situationen. Vi kan utifrån svaret konstatera att han har talat med både SJ:s vd och ordförande. Men mycket mer har inte hänt mer än att man har utlovat att åtgärder ska vidtas och lös- ningar på sikt. Nu är situationen samtidigt den att Styrelsen för Mälarbanans intressenter AB, MIA, överväger att stämma staten för avtalsbrott, och som man säger: Enligt avtalet skulle både spår och snabbtåg redan vara i gång. Jag kan förstå näringsministerns dilemma i hans kontakter med bl.a. SJ. Men jag tycker ändå att man som ägarrepresentant måste ställa krav och vara tyd- lig om SJ inte lever upp till dessa krav. När det gäller vagnbristen har vi tidigare fått för- klaringen att det inte fanns vagnar någonstans i Euro- pa t.o.m. När man sedan förde diskussioner med Adtranz, ja då hittade man genast en lösning. Det visar, menar jag, på att SJ inte har fört en planering utifrån de faktiska förhållandena utan har ägnat sig åt att värna företagets intresse framför avtalet och rese- närerna. Vi kunde i den förra interpellationsdebatten höra att 80 % av persontransporterna sker med bil. Här har vi någonting som överträffar t.o.m. prognoserna. Det är ett faktum som dessutom har varit känt i tre år ungefär, och först nu kommer det här initiativet som i och för sig är glädjande men som kommer väldigt sent.

Herr talman! Det är inte första gången som Mä- larbanan diskuteras här i kammaren. Det är heller inte första gången som vi tar del av vad resenärerna på Mälarbanan anser om den skötsel och den service som de får som resenärer på Mälarbanan. Vi kan konstatera att det i den beskrivning som ges finns en samstämmighet och en entydighet när det gäller kritiken mot det sätt på vilket hela den här verksamheten bedrivs. Det är vagnbrist, det är förse- ningar och det är spårbrist. Ansvaret bär Banverket och Statens järnvägar. Ytterst faller det under Nä- ringsdepartementet och näringsministerns fögderi. Det kanske är på sin plats att också tacka för sva- ret, eftersom det framgår av svaret att näringsminis- tern har levt upp till det löfte som han gav i den förra interpellationsdebatten i januari, då han lovade att ta en diskussion med SJ om situationen. Vi kan utifrån svaret konstatera att han har talat med både SJ:s vd och ordförande. Men mycket mer har inte hänt mer än att man har utlovat att åtgärder ska vidtas och lös- ningar på sikt. Nu är situationen samtidigt den att Styrelsen för Mälarbanans intressenter AB, MIA, överväger att stämma staten för avtalsbrott, och som man säger: Enligt avtalet skulle både spår och snabbtåg redan vara i gång. Jag kan förstå näringsministerns dilemma i hans kontakter med bl.a. SJ. Men jag tycker ändå att man som ägarrepresentant måste ställa krav och vara tyd- lig om SJ inte lever upp till dessa krav. När det gäller vagnbristen har vi tidigare fått för- klaringen att det inte fanns vagnar någonstans i Euro- pa t.o.m. När man sedan förde diskussioner med Adtranz, ja då hittade man genast en lösning. Det visar, menar jag, på att SJ inte har fört en planering utifrån de faktiska förhållandena utan har ägnat sig åt att värna företagets intresse framför avtalet och rese- närerna. Vi kunde i den förra interpellationsdebatten höra att 80 % av persontransporterna sker med bil. Här har vi någonting som överträffar t.o.m. prognoserna. Det är ett faktum som dessutom har varit känt i tre år ungefär, och först nu kommer det här initiativet som i och för sig är glädjande men som kommer väldigt sent.

Herr talman! Jag hade inte förväntat mig något beröm. Jag hade inte förväntat mig att jag skulle ha ansetts fullföljt det som den förra interpellationsde- batten ledde till. Efter de kontakter som jag har haft med SJ, utan att ha utövat något ministerstyre - det är bäst att till- lägga det - har jag fört en diskussion med SJ som har observerat problemet och tidigarelagt vagnbeställ- ningen så att man kommer att ha vagnar 2002. I annat fall hade man haft dem tidigast 2004. Man har träffat ett hyresavtal för att kunna förbättra situationen, så att 2002 - det är inte långt dit - kommer man, enligt vad man säger, att klara av den här vagnskapaciteten. Bakgrunden till detta är helt enkelt, och det får erkän- nas, att tågtrafiken har ökat mycket snabbare än vad man hade tänkt sig och trott. Jag har inte mycket mer att tillägga i denna debatt. Jag har vidtagit de åtgärder som förväntades av mig. Jag har fört en diskussion med SJ, som i sin tur har gjort om sina planer och hyrt vagnar. Därmed kan man komma till rätta med vagnbristen före 2002. Jag kan också försäkra att SJ har gått ut och försökt hyra vagnar över hela världen, men man har då lyckats på detta sätt. Jag tycker inte att det är dåligt. Sedan har vi en hel del uppdrag när det gäller den här frågan. Vi har vidtagit en hel del åtgärder när det gäller rikstrafiken, så att vi inte ska hamna i den här situationen en gång till. Därmed tror jag att den här frågan kommer att lösas utomordentligt bra. Jag är ledsen över att det inte har kunnat lösas snabbare, men det här var den möjlighet som fanns. Och på det hela taget var det inte dåligt.

Fru talman! Jag måste kanske ge näringsministern ett litet erkännande, vilket jag också tyckte att jag gjorde i mitt inledande inlägg, för att han tagit dessa kontakter. Det är bra. Ställer man i utsikt ett sådant löfte har man också att leva upp till det. Det här är som sagt inte första gången detta är up- pe. Nu hotar MIAB att stämma staten för avtalsbrott. Förra gången det begav sig - det har nämligen inträf- fat tidigare - ledde det till att regeringen efter bara några månader avsatte 500 miljoner kronor för för- bättring av dubbelspår runt Mälaren. I och med den satsningen medgav staten i praktiken att man genom förseningen i sin del av avtalet brutit mot sagda avtal. Den situationen bör vi inte hamna i igen. Jag förstår ju näringsministerns problem, nämli- gen att bli anklagad för ministerstyre. Det var minis- terns eget uttryck. Jag menar inte att man ska ta SJ i örat bokstavligt, men bildligt finns det faktiskt möj- ligheter för ministern att göra det. Jag undrar också över något som redovisas i in- terpellationssvaret. Det står: "Regeringen har tillsatt en kommitté som till regeringen ska lämna förslag till förbättringar av transportsituationen i Stockholmsre- gionen och för transportmöjligheterna mellan Stock- holm och övriga Mälardalen, övriga landet samt in- ternationellt. Behovet av ökning av spårkapaciteten kommer alltså att behandlas inom ramen för denna kommitté." Riskerar vi nu en ytterligare förlängning under den tid som kommittén utreder vad som rimli- gen redan borde vara utrett eftersom det föreligger ett avtal beträffande Mälarbanan? Vilka direktiv har kommittén? På vilken tidshorisont kan vi se en lös- ning som är hållbar och till glädje och fromma för de resenärer som betalar fullt pris men som inte får det som priset ska svara mot? I den förra interpellationsdebatten sade närings- ministern att vi nu måste återupprätta den offentliga sektorns anseende. För min del anser jag Statens järnvägar vara en del av denna offentliga sektor. Då förutsätter det att man klarar av att leverera enligt de avtal som upprättas och i enlighet med vad man utlo- var till de resenärer som dels betalar biljettpriset, dels finansierar SJ:s verksamhet med de skattepengar som regering och riksdag sedan fördelar.

Fru talman! Låt mig bara kort säga att inga skatte- pengar går till SJ. SJ finansierar sig självt i dag. Där- emot går det till Banverket, men inte till SJ. Det är det ena jag vill ha sagt. Det andra är att de åtgärder som förväntades har föranlett en diskussion mellan departementet, mig och SJ. SJ har efter en diskussion vidtagit vissa åtgär- der för att förbättra denna situation. När det sedan gäller Stockholmsutredningen har ju den föranletts av att det parti som interpellanten tillhör och andra partier inte har varit riktigt överens om hur det ska se ut här i Stockholm. Det har pågått många diskussioner under en längre tid, och därför tillsatte jag den här utredningen som är parlamenta- risk. Det är också viktigt att de politiker som finns och jobbar här i Stockholm har ett avgörande infly- tande. Som jag sade när det gällde tredje spåret och ge- tingmidjan har nu Banverket ett uppdrag att tillse att spårkapaciteten ökas. Det kommer man att återkom- ma till.

Fru talman! Jag ska ta fasta på vad näringsminis- tern avslutade sitt inlägg med. Det kommer jag att återkomma till. Jag tycker att det finns alla skäl att följa den här frågan. Menar vi allvar med att den spårbundna trafiken ska få större betydelse handlar det ju om att leva upp till förväntningar som trafik- bolag och andra ställer ut, utifrån de avtal som upp- rättas. Är vi nu i en situation där den ena avtalsparten hotar att stämma Statens järnvägar vill jag påstå att det är väldigt bekymmersamt. Det ser rent ut sagt mycket illa ut att den situationen över huvud taget uppstår, särskilt med tanke på att den har varit aktuell tidigare.

Fru talman! Kristina Zakrisson har frågat statsrå- det Mona Sahlin vilka åtgärder hon är beredd att vidta med anledning av att kostnaderna för datakommuni- kation varierar kraftigt beroende på var i landet kun- den befinner sig. Eftersom jag bl.a. har ansvar för frågor om IT-infrastruktur och för samordning av frågor om användning av informationsteknik har interpellationen lämnats över till mig. Riksdagen har i samband med den s.k. IT- propositionen (1999/2000:86) tagit ställning till vilket ansvar staten bör ha när det gäller IT-infrastruktur. Av propositionen framgick att utbyggnad av IT- infrastruktur med hög överföringskapacitet i första hand ska ske i marknadens regi men att staten har ett övergripande ansvar att se till att sådan IT- infrastruktur finns tillgänglig i hela landet. Åtgärder för att underlätta bredbandsutbyggnad i glest bebygg- da områden har därför vidtagits. Stöd lämnas till kommuner och skattereduktion till abonnenter för bredbandsanslutning. Åtgärderna innebär att investe- ringskostnaden för kommuner och enskilda blir lägre. Åtgärderna innebär dessutom, tillsammans med upp- draget till Svenska Kraftnät att bygga ett öppet stom- nät till landets kommunhuvudorter, att förutsättning- arna för konkurrens ökar. Sammanfattningsvis är min bedömning att dessa åtgärder kommer att komma kunden till godo i form av lägre priser och bättre tjänster även i Pajala, som Kristina Zakrisson nämner som exempel. Det är dock för tidigt att redan nu se några resultat, men jag kommer att följa utvecklingen noga. Vad gäller förslagen från Peter Roslunds utred- ning har remissbehandlingen just avslutats, och en förordning håller nu på att utformas. Vissa remissin- stanser har i likhet med Kristina Zakrisson framfört att kraven på kommunal medfinansiering bör sänkas, en synpunkt som jag tar på stort allvar. Ytterligare en åtgärd har vidtagits för att förbättra konkurrensen i accessnätet genom den EG-förordning som trädde i kraft vid årsskiftet 2000/01. Förordning- en innebär att Telias accessnät kan nyttjas av andra operatörer. Regeringen har utsett Post- och telestyrel- sen till tillsynsmyndighet för dessa frågor i Sverige. Kristina Zakrisson anser att kostnaden ska vara neutral oavsett var i landet tekniken används. Det är inte möjligt att nå helt avståndsoberoende priser utan höga subventioner eller prisregleringar som också skulle innebära stora kostnader i ett land som Sverige med låg befolkningstäthet och långa avstånd. Enligt min bedömning kommer de åtgärder som riksdag och regering vidtagit för att underlätta bred- bandsutbyggnaden i gles- och landsbygd att bidra till att utjämna priserna i landet. Det är dock för tidigt att redan nu dra några slutsatser av hur de olika stöden kommer att nyttjas. Jag kommer att följa utvecklingen noga för att se att åtgärderna får avsedd verkan. Skulle det senare visa sig att så inte blir fallet får en förnyad analys göras. Sammanfattningsvis fortsätter regeringens arbete med att stimulera IT-infrastrukturutbyggnaden och konkurrensen. Därmed kan vi närma oss visionen om bredband för alla till ett rimligt pris.