Det estetiska lärandet i gymnasieskolan

Herr talman! Tina Ehn har frågat mig om jag avser att ta några initiativ för att säkerställa att Sveriges gymnasieskolor inte tappar kompetent och utbildad personal inom de estetiska ämnena och för att säkerställa att den svenska gymnasieskolan kan fortsätta att vara meningsfull för elever med olika lärandeförutsättningar och kunskapsprocesser. Skolans uppdrag att förbereda alla elever för ett aktivt deltagande i samhällslivet vilar i hög grad på grundskolan. I grundskolan har de estetiska ämnena samma omfattning som tidigare samtidigt som det estetiska perspektivet lyfts fram i fler ämnen. Regeringen bidrar också med 150 miljoner kronor till Skapande skola för att stärka arbetet med kultur i skolan. Inför den nya gymnasieskolan har en grannlaga prioritering och avvägning gjorts mellan hur stor andel av undervisningen som ska upptas av ämnen som är angelägna ur ett medborgarperspektiv och hur stor andel som ska användas till programmets speciella karaktärsämnen. Regeringen anser att gymnasieskolan tydligare måste förbereda eleverna för fortsatta studier respektive yrkesarbete. Eleverna måste till exempel nå längre i sin yrkesutbildning än vad som tidigare varit fallet i den hittillsvarande gymnasieskolan. Därför har omfattningen av de gymnasiegemensamma ämnena minskat till 600 gymnasiepoäng på yrkesprogram, och bland annat ämnet estetisk verksamhet, som hade en omfattning av 50 gymnasiepoäng av de totalt 2 500 som en fullständig gymnasieutbildning omfattar, är inte längre obligatoriskt för alla elever. I stället har alla elever på nationella program fått rätt att läsa minst en kurs i ett estetiskt ämne som individuellt val. Eftersom kurserna i den nya gymnasieskolan, med få undantag, nu omfattar minst 100 gymnasiepoäng, kommer de elever som väljer dessa kurser att få ägna mer tid åt estetisk verksamhet än tidigare. För att kunna tillgodose elevernas önskemål krävs naturligtvis att gymnasieskolan har nödvändig kompetens. I den läroplan för gymnasieskolan som regeringen nyligen beslutat om lyfter vi fram att skolan ska stimulera elevernas kreativitet, nyfikenhet och självförtroende samt vilja att pröva och omsätta nya idéer i handling och lösa problem. Vidare är det skolans ansvar att eleverna efter slutförd utbildning kan hämta stimulans ur kulturella upplevelser och utveckla känsla för estetiska värden. Även i den nya gymnasieskolan finns ett estetiskt program, men detta program är nu tydligt högskoleförberedande. Av den preliminära antagningsstatistik som Skolverket nyligen har publicerat framgår att det estetiska programmet är mycket populärt och det fjärde största programmet. Därför är jag inte särskilt orolig för att den kulturella och kreativa sektorn kommer att påverkas, i varje fall inte i negativ mening, av att ämnet estetisk verksamhet inte längre måste läsas av alla elever. Svaret på interpellantens första fråga är att reformer som görs i utbildningsväsendet måste ha för ögonen att skapa den mest ändamålsenliga utbildningen för eleverna. Utifrån detta får naturligtvis lärartjänsterna anpassas. Svaret på den andra frågan är att gymnasiereformen just syftar till att gymnasieskolan ska bli meningsfull för elever med olika lärandeförutsättningar. Det är bland annat därför som regeringen har främjat lärlingsutbildningen som ett alternativ till skolförlagd utbildning.

Herr talman! Jag tackar utbildningsministern för svaret. Det var ett utförligt och på många sätt bra svar. Men jag känner ändå oro för vad den nya gymnasiereformen kan komma att medföra. I och med att de estetiska ämnena inte längre är obligatoriska är risken stor att unga människors möjlighet att utvecklas förminskas då de inte får tillgång till alla verktyg och alla möjligheter till inlärning. Svaret gör mig inte heller lugn eller övertygad om att reformen tryggar kompetensen inom de estetiska verksamheterna i skolan. Ju oviktigare vi gör den estetiska verksamheten, desto oviktigare blir den. Om samhället och politiken genom att marginalisera estetisk verksamhet i utbildningen visar att den inte är lika viktig som den enligt mig och många andras mening är finns det en risk att vi förändrar hela möjligheten för många att utvecklas. Det behövs en motkraft till det teoretiska, som är mycket lättare att mäta. På något sätt är det inte lika viktigt med de estetiska ämnena. Detta speglar hur vi prioriterar för framtiden. Vi behöver de estetiska ämnena som en pusselbit, som ett verktyg. I dag utgår vi från att unga människor ska lära sig att kritiskt granska och bli kreativa samhällsmedborgare. De ska bli empatiska och kunskapssökande. Men vi får inte minska på möjligheten att ge dem alla verktyg som finns. De måste ha en verktygslåda att ta ur, en bred palett. I grundskolan är det okej, men när man hamnar i gymnasiet är de estetiska ämnena inte nödvändiga. Det är inte ett tillräckligt tydligt verktyg för att ministern ska kalla det för ändamålsenlig utbildning. Vad är då ändamålsenlig utbildning? Är ändamålsenlig utbildning att skapa anställningsbara individer, människor som går en utstakad väg till marknaden? I min värld har skolan en mycket viktigare roll än så. Skolan ska vara en del i den unga människans rätt att utvecklas och rätt till kunskap. Möjligtvis har jag fel, men jag är i så fall inte ensam. Det finns flera som har flaggat för att förändringen för de estetiska ämnena kan få tråkiga konsekvenser för inlärningsprocesser, för utvecklingsmöjligheter, för kulturens roll i samhället och för vårt välbefinnande. Flertalet av våra kända kulturarbetare har reagerat på olika sätt och fört fram sina farhågor. Jag tror inte att detta är främmande för utbildningsministern. Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria, har i artiklar och böcker skrivit om utbildningspolitiken. Läser man dessutom vad Lars Lindström, professor i pedagogik vid Stockholms universitet, har för syn på estetiken i inlärningsprocessen blir man ännu mer bekymrad över den förändring som Jan Björklund genomför inom utbildningspolitiken. Jag tror att det många gånger är skillnad på vad vi menar med kunskap. Det är också skillnad på hur vi ser på inlärningsprocessen. Ordet kunskap är intressant. Det härrör från orden kunna, känna, känna till och så vidare. Och "skap" har med skapande att göra.

Herr talman! Jag delar det mesta av det som interpellanten säger, med undantag för slutsatsen. Skolväsendet har en otroligt viktig roll i ett slags medborgarskapsutbildning. Det handlar om bildningsideal och allmänbildning. Skolans uppgift är långt ifrån enbart att förbereda eleverna för yrkesutövning. Det är dock olika i olika former. Yrkeshögskolan är tydligt yrkesförberedande för unga vuxna. Lågstadiet är väldigt lite yrkesförberedande. Att läsa och skriva behöver man förstås kunna i alla yrken, men lågstadiet handlar om baskunskaper. På mellanstadiet och högstadiet handlar det om allmänbildning. Det är mycket orienteringsämnen, till exempel historia, religion och biologi. Grundskolan är den obligatoriska skolan och måste stå för allt det som vi tycker att alla måste ha med sig. Det vi nu talar om är gymnasieskolan. Den hamnar mitt emellan i avvägningen mellan allmänbildning och förberedande för nästa steg i livet. Eleverna är 16-19 år. Påbyggnaden med svenska och engelska och några saker till måste fortsätta, men gymnasieskolan måste också tillåtas vara yrkesförberedande. Man ska bli undersköterska, bilmekaniker och så vidare, och en del förbereder sig för högskolestudier. Gymnasieskolan måste få tillåtas sätta sin egen prägel. Min kritik av den rödgröna gymnasiepolitiken ligger i att man i alltför stor utsträckning behandlar gymnasieskolan som grundskolans fjärde stadium. Men det är det inte. Gymnasieskolan måste tillåtas innebära en diversifiering och differentiering för eleverna. En del läser mycket krävande naturvetenskap för att de ska gå vidare på den inriktningen. Andra utbildningar är helt yrkesförberedande. Då hamnar man i en målkonflikt. Hur mycket i dessa gymnasieprogram ska vara obligatoriskt för alla elever? Vad ska inte vara det? Vad ska vara valbart och inte? Här gick utvecklingen för långt. I den rödgröna gymnasiepolitiken blev gymnasiet alltför mycket en fortsättning på grundskolan. Det var så mycket som var obligatoriskt och gemensamt för alla. Ungdomar är olika. Miljöpartiet har här en sund liberal inställning och medger att människor är olika. De har olika intressen och inriktning. Den socialistiska tanken att stöpa alla i en form har ni aldrig omfattat. Gymnasiepolitiken har dock i stor utsträckning utgått från det. Här är ett ämne som interpellanten är engagerad i, och då ska det läsas av alla. Sedan kommer det någon annan som tycker något annat ämne är viktigt, och då ska det läsas av alla. Sedan kommer ett tredje ämne som ska läsas av alla, för det är viktigt. Alla ämnen är viktiga. Jag tänker aldrig säga att ett ämne är oviktigt. Alla ämnen kan dock inte bli obligatoriska på gymnasieskolan. Då blir gymnasiet bara ett fjärde stadium i grundskolan, och så vill vi inte se det. Detta är jag beredd att försvara. Jag delar dock engagemanget och uppfattningen om det kreativa och det skapande i skolans arbete. Kritiskt tänkande och kreativitet är egenskaper som ska utvecklas. Jag delar däremot inte uppfattningen att gymnasieskolan ska fyllas med ämne efter ämne som ska vara obligatoriska för alla elever. Då blir den till sist ett fjärde stadium i grundskolan, och det ska gymnasieskolan inte vara.

Herr talman! Jag har en väninna som kommer från ett annat europeiskt land. Hon jobbar med kultur och är dessutom aktiv inom politiken på kulturområdet. Hon sade till mig: I många länder är kulturen basen för allt i samhället. Det andra kommer sedan. Här i Sverige är det tvärtom. Här är allt annat basen och kulturen något som man har utanpå det. Jag har funderat mycket på detta och är inte helt beredd att hålla med henne. Efter den kulturpolitiska debatt vi hade i kammaren i går inser jag att vi har mycket mer och att samhället är genomsyrat av kultur. Det ser vi kanske inte alltid. Inte ens jag som är intresserad och engagerad i dessa frågor ser det alltid. Men vad skulle hända om vi plockade bort kulturen? En ledamot från Alliansen höll i går ett anförande där han berättade hur det skulle se ut om vi plockade bort kulturen i samhället. Det skulle inte bli något kvar till slut. Det är intressant. Något som också är intressant är hur viktigt det enligt de professorer som har fördjupat sig i detta är med vågen. Teori och praktik tillsammans skapar en människa med många verktyg. Det är detta vi missar när vi tror att de elever som gått ut grundskolan har fått med sig kultur och kan välja. Jag tror inte att det är så enkelt. Jag är glad att vi delar synen att människor är olika. Så är det. Vi är en mångfald, vi är en mångkultur och vi har många sidor i oss. Jag tror dock inte att vägen till utbildning är rak. Det oroar mig att man tar bort det här otroligt viktiga dynamiska verktyget för eleverna. Jag tror att man i stället ska titta mer på vad kreativitet kan ge oss som ett verktyg, en palett, en möjlighet att utvecklas. Även om jag tycker att svaret är bra, resonerande och klokt på många sätt känner jag att jag inte riktigt får svar på de två frågor jag ställer. Den ena handlar om de estetiska ämnena i gymnasieskolan. Alliansregeringen har två olika linjer. Utbildningsministern anser att det är ämnen som man kan prioritera bort medan kulturministern vill ha in mer Skapande skola i skolan. I går hörde jag henne säga att hon skulle vilja utvidga det till gymnasieskolan; förskolan har jag hört tidigare. Det är intressant. Man tar med ena handen och ger med den andra. Då går inte politiken ihop riktigt. Det kanske blir så när fyra partier är inblandade. Som ledamot har jag ingen erfarenhet av det. Jag tycker att man behöver se över detta. Det är viktigt för så många unga människor. Man utbildar sig en så stor del av livet. Jag tror att det som händer är att man tar bort en möjlighet.

Herr talman! Som utbildningsminister tycker jag att det här är ganska svåra debatter. När jag står här talarstolen får jag ofta höra ledamöter säga: Det här ämnet är viktigt i skolan; det måste få mer utrymme. Vad ska jag säga? Jag håller med. Det är viktigt. Nästa vecka är det något annat ämne som är otroligt viktigt och måste få mer utrymme i skolan. Den tredje veckan är det fysik, historia eller matematik. Mer EU-kunskap tycker en del, eller mer historia. Allt är viktigt. Vi behöver lära oss mer religion i den värld vi lever i med alla religionskonflikter och så mycket som religionen betyder. Eleverna behöver lära sig mer främmande språk. Vi behöver ha mer idrott. Vi behöver egentligen ha mer allt. Men då går inte schemat ihop i skolan. Man måste göra avvägningar. Så länge man diskuterar varje ämne för sig är det lätt att hålla med om att det är jätteviktigt och borde få mer utrymme. Till slut måste interpellanten och riksdagen vara med och göra den samlade avvägningen när det gäller vad som ska få större eller mindre utrymme. Jag tänker inte säga emot interpellanten när hon pläderar för de här ämnena. Jag håller med om att de är viktiga, men vi måste få schemat att gå ihop med alla sina olika ämnen. Det vore intressant om interpellanten kunde berätta vilka ämnen hon vill prioritera ned, och stå för det i den offentliga debatten. Då skulle vi kunna diskutera på allvar. Vilka ämnen ska bort från skolan för att vi ska kunna prioritera de estetiska ämnena? Hur ska vi lösa det? Alla ämnen som finns i skolans läroplan är viktiga. De oviktiga finns inte där. De är bortsållade för länge sedan. Att propagera för ett ämne och säga att det ska öka utan att berätta vilka ämnen som ska minska är poänglöst. Jag kan hålla med om att ämnet är viktigt, men vi måste få ihop läroplanen i skolan. Interpellanten nämnde en europeisk erfarenhet. I nästan alla andra europeiska länder har man renodlade yrkesskolor utan den här typen av ämnen. Vi har ett valbart utrymme där alla har rätt att välja till dessa ämnen. Det är ämnen som över huvud taget inte finns i många andra länder. Jämförelsen med Europa håller inte. Vi är mer inne på det spår som interpellanten vill än vad huvuddelen av Europa är. Skolans kulturella uppdrag är vidare än bara de här ämnena. Det är att eleverna lär sig vår gemensamma historia, religionernas historia och deras påverkan på vårt samhälle. Det är att elever lär sig främmande språk för att i sitt vuxenliv kunna samverka med människor från andra länder med annan bakgrund och kultur. Många ämnen i skolan, i synnerhet de humanistiska, är till för att stärka ett kulturellt bildningsideal i skolan. Det är inte bara när man har estetisk verksamhet på schemat som man ägnar sig åt kultur. Skolans kulturella uppdrag att föra vårt gemensamma kulturella bildningsarv vidare från en generation till nästa är så mycket bredare än de här ämnena. De estetiska ämnena är viktiga, och de har stort utrymme i grundskolan. Om man väljer till dem får man en omfattande undervisning i dem också på gymnasieskolan. Jag är glad över den gymnasiereform som den här regeringen har genomfört, som de rödgröna partierna röstade emot. I den gymnasiereformen har det estetiska programmet blivit betydligt mer populärt. Det estetiska programmet är ett av de program som ökar mest i den gymnasiereform som har trätt i kraft i år efter alliansregeringens beslut. I den rödgröna gymnasieskolan var programmet betydligt mindre attraktivt och lockade färre elever.

Herr talman! Jag ska svara på frågan om vilka ämnen som ska prioriteras bort. Jag tror inte heller att några ämnen ska prioriteras bort. Jag tror inte att man kan trycka in kunskap. Jag tror att kunskap är något man själv väljer att ta in. Om man får möjlighet att ha alla paletter, även den estetiska, tar man in mer kunskap. Det är jag övertygad om. Man lär sig mer, man orkar mer och får in mer i sin kropp när man har fler möjligheter. Det är jag ganska övertygad om. Jag nämner i min interpellation att kulturens ekonomiska roll växer. Enligt den EU-rapport som jag hänvisar till omsätter den kulturella och kreativa sektorn mer pengar än både bilindustrin och it-industrin. Det är ett klockrent språk som alla förstår. Det är svårare att prata om hur viktig kulturen är för människors utveckling. Det var en fråga som ministern inte svarade på, nämligen hur kompetensen inom den estetiska verksamheten ska vara kvar i skolan. Ministern sade att de estetiska linjerna är populära, men i ett radioprogram den 21 november talade man om att den nya gymnasiereformen innebär att många lärare i estetiska ämnen ställs utanför arbetsmarknaden. En som gick fjärde året på musiklärarutbildningen vittnade om hur det hade förändrat hennes möjligheter att få jobb i framtiden. Även en förbundsledamot från Lärarnas riksförbund hade konstaterat i en rapport att antalet anställningar för lärare i estetiska ämnen på gymnasiet minskar. Den frågan hänger i luften. Jag skulle vilja ha ett utvecklat svar.

Herr talman! Det vet inte jag. Det vet inte de. Det vet inte interpellanten. Det avgörs ju av hur eleverna väljer. Om det estetiska programmet på gymnasieskolan växer för att fler elever söker sig dit kommer det att behövas fler lärare där. Om antalet elever på programmet sjunker till samma nivå som när de rödgröna styrde behövs färre lärare. Vi kan inte utforma gymnasiet efter lärartjänsterna. Det måste väl ändå vara tvärtom. Först bestämmer vi vilken gymnasieskola vi ska ha och vad eleverna ska lära sig, sedan får lärartjänsterna anpassas till hur eleverna väljer. Det motsatta perspektivet kan möjligen ett fackförbund för lärare ha, men inte riksdagen. Gymnasiet är till för eleverna och inte för lärarna. Jag uppfattade inte riktigt interpellantens svar. Jag ställde frågan: Om man vill prioritera upp det här ämnet, vilket ska då prioriteras ned? Då säger interpellanten: Jag ska svara på det. Jag tycker att man ska ta in alla paletter. Det lät ju bra, men jag uppfattade inte svaret. Är svaret på frågan vad som ska prioriteras ned att man ska ta in alla paletter? Om jag säger till Skolverket att de ska prioritera upp det här ämnet och ta in alla paletter, tror jag att de ställer frågan: Vad menas? Om ett ämne ska få fler timmar på schemat måste ett annat ämne få färre. Det är den målkonflikt vi har. Jag tycker alltid att det är intressant att diskutera att viktiga ämnen ska få mer utrymme, men diskussionen blir meningsfull först när man samtidigt berättar vilka ämnen som ska krympas. Om man inte vill förlänga skoltiden är det ett nollsummespel där man måste fördela timmarna mellan olika ämnen. En intressant diskussion blir det först när man är beredd att tala om vad man ska dra ned på.