Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Dubbelt utanförskap för kvinnor med funktionshinder

Interpellationsdebatt 13 mars 2006
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 8

Hans Karlsson (S)

Anf. 21 Hans Karlsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Erik Ullenhag har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att motverka det dubbla utanförskapet som drabbar kvinnor med funktionshinder. Erik Ullenhag berör Socialstyrelsens lägesrapport om handikappomsorgen som bland annat är en analys i ett könsperspektiv. Rapporten berör ett flertal olika politikområden, bland annat arbetsmarknadspolitiken och delar av socialpolitiken som är mina ansvarsområden. Jag vill börja med att kommentera Erik Ullenhags önskemål om att avskaffa arbetsgivarnas medfinansieringsansvar för sjukpenningen. Risken för att funktionshindrade och kroniskt sjuka ska sorteras bort vid nyanställning kan självfallet inte negligeras. Denna risk finns tyvärr oavsett medfinansiering eller inte. Det är därför vi har en lag om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av funktionshinder. När det gäller gruppen funktionshindrade ser jag inte någon orsak till bortselektering på grund av medfinansieringen. Det finns knappast någon anledning att anta att en arbetssökande med funktionshinder löper större risk att bli långtidssjukskriven än andra arbetssökande. I den nya lagstiftningen ingår ett högriskskydd för personer med kroniska sjukdomar som innebär att dessa personer efter ansökan kan undantas från medfinansieringen. Personer med funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga är sysselsatta i klart mindre omfattning än personer utan funktionshinder. Männen är sysselsatta i större utsträckning än kvinnorna, vilket också är fallet för män och kvinnor som inte har ett funktionshinder. Detta framgår av SCB:s rapportering om utvecklingen på arbetsmarknaden för personer med funktionshinder som presenteras vartannat år. Inom arbetsmarknadspolitiken finns ett anslag som finansierar särskilda insatser för personer med funktionshinder som medför nedsatt arbetsförmåga. Avsikten är att kompensera och kanske till och med undanröja de svårigheter i ett arbete som ett funktionshinder kan medföra. Arbetsförmedlingen har möjligheten att både ge individen och arbetsgivaren olika stöd för att en anställning ska komma till stånd. Arbetsförmedlingen har dessutom att prioritera dem som har det svårast på arbetsmarknaden när det gäller alla övriga program. Under 2005 hade till exempel nästan 62 000 personer med funktionshinder anställning med lönebidrag. För närvarande finns 21 900 personer med funktionshinder anmälda som arbetslösa på arbetsförmedlingen. Av dessa är 9 500 kvinnor och 12 400 män eller 43 % kvinnor och 57 % män. Under 2005 var det 32 300 arbetssökande med funktionshinder som fick någon form av anställning genom arbetsförmedlingen. Av dem var just 57 % män och 43 % kvinnor. Med dessa siffror vill jag peka på att utfallet av arbetsförmedlingens insatser har resulterat i att gruppen får arbete i förhållande till sin andel av dem som är arbetslösa. Kvinnorna får vissa av de arbetsmarknadspolitiska programmen i större utsträckning än männen. Det gäller till exempel bidrag till arbetshjälpmedel, särskilt bidrag till start av näringsverksamhet och även arbetslivsinriktad rehabilitering. Männen dominerar i anställning med lönebidrag men kvinnorna förefaller ha mer omfattande nedsättning av arbetsförmågan eftersom deras arbetsgivare får högre bidragsnivåer. Funktionshindrade som grupp ska prioriteras av arbetsförmedlingen när det gäller arbetsmarknadspolitiska program, och så sker också. Kvinnorna prioriteras också totalt sett i högre omfattning än männen. Jag tycker som Erik Ullenhag att det finns anledning att vara vaksam på hur samhällets resurser fördelas mellan könen. Det är inte bara fråga om en generell rättvis fördelning, utan fördelningen ska vara rättvis utifrån det faktiska behov som kvinnor och män har. Jag vet att det kan bli bättre på den punkten. Då Erik Ullenhag, som framställt interpellationen, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav talmannen att Gabriel Romanus i stället fick delta i överläggningen.
Gabriel Romanus (Fp)

Anf. 22 Gabriel Romanus (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! På Erik Ullenhags och mina vägnar ber jag att få tacka för svaret. Det innehåller en del som visar att vi är överens, men också en del oroande inslag. Jag återkommer till detta. När interpellanten och jag talar om en risk för ett dubbelt utanförskap för kvinnor är det därför att vi fortfarande har en könsdiskriminering på vår arbetsmarknad. Man kan uttrycka detta på många sätt. Kvinnor blir ibland något av en arbetskraftsreserv på vissa områden. När vi har hög arbetslöshet drabbar det därför kvinnorna hårdare. Dessutom vet vi att det är svårt för människor med funktionshinder att komma in på arbetsmarknaden. Även där kan man tala om att ifall vi allmänt sett har hög arbetslöshet så drabbar det naturligtvis de funktionshindrade hårdare. Det bekräftas av Socialstyrelsens rapport som Erik Ullenhag hänvisar till i sin interpellation. Dessutom får kvinnor i högre utsträckning ett stöd som är mer passiviserande - de får ersättning utan att bli aktiverade eller engagerade i arbetslivet - medan männen får ett mer aktivitetsinriktat stöd, som leder till anställning. Den viktigaste åtgärden för att komma till rätta med detta är naturligtvis att få bättre fart på arbetsmarknaden i stort och att ta bort de hinder som finns för företagen så att de vågar anställa människor som varit sjuka i stället för att vara rädda för att de ska bli sjuka igen. Då säger statsrådet, helt riktigt, att man inte kan negligera risken för att funktionshindrade och kroniskt sjuka sorteras bort vid nyanställning. Däremot ser han ingen risk för att detta skulle kunna ske oftare när det gäller personer med funktionshinder än andra. Det gäller alltså risken att arbetsgivaren tror att de kan bli sjuka. Ja, man kan ju möjligen hoppas att det objektivt sett är så att en person som har ett funktionshinder inte löper större risk att bli långtidssjuk än andra, men frågan är om företagen inser detta. Jag skulle tro att de flesta som anställer människor ute i arbetslivet inte så noga skiljer på begreppen "funktionshindrad" och "människa som ofta varit sjuk". Dessutom kan sjukdom leda till funktionshinder. Jag är rädd för att de som ska anställa människor inte skiljer på begreppen. Vi vet också att de i sin anställningspolitik påverkas av medfinansieringen. Numera erkänner väl alla att det också drabbar funktionshindrade. Min fråga är därför om statsrådet har några undersökningar som tyder på att det inte är så. Det normala är väl, tyvärr, att vi får anta att just medfinansieringen faktiskt också drabbar funktionshindrade när det gäller deras möjligheter att få anställning. Det är givetvis bra att statsrådet instämmer i att man måste vara vaksam beträffande fördelningen av resurserna. Det tråkiga är att det inte verkar som om statsrådet tänker vidta några ytterligare åtgärder. Det är bra att vara vaksam, men det måste också leda till något.
Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 23 Ulrik Lindgren (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag vill tacka för svaret och även tacka för en angelägen interpellation av Erik Ullenhag. Vi har anledning att tro att bristen på jämställdhet mellan män och kvinnor också slår igenom när det gäller män och kvinnor med funktionshinder och deras möjligheter och svårigheter på arbetsmarknaden. Jag har tidigare ställt en fråga till socialminister Berit Andnor om vad hon ska göra för att öka stödet till funktionshindrade kvinnor, detta med tanke på Socialstyrelsens rapport om handikappomsorgen för 2005. Statsrådet svarar att vi ska öka kunskapen. Det är naturligtvis alltid rätt att säga det. Hon säger också att myndigheter getts i uppdrag att komma till rätta med både funktionshindrade kvinnors och mäns tillgång till insatser, bland annat på arbetsmarknaden. I regleringsbrevet för 2006 finns uppdrag utdelat till myndigheter. Myndigheterna ska redovisa vilka åtgärder som vidtagits för att stödja, som det heter, jämställdhetsintegreringen inom socialtjänsten. Hon avslutar sitt svar med att hon ska återkomma med regeringens uppföljning av handikappolitiken i mars i år. Nu är det mars. Min första fråga blir därför: Har statsrådet Hans Karlsson något att bidra med i den uppföljningen vad gäller de funktionshindrade kvinnornas möjligheter till en förbättrad situation på arbetsmarknaden? Förutsättningen för att få i gång åtgärder är förstås att statsrådet delar bedömningen att kvinnor med funktionshinder har tuffare villkor på arbetsmarknaden än män med funktionshinder. Socialstyrelsen redovisar i sin rapport att män oftare har lönebidrag inom Samhall medan kvinnor i högre grad har sjuk- och aktivitetsersättning. Av det drar Socialstyrelsen slutsatsen att män verkar ha mer aktiverande insatser än kvinnor. Insatserna för kvinnorna är passivare. Följden av att inte ha en plats på arbetsmarknaden är inte enbart sämre ekonomi utan enligt Socialstyrelsen finns det också en tendens att socialtjänsten blir den som får ansvaret för sysselsättningen. Det i sin tur innebär att det inte blir en sak för hela Myndighets-Sverige att ordna aktivitet, och helst arbete, för bland annat kvinnor med funktionshinder. Jag undrar därför om statsrådet delar den bedömning som Socialstyrelsen gjort i sin granskning, nämligen att kvinnor med funktionshinder verkar ha en klart svagare position på arbetsmarknaden. Av statsrådets skriftliga svar kan man tro att nästan allt är väl. Kvinnor prioriteras totalt sett i högre omfattning än männen. Drar statsrådet av detta slutsatsen att det egentligen är bra som det är? Det finns i slutet av svaret en brasklapp som säger att "jag vet att vi kan bättra oss". Föreligger det enligt statsrådet ett problem med tanke på Socialstyrelsens rapport om bland annat funktionshindrade kvinnors situation på arbetsmarknaden? Vilka ytterligare åtgärder kommer uppföljningen av handikappolitiken nu i mars att redovisa på det här området?
Hans Karlsson (S)

Anf. 24 Hans Karlsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag vill börja med frågan om medfinansieringen och risken för selektering. Gabriel Romanus säger som svar på mitt svar att det vore gott och väl om funktionshindrade inte hade benägenhet att vara mer sjuka än andra. Det tror jag heller inte att de är. Jag tror emellertid att vi har ett problem, nämligen arbetsgivarnas fördomar om hur det kan vara. Jag kan hålla med om att ifall arbetsgivarna agerar utifrån sina dunkla fördomar får det naturligtvis effekt, men då får vi angripa fördomarna i stället för regelverket. Det kan vi väl hjälpas åt att göra, Gabriel Romanus. Det är märkligt att inte det högkostnadsskydd som finns för dem som har kroniska sjukdomar används mer. Det finns till just för att arbetsgivaren inte ska behöva ha medfinansieringsansvaret för den som har en sjukdom som ger återkommande sjukskrivningar. Vi får därför hjälpas åt att propagera även för det. I övrigt har medfinansieringen varit synnerligen produktiv både när det gällt att få i gång förebyggande åtgärder och att vidta åtgärder för att människor som är sjukskrivna ska komma tillbaka. Dessutom innebar det för de allra flesta företag en ekonomisk succé när vi införde den. Gabriel Romanus undrar om det finns några undersökningar som styrker min tes. Nej, det gör det inte, men just för att vi mer exakt ska få reda på hur det förhåller sig - så att vi slipper debattera det; det är inte bra att behöva gissa - har vi nu gett två universitet samt IFAU uppdraget att titta på effekterna av medfinansieringen. Det finns en rad olika ingångar i den studien. En gäller effekterna på arbetsgivarens rehabiliteringsansvar. Har det blivit något mer eller inte? En annan gäller konsekvenserna för småföretag och en tredje just effekterna på jämställdhet och också selektering. Tids nog får vi kanske mer underbyggda svar än vad vi kan prestera här i dag. Jag tittade i Folkpartiets förslagslåda när det gäller funktionshindrade och arbetsmarknadspolitiken men kunde inte hitta något som var spännande. Jag kunde inte hitta något över huvud taget som handlade om frågor om hur man stärker funktionshindrade på arbetsmarknaden. Kanske är det jag som inte har hittat det som eventuellt finns där. Sedan till Ulrik Lindgrens fråga. Frågan var: Vad tycker statsrådet egentligen? Har kvinnor sämre tillgång till arbetsmarknadspolitiska åtgärder? Ja, jag delar den uppfattning som kom till uttryck i den här studien. Det är så. Jag vet ganska väl hur det ser ut. Jag kan återkomma till det i mitt nästa inlägg. Det är inte så bra som det kan förefalla om man bara tittar på hela gruppen totalt. Om man tittar på de olika arbetsmarknadspolitiska åtgärderna finner man att det inte ser bra ut i vissa delar. Och jag ska återkomma till vad vi vill göra åt det.
Gabriel Romanus (Fp)

Anf. 25 Gabriel Romanus (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Ett första steg är naturligtvis att man erkänner att något kan vara ett problem. Det steget har vi då kanske gemensamt tagit. Statsrådet säger ju att det kan vara så att en del personer sorteras bort, men det beror i så fall på arbetsgivarnas fördomar, och då bör man angripa dem. Ja, självklart är det så. Men det som är viktigt är väl att statsrådet också är medveten om att den här medfinansieringen rent allmänt leder till en bortsortering av personer som har varit sjuka mycket och som därför betraktas som en risk av den som ska anställa. Det är någonting som har omvittnats från så många håll att man väl inte kan bortse från det längre. Det är klart att jag delar uppfattningen att personer som har funktionshinder ofta kan vara oerhört pålitliga som arbetstagare, och man behöver inte alls riskera att de blir sjuka oftare eller längre. Det är bra att vi också är överens om att man inte vet hur det är med den saken. Man kan tro, till exempel, att människor som har utvecklat funktionshinder efter att ha varit sjuka ofta sorteras bort. Jag tycker att det är bra att det blir en undersökning av detta. Det ser jag fram emot, så att vi får ett bättre underlag att stå på här. Jag tycker också att det vore bra om statsrådet medgav att det är oroande om stödet till funktionshindrade kvinnor är mera inriktat på ett passivt stöd än vad det är när det gäller män. Det är bra att män får ett stöd som är aktivitetsinriktat, men det borde naturligtvis också i lika hög grad, minst, gälla kvinnor. Nu frågar statsrådet vad Folkpartiet har för politik. Det är klart att jag inte har utrymme att utveckla det nu. Jag kan bara helt kort hänvisa till att man i den gemensamma alliansens program som nyligen har framlagts pekar på, som en sådan här sak, att personer med funktionshinder som startar eget bör ges möjligheter att ansöka om och prövas för lönebidrag i egen anställning. Det kan vara en liten konkret sak. Men det är klart att vi har en handikappolitik som jag, eller någon annan från vårt håll, i annat sammanhang kommer att utveckla. Avslutningsvis vill jag ändå en gång till ställa ungefär samma fråga som Ulrik Lindgren ställde. I svaret så säger statsrådet att vi kan bli bättre. Det finns anledning att vara vaksam på hur samhällets resurser fördelas mellan könen, och vi kan bli bättre på den punkten. Ja, den fråga man ställer är naturligtvis: Hur ska vi bli bättre? Eller som interpellanten frågade: Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta? I interpellationssvaret finns inte några nya åtgärder angivna. Nu har vi fått höra om en åtgärd som jag tycker är bra, nämligen att man ska göra en undersökning och se hur medfinansieringen slår i olika avseenden. Det tycker jag är en utmärkt åtgärd. Men den måste också leda till någonting för de personer som detta gäller. För de kvinnor som är drabbade av risken för dubbelt utanförskap är det bra att man bekräftar detta i en undersökning till. Men det är ännu bättre om statsrådet och regeringen, som ju har ansvaret till skillnad från oppositionspartierna, också har några åtgärder att komma med när man ännu en gång får svart på vitt på att de här problemen finns.
Ulrik Lindgren (Kd)

Anf. 26 Ulrik Lindgren (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Då tycker jag att vi i alla fall har klarhet om del ett här, nämligen att statsrådet delar bedömningen att kvinnor med funktionshinder har sämre position, sämre möjligheter i Myndighets-Sverige, än män med funktionshinder på arbetsmarknaden. När det däremot gäller min andra fråga om innehåll i regeringens uppföljning av handikappolitiken, som jag gissar ska presenteras vilken dag som helst i mars månad, har vi i alla fall inte ännu fått något besked i den här debatten. För Kristdemokraterna är det oerhört viktigt att man får den ordinarie arbetsmarknaden att fungera så bra som möjligt, så att kvinnor med funktionshinder också får plats på den, inte bara övriga. Det ska vara förenklade regler. Det ska inte vara ett helt företag att driva ett företag. Det är viktigt att inte samhället ska behöva kompensera med så oerhört mycket åtgärder utöver detta. Fungerar arbetsmarknaden väl slipper samhället förstås lindrigare undan vad det gäller åtgärder. Men när åtgärder måste sättas in tycker vi att det är viktigt med sänkta arbetsgivaravgifter för nyanställningar. Och när vi måste sätta in ännu starkare åtgärder är det viktigt med stöd till anställning. Och alliansen och Kristdemokraterna har lyft fram att vi måste ha fler lönebidragsanställningar, inklusive, som Gabriel Romanus presenterade, för egenföretagare. Framför allt får vi inte motverka, hindra, anställningar av funktionshindrade som jag menar att medfinansieringen medför. Det är märkligt att en minister kan stå här och säga att det knappast finns anledning att anta att en arbetssökande med funktionshinder löper större risk att bli långtidssjukskriven än andra arbetssökande. Det är märkligt eftersom det ligger i en mängd funktionshinders karaktär att de medför mer sjukskrivning, och ofta är det förenat med kronisk sjukdom att vara funktionshindrad. Detta ger naturligtvis mer sjukskrivning. Men hur som helst är huvudfrågan: Vilken ska inriktningen vara? Ska vi ta risker med funktionshindrade på arbetsmarknaden, eller ska vi försöka undvika risker? Ja, rimligen borde alla ansträngningar vara inriktade på att förhindra att funktionshindrade slås ut på arbetsmarknaden.
Hans Karlsson (S)

Anf. 27 Hans Karlsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag skulle kunna räkna upp många olika insatser i arbetsmarknadspolitiken där kvinnor har lägre andel än män. Det gäller enskilda delar. Så ser det ut. Det är väl onödigt att uppta tid med ytterligare sifferexercis i fråga om detta. Men man ser att kvinnorna är underrepresenterade när det gäller lönebidragsanställningar. Man ser att kvinnorna är underrepresenterade när det gäller arbetsmarknadsutbildning, alltså kvinnor med funktionshinder. Det räcker inte, menar jag, att vi bara ser att det är så. Det behöver inte betyda i och för sig att det är fel. Däremot indikerar det att det finns skäl att titta på varför kvinnor är underrepresenterade när det gäller vissa delar och om det är sakligt motiverat med hänsyn till en funktionsnedsättning som finns eller något annat. Det är det som är det viktiga. Därför - det är mitt första svar på frågan om vad regeringen tänker göra - har vi i regleringsbrevet gett Ams uppdraget att fokusera på könsuppdelningen på arbetsmarknaden generellt, inklusive åtgärdsprogrammen för funktionshindrade. Dessutom ska Ams redovisa till regeringen hur det ser ut mera precist. Man ska också - det är det viktiga - identifiera de hinder som kan finnas för att kvinnor inte kommer i åtnjutande av program eller andra insatser på det sätt som man önskar. Sedan har vi, som herrarna väl känner till, precis infört ett helt nytt system för funktionshindrade och stöden till de personerna. Det är trestegsmodellen där man får kartläggning och vägledning. En utvecklingsanställning kan komma till stånd för att utröna vilken arbetsförmåga man har och om det behövs ytterligare subventionering för en anställning. Det tredje steget är trygghetsanställningen eller en samhallsanställning. Det ska vi inte bortse från. Det är en betydande del i regeringens arbete för att just förbättra arbetsmöjligheterna för funktionshindrade. Låt mig slutligen säga någonting om det som möjligen kommer i skrivelsen till riksdagen om uppföljningen av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken. Där kommer jämställdhetsperspektivet att uppmärksammas inom det handikappolitiska området. Det har inte gjorts tidigare. Man kan tro att skälet är att den diskriminering som sker på grund av funktionshinder har varit så påfallande att det kan ha hamnat i bakgrunden att det också förekommer diskriminering på grund av kön. Fru talman! Det vill vi å det bestämdaste ändra på om det visar sig att det är så.
Gabriel Romanus (Fp)

Anf. 28 Gabriel Romanus (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det som statsrådet säger nu är en illustration av risken för detta dubbla utanförskap. Kvinnor har lägre andel på många områden. Det som var uppmuntrande i det här svaret, och som såvitt jag kan se inte finns i det ursprungliga svaret, är att regeringen nu har gett Ams ett uppdrag att fokusera på uppdelningen på arbetsmarknaden för både icke-funktionshindrade och funktionshindrade. Vi får hoppas att det sedan också leder till åtgärder. I det förra inlägget sade statsrådet att medfinansieringen har blivit en succé. Det beror naturligtvis på vilka definitioner man använder. Man kan väl ändå inte förneka att medfinansieringen för många företag och de som anställer har lett till en sortering av människor så att man undviker att ta risker med personer som har varit sjukskrivna. Det kan i vissa fall vara personer med ett handikapp. Det tror jag inte att någon i dag förnekar. Att då kalla det för en succé är kanske att ställa saker och ting på huvudet lite grann. Man ska försöka att vara glad för det lilla. Jag ser fram emot skrivelsen som nu kommer om handikappolitiken i stort. Den kan vi kanske med gemensamma krafter, fru talman och alla andra, skärskåda från den här synpunkten. Lever den upp det som statsrådet sade om att könsperspektivet kommer att tas på större allvar är det bra. Regeringen kan vara förvissad att vi kommer att granska detta mycket noga. I den mån vi inte är nöjda kommer det ytterligare förslag från vår sida.

Dokument

den 20 februari

Interpellation 2005/06:271 av Erik Ullenhag (fp) till statsrådet Hans Karlsson (s)

Dubbelt utanförskap för kvinnor med funktionshinder

Socialstyrelsens lägesrapport om handikappomsorgen 2005 visar på en rad brister i svensk handikappolitik. I årets rapport har Socialstyrelsen för första gången gjort en analys ur könsperspektiv. Den visar på oroande skillnader.

Män får i större utsträckning än kvinnor boende både enligt socialtjänstlagen och LSS. Kvinnor har i stället hemtjänst något oftare. Boende är en betydligt dyrare insats än hemtjänst.

Bilstödet, som ger betydligt större rörlighet än färdtjänst, går i större utsträckning till män. Färdtjänst, som är betydligt billigare, går i större utsträckning till kvinnor.

Vårdbidrag till föräldrar till barn med funktionshinder går i nästan 90 % av fallen till mamman, något som visar hur ojämställt föräldraskapet fortfarande är i Sverige.

Det kanske mest allvarliga resultatet i Socialstyrelsens rapport är att kvinnor i betydligt större utsträckning passiviseras och ställs utanför arbetsmarknaden. Män med funktionshinder har i större utsträckning arbete, med eller utan hjälp från samhället genom lönebidrag, Samhall eller liknande. Det resulterar även i en ekonomisk orättvisa, där män har större inkomster än kvinnor.

Vi vet från konjunkturväxlingar att kvinnor i viss mån fortfarande fungerar som någon form av reservarbetskraft på svensk arbetsmarknad. I konjunkturnedgångar är det personer med svagare anknytning till arbetsmarknaden, bland dem många kvinnor, som försvinner för att sedan återkomma när det vänder uppåt. Den arbetslöshet som i dag i Sverige döljs som förtidspensionering visar samma mönster. Medan antalet män som fick förtidspension (sjuk- och aktivitetsersättning, som ersättningen numera heter) förra året ökade med 2,4 % var ökningen för kvinnor nästan dubbelt så hög, 4,6 %.

Folkpartiet har föreslagit en rad åtgärder för att öka sysselsättningen bland personer med funktionshinder. Den viktigaste åtgärden är ett dynamiskt näringsliv. Det fanns en tid när det svenska näringslivet skrek efter arbetskraft. Då fanns det goda möjligheter även för personer med funktionshinder och sjukdomar att få ett arbete, med viss hjälp från det offentliga. Genom förenklade regler för företag och sänkta skatter ska Folkpartiet få fart på svensk ekonomi.

Arbetsgivarnas medfinansieringsansvar för sjukpenningen bör avskaffas. Medfinansieringen gör att arbetsgivare försöker undvika att anställa personer som de tror har högre risk för sjukfrånvaro.

Regeringen är just i färd med att reformera arbetsmarknadspolitiken för personer med funktionshinder. Bland de nya insatserna finns möjligheten till trygghetsanställning, en anställning på liknande villkor som anställning hos Samhall men hos andra arbetsgivare. Det är ett steg i rätt riktning. Vi vill i regeringsställning samla arbetsmarknadens parter till samtal för att upplysa om de möjligheter som finns, arbeta för att de verkligen används och ta till oss förslag till förbättringar i regelverket.

På samma sätt som lönebidrag innebär en möjlighet att kompensera för en persons nedsatta arbetsfunktion bör motsvarande möjligheter finnas för personer som startar och driver eget företag. Den som startar eget bör ges goda möjligheter att ansöka och prövas för lönebidrag i egen anställning.

Socialstyrelsen sammanfattar sin rapport med att män i högre grad än kvinnor har aktiverande insatser inriktade på arbetslivet. Kvinnor har i sin tur oftare insatser som ersätter olika former av sysselsättning och arbete. Eftersom förvärvsarbete över huvud taget är sällsynt för personer med funktionshinder riskerar således dessa kvinnor att bli dubbelt utsatta.

Socialstyrelsen menar att mer strukturerade bedömningar av handikappinsatser skulle vara ett sätt att motverka ojämställdhet. Enligt resonemanget ovan skulle också en generellt bättre arbetsmarknad för personer med funktionshinder kunna minska problemen.

Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att motverka det dubbla utanförskap som drabbar kvinnor med funktionshinder?