Det arbetsmarknadspolitiska rådet

Herr talman! har frågat mig om jag inte anser att parterna på arbetsmarknaden sitter på kunskap om hur marknaden påverkas i lågkonjunkturen och hur vi minskar långtidsarbetslösheten och om jag har för avsikt att ta några initiativ med anledning av att vi har en tradition där vi lyssnar in arbetsmarknadens parter.

Arbetsmarknadens parter sitter på viktig kunskap om arbetsmarknaden. Det är också anledningen till att regeringen ofta träffar dem i olika sammanhang.

Genom det arbetsmarknadspolitiska rådet finns nu ett forum för mig att återkommande träffa akademin och föra en diskussion om lärdomar avseende arbetsmarknadspolitiska insatser. Ett sådant sammanhang har tidigare inte funnits.

Några myndigheter finns också representerade i rådet. Det är de dels utifrån sin expertis på området, dels eftersom de genomför och utvärderar regeringens politik men också för att precis som jag lyssna in och inhämta kunskap från den samlade expertisen.

Då interpellanten anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav förste vice talmannen att Sofia Amloh i stället fick delta i debatten.

Herr talman! När arbetsmarknadsminister Johan Pehrson den 7 juni meddelade att han samlar ett arbetsmarknadspolitiskt råd var vi nog ganska många som förutsatte att rådet skulle bestå av representanter från parterna. Rådet har till uppgift att komma med förslag på hur arbetsmarknaden påverkas i en lågkonjunktur och hur man minskar långtidsarbetslösheten. Men någon representation från parterna finns inte i det arbetsmarknadspolitiska rådet. Det är för mig en gåta, och efter svaret här i dag ställer jag mig fortfarande frågande till vad arbetsmarknadsministern har för intentioner.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen har varit otroligt framgångsrik. Egentligen är det inget konstigt, för arbetsgivaren och arbetstagaren har i grunden ett gemensamt intresse i att det går bra för Sverige och den egna organisationen. Det finns ingen motsättning mellan konkurrenskraftiga företag och anständiga arbetsvillkor. De är tvärtom beroende av varandra. Att hitta den bästa balansen mellan arbetsgivarnas, arbetstagarnas och samhällets behov och intressen är den svenska modellens grundläggande uppgift. Jag vill sträcka mig så pass långt som att den svenska modellen är ett uttryck för något av det vackraste vi har i Sverige.

Modellen är ett fundament för svensk arbetsmarknad. De flesta är överens om att modellen tjänar oss väl och spelar en avgörande roll för Sveriges välstånd och internationella konkurrenskraft. Ett tecken på att den svenska modellen är framgångsrik är att det finns ett stort internationellt intresse för hur Sverige organiserar sin arbetsmarknad. Många gånger finns det till och med en ganska stor avundsjuka på hur vi har lyckats.

Balansakten är att åstadkomma reallöneökningar och samtidigt stärka Sveriges internationella konkurrenskraft. Här har det så kallade industriavtalet haft en mycket viktig funktion. Det kom i en tid när löner och inflation skenade. Efter att avtalet tecknades har det legat som norm för lönebildningen på hela arbetsmarknaden, och reallönerna har generellt sett ökat. Vi har också haft betydligt färre arbetsmarknadspolitiska konflikter än tidigare och jämfört med andra länder. Denna typ av samsyn med positiva effekter för samhället, arbetsgivare och arbetstagare är den svenska modellens signum.

Modellen behöver utvecklas för att möta samhällets fler och nya utmaningar. Arbetsmarknaden på 2020-talet är definitivt annorlunda än den var 1938 när Saltsjöbadsavtalet skrevs under. Långsiktiga trender som globalisering, digitalisering och framväxten av nya branscher påverkar. Modellen har prövats till och från över tid, men oberoende av hur utmaningarna har sett ut har den alltid stått sig stark. Den tid vi är i nu är inget undantag.

Varför har arbetsmarknadsministern ett behov av att utesluta parterna och frångå ordningen på svensk arbetsmarknad sedan 1930-talet genom att exkludera facken och arbetsgivarna i det tillsatta arbetsmarknadspolitiska rådet?

Herr talman! Det är bra att arbetsmarknadsministern tänker samla experter på arbetsmarknadspolitik för att bättre kunna möta de utmaningar och den utveckling vi ser på dagens arbetsmarknad. Men både representanter för fackföreningsrörelsen och arbetsgivarorganisationerna, alltså parterna på arbetsmarknaden, är väldigt kritiska till att ministern inte vill ha med dem i sitt expertråd. De har använt ord som provocerande, vansinnigt och märkligt för att beskriva vad de tycker om ministerns beslut. Representanter för parterna undrar hur ministern ska få en helhetsbild när han lämnar dem som har verklig erfarenhet av dagens utmaningar på arbetsmarknaden utanför. Rådet blir begränsat utan parterna.

Jag kan inte annat än att hålla med om kritiken. Parterna på svensk arbetsmarknad är de som snabbast ser förändringar inom olika branscher, och de vet vad det finns behov av på arbetsplatserna och vad som funkar. De skulle tillföra ett viktigt perspektiv i ett sådant expertråd. Man ska inte heller glömma att parterna har kommit att spela en allt viktigare roll och tagit ett stort ansvar när det gäller förändringar av arbetsmarknadspolitiken de senaste åren. Etableringsjobben och omställningsstudiestödet hade aldrig kommit på plats utan parternas förhandling.

Parterna har gjort sin del av jobbet, men allt fler undrar om regeringen verkligen kommer att leverera sin del. LO:s kritik är allra hårdast. Man menar att regeringen gärna talar sig varm för den svenska modellen på arbetsmarknaden, där fack och arbetsgivare tar ansvar för villkoren, men att regeringen i praktiken inte värnar den svenska modellen. LO anser också att samverkan mellan parterna och regeringen är otillräcklig.

Hur ser arbetsmarknadsministern på kritiken från både fackföreningsrörelse och arbetsgivarorganisationer mot det arbetsmarknadspolitiska rådets sammansättning?

Herr talman! Det gläder mig att det finns ett sådant stort intresse för att jag vid några tillfällen per år träffar akademiker som utvärderar och tycker till om effektiviteten och kraften i den svenska arbetsmarknadspolitiken. I den stora cirkeln runt arbetsmarknadspolitiken använder vi sammantaget 80 miljarder av skattebetalarnas resurser - allt för att upprätthålla Sverige som ett fantastiskt välfärdsland och i avsikt att öka välståndet och egenmakten för enskilda människor så att de får ökad frihet.

Jag hör att man är orolig över att jag träffar dessa forskare, docenter och professorer. Men det behöver man inte vara, för parallellt har regeringen återkommande möten med parterna. Sedan jag tillträdde har vi träffat parterna i stort sett varje vecka, och vi har mycket bra samtal.

Vi har haft starka band under det svenska ordförandeskapet i EU, och där möter vi stora utmaningar, till exempel när det gäller den sociala pelaren, som är så viktig för att skapa anständiga livsvillkor för medborgare runt om i Europa, inte minst på arbetsmarknaden. Här har Sverige en helt annan lösning, för vi tror på att parterna tar sitt ansvar på ett utmärkt sätt. Vi har träffats med parterna inför och under EU-mötena, och vi fortsätter att träffa parterna för att höra vilka lärdomar de dragit av ordförandeskapet och vad vi ska ta vidare på europeisk nivå. Det är ett jätteviktigt samarbete.

Vi värderar den svenska modellen mycket högt. Vi tror att arbetsgivare och arbetstagare tillsammans många gånger bättre kan möta de utmaningar som finns, och vi har sett flera framgångsrika reformer på senare år. De kommer att ta ett tag att implementera, vilket har varit tydligt från första början, men de är ett väldigt bra steg framåt. Jag tänker till exempel på det stora omställningsstödet som blev en konsekvens av att man i ett paket accepterade och gjorde moderniseringar, förbättringar och uppdateringar av till exempel LAS.

Vi fortsätter att ha den här kontakten, för den är viktig. Men den hindras inte av att jag i min roll som arbetsmarknads- och integrationsminister träffar akademiker och kallar det ett arbetsmarknadspolitiskt råd. Känner man att det är en sorts inskränkning, då tror jag att man har en väldigt låg tilltro till den svenska modellens betydelse i går, i dag och i framtiden.

Herr talman! Jag blir mer fundersam över statsrådets intentioner, vilka jag inledde den här debatten med att efterlysa. Jag trodde att det kanske fanns större ambitioner och intentioner med det här arbetsmarknadsrådet än att statsrådet ska få träffa experter på området. Det kanske borde kunna göras utan att man fattar beslut om ett arbetsmarknadspolitiskt råd, tänker jag. Det kanske borde finnas lite mer tyngd i det här rådet genom att man samlar hela expertisen för att åstadkomma någonting och inte bara ha samtal. Jag tror att vi har lite olika intentioner och ambitioner när vi ser den här typen av förslag.

Sverige har en unik ställning när det kommer till regleringen av arbetsmarknaden. Här tar arbetsmarknadens parter ett stort ansvar tillsammans med politiken. Vi har en stolt tradition av att lyssna in parterna i frågor som rör arbetsmarknaden.

Mot den bakgrunden bör detta sättas i ett större sammanhang och ett större perspektiv, till exempel när det gäller etableringsjobben. När parterna har förhandlat, gjort grovjobbet, skakat hand, skrivit under och skickat in det till departementet, då levererar inte politiken. Detta gäller också det som statsrådet själv tar upp, nämligen omställningsstudiestödet. De LAS-förhandlingar som gjordes under den politiska pressen resulterade i ett historiskt nytt huvudavtal. Oj, vad det förhandlades. Det var mycket blod, svett och tårar, men man kom överens. Parterna kom överens, och man skrev under. Man gjorde det. Men var är den regering som styr nu? Det finns inget omställningsstudiestöd i den bemärkelse som det faktiskt undertecknades om. Var är pengarna till CSN för att möjliggöra de pengarna? Just nu brinner de inne. Att då säga att man värnar den svenska modellen tycker jag är lite magstarkt.

Jag tror inte att det hade varit en lika stor sak med det arbetsmarknadspolitiska rådet om man hade levererat på det jag nämnde tidigare. Men nu väljer man att lägga till ännu en sak i ordningen genom att med precision kapa bort den delen av arbetsmarknaden. Antingen är det en djup okunskap om hur det fungerar, eller är det så illa att det är en medveten signal som ministern vill sända till arbetsmarknadens parter som en markering om att Svenskt Näringsliv och facken inte ska sitta med vid bordet när experter ska diskutera hur man ska hantera svensk arbetsmarknad framgent? Jag vet faktiskt inte vilket som är värst.

Oavsett vilket kan vi lägga till ännu ett aktivt agerande från regeringen som undergräver den partsmodell som är så viktig för en ordnad arbetsmarknad. Det kanske är det som gör saken lite allvarligare än vad statsrådet vill ge sken av.

Herr talman! Jag är inte orolig över att ministern träffar akademin, men jag är orolig över signalerna det sänder om regeringens syn på den svenska modellen för svensk arbetsmarknad. När ministern så tydligt har en ovilja att involvera parterna signalerar det att parterna inte är så viktiga. Det är, som min kollega Sofia Amloh nu har talat om, inte första gången regeringen skickar sådana signaler. Det skapar oro, inte bara hos oss socialdemokrater utan även hos parterna.

Ministern säger i sitt svar till interpellanten att parterna har viktig kunskap om arbetsmarknaden och att man därför träffar dem i olika sammanhang. Även de myndigheter som finns med i rådet får vi ju förutsätta att ministern har löpande dialog med, men det utesluter inte dem från att ingå i expertrådet.

I min förra replik lyfte jag fram den kritik som kommer från parterna om att samverkan inte är tillräcklig mellan regeringen och parterna, inte minst med tanke på den stora roll som de faktiskt spelar i frågan om regleringen av arbetsmarknaden.

Varför sker i så fall inte samverkan och samtal mer strukturerat och kontinuerligt? Med tanke på den viktiga kunskap som fack och arbetsgivarorganisationer har om arbetsmarknaden här och nu skulle de tillföra viktiga perspektiv i ett expertråd. Att utse representanter från parterna till expertrådet skulle också visa att arbetsmarknadsministern förstår och uppskattar den svenska modellen. Det är något som jag i dagsläget har svårt att se att arbetsmarknadsministern faktiskt gör.

Herr talman! Beviset för detta får väl ligga i hur vi kommer fram med de politiska beslut som är så viktiga för parterna. Står man nära parterna hjälps regeringen och en ansvarsfull riksdag åt med att till exempel bekämpa inflationen - den inflation som gör löntagare och parternas andra del, det vill säga företagen och arbetsgivarna, fattigare. Sverige blir fattigare med den höga inflationen. Jag kan försäkra att vi har omfattande samtal med båda delar av dem som vi kallar parterna. Det är otroligt viktigt att vi tar oss ur detta.

Jag är glad att Socialdemokraterna här samfällt säger att man inte är rädd för att prata med akademin och att det är rimligt att göra det. Jag har en lista här. Jag vet inte om talmannen vill att jag ska läsa upp alla datum då jag har träffat parterna, men det handlar om möten med SKR, Svenskt Näringsliv, LO, Unionen, TCO, Akademikerförbundet SSR, PTK, Almega Utbildningsföretagen, Kommunal, Fackförbundet ST, facken i välfärd, Vårdförbundet, Vision, Sveriges Ingenjörer, Teknikföretagen, alla arbetsmarknadens parter, IF Metall, Trygghetsrådet - jag kan hålla på hur länge som helst. Detta kan ju inte vara ett självskadebeteende jag ägnar mig åt. Vi träffar parterna för att vi gillar parterna och lyssnar på dem.

Herr talman! Jag förstår att detta i bästa fall är ett uttryck för en febrig opposition och i värsta fall är vanföreställningar som jag måste hjälpa Socialdemokraterna ur. Den svenska regeringen och Liberalerna står bakom den svenska modellen och gillar den svenska modellen. Vi har till och med varit bärande i att ta fram den svenska modellen. Jag är också glad över att vi får höra här att stegen framåt, alltifrån det grundläggande Saltsjöbadsavtalet och den senaste stora förändringen som man ibland kallar för Saltsjöbadsavtalet 2, har krävt både politiskt omdöme och vilja och ett samarbete med parterna där vi känner att vi måste göra någonting och att vi gör det bäst tillsammans. Så ska det förbli så länge jag har något att säga till om.

Herr talman! Jag är fortfarande inte helt införstådd med exakt vilka svar som statsrådet förväntar sig ska framkomma vid mötena med det arbetsmarknadspolitiska rådet. Jag tror att statsrådet i vartenda replikskifte hittills har pratat om att han har samtal, möten och dialog inbokade med parterna. Det är kanske inte riktigt detta som vi ifrågasätter utan snarare vad dessa samtal innebär eller innehåller och om det finns någon substans eller kvalitet när man träffas.

Ingen av parterna LO och Svenskt Näringsliv verkar vara speciellt nöjd hittills med regeringens jobbpolitik. Min kollega refererade tidigare till de många reaktionerna hittills. Jag tycker själv att en av vårens rubriker från Svenskt Näringsliv är tydlig. Den lyder: "Jag undrar vad regeringen har för jobbpolitik", vilket är talande för vad parterna tycker om den dialog som ministern refererar till.

Arbetsmarknadsministern tror inte att parterna har svaret på hur långtidsarbetslösheten ska minskas eller hur arbetsmarknaden påverkas av lågkonjunktur, utan det behövs ett råd med akademiker för att ge statsrådet svar. Det är så jag tolkar denna debatt. Detta är för mig som ett näringslivsråd utan näringslivet, och jag blir orolig när regeringen så tydligt skjuter parterna ifrån sig.

Herr talman! Vår famn är lika öppen. Den kan bli en bit över 180 grader med armarna utsträckta. Så stor och öppen är famnen för de svenska parterna.

Det frågas om vad det är för svar, men det finns inga svar att ge. Det vore otroligt bra om Socialdemokraterna i opposition hade svar på allting, men det har de ju inte alls. Då skulle vi inte ha den situation vi har. Vi skulle nå den lägsta arbetslösheten i Europa, men det blev en av de högsta. Nu är vi uppe i den tredje högsta i Europa, enligt de senaste siffrorna. Så bra gick det med de svaren.

Man måste vara lite ödmjuk och vara beredd att lyssna på andra, och där har vi akademin i Sverige. Det kanske är skillnaden mellan oss. Jag som liberal tror på vetenskap och forskning och på att man kan lära. Sedan kan man inte göra allt som forskarna säger hela tiden. Det måste finnas en politisk kontext, och ibland måste man kompromissa. Det är detta som är så fantastiskt med parterna - att man lyckas göra detta.

Jag tror att parterna uppskattar inflationsbekämpning och en modern, framåtsyftande energipolitik som räddar jobben i Sverige. Jag tror att de uppskattar att vi ser till att det skapas goda förutsättningar för svenskt företagande som genererar nya jobb. Detta gäller både stora företag och mindre företag. Man använder sig av de offentliga stöd och insatser som vi genomför med skattebetalarnas pengar, och de används på ett effektivt sätt.

Det är medborgare och samhällsbyggare som arbetar hårt och som varje dag går till jobbet, oavsett om de jobbar i den viktiga offentliga sektorn eller i ett småföretag. De äter gröt, går till jobbet och ser till att välstånd skapas, och vi står på deras sida. Vi gör detta med öppna armar för parterna. Vi tycker inte alltid lika, men väldigt ofta gör vi det. Och väldigt ofta tar parterna ett ansvar i Sverige som faktiskt är världsunikt, som interpellanterna säger. Det är interpellanterna tacksamma för, och det är jag också.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.