Dopningskontroller utanför idrotten

Fru talman! Lars Lilja har frågat justitieministern vilka åtgärder hon avser att vidta för att rättsläget beträffande dopningskontroller utanför idrotten kan klargöras. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Jag har förstått att det finns många olika synpunkter och bedömningar som cirkulerar, inte minst på olika Internetsidor. Det är dock enligt min bedömning möjligt för ett gym att upprätta sådana avtal där kunderna förklarar sig beredda att lämna dopningsprov på anmodan. Det finns redan sådana avtal på flera olika gymkedjor. Bland annat har regeringen via Mobilisering mot narkotika stött en försöksverksamhet som bygger på ett sådant upplägg. När det gäller en idrottsförening kan en skyldighet att lämna dopningsprov tas in i föreningens stadgar eller i idrottens regelverk. Sveriges Riksidrottsförbund har sålunda antagit ett dopningreglemente som gäller för alla som deltar i den organiserade idrottsverksamheten i föreningar som är anslutna till förbundet. Det är också möjligt för en privat näringsidkare att ställa krav på vilka regler som ska gälla i den lokal som han eller hon disponerar över. Detta gäller naturligtvis också för kommunalt drivna verksamheter. Så långt är enligt min bedömning rättsläget klart. Vad en eventuell vägran att lämna prov kan leda till är en annan sak. En tänkbar sanktion är avstängning. Det är dock helt klart att det aldrig kan bli tal om tvångsvisa tester. Sådana tester kan inte heller genomföras av företrädare för det allmänna, till exempel polisen, om det inte finns stöd i lag för det. Mitt svar till Lars Lilja blir därför att jag inte bedömer att frågan är i behov av någon ytterligare utredning. I det fall att den pågående Narkotikautredningen skulle komma med förslag som skulle påverka min nuvarande bedömning ber jag att få återkomma i frågan.

Fru talman! När jag läste svaret första gången tyckte jag att det var ganska intressant och snudd på lite sensationellt. Just frågan om möjligheterna att på ett effektivt sätt genomföra dopningskontroller inom organisationer och på personer som inte är anslutna till en idrottsförening är någonting som har debatterats under många år. Det som gör mig lite förvånad är att det tydligen är helt okej att skriva ett kontrakt på ett gym att den som köper ett årskort eller en rättighet att träna där är beredd att underkasta sig en dopningskontroll. Är det helt okej är det naturligtvis bra. Det är någonting som vi som jobbar mot dopning har eftersträvat i många år. Nästa problem som uppstår är givetvis sanktionen och vägran. Det ska vi diskutera lite grann, eftersom det är poängen. Det är dessutom lite juridiska bekymmer kring detta. Det var egentligen därför jag ursprungligen ställde frågan till justitieministern. Vi börjar med det som ministern säger i svaret om polis och rättsväsendet. Det är både rätt och fel. Problemet när det gäller dopningskontroller är att det inte finns några kriterier för skälig misstanke. Därför har polisen problem att tvinga fram en dopningskontroll. Däremot har man kriterier för skälig misstanke när det gäller narkotikabrott, och där kan man tvinga fram en form av kroppskontroll. Det finns lagar som förbjuder anabola-androgena steroider. Det gäller till exempel lagen om intagna för vård på anstalt, lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård, lagen om missbrukare och lagen om kriminalvård på anstalt. Det finns ett brukandeförbud. Där har polisen och de rättsvårdande myndigheterna rätt att göra dopningskontroller. När det gäller lagen om behandling av häktade och anhållna med flera innehåller även den en rätt att kontrollera häktade personer. Med det finns en viss möjlighet för polisen att göra dessa kontroller. Problemen som uppstår på den privata sidan när det gäller gymmen är just om personen i fråga vägrar. Kan man komma undan testen genom att vägra är hela förbudet och tanken med det fullständigt verkningslös. Det är lite grann som lagen om att gå mot röd gubbe; det är förbjudet, men det finns ingen sanktion. Alltså går vi alla mot röd gubbe såvida det inte kommer några bilar. Om polisen står intill struntar vi i det, och de kan ingenting göra. Det blir precis samma sak här. Man kan skriva på ett kontrakt som innebär att okej - jag underkastar mig dopningsprov. Men när dopningsprovet ska genomföras vägrar jag, och då finns det ingen möjlighet till sanktion. Alltså har vi ett stort problem där, vill jag påstå. Problemet uppstår om sanktionen består av ett vite eller en förverkad avgift, det vill säga att man inte får komma till gymmet och träna fler gånger. Det är det här jag skulle önska att ministern kunde utveckla lite grann. På vilket sätt ska ett sådant här kontrakt med ett medgivande att underkasta sig en dopningskontroll bli effektfullt om det i verkligheten är så att man utan problem kan vägra genomgå testet när man ska utsättas för det? Det är den diskussionen jag skulle vilja ta. Jag skulle gärna vilja ha ett svar på hur ministern tänker i frågan.

Fru talman! Justitieminister är jag inte, och en del frågor hamnar i gränslandet. Men låt mig ändå säga något om dopning. Det finns flera undersökningar som visar att även om beslagen av dopningsmedel har ökat i volym och även i antal beslag under den senaste tiden finns det egentligen ingenting som tyder på att enbart missbruk av dopningsmedel har ökat bland våra gymbesökare. Det ligger på ungefär 1 procent av männen, och där har det legat ganska konstant under en lång tid. Om man tittar på narkotikabruket hos gymbesökarna kan man få fram att ungefär 9 procent av alla män som besöker gym har använt narkotika vid något tillfälle. Det vi tittar på och talar om ganska tydligt är att de som enbart missbrukar dopningsmedel är en väldigt liten grupp. Merparten har ett missbruk också av andra saker. Det kan vara narkotikapreparat i någon mening eller alkohol. Det är därför vi så noga betonar att när det handlar om drogprevention kontra gymmen måste vi se detta som en samlad problematik. Lars Lilja frågade specifikt om kontrakten. Jag kan inte förstå att det skulle vara så krångligt. Om man upprättar ett sådant kontrakt kan man naturligtvis där skriva in att om någon inte vill genomgå ett test äger den personen inte längre möjlighet att träna i lokalen. Det handlar om hur man skriver det och att man skriver in den effekt som man vill se uppnådd. Det finns en rad exempel på sådana kontrakt. Vad jag vet har det inte heller varit något större problem med efterlevnaden när det gäller att upprätthålla kontrakten. Lars Lilja har möjligtvis en annan erfarenhet av detta.

Fru talman! Det är det här som är kärnan och det problem som jag inte tror att folkhälsoministern har riktigt klart för sig. Det var av den anledningen jag skulle vilja diskutera det här med justitieministern i stället. Det är sannolikt så att detta inte har ställts på sin spets ännu. Jag vet inte hur många som tränar på gym som inte tillhör en idrottsförening som på riktigt har blivit utsatt för de här testerna. Jag vet inte heller hur vanligt det är att man testar folk på privatägda gym och folk som inte är anslutna till idrotten. Jag vet inte ens vem som genomför testerna. Jag har ingen aning om ifall de som genomför testerna kan göra det på ett rättssäkert sätt. Jag kommer nu till min poäng. Det finns någonting som heter Europeiska konventionen om skyddet för de mänskliga rättigheterna, som folkhälsoministern säkert har hört talas om. Där finns någonting som heter respekt för privatlivet. I förarbetena pratar man bland annat om medicinska undersökningar som nämns som en särskild kränkning. Det är visserligen knappast tillämpligt på ett urinprov; det har man också konstaterat. Men vi har även 2 kap. 6 § regeringsformen, där det finns en skrivning om skydd mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Där talar man om sådana saker som vaccinationer, blodprov och sådant. JO har i en anmälan som handlar om drogtester inom arbetslivet sagt att urinprov knappast kan kränka den privata integriteten. Det är intressant. Men frågan är om JO känner till hur ett dopningstest genomförs på riktigt. I det här fallet handlade det om en person som jobbade på Fryshuset. Som vi känner till jobbar man där mot droger. Man tyckte att det var rimligt att kontrollera att de som jobbar där är drogfria. Men när man genomförde testet fick den här personen gå in på toaletten, kissa och lämna provet. Det är inte särskilt integritetskränkande. Däremot är det en helt annan sak när idrottare genomför sina prov. Då ska man stå och titta på den person som kissar och se att det verkligen är rätt person som lämnar urinprovet. Där börjar integriteten kränkas lite grann. Det är naturligtvis ett bekymmer i sammanhanget. Nästa fråga är: Vad är samtycke? I regeringsformen talas det om att underkasta sig ett sådant här test om det leder till något positivt, det vill säga att om jag gör det här kan jag få ett arbete. Då kan man inte påstå att ett sådant här kroppsligt ingrepp är påtvingat. Om ingreppet däremot leder till en sanktion säger man enligt regeringsformens förarbeten att ett sådant ingrepp är påtvingat. Ett påtvingat ingrepp är inte tillåtet. Då har vi ett problem. Nästa problem jag talar om är sanktionen. Har man som privat gymägare rätt att avstänga en person från att komma in på gymmet om den personen till exempel har vägrat lämna ett test eller om den personen måhända skulle ha lämnat ett positivt test? Det är inte heller säkert. Då ska vi gå in på lagen om olaga intrång. Den anses inte tillämplig på lokaler dit allmänheten normalt sett har tillträde. Det finns rättsfall som visar det. Vi har alltså två problem. Det ena handlar om påtvingad kroppslig undersökning. Är den påtvingad eller inte? Det andra är möjligheten till sanktion, det vill säga att avstänga en person från tillträde till en lokal dit allmänheten har tillträde. Det är också tveksamt. Det är de här frågorna som jag tycker är intressanta. Det handlar om förlängningen av ett kontrakt. Ska kontraktet ha någon betydelse eller inte?

Fru talman! Det var mycket juridiska tricksigheter. Jag kan som sagt inte bakgrunden - om det finns prejudicerande rättsfall. Det jag vet är att gymägarna är otroligt viktiga aktörer i det dopningsförebyggande arbetet. Jag måste säga att jag är otroligt glad över det intresse de visar för att hålla sina gym dopningsfria. Många av gymägarna har verkligen lagt ned ett stort arbete och jobbat hårt på att inom ramen för sin verksamhet opinionsbilda för en drogprevention på dopningsområdet. På några av de större gymkedjorna finns en stor och mangrann uppslutning bakom förhindrandet av dopning. Sats till exempel, som är en stor gymkedja, har en antidopningspolicy som förbjuder medel både hos medarbetare och hos medlemmar. I Malmö finns det ett antidopningsavtal som den enskilde som ska gå in och träna och idrotta får skriva på. Den problematik som Lars Lilja tar upp och belyser här har jag hört mycket lite om. Jag har inte fått sådana signaler från de gymägare som använder sig av det här och jobbar med det dagligdags. Jag vet inte om det är en problematik som finns i ganska liten skala och att det mestadels fungerar på ett fullgott sätt eller om det verkligen är ett stort problem. Om det handlar om de rent juridiska trickigheterna föreslår jag att Lars Lilja formulerar om interpellationen på ett lite mer juridiskt sätt och får möjlighet att ställa frågan till justitieministern i stället. Jag vill verkligen betona att jag uppskattar det arbete som har gjorts ute på gymmen otroligt mycket. Det bådar gott. Efter vad jag har kunnat förstå har jag inte fått några signaler om att det skulle vara så väldigt stora problem med efterlevnaden av detta.

Fru talman! Så länge det inte är kört i botten kanske det inte har uppstått några problem. Som jag sade tidigare vet vi inte hur många tester som är gjorda, vem som har gjort dem och konsekvenserna av dem. Det jag var ute efter är vad som händer när det här körs i botten, när en person vägrar, när diskussionen kommer upp huruvida det är ett påtvingat kroppsligt ingrepp eftersom det leder till en sanktion om man är positiv eller om man vägrar. Det är naturligtvis ett bekymmer. Ministern skriver i svaret att det finns möjlighet för en privat näringsidkare att ställa krav på vilka regler som ska gälla i den lokal som han eller hon disponerar över, och det gäller naturligtvis också kommunalt drivna verksamheter. Det är både rätt och fel, som sagt. Det tillträdesförbud som vi har på idrottsanläggningar till exempel var det många som var intresserade av skulle utsträckas till att gälla affärer, banker och apotek. Det kan handla om personer som har snattat och gått in i affären eller personer som har blivit våldsamma på apotek som inte ska få komma in. Man konstaterade så småningom att den lagen inte är tillämplig där, även om många skulle önska att det vore så. Lagen som gäller olaga intrång, som man möjligtvis skulle kunna hävda, är prövad i Hovrätten över Skåne och Blekinge som har underkänt det. Olaga intrång gäller kontor, fabriker och andra saker. Det här är, som jag sade, ett hemskt trickigt problem. Det är lite grann därför jag ställde frågan. Nu kanske också ministern förstår varför jag ville prata med justitieministern om just det här. Jag delar ministerns uppfattning att de flesta gymmen är oerhört positiva. De är mycket samarbetsvilliga. Vi som jobbar mot dopningen inom idrotten är också naturligtvis oerhört intresserade av att lösa det här som jag tycker är ett problem. Jag har problematiserat det lite grann. Jag tror faktiskt inte att det är riktigt så enkelt som ministern har skrivit i svaret.

Fru talman! Jag har tittat på det i en drogpreventionsproblematik mer än i en juridisk trickighetsproblematik som Lars Lilja på ett utmärkt sätt har beskrivit. Det kan finnas lösningar som ännu inte är uppfunna som vi behöver titta på. Jag vet att frågan också har intresserat våra nordiska grannländer. Både i Norge och i Danmark har man tittat på det och funderat på vad man kan göra. Man har prövat en del lagstiftningsförslag som dock inte har gått att genomföra därför att det har varit juridisk materia som blir kontraproduktiv ibland eller möts av ett annat lagrum så att det inte är genomförbart. Som sagt var, jag kan rekommendera Lars Lilja att formulera frågan så att det blir en liten träff med justitieministern för att lösa upp det. Säkert har justitieministern mer svar än vad jag har kunnat ge i dag. Återigen: Gymägarna har svarat upp på ett fantastiskt sätt. Det hade jag också möjlighet att säga till dem själva när jag träffade en del av dem för några veckor sedan. Det är vi väldigt glada och tacksamma för. Mestadels fungerar det bra i den vardagliga verksamheten. Man upprättar ett kontrakt, opinionsbildar och betonar vikten av att hålla gymmen drogfria. Man mobiliserar krafter inifrån besökarna själva. Sanktionerna, när de utdöms utifrån det kontrakt som är skrivet, följs också uppenbarligen mestadels. Lars Lilja har rest frågan vad som händer om de inte följs. Som sagt var, där finns det en del kvar som inte har blivit besvarat i den här interpellationen men som kanske kan bli det i nästa med Lars Lilja och justitieministern.