Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

den israeliska arméns behandling av internationella aktivister

Interpellationsdebatt 26 maj 2003
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anna Lindh (S)

Anf. 49 Anna Lindh (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Det som är dunkelt sagt brukar vara dunkelt tänkt. Nu förstår jag dock att det inte är så dunkelt tänkt utan att frågan egentligen handlar en- bart om vårt medlemskap i Nato. Även om det inte är populärt i det svenska folkdjupet och bland svenska medborgare tycker jag kanske att det är bättre att Folkpartiet öppet står för det som uppenbarligen ligger bakom frågan och det som är en av drivkrafter- na för Folkpartiet i dag i utrikespolitiken, nämligen att Sverige bör bli medlem i Nato. För det första ger oss detta inte ökad svensk sä- kerhet. Vi har inget säkerhetsunderskott i dag; vi har ett säkerhetsöverskott. Det finns ingen anledning att förändra det genom att förändra vår säkerhetspolitik. För det andra kan vi i dag uppenbart se att den or- ganisation som har förlorat mest på den senaste ut- vecklingen är just Nato. Att EU får en splittring på grund av Irakkriget är beklagligt. Det försvagar till- fälligt EU:s utrikes- och säkerhetspolitik, men det hotar i grunden inte EU. När det gäller Nato, som bygger på det militära samarbetet, är det dock klart att det är en oerhörd försvagning. För att se till att vi har en bra, stark, gemensam ut- rikes- och säkerhetspolitisk utveckling i EU i framti- den är det viktigt att vi fortsätter att utveckla en gemensam europeisk utrikes- och säkerhetspolitik. Jag tror att den kommer att bygga precis på den grund där Sverige i dag står. Vi ska inte försöka få ett gemensamt försvar i Europa vare sig på Natobas eller på europeisk bas. Den grunden finns inte i Europa. Här har länder olika uppfattningar. Sverige tillhör den majoritet länder som tycker att vi inte heller i framti- den ska ha ett gemensamt europeiskt försvar vare sig på Natogrund eller på EU-grund.
Gustav Fridolin (Mp)

Anf. 50 Gustav Fridolin (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Kaj Nordquist har frågat vilket av de fyra alternativ som FN:s generalsekreterare föreslog säkerhetsrådet i sin rapport den 19 februari 2002 jag avser verka för samt hur jag kommer att agera för att förverkliga detta och för att fler medlemsstater väljer samma strategi. De fyra alternativ som avses är att rådet arbetar antingen utifrån fredsplanen om folkom- röstning, ramavtalet om autonomi inom Marocko, en delning av territoriet eller att FN-insatsen Minurso avvecklas. Det har inte gått att nå enighet i säkerhetsrådet kring de fyra alternativen. Rådet noterar i resolution 1429 från den 30 juli 2002 att det råder fundamentala åsiktsskillnader mellan rådets medlemmar när det gäller dessa alternativ. I samma resolution uttalar säkerhetsrådet sitt stöd för fortsatta ansträngningar att nå en politisk lösning som beaktar angelägna frågor för parterna och rätten till självbestämmande. Även fredsplanens giltighet betonas. I januari i år presenterade generalsekreterarens personliga sändebud James Baker för parterna ett modifierat ramavtal om autonomi för Västsahara. De fyra alternativen i sin ursprungliga form är därför inte längre aktuella. Sverige anser att konflikten i Västsahara måste få en snar lösning och att FN ska ha en central roll i arbetet med att nå en sådan lösning. Vi har därför alltid varit emot förslaget att FN skulle avveckla sitt engagemang i Västsahara. Vi vill i stället se ett fort- satt engagemang. Vi har också en beredskap att bistå FN ytterligare om det skulle kunna bidra till en lös- ning. Sverige fortsätter liksom tidigare att stödja freds- planen om en folkomröstning om Västsaharas fram- tid. Som jag tidigare framfört kan vi dock även ställa oss bakom andra alternativ om parterna själva kan nå enighet kring sådana lösningar och om demokratiska former och rätten till självbestämmande beaktas. När det gäller eventuella politiska lösningar finns det ingen anledning för Sverige att i förväg driva det ena eller andra alternativet. I slutändan är det parterna som måste nå en kompromiss om en varaktig lösning med stöd av världssamfundet, genom FN och det personliga sändebudet. Vilken lösning man än väljer måste folkrättsliga principer beaktas. Det är också den inställning som Sverige verkar för i EU och i FN.
Anna Lindh (S)

Anf. 51 Anna Lindh (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Tack, utrikesministern, för de klar- görande beskeden. Det vi talar om här är Västsahara, den sista resten av den europeiska kolonisationen i Afrika som ännu inte befriats. Jag tycker att det är bra att den svenska regeringen klart och tydligt tar ställ- ning för att landet ska få bli fritt. Man kan titta på andra lösningar. Någonting jag skulle vilja fråga vidare om är vad det finns för möjligheter att komma framåt. Vad jag förstår har den här konflikten för ganska länge sedan gått i stå. Det har inte hänt speciellt mycket. Det har funnits initiativ och man har gjort överenskommelser, men ingenting har egentligen implementerats. Därför skulle jag vilja ställa följande följdfrågor. Först och främst brukar man säga att utrikespoli- tiska konflikter som ligger i medieskugga, det vill säga som inte intresserar CNN, kommer det inte att hända någonting med. Nu har det på sistone hänt saker som troligtvis intresserar även CNN, åtminsto- ne inom närområdet. Det har varit terrordåd i Ma- rocko och jordbävningar i Algeriet. Kriget i Irak är inte på så stort avstånd därifrån. Det här är saker som inte är positiva, men de betyder ändå att uppmärk- samheten finns i området. Skulle det kunna leda till någon sorts öppning? När det gäller EU har ju EU något som kallas en Barcelonaprocess, det vill säga en ambition att län- derna både söder och norr om Medelhavet ska ut- vecklas på olika sätt. Magrebländerna ska inte bara skaffas bra relationer med EU, utan det är också me- ningen att man ska stimulera till bra relationer mellan länderna. På vilket sätt skulle det här kunna hjälpa till? På vilket sätt skulle associeringsavtalet mellan EU och Marocko kunna bidra till den här processen? Jag skulle också vilja veta om det finns skillnader inom EU mellan södra och norra Europa och vilken inställning Frankrike, Spanien och Italien har i den här frågan. Finns det några öppningar här? Finns det en öppning utifrån att USA faktiskt vill spela rollen av stormakt? Vilken roll har USA, och vad kan USA tänkas göra i framtiden? Det här området innehåller också en del intres- santa naturresurser. Det prospekteras efter olja. Vil- ken effekt kan det ha? Man behöver inte bara se så- dant här som negativt, utan det kan också vara positi- va möjligheter. Vad jag förstår är det också ganska fiskrika vatten utanför. Det finns alltså anledning för olika nationer att på något sätt bidra här. Vad kan vi till syvende och sist göra i FN som FN-medlemmar? Kan vi göra något själva, eller ska vi göra det genom vår roll som EU-medlem och så vidare? Detta var de följdfrågor jag hade tänkt ställa till utrikesministern.
Gustav Fridolin (Mp)

Anf. 52 Gustav Fridolin (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag kan tyvärr hålla med Kaj Nord- quist om att det inte händer så mycket. Det som vi skulle önska att det hände händer åtminstone inte. Vi skulle nu senast ha fått en rapport av James Baker under den vecka som gått. Den är försenad, och vi har inte fått någon än. Nu går också hans man- dat ut den kommande veckan, och vi räknar därför med att hans mandat snart ska förlängas. Vad kan vi då göra inom FN? Ja, det vi framför allt kan göra är att fortsätta att inte glömma bort frå- gan, att se till att den inte sjunker undan i det fördol- da. Därför är det bra att vi får den här typen av inter- pellationsdebatter som också visar riksdagens enga- gemang. Vi kan fortsätta att driva på för att man ska hitta en lösning. Vi har i första hand velat se en folk- omröstning, men vi har sagt att vi kan tänka oss annat också om parterna själva accepterar det. Vad kan man göra inom EU? Ja, tyvärr måste jag nog säga att detta är ett av de områden där EU har svårt att agera eftersom vi har en splittring mellan EU-länderna. Utan att gå in på exakt vilka länder som har sagt och gjort vad kan vi ändå se att det av histo- riska skäl finns en splittring mellan olika länder inom EU som gör att det hittills inte gått att hitta något slags gemensam EU-bas - utöver att stödja FN:s ansträngningar, för det kan vi vara överens om att man ska. Men att hitta vägar utöver det har hittills inte varit möjligt. Hur kan man använda Barcelonaprocessen? Det är möjligheten att man faktiskt för en dialog. Jag menar att det är viktigt att de involverade länderna, Marocko och Algeriet, också talar med varandra och har en dialog med varandra. Där kan Barcelonaprocessen inom EU fungera. Trots att jag i alla sammanhang, även under den här dagens interpellationsdebatter, flera gånger har betonat EU:s betydelse och EU:s gemensamma utri- kespolitik måste jag nog på det här området säga att här är det framför allt FN som kan göra en skillnad och som kan spela en roll.
Anna Lindh (S)

Anf. 53 Anna Lindh (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag tänker inte förlänga debatten speciellt mycket med tanke på att det som jag hade tänkt säga är sagt och det som utrikesministern säger är tämligen klargörande. Jag skulle bara vilja säga att det är bra att vi för framtiden, när frågan så småning- om är löst, har en beredskap att gå in och hjälpa till. Vi skulle så småningom kunna fokusera det här om- rådet i vår biståndsverksamhet. Om det nu blir aktu- ellt med tanke på att det faktiskt finns en del naturre- surser i området, vilket gör att det är mycket möjligt att man relativt snart ska kunna skaffa sig hyggligt bra ekonomisk utveckling av sig själv. För övrigt får jag tacka utrikesministern för sva- ret.
Gustav Fridolin (Mp)

Anf. 54 Gustav Fridolin (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jakob Forssmed har bland annat mot bakgrund av utbrottet av SARS-epidemin, Svår Akut Respiratorisk Sjukdom, frågat mig vad jag avser att göra för att stödja Taiwan i dess strävan att nå obser- vatörsstatus i FN:s världshälsoorganisation, WHO. Han har även frågat om jag avser att göra något utta- lande till stöd för Taiwans sak. Låt mig först säga att jag helt håller med Jakob Forssmed om vikten av ett väl fungerande och hel- täckande internationellt samarbete i hälsofrågor. Inte minst SARS-epidemin har visat på behovet av kraft- fulla gemensamma åtgärder för att förhindra smitt- spridning. Det faktum att sjukdomar inte känner någ- ra nationsgränser ger WHO en central roll när det gäller rapportering, och det är väsentligt att alla aktö- rer har tillgång till denna. Utbrottet av epidemin har givit frågan om taiwa- nesiskt observatörskap i WHO förstärkt aktualitet, och jag menar att en sådan utveckling är fullt förenlig med och positiv för WHO:s syften, nämligen i första hand hälsa för alla. De krav på infrastruktur för häl- sovård, nödvändig vetenskaplig kunskap samt kom- petent personal som WHO-stadgan stipulerar är det ingen tvekan om att Taiwan kan leva upp till. Sverige följer liksom samtliga EU-länder och flertalet länder i världen en ett-Kina-politik, vilket betyder att vi inte erkänner Taiwan som självständig stat. Detta innebär i sin tur att taiwanesiskt deltagande i WHO:s arbete måste ske på ett sätt som inte kräver nationsstatus. Taiwan har ansökt om observatörssta- tus under beteckningen health entity, enligt samma princip som används för Taiwan i till exempel WTO. Som jag tidigare framhållit skulle jag välkomna en utveckling som möjliggjorde observatörskap i WHO också för Taiwan. Detta kräver dock konsensus inom WHO vilket inte föreligger i dag. Från WHO:s sida menar man att Taiwan fått samma stöd som övriga länder i regionen i samband med utbrottet och spridningen av SARS. Enligt WHO har förfrågningar från Taiwan vidarebefordrats till Center for Disease Control and Prevention i Atlanta som är en av WHO:s samarbetspartner enligt gängse rutiner. WHO har därutöver sänt ett par experter direkt till Taiwan. Jag har ingen anledning att ifråga- sätta WHO:s egen bedömning när det gäller organi- sationens hantering av utbrottet av SARS i Taiwan. Precis som Jakob Forssmed anför uppmuntrar den svenska regeringen trots avsaknaden av diplomatiska förbindelser med Taiwan till breda kontakter mellan Sverige och Taiwan. Kontakterna är i dag intensiva, inte minst på handelsområdet. Genom ökade allmän- na kontakter har även kulturutbytet, det akademiska samarbetet, turismen och kontakterna på parlamenta- risk nivå ökat mellan Sverige och Taiwan. Jag ser fram emot fortsatt utbyggda kontakter utifrån den goda grund som etablerats. Ett väl utbyggt kontaktnät med Taiwan stärker dess förutsättningar att stå som ett demokratiskt föredöme i regionen. Sverige ställer sig mot denna bakgrund också positivt till taiwane- siskt deltagande i internationella sammanhang förut- satt att samarbetet kan ske under former som är för- enliga med ett-Kina-politiken.
Anna Lindh (S)

Anf. 55 Anna Lindh (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag vill börja med att tacka utrikes- ministern för svaret på interpellationen, även om det kanske mer gav en tydlig bild av vad regeringen inte har för avsikt att göra för de 23 miljoner taiwaneser som i dag står utanför detta internationella samarbete även i situationer som den här, när det faktiskt hand- lar om liv och död. Taiwans utveckling har ju, som utrikesministern naturligtvis väl känner till, varit enastående de senaste 20 åren. Från ett auktoritärt samhälle till en fullfjäd- rad demokrati med respekt för mänskliga rättigheter, detta trots att mörka moln omgivit ön i samband med varje demokratisk reform, exempelvis i form av fast- landskinesiska missiler redo att utplåna den spirande utvecklingen. Ondskans maktspråk är sig likt. Det mod som en liten vital demokrati med 23 miljoner invånare visar gentemot en stor totalitär kommunistisk granne med 1 200 miljoner invånare saknar på många sätt motstycke. Trots omvärldsför- maningar att inte utmana gällande ordning har Tai- wan bistått med en ljuskägla som ställt i dagen skill- naden mellan demokrati och förtryck. Taiwan har skapat förutsättningar för att förbättra folkhälsan och aktivt velat bidra kunskapsmässigt och finansiellt till hälsoarbetet inom FN. Därför tycker jag att det här svaret är lite passivt. Varför deklarerar man inte tydligare att man tänker göra allt för att stötta Taiwan i dess strävan att bli observatör vid WHO, att man är beredd att sätta press på Kina, att man är be- redd att göra ett kraftfullt uttalande där man kräver Taiwans tillträde till Världshälsoorganisationen? Jag saknar de utfästelserna. De senaste månadernas utbrott av det dödliga vi- ruset SARS har visat på nödvändigheten av att Tai- wan får tillträde till WHO. Miljontals människors möjlighet att ta del av vital information som skulle kunna mildra spridningen av viruset har försvårats. Anna Lindh säger visserligen att det inte varit något problem för Taiwan att få del av WHO:s expertis och information i kampen mot viruset. Mot detta finns en rad vittnesmål som säger annorlunda. Tom Hart, professor i Östasienstudier, konstaterar stora problem i kontakterna mellan Taiwan och WHO. Joseph WU, presidentens talesman, säger att WHO:s experter inte kunde komma till ön förrän Kina hade godkänt detta. Och detta var i början av maj, många veckor efter epidemins utbrott. Det är klart att det finns problem här. WHO har enligt sina stadgar ett strävande i första rummet efter bästa möjliga hälsa, inte för alla stater utan för alla folk. För de flesta är det uppenbart att Taiwan torde inkluderas också i benämningen "alla folk". Men det gör de inte. Det är 23 miljoner männi- skor, som hela Norden ungefär. Detta trots att Taiwan inte har gjort anspråk på deltagande som stat utan som observatör, som health entity, som Anna Lindh också mycket riktigt framhåller i sitt svar. Kina gör naturligtvis allt för att stoppa det som kan tolkas som ett erkännande av Taiwans frihets- strävanden. När Kina kan tjäna på Taiwans interna- tionella deltagande kan det ibland tolereras. Men när det gäller hälsa verkar detta vara svårt. Det politiska spelet blir väldigt märkligt när det spelas med så högt pris som sjukdom och människoliv. Då tycker man att det kanske vore på sin plats med ett något mer aktivt agerande. Fastlandskina motverkar WHO:s syften, motar Taiwan i WHO-grinden, hemlighåller den informa- tion i månader som hade kunnat stoppa spridningen av SARS och försvårar samarbetet, medan Taiwan stöder Världshälsoorganisationen på alla tänkbara sätt. Vad är det egentligen som belönas, och vad är det som straffas? Den logiken skulle det vara spännande att höra utrikesministern förklara i exem- pelvis en skolklass.

Dokument

den 22 april

Interpellation 2002/03:298

 av Gustav Fridolin (mp) till statsminister Göran Persson om den israeliska arméns behandling av internationella aktivister

Sedan hösten 2000, då den andra intifadan inleddes och den israeliska ockupationen av Palestina och våldet mot palestinierna eskalerade, har det palestinska folket bett det internationella samfundet om hjälp, närvaro och övervakning. Syftet har varit att på ett rättvist och rättsskipande sätt skydda den palestinska civilbefolkningen från den israeliska arméns övertramp och framfart. Denna vädjan har inte hörsammats och de rapporter som når oss om övergrepp mot den palestinska civilbefolkningen är därför likaledes rapporter om världssamfundets svek mot samma befolkning. Den svenska regeringens linje rörande internationell närvaro har varit tvetydig och man har stundom uttalat att detta inte är aktuellt så länge Israel säger nej till en sådan närvaro.

Det är mot denna bakgrund, där världssamfundet valt att inte agera mot ockupationsmaktens övervåld och i den konflikt som utan överdrift rymmer nyckeln till hela den explosiva situationen i Mellanöstern, som civila medborgare från hela världen istället valt att agera. Fredsrörelsen och enskilda fredsaktivister har velat ta det ansvar deras regeringar valt att inte ta. International Solidarity Movement, ISM, är en organisation som valt att organisera fredsaktivister i Palestina på en plattform utifrån icke-våld. ISM genomför demonstrationer och protester mot Israels bygge av murar för att fängsla palestinierna, reparerar vägar och vattenledningar som förstörts av armén, observerar soldater vid vägspärrar, bor i hus som hotas av rivning, hjälper elever att ta sig förbi stridsvagnar på vägen till skolan, ställer sig i vägen för skövlingar av hus och av FN administrerade flyktingläger och skyddar med sin närvaro kvarvarande olivlundar. Det är ingen överdrift att säga att ISM:s närvaro i sig fungerar som ett skydd för palestinier i vardagliga situationer. På ett föredömligt sätt har man dessutom kunnat rapportera om Israels övertramp då ISM-aktivister inte sällan utgör den enda egentliga utländska närvaron på plats.

Israel har av naturliga skäl aldrig formellt erkänt ISM:s närvaro. Men de har traditionellt inte vågat behandla de internationella aktivisterna med den brutalitet som man behandlar palestinier. Rädslan sprider sig nu inför vad man tycker vara en vändning åt det brutalare hållet från israelisk sida. I tre fall på senare tid har den israeliska armén hänsynslöst dödat eller lemlästat aktivister med anknytning till ISM. Den 16 mars blev amerikanskan Rachel Corrie upprepade gånger överkörd av en israelisk bulldozer när hon med sin kropp försökte stoppa rivningen av ett bostadshus. Alla vittnen på plats har intygat att det handlar om ett mord och ingen olycka. Lördagen den 5 april blev amerikanen Brian Avery skjuten i huvudet med skarp ammunition. Hans ansikte blev fullständigt söndertrasat av överfallet. Den svenska ISM-aktivisten Tobias Karlsson har berättat att han befann sig tillsammans med Brian ensam på en gata när soldater från en israelisk bandvagn oprovocerat öppnade den eld som träffade Brian i ansiktet. Den 11 april sköts Tom Hurndall i bakhuvudet av israelisk militär i Rafah. Han är nu hjändöd.

Det ska konstateras att ISM:s närvaro något har lyckats fylla det tomrum världssamfundets passivitet lämnat efter sig. I ISM har palestinierna fått lite av den observation och det skydd de är berättigade till. Efter våldshandlingarna från den israeliska armén ställs ISM:s arbete på sin spets. ISM:s närvaro har baserats på tron att Israel, i rädsla för internationella protester, skulle skona utländska medborgare. Utan ett stopp för arméns våld kan inte ISM upprätthålla sin närvaro på de ockuperade områdena. Palestinierna kommer då återigen lämnas helt ensamma med det dagliga övervåldet. Världens regeringar måste därför protestera mot den israeliska arméns våld mot fredsaktivisterna. Allt annat kommer tolkas som en signal om att det är OK att skada och döda internationella aktivister.

I området finns flera svenska medborgare. Att ingen svensk ännu har allvarligt skadats eller dödats beror mer på tur än något annat. Rachel Corry, Brian Avery eller Tom Hurndall skulle lika gärna kunna vara svenskar. Om den israeliska armén får fortsätta sin framfart som nu är det bara en tidsfråga innan en svensk aktivist skadas eller dödas. Den svenska regeringen borde, inte minst mot bakgrund av detta, kraftfullt höja sin röst och protestera samt kräva att Israel respekterar de internationella fredsaktivisternas närvaro och mänskliga rättigheter.

Statsministern ämnar, såvitt jag förstår, besöka Israel och Palestina även om den resa som varit planerad har skjutits på framtiden. Statsministern har därför ett utmärkt tillfälle att framföra den kritik som är nödvändig och kritisera de flagranta övergrepp som skett och sker mot såväl fredsaktivister som, främst, det palestinska folket.

Mot bakgrund av det ovan anförda vill jag fråga statsministern

Avser statsministern att kritisera Israels våld mot internationella fredsaktivister i diplomatiska relationer, internationella kontakter vid planerat besök till Israel och Palestina?

Avser statsministern att kritisera Israels ockupation av Palestina, våld och övergrepp mot det palestinska folket i diplomatiska relationer, internationella kontakter vid planerat besök till Israel och Palestina?

Vilka åtgärder ämnar statsministern vidta för att skydda de svenska fredsaktivister som befinner sig i de ockuperade områdena?

Avser statsministern verka för en stadig internationell närvaro inom FN:s ram för att säkerställa att den israeliska armén inte kränker palestinier?