elöverkänslighet

Fru talman! Marianne Andersson har frågat mig: för det första vilka åtgärder jag avser vidta för att förbättra tillgängligheten för elöverkänsliga i sam- hället och i det egna hemmet, för det andra vilka åtgärder jag avser vidta för att öka kunskapsläget när det gäller elöverkänslighet, för det tredje vad jag avser göra för att förbättra hälsoläget för de elöverkänsliga. Jag vill börja med att säga att det är ett stort pro- blem att många människor upplever ohälsa på grund av elektromagnetiska fält. Det allra viktigaste är där- för, enligt min mening, att de personer som har sym- tom tas på största allvar och att de drabbade får den vård och det stöd de behöver. Vetenskapliga studier har dock inte kunnat identifiera någon enskild speci- fik orsak till besvärsbilden. Kontrollerade studier har inte heller kunnat knyta någon viss typ av elektro- magnetiska fält till uppkomsten av symtom. För att kunna föreslå åtgärder för att förbättra hälsoläget och öka tillgängligheten krävs, som Marianne Andersson pekar på, ökad kunskap när det gäller elöverkänslig- het. Jag tycker naturligtvis också att det är viktigt att man hela tiden ökar kunskapen och sprider den kun- skap som finns. Det är också viktigt att vidta de för- siktighetsåtgärder som kan krävas för att förebygga eventuella hälso- och miljöeffekter av olika verksam- heter och skapa tillgängliga miljöer. Härefter vill jag redogöra för några av de gene- rella åtgärder i regeringens politik som syftar till att förebygga dåliga miljöer och göra samhället tillgäng- ligt för elöverkänsliga personer. Regeringen gav nyligen Post- och telestyrelsen, PTS, i uppdrag att utreda och lämna förslag till utformningen av myn- dighetens sektorsansvar för miljöfrågor, bl.a. avseen- de elektromagnetisk strålning inom området för tråd- lös kommunikation. Utredningen och förslagen ska ske efter samråd med andra berörda myndigheter. Uppdraget ska redovisas senast den 1 juni 2002. När det gäller utbyggnad av infrastruktur för trådlös kommunikation krävs enligt plan- och bygg- lagen, 1987:10, PBL, bygglov för radio- och tele- master eller torn. Vid bygglovsprövningen ska beak- tas både det allmänna intresse som finns för en ut- byggnad, som ställer krav på att det finns basstationer med viss regelbundenhet, och andra viktiga allmänna intressen som gör sig gällande i frågor om lokalise- ring av master. En sammanvägning och bedömning av olika allmänna intressen sker vid den lämplighets- prövning som enligt 2 kap. i PBL ska göras i ärenden om bygglov. Liksom när det gäller lokalisering av bebyggelse och anläggningar i övrigt bör därvid stor vikt läggas vid de allmänna lämplighetsbedömningar när det gäller markanvändningen som görs av kom- munen. Sådana bedömningar kan innebära t.ex. att lokalisering i närheten av viss bebyggelse eller inom ett visst område så långt möjligt bör undvikas. Där- emot finns inte något krav på bygglov för att montera upp antenner på t.ex. hus. Den bygglovsplikt som finns ger därför bara kommunerna möjlighet att på- verka lokaliseringen och utbyggnaden av masterna. När det gäller regeringens handikappolitik arbetar regeringen för att handikapperspektivet ska genomsy- ra alla samhällssektorer, så att samhället blir tillgäng- ligt för alla. I handikappolitiken ingår också att för- bättra bemötandet. Bl.a. får statliga myndigheter i uppdrag att integrera handikapperspektivet i sin verk- samhet, vissa lagar och föreskrifter ändras i syfte att stärka tillgängligheten och offentligt anställd personal erbjuds kompetensutveckling i frågor om bemötande. Regeringen har också gett vissa myndigheter på central nivå, som har ansvar för en samhällssektor, ett särskilt ansvar för att de handikappolitiska målen ska uppnås. Bland dessa myndigheter finns t.ex. Bover- ket, Post- och telestyrelsen och Socialstyrelsen. Dessa åtgärder kommer även personer som är elöverkänsli- ga tillgodo. Att förbättra tillgängligheten i det egna hemmet med insatser utifrån den enskildes situation är frågor som får handläggas av ansvariga hos kommuner. Rättsläget visar dock att elsanering hittills inte setts som en stödberättigande åtgärd vid tillämpningen av lagen om bostadsanpassningsbidrag. För att öka kunskapen behövs bl.a. mer forskning. Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap, FAS, har i samband med omorganisationen av de forskningsfinansierade myndigheterna tagit över ansvaret för frågor som rör forskning om elöverkäns- lighet. Rådet är i dag, vid sidan av universitet, hög- skolor och Arbetslivsinstitutet, den huvudsakliga finansiären av sådan forskning i Sverige. Statens strålskyddsinstitut, SSI, har i sitt regleringsbrev för år 2002 fått i uppdrag att ta fram en nationell strategi för strålskyddsforskningen.

Fru talman! Jag tackar för svaret, även om det egentligen inte innehåller svar på mina frågor. Det går förbi. Jag undrar vad de elöverkänsliga i landet känner när de läser en del välvilliga ord från Lars Engqvist och sedan inser att de egentligen inte inne- håller någonting som är till hjälp för dem. I verklig- heten hamnar de elöverkänsliga utanför andra handi- kappgrupper när det gäller samhällets ansvar. Vi kan börja med orsaken till elöverkänslighet, där ministern helt frankt ordagrant citerar den s.k. RALF-rapporten. Jag undrar om Lars Engqvist kän- ner till att den rapporten är starkt kritiserad av såväl Riksdagens revisorer som Handikappombudsmannen liksom av alla elöverkänsliga. Den tar inte upp rön från de viktigaste forskningsprojekten som visar på problemen. Den tar inte hänsyn till de 438 brev som skickats till utredningen. Erfarenheterna i de breven borde betyda någonting. Breven finns hos Mona Sahlin, kan jag upplysa om. Jag har upprepade gånger frågat henne när och hur regeringen ska bereda rapporten och fått någon sorts ickesvar av henne. Samtidigt används rapporten av myndigheter. Jag kan bara konstatera att detta inte är till någon hjälp för de elöverkänsliga. Regeringen beslutade också den 20 december. I beslut nr 27 säger man: Det finns inte anledning att tro att ny sammanställning leder fram till annan slut- sats. Alltså gör regeringen ingenting med anledning av denna rapport. Den används. Det finns alltså inget intresse av att analysera den kritik som har riktats mot rapporten. Det är så tydligt att eftersom den här frågan utma- nar stora ekonomiska intressen, låter regeringen de elöverkänsliga sitta emellan, och det är inte försvar- bart. I min interpellation tar jag upp FN:s standardreg- ler angående människor med funktionsnedsättningar. Där framhålls att medlemsländerna har det yttersta ansvaret för att kunskap om levnadsvillkor för männi- skor med funktionsnedsättningar samlas in och sprids samt att stöd ges till forskning på alla områden inklu- sive det som är till hinder i deras liv. Jag kan konsta- tera att regeringen inte tar det ansvaret. Det finns kunskaper och erfarenheter, men rege- ringen vill inte ta dem till sig. Varför inte någon gång lyssna på de elöverkänsliga själva? Elrum i Skellefteå har under flera år arbetat med elsanering och dess effekter. De ville träffa socialministern men fick nej. Man lämnar över frågan till myndigheter och forskningsråd utan att ha någon som helst åsikt i frågan. Det absolut viktigaste forskningsprojektet finns på enheten för experimentell dermatologi på Karolinska Institutet, forskning på hud. De flesta elöverkänsliga har symtom på huden. Projektet får inte en enda krona, trots att sakkunnigutlåtanden samfällt säger att detta är en viktig forskning av mycket hög kvalitet och att den bör få pengar. Jag har frågat Thomas Östros. Han hänvisar till FAS. Soci- alministern hänvisar till FAS. Men faktum kvarstår: Forskningen får inga pengar. Hur ska kunskapen kunna ökas när någon forsk- ning inte kan ske? Ska de elöverkänsliga själva samla in pengar för att uppfylla regeringens ansvar? Jag vill ha svar på den frågan: Hur ska man bära sig åt egentligen för att öka kunskaperna, när de som vill öka kunskaperna inte får några resurser över huvud taget? Det är de viktigaste frågorna jag ställer i det här inlägget till socialministern. Jag menar att det är att göra det lätt för sig att hänvisa till myndigheter och till kommuner samt till rättsläget. Rättsläget visar att elsanering hittills inte setts som en stödberättigande åtgärd, säger Lars Engqvist. Jag vet det, men vad tycker socialministern själv? Har Lars Engqvist tagit något som helst initiativ för att se vad som hänt med de elöverkänsliga som elsanerat sina hus? Har soci- alministern visat något som helst intresse för de män- niskor som tvingats lämna sina hem och uppsöka en elfri miljö? Jag fortsätter med fler frågor i nästa inlägg, men jag vill ha svar på de här frågorna.

Fru talman! Möjligtvis finns det en liten skillnad mellan Marianne Andersson och mig, och det är att jag söker svar på frågorna, eftersom jag inte har några svar. Marianne Andersson har kanske svaren, och det skulle vara intressant om hon kunde belägga trovär- digheten i de svaren. Problemet, och det är det som skildras i mitt svar och av hela forskarvärlden, är att vi ännu inte har någon alldeles entydig förklaring till de problem som elöverkänsliga har. Det är inte alls så att det inte be- drivs någon forskning. I själva verket är det så att forskningen kring elöverkänslighet är relativt ny - det gäller inte bara i Sverige utan också internationellt. Det handlar om kanske på sin höjd två årtionden som forskning har bedrivits seriöst. Men den allra senaste forskningsrapporten pre- senterades i december förra året. Det var Lena Hillert som redovisade sin avhandling som handlar om hy- perkänslighet för elektricitet, symtom, riskfaktorer och terapeutisk intervention. Opponenten på hennes avhandling var Palle Örbaek från Lunds universitet, och Lena Hillert är på Karolinska Institutet. Hon är läkare, specialist på miljömedicin, och hon säger också - det är det väsentliga budskapet - att vi inte har någon förklaring till besvären. Detta är ett av problemen. Vi är alldeles medvetna om att besvären faktiskt existerar. Ett antal människor kan visa att de har mycket stora bekymmer. Veten- skapen kan inte riktigt konstatera hur förbindelserna mellan elektromagnetiska fält och besvären ser ut och vilken form av elektromagnetiska fält det handlar om. Detta är ett besvärligt läge för oss som är politiskt ansvariga. Om det fanns entydiga svar skulle det inte vara några bekymmer, men så länge det inte finns måste man faktiskt försöka bidra till forskningen och ge forskningen en chans, och det görs. Det är bara det att vi måste forska med utgångspunkten att vi ska försöka hitta svaren, inte för att få svaren bekräftade. Då kan jag konstatera att när Marianne Andersson påstår att handikappombudsmannen kritiserat RALF- rapporten är ju inte det riktigt sant. Handikappom- budsmannens utlåtande och kommentar handlade ju om kommentarerna till försöket att skapa en konsen- suskonferens. En konsensuskonferens kan ju faktiskt vara viktig för att alla som har olika hållningar och olika förklaringsmodeller ska komma överens om vad man faktiskt är överens om. Men försöket att genom- föra en konsensuskonferens för elöverkänslighet misslyckades ju, framför allt därför att de elöver- känsliga själva uppfattade själva konferensens upp- lägg som provocerande och sedan inte deltog i konfe- rensen. Det finns ytterligare komplikationer. Vi måste med öppet sinne diskutera detta, söka svaren på de komplicerade frågorna och inte före- spegla någon, varken allmänheten eller de elöver- känsliga själva, att vi sitter inne med svaren, därför att det finns ingen som kan hävda detta. Ingen seriös vetenskapsman eller forskare säger att vi har svaren, och jag tror inte att Marianne Andersson har dem heller.

Fru talman! Nej, jag har inte svaren, för det här är oerhört komplicerat, och där kan vi vara överens; naturligtvis är det så. Jag önskar ju också att man ska söka kunskaper förutsättningslöst, men vad jag ser är att de forskare som ser på problemet, som undersöker de elöver- känsliga, som ser på deras symtom - t.ex. det här på hud som pågår på Karolinska Institutet - de forskarna får inte pengar. Det är den ena sidan som får pengar, de som anser att det här egentligen inte är något stort problem. Socialministern tog upp frågan om Lena Hillert. Det var också hon som ledde arbetet med RALF- rapporten och samtidigt satt med i Telias vetenskapli- ga råd, något som visar konflikten mellan stora eko- nomiska intressen och forskningen och de här pro- blemen. Oavsett hur det är och hur hennes arbete var så kommer ju misstanken om att man här sitter på dubbla stolar, och det är ingen som har brytt sig om det. Det är inte så konstigt att de elöverkänsliga reage- rar så här starkt, kanske ibland överreagerar. Det är klart att man gör det, när man ser att de som vill se på orsaken till problemet, de som lyssnar på en, de som vill titta på vad som händer när man elsanerar och vad som händer med sjukdomssymtomen när man försö- ker göra någonting åt dem inte får gehör hos myndig- heter, kommuner - jo, kommunerna kanske lyssnar - och regering, och när myndigheter och regering egentligen inte lyssnar på ens problem och tar ens problem på allvar. Det var 438 brev fogade till denna rapport. Dem har man inte tagit hänsyn till. Jag var på en konferens som också anordnades av den utredning som tog fram RALF-rapporten. Där var vittnesbörd av mycket kompetenta människor som talade om sina problem, och det är också det som finns i de här breven. Det var på mycket hög nivå, men ingen har brytt sig om dem. Undra på att det blir överreaktioner ibland! Jag tycker också att man ska söka sanningen förutsättningslöst, men då måste man lyssna på båda sidor, och det är det jag känner att man inte gör. Vad ska de elöverkänsliga göra? Man måste ju ta hand om de här människorna. Vad tänker socialmi- nistern göra för att verkligen hjälpa de här männi- skorna? Elsanering och bostadsanpassningsbidrag: det har getts ibland, men regeringen måste ha någon sorts syn på det här. Det har behandlats i riksdagen för många år sedan i bostadsutskottet. Boverket fick i uppdrag att titta på detta. Sedan har det skärpts till, och man säger att rättsläget är sådant. Man hänvisar till rättsläget - för att avgöra orsaken till en sjukdom. Det kan ju inte avgöras i domstol. Jag undrar också: Hur ska kunskapen kunna ökas när den typ av forskning som nu sker på t.ex. Karo- linska Institutet inte får en enda krona - icke en kro- na? Det var sakkunniga som i ett utlåtande tyckte att det här var en värdefull och viktig forskning: världsu- nik. Ändå får den inga pengar. Då vill jag ha svar på frågan: Hur ska vi kunna öka kunskaperna om det är på det här sättet? Det handlar om människor som tvingas lämna si- na hem och uppsöka en elfri miljö som inte kan delta i samhället. Vi har galopperande kostnader för sjuk- skrivningar, långtidssjukskrivningar, förtidspensioner - ser socialministern något samband i detta? Jag tycker att det finns ett samband, och man bör förut- sättningslöst undersöka detta.

Fru talman! Först vill jag ta upp detta med hur vi ska fatta beslut om forskningsresurser. Nu har ju Marianne Andersson ett stort engagemang i den här frågan och har också ställt interpellationer till flera olika statsråd. Det är begripligt, eftersom frågan fak- tiskt spänner över flera olika områden. Men frågan om forskningen har ju Marianne Andersson ställt till den ansvarige forskningsministern, och i det svaret klargörs det alldeles grundläggande, nämligen att vi har den arbetsfördelningen att inte regering och riks- dag bestämmer vilka forskare som ska få forsknings- medel. Det är rätt viktigt. Vi anger allmän inriktning för forskning och vi beslutar här om forskningsmedel, men sedan måste vi överlåta till forskarvärlden att fatta beslut om vilka projekt som ska finansieras, och det tror jag är ganska viktigt. De här principerna ska naturligtvis också gälla forskning kring elöverkäns- lighet, och jag instämmer således i det allmänna svar som Thomas Östros gav till Marianne Andersson i den frågan. Sedan handlar det om den principiella frågan om vilket stöd samhället ska ge. Det är rätt viktigt då att påpeka att Elöverkänsligas Förbund faktiskt får stöd av regeringen genom Allmänna arvsfonden för att kunna samla kunskapen, sprida kunskapen och sprida sina egna erfarenheter. Ett projekt som heter Kunskap ger bot, som nu är inne på sitt andra år, får ungefär 1 ½ miljon kronor av Allmänna arvsfonden för att just kunna sprida kun- skap. Den ska framför allt sprida kunskap till perso- nal inom hälso- och sjukvården så att den ska veta hur man möter människor med problem som följd av elöverkänslighet. Det är viktigt att organisationen får det stödet och att man vet om att man får ett stöd från det allmänna. Det är inte alls så att man förvisas och inte har möj- lighet att etablera kontakt. Det stödet ges, och det är en viktig verksamhet. Nästa fråga är hur människorna, individerna, får stöd. Här har samhället också ett ansvar att ge stöd och hjälp till människor att hitta en bostad och ett sätt att leva där de kan komma ifrån sina besvär. Det görs också av kommunerna. Vad vi talar om är bostadsanpassningsbidragets speciella regler om hur man ska ta hänsyn till indivi- duella besvär, och där elöverkänslighet som sådan inte räcker som grund för det. Däremot är det många som är elöverkänsliga som har fått stöd för bostads- anpassning med hänvisning till den individuella situ- ationen. Samhället ger stöd. Det kan vara större och gene- rösare. Men det är en felaktig beskrivning att vi i Sverige skulle hålla människor som har besvär med elöverkänslighet utanför. Dessa organisationer får stöd. De kan behöva mer stöd i framtiden. Forskning- en ges stöd. Men det beslutar forskarvärlden om. De enskilda individerna ska ha stöd, framför allt genom kommunerna och kommunernas socialtjänst, för att kunna hitta ett sätt att klara sin tillvaro.

Fru talman! Jag vet precis hur det är med forsk- ningen. Det är problem ibland med hur pengar förde- las. Men regeringen kan ju ha en åsikt om vilka om- råden som det ska forskas om. Man kan problematise- ra det utifrån en annan aspekt. Det kan finnas en sådan önskan från regeringens sida. Sedan behöver man inte bedöma vilka projekt som utifrån den syn- punkten ska få pengar. Om man bara lämnar över det händer det ingenting. Det är sorgligt och skandalöst att inte Olle Jo- hansson på Karolinska Institutet kan få resurser att fortsätta sin världsunika forskning. Det tycker jag verkligen att det är. Det borde finnas något sätt att hantera den frågan på. Också jag vet att FEB får pengar till att samla kunskapen. Det är väl bra, och det är bra att den sprids. Men lyssnar läkarna på den när det inte kom- mer signaler uppifrån att det är jätteviktigt? Det är viktigt att man tar vara på de kunskaper som FEB sprider inom vården. Jag tror inte att läkarna lyssnar på FEB. Jag tror inte att de gör någonting. Det måste också samordnas. Det måste komma ett erkännande: Den kunskap som föreningen för el- och bildskärmsskadade presenterar för er ska ni ta på allvar, eftersom vi tycker att det är viktiga kunskaper, och så ska patienterna behandlas. De signalerna finns inte. Därför struntar så klart sjukvården, läkare och myndigheter i detta. Man gömmer sig bakom: De ju har fått pengar, varsågod. Vi behöver inte göra något mera. Men så är inte läget. Man måste agera på ett annat sätt. Ministern talar om bemötandet. Det är viktigt med bra bemötande, men det hjälper inte. Man måste också ha handling. Det går inte att psykologisera åkommor som elöverkäns- lighet. Man måste också se på orsakerna.

Fru talman! Jag delar inte Marianne Anderssons beskrivning hur man inom svensk sjukvård ser på problemet med elöverkänslighet. Jag har själv med många människor i sjukvården och många läkare diskuterat frågeställningen. De tar problemet på all- var. Man har lärt sig i svensk sjukvård att utgå från de problem som patienten inte bara beskriver utan också kan dokumentera. Det är alltför många människor som kan visa att de inte klarar vissa miljöer. Då måste behandlingen börja där även om det sedan är kompli- cerat att diskutera hur orsakssambanden ser ut. Det är där forskningen ännu har gått bet. Hur ser det ut? Vi ser ju symtomen. Nu gäller det att hjälpa människor med den utgångspunkten. Det är den håll- ning som i varje fall de flesta som jag har talat med har. Sedan kan jag mycket väl tänka mig att det inte gäller alla i svensk sjukvård. Då är det viktigt att kunskapen ökar. Det är också viktigt att det är de elöverkänsligas egen organisation som får vara med och utforma det material som ska spridas i svensk sjukvård. Det är vad pengarna har gått till. Vi är säkert överens på en punkt, Marianne An- dersson och jag. Det är att vi står väldigt långt från ett rimligt sätt att hantera problemet med överkänslighet. Jag menar att det beror på det fortfarande är osäkerhet om forskning. Det beror också på en okunskap om hur man ska möta människor med dessa problem och en brist på dialog. På alla de tre områdena tar vi några steg framåt i utvecklingen. Vi inbjuder dem som upplever elöver- känslighet till en dialog. Deras organisationer är med i arbetet. Vi satsar på forskning även om vi gör det på det sätt som jag tidigare talat om. Svensk sjukvård är beredd att diskutera vad man kan göra. Det görs ock- så stora insatser för att klara elsaneringen och erbjuda bättre miljöer för dem som är elöverkänsliga.