diskriminering av äldre

Interpellationsdebatt 26 maj 2003
  • Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 97 Lars Engqvist (S)

Fru talman! Lars Engqvist har naturligtvis rätt i att grundförutsättningen för det mesta är en sund eko- nomi. Annars blir det svårigheter på alla plan och i alla sammanhang. Till den problematiska beskrivning han gör här för landstingen hör naturligtvis sådant som att när den borgerliga majoriteten tog över Stockholms läns landsting förelåg redan ett miljard- underskott. Dalarna, som jag kommer ifrån, har i alla år pres- terat ett mycket obehagligt underskott och har en fortsatt utförsbacke, trots så att säga rätt majoritet, ur Lars Engqvists synvinkel. Man fruktar -340 miljoner i sitt resultat för nästa år. Naturligtvis är detta för- ödande för möjligheterna att bedriva en god hälso- och sjukvård i framtiden, om det här bara fortsätter. Jag instämmer naturligtvis också i definitionerna av vad vi vill med vårdgarantin, 0-7-90-regeln, det vill säga att den ska omfatta hela apparaten och inte bara ett antal utvalda diagnoser. Den borde också omfatta, skulle jag vilja säga, hela tänket, det vill säga att det verkligen är fråga om en serviceorganisation, en apparat som faktiskt helt och fullt är till för pati- enten och inte för någon annan. Jag instämmer också i vårdgarantins innehåll. Det handlar om att om inte vi själva skulle kunna erbjuda vård inom stipulerade tider så ska det vara fritt att inhämta den eller få den någon annanstans. Ett antal socialdemokratiska landsting har ju nu sällat sig till den gemensamma definitionen. Det är alltså inte oss ni har som motståndare, Lars Engqvist, utan det är ju faktiskt den inre apparaten som nu har kommit fram till ett allmänt accepterande av att man vill göra det här tillsammans. Man ska kämpa och göra vad man kan för att genomföra detta. Den uttalade rätten, alltså synen på att patienten har rätten att få vård, är ju någonting som man kan undra över: Varför ska vi ha den synen? Jag tycker att det är viktigt att vi också där kommer fram till en gemensam motivbild för att vara delaktiga tillsam- mans i den här kampen. Det handlar om att vidmakt- hålla förtroendet för vården hos gemene man. Vi vet att färre faktiskt litar på den så kallade allemansrätten till sjukvården i dag. Vi har ett växande misstroende bakom att alltfler privata försäkringar tecknas. Folk litar inte riktigt på att systemet kommer att hålla den dag de själva behöver vård. Därför är vårdgarantin väldigt viktig. Det finns en stark uppmaning från medborgarna också via sina folkvalda till vårdens utförare, och kraven ska också vara högt uppställda. Hälso- och sjukvårdslagen slår inte uttryckligen fast att vården ska ges i tid. Det borde den enligt vår mening göra. Lars Engqvist undvek i sitt inlägg den frågan, som jag ställde i mitt första inlägg. Jag ställer den därför igen: Anser du att det också behövs en lagstiftning som följer upp vårdgarantin för att ge den ordentligt med skelett och styrka? Vårdgarantin ger mer för den som behöver den, är jag övertygad om. Generellt sett underlättar det en klok och god prioritering, alltså att mer resurser styrs till den här sektorn av samhället, och andra sektorer av samhället får mindre. Systemet driver fram en prioritering av hälso- och sjukvården framför andra sektorer. Allt detta tycker jag är betydelsefullt som motiv för att driva den här frågan. Det är också betydelse- fullt tror jag, som Bo Könberg var inne på, för att vi ska kunna nedbringa sjukskrivningskostnaderna på något sätt. Hur ska det gå till? Ja, bland annat genom att vi ger järnet i den här frågan! Men vilka motiv ligger egentligen bakom för att ni har kommit in på samma spår, Lars Engqvist, och hur blir det med lagstiftningen och med ekonomin?

Anf. 98 Sven Brus (Kd)

Fru talman! Jag talade i mitt inlägg om att det på vårdområdet handlade om åtta och ett halvt förlorade år med Socialdemokraterna. Det finns många fler områden där det har varit förlorade år, men det finns väl kanske något enstaka där det också har fungerat. Men vad gäller vården är det ju väldigt tydligt, och jag kunde inte i statsrådets svar utröna att han hade en annan uppfattning än jag. Det som hade hänt under de här åtta och ett halvt åren var inte mycket att komma med, uppenbarligen. Jag avrundade med en enda fråga. Den var enkel, och den borde gå att besvara: Kommer köerna till vården nästa år - det år som statsrådet talar om - att vara lika korta som 1993-1994, alltså när Socialde- mokraterna tog över makten? Jag förstår mycket väl att statsrådet inte vill svara på detta, men nu får han en extra chans att göra det i sitt nästa inlägg, och jag hoppas att han tar den. Det är på något vis märkligt att man på tre bor- gerliga år i regeringsställning och under ekonomisk kris, den värsta vi har haft på två generationer, lyckas komma ned i de kortaste vårdköer som vi någonsin har haft, och sedan på åtta och ett halvt socialdemo- kratiska år lyckas man inte med det. När man lyssnar på statsrådet skulle det i bästa fall kanske kunna gå på nio och ett halvt år. Det är något fundamentalt kons- tigt i att man har så lite självförtroende från Social- demokraternas sida. Nu kan man ju säga att de här åren ger underlag till att man inte har så stor anled- ning till att ha självförtroende på den här punkten. Statsrådet har ju också försökt tala illa lite grann om den gamla vårdgarantin och säga att den bara rörde några diagnoser. Sanningen är att den rörde tolv diagnoser som tillsammans svarade för mer än hälften av alla operationer i vårt land. Det vore väl bra om statsrådet såg till att det fungerade i stället för att år efter år tala om att det någon gång i framtiden plöts- ligt ska gälla allting. Nej, det här är ett av de stora och allvarliga misslyckanden som har ägt rum de senaste åtta-tio åren. Det är oerhört tragiskt för de människor som har drabbats, det är tragiskt för statskassan och det finns ingen ursäkt för det som ni har låtit pågå.

Anf. 99 Lars Engqvist (S)

Fru talman! För alla dem som arbetar inom vården och för alla patienter i svensk sjukvård är den absolut viktigaste frågan att man blir behandlad. Jag skulle vilja utmana Bo Könberg på att redovisa följande: Om vi hade fryst svensk sjukvård sådan som den var när Bo Könberg lämnade sjukvården, hur många hundra tusen människor hade fått avstå från starrope- rationer? Hur många hade fått avstå från att få en ny höftled? Jag säger detta därför att det som har hänt med svensk sjukvård är att den gör så oerhört mycket mer. Den gjorde väl ungefär 40 000 starroperationer under Bo Könbergs tid som ansvarig. Förra året gjordes det väl 75 000. Det här ökar alltså. Svensk sjukvård har förmodligen ur den synpunkten aldrig varit bättre, och det är viktigt att påpeka detta. Det tycker jag att man kan vara stolt över som ansvarig minister. Jag vill bara ta ytterligare några siffror för att peka på vad det faktiskt är vi talar om. När Landstingsför- bundet nyligen redovisade en analys över tillgänglig- heten i svensk sjukvård kunde man konstatera att svensk sjukvård gör mer än någonsin. Det sker 25 miljoner läkarbesök per år. 1 ½ miljon människor får vård på sjukhus. 1 miljon opereras i öppenvård. Ungefär 750 000 opereras i sluten vård. Åtta av tio patienter vänder sig till en vårdcentral. Det är ganska bra, därför att det betyder att vi nu har fått människor att i första hand vända sig till primärvården när man inte tror att man behöver vårdas på sjukhus. Nio av tio som behöver akut vård får träffa sin läkare ome- delbart, det vill säga den första dagen, den tionde dagen efter. Vi har alltså en mycket hög tillgänglighet när det gäller allvarliga bekymmer. När det gäller de icke akuta behoven får nästan 60 %, 59 %, träffa sin läkare inom en vecka, och bara 7 % får vänta upp till fyra veckor, det vill säga en månad. Vi har tillgänglighetsproblem, och det är dem vi ska diskutera och göra någonting åt, men vi ska inte glömma bort att svensk sjukvård faktiskt gör väldigt mycket, mer än någonsin. Det betyder att bilden av att tillgängligheten skulle försämras är felaktig. Bil- den av att förtroendet för svensk sjukvård skulle minska är också felaktig. I själva verket är det så att förtroendet för svensk sjukvård är mycket starkt. Det beror på vilka delar av sjukvården vi talar om, men vi har allmänt sett hos svenska folket ett mycket stort förtroende för svensk sjukvård. Det vi diskuterar är frågan om vilka allmänna regler vi ska ha när det gäller medborgarnas krav på sjukvården, och vi är överens om att det vi har valt att beskriva som 0-7-90-regeln ska gälla. Detta är egent- ligen en ganska lång väntetid. Om man ska vänta i 90 dagar betyder det faktiskt att man väntar i tre måna- der för att få behandling. Men vi har sagt att man ska acceptera detta som en allmän regel inom vilken alla prioriteringar i övrigt ska göras. Det kommer att ta ett tag innan vi kommer dit. Jag är övertygad om att en vårdgaranti, som gäller alla diagnoser, kan vara ytterligare en kraft för att stimulera förändringarna. Den ska genomföras i för- sta hand genom en överenskommelse med sjukvårds- huvudmännen. De ska känna att de kan genomföra den. De ska få stöd för att leva upp till de krav som ställs. Jag vill undvika att vi går lagstiftningsvägen innan vi har prövat möjligheten att göra en överenskommel- se. Jag är optimistisk på den punkten. Jag tror att vi kommer att få en överenskommelse om en vårdga- ranti som säger att om man inte kan få behandling inom ramarna ska man ha rätt att, med sitt eget landsting som stöd, välja behandling hos någon an- nan. Då får vi den drivkraft som behövs för att vi ska få hela vården att leva upp till 0-7-90-regeln. På den punkten är vi överens. Vi får väl träffas igen nästa år, Bo Könberg, och se hur det har gått med köerna. Jag är övertygad om att vi kommer att få uppleva en kraftig minskning av väntetiderna men framför allt att svensk sjukvård kommer att göra ännu mer nästa år än vad vi gör i år.

Anf. 100 Sven Brus (Kd)

Fru talman! Jag ska bara anknyta kort till det soci- alministern avslutade med, att det skulle innebära att man ger stöd och hjälp åt landstingen om man driver igenom en vårdgaranti. Jag trodde att vi skulle kräva att de skulle ge stöd och hjälp åt patienterna. Det blir lite fel fokus. Jag har i mitt inlägg tagit upp att det behövs peng- ar till vård och för att ge vård i tid. Det behövs en modern organisation som är annorlunda uppbyggd än den som finns i dag. Det behövs också personal som kan ta emot patienten och ge vård och behandling. Jag tänker då på den motion som jag skrev för snart två år sedan och fick bifall till i kammaren. Riksda- gen uppdrog då åt regeringen att komma tillbaka med ett förslag som innebar att man tog bort 67-årsgränsen för läkare, sjukgymnaster, tandläkare och tandhygie- nister. Det handlade också om möjligheten att över- låta etablering och att kunna fortsätta som läkare. Nu har det kommit ett förslag. Vi ska behandla det här i kammaren på onsdag. Socialministern och regeringen säger i det förslaget 70 år, alltså ytterligare en ny åldersdiskriminerande faktor. Man har redan tagit bort 67-årsgränsen. Det kan vi diskutera en an- nan gång. Vad socialministern och regeringen inte har föreslagit är att man ska ta bort 67-årsgränsen för läkare och sjukgymnaster. Det har inte heller kommit något förslag om möjligheten att överta en ersätt- ningsetablering, att en läkare som har byggt upp sin verksamhet ska kunna få avyttra den precis som vil- ken företagare som helst. När kommer förslaget om att ta bort 67- årsgränsen, socialministern? Observera att riksdagen inte sade att gränsen skulle vara 70 år, utan att man skulle ta bort 67-årsgränsen helt och hållet. När kommer det förslaget för läkare och sjukgymnaster?

Anf. 101 Lars Engqvist (S)

Fru talman! Lars Engqvist berättar att sjukvården gör mycket mer i dag och menar att man ska komma ihåg det. Det är helt rätt. Åtagandet är mycket större. Men därmed följer också en betydligt större press på landstingen i dessa tider, när regeringen vägrar att prioritera sjukvårdssektorn ordentligt. Landstingsförbundets ekonomer berättar att det fordras en ökning med 16 miljarder i statsbidrag till 2005 för att realt nå samma nivå som 1992. Den sjukvårdsprioriteringen har vi inte sett än från Social- demokraterna. Trots allt tal om så kallad satsning blir det i stället mindre pengar till landstingen. En så bekymmersam situation för landstingen betyder naturligtvis ökade svårigheter att genomföra vårdgarantin. Men det minskar inte angelägenheten i att söka genomdriva en nationell vårdgaranti. Krist- demokraterna har anvisat en prioritering och ekono- miska medel för att komma närmare att vi lyckas än vad Socialdemokraterna har gjort. Lars Engqvist har svarat att han tänker genomföra en nationell vårdgaranti, men han säger ingenting om finansieringen. Han vill undvika lagstiftning. I stället vill han fortsätta att tala med landstingen. Vi kommer att följa de samtalen mycket noga och se vad man kommer fram till och också frågan om när det blir någonting realt av de här utfästelserna. Lars Engqvist avslutar sitt interpellationssvar med "den utökade vårdgarantin ska kunna införas i avsedd tid, det vill säga tidigast den 1 januari 2004". Vad betyder det? Betyder det 2004 eller kanske rentav till valrörelsen 2006?

Anf. 102 Sven Brus (Kd)

Fru talman! Vi var överens med Landstingsför- bundet om att den utökade vårdgarantin ska införas 2004. Sedan var frågan om det ska tolkas som att den ska införas den 1 januari 2004 eller senare. Då var vi överens om att vi skriver "tidigast den 1 januari", helt enkelt för att vi ska ha det här året för att förhandla om från vilket datum den ska gälla. Märkvärdigare än så är det inte. Det är ganska rimligt att man från sjuk- vårdshuvudmännens sida, Landstingsförbundet, vill ha diskussioner om från vilket tillfälle den införs. Om man nu vill ta vårdgarantin på allvar måste man veta vad det är som gäller, vilka krav vi ställer på lands- tingen och vad man ska leverera i form av stöd till patienter som inte får vård i rätt tid. Vi håller på med de diskussionerna nu och ska kunna redovisa från vilken tidpunkt den införs. Det var också det vi sade i valrörelsen. Jag vill påpeka att det var genom motioner till Landstingsförbundets kongress som diskussionen om förändringar skedde när det gäller socialdemokratins hållning. De som sitter för Socialdemokraterna i Landstingsförbundets styrelse biföll faktiskt en folkpartimotion. Det vare lite överraskande. Våra sjukvårdspolitiker hade tidi- gare varit tveksamma, beroende på att man inte tyckte att det fanns grund för den. Nu biföll man motionen. Det var efter det vi sade att vi från regeringens sida också skulle möta detta ställningstagande från en nästan enig landstingsvärld om att vi ska göra någon- ting med vårdgarantin. Det var inte, som det ibland skildras, det omvända, att det kom en signal från Regeringskansliet om att man skulle byta uppfattning. Det var faktiskt socialdemokratiska landstingspoliti- ker som bestämde sig vid förra årets kongress för att stödja en folkpartimotion. Jag tycker att det var ett klokt beslut. Jag vill också ta upp finansieringen. Visst krävs det resurser. Men det är inte alldeles enkelt att avgöra hur pass stor resursfrågan är i förhållande till annat som rör sjukvården. Det arbete som nu redovisas runtom i landstingen pekar också på att man kan komma väldigt långt med att minska väntetider och köer genom att helt enkelt ändra förhållningssätt och sättet att arbeta. Det redovisas på Landstingsförbun- dets stora konferens om tillgänglighet en rad exempel på hur man har arbetat ned köerna genom att ändra arbetssätt. Regeringen har sett till att landstingen från nästa år får mer än 5 miljarder kronor ur statskassan för satsningar på handlingsplaner om tillgänglighet. Det är ganska mycket pengar. Om det behövs mer pengar för att förverkliga vårdgarantin är svårt att säga. Vi vill diskutera vad som krävs för att vi ska kunna genomföra vårdgarantin.

Anf. 103 Lars Engqvist (S)

Fru talman! Cristina Husmark Pehrsson har frågat mig dels om jag ämnar vidta åtgärder för att införa nationella riktlinjer för bedömning av äldres vård- och omsorgsbehov, dels vilka åtgärder jag ämnar vidta för att också äldre med omsorgsbehov självklart ska kunna flytta över kommungränsen. Jag håller med Cristina Husmark Pehrsson om att det finns alltför liten forskning om äldre och att det finns behov av mer kunskap inom området. Det finns behov av långsiktig kunskapsuppbyggnad när det gäller teorier, metoder och tillämpning, där bistånds- bedömningen är ett angeläget område. Därför har regeringen avsatt medel för att öka omfattningen av forskning inom äldreområdet. Två nationella forsk- ningsinstitut har inrättats med uppgift att bedriva forskning och forskarutbildning samt svara för upp- byggnaden av nätverk mellan forskare. Fyra huvud- män har byggt upp longitudinella områdesdatabaser inom äldreområdet för att få fortlöpande och kvalifi- cerad uppföljning av verksamheten inom vården och omsorgen om äldre. Femton regionala forsknings- och utvecklingscentrum har tilldelats stimulansbidrag för kompetensutveckling inom äldreområdet. Att bygga upp regionala forsknings- och utvecklingscent- ra är en långsiktig process och resultat av forskningen kan väntas längre fram i tiden. För att höja kompetensen för bland annat bi- ståndsbedömare har regeringen avsatt stimulansbi- drag för fortbildningsinsatser. Socialstyrelsens be- dömning är att fortbildningssatsningen gett goda resultat och erfarenheter. Varje kommun har kostnadsansvar för sina äldre innevånare, och det är en angelägenhet för inflytt- ningskommunen att bedöma behovet av särskilt bo- ende. Att kvaliteten i omsorgen om äldre varierar är jag medveten om och här kommer det an dels på Socialstyrelsens normerande roll, dels på länsstyrel- sernas tillsyn att tillse att äldre får likvärdig vård och omsorg oavsett var i landet man bor. Nationella rikt- linjer för att bedöma vård- och omsorgsbehov kan vara en metod för att komma till rätta med olikheter- na. Först måste vi dock få mer kunskap om hur det ser ut i landet och vad olikheterna består i. Här spelar forskningen en viktig roll. Äldreomsorgen är en samhällelig angelägenhet och ska vara ett kommunalt ansvar. Regeringen har nyligen tillsatt en kommitté som ska genomföra en översyn av vård och omsorg för äldre drygt tio år efter Ädelreformen. Utredaren ska bland annat analy- sera och överväga hur vården och omsorgen kan organiseras på bästa sätt för att säkerställa en hög kvalitet, tillgänglighet och kontinuitet samt trygghet och inflytande för de äldre själva, med beaktande av såväl sociala som medicinska behov samt se över ansvarsfördelningen mellan stat, kommun och lands- ting. När det gäller äldres rätt att flytta har jag tidigare svarat på en interpellation av Cristina Husmark Pehrsson. Som jag sade då har Socialstyrelsen följt upp effekterna av äldres och sjukas rätt att flytta till annan kommun åren 1998 och 2000. Socialstyrelsens huvudintryck efter den senaste uppföljningen är att det endast är ett 30-tal kommuner som har haft svårt att leva upp till lagstiftningens intentioner. Det är främst kranskommuner i storstadsregionerna som fått många ansökningar som har sådana svårigheter i huvudsak beroende på bristen på särskilda boenden. Huvuddelen av landets kommuner har inte haft några större besvär med att upplåta platser i särskilda boen- den för det lilla antal personer det rör sig om som ansökt om och fått bifall till flyttning. Socialstyrelsens uppfattning är att tillämpningen av socialtjänstlagens paragraf om rätten att flytta fungerar väl i de flesta kommuner. Ett problem är det stora antalet ej verkställda be- slut som i huvudsak handlar om bristen på särskilda boendeformer. Regeringen har nyligen gett Socialsty- relsen och Boverket i uppdrag att i samverkan se över och analysera skäl och orsaker till att äldre och per- soner med funktionshinder i vissa fall inte erbjuds en plats inom de särskilda boendeformerna trots att de har ett konstaterat behov av sådant boende. Vilka åtgärder som är lämpliga för att komma till rätta med problemet med underlåtenhet hos kommu- ner och landsting att verkställa sina egna gynnande beslut bereds inom Regeringskansliet.

den 12 maj

Interpellation 2002/03:387

av Sven Brus (kd) till statsrådet Mona Sahlin om diskriminering av äldre

Antalet personer i Sverige över 65 år kommer inom två årtionden att nå upp till två miljoner. Med denna framtidsbild för ögonen krävs en politik som möter ett förändrat samhälles speciella behov. Former för att tillvara de möjligheter som ligger i denna utveckling behöver också utformas. Varje människa, oavsett ålder, måste ses som en individ med unika förutsättningar och som en resurs på olika områden. Många äldre upplever dock redan i dag att deras livserfarenhet och kunskaper inte tas till vara och därmed inte kommer samhället och nya generationer till godo. Det finns en risk att denna upplevelse förstärks i den kommande demografiska utvecklingen.

Inom arbetslivet är diskrimineringen av äldre påtaglig. Den faktiska pensionsåldern är sjunkande. Äldre personer har också stora svårigheter att komma tillbaka till arbetslivet efter långtidssjukskrivning eller arbetslöshet. Det finns forskning som visar att ålder inte avgör människors kapacitet. Äldres erfarenhet och kompetens gör dem i själva verket ofta till skickliga och konkurrenskraftiga yrkesutövare.

Vårdens köer till olika behandlingar drabbar särskilt äldre. På två årtionden har antalet vårdplatser mer än halverats. Bristen på vårdplatser tvingar ofta landstingen att föra över äldre svårt sjuka till den kommunala omsorgen som saknar tillräcklig kompetens och vårdresurser. Denna diskriminering av äldre är ett allvarligt avsteg från den nationella handlingsplan för äldrepolitiken som riksdagen enigt ställt sig bakom.

Den svenska lagstiftningen tar fortfarande inte upp diskriminering på grund av ålder. På nationell nivå arbetar i dag ingen myndighet med likabehandling oavsett ålder. Inom EU har åldersdiskrimineringen dock satts på dagordningen. I den stadga som antogs i Nice i december 2000 anges att diskriminering på grund av ålder ska vara förbjuden. Vidare sägs att unionen erkänner och respekterar de äldres rätt till ett värdigt och oberoende liv och att delta i det sociala och kulturella livet.

Olika andra former av diskriminering omfattas i dag av lagar och särskilda ombudsmän. När äldre i Sverige i dag utsätts för diskriminering sker detta dock utan möjlighet till prövning i en besvärsinstans utifrån just åldern som grund för diskriminering. Regeringen har sedan länge utlovat ett förslag om en diskrimineringslagstiftning som innefattar även äldre.

Min fråga till statsrådet blir därför:

När avser statsrådet att förelägga riksdagen ett förslag om förbud mot diskriminering på grund av ålder?