engelskans ställning som världsspråk

Herr talman! Lena Ödeen har frågat mig om jag ämnar vidta några åtgärder för att ge elever som inte läst engelska innan de kommit till Sverige förbättrade möjligheter att nå målen. Skolverkets sammanfattande kommentar om ele- vernas resultat på det nationella provet för årskurs 9 i engelska år 2001 är att de allra flesta elever lyckades väl, i likhet med tidigare år. Svenska ungdomars kunskaper i engelska står sig också väl i internatio- nella jämförelser. Med andra ord kan konstateras att den svenska skolan lyckas bra i sin undervisning när det gäller ämnet engelska. Det är dock ytterst viktigt att inte slå sig till ro med de generellt goda resultaten. Allra viktigast är, som Lena Ödeen påpekar, att uppmärksamma de ungdomar som av olika anled- ningar inte når upp till kursplanens mål. Detta innebär att deras språkfärdighet knappast räcker till för att de ska kunna ta till sig information på engelska och själva använda språket aktivt för kommunikation, vilket är av avgörande betydelse i vår alltmer interna- tionaliserade värld. När det gäller ungdomar med utländsk bakgrund är bilden varierande. De kunskaper eleven har med sig till den svenska skolan har avgörande betydelse för hur eleven lyckas i studierna såväl i engelska som i andra ämnen. I likhet med Lena Ödeen anser jag att den svenska skolan måste ha stor beredskap och kompetens för att kunna ordna undervisning som utgår från varje elevs behov och förutsättningar. Åtgärderna kan och måste variera mellan olika skolor och kommuner utifrån de förutsättningar som eleven, skolan eller kommunen har. I vissa skolor och för vissa elever kan en särskild grupp vara en bra lösning, medan man i andra skolor föredrar andra lösningar. Vissa elever, som kommit till Sverige sent under grundskoletiden, kan för att komplettera sina betyg följa ett programinriktat individuellt program, PRIV, i gymnasieskolan. Det är ett bra sätt att ge eleverna ökad motivation för sina studier samtidigt som för- kunskapskraven till de nationella programmen ligger fast. Behörighetskraven bör inte användas för att utestänga elever från kurser på nationella och special- utformade program som de egentligen har kapacitet att klara. Staten har i detta sammanhang ett stort ansvar. Därför kommer sammanlagt 17 ½ miljarder kronor att satsas åren 2001-2006 för att kommunerna och sko- lorna ska kunna anställa fler vuxna i skolan. Det kan handla om till exempel specialpedagoger och andra experter. Positiva resultat av denna satsning har redan kunnat skönjas och i slutändan betyder satsningen att ca 15 000 fler lärare och andra specialister kan an- ställas i skolan. För att stärka den specialpedagogiska kompetensen i skolan får dessutom alla blivande lärare kunskaper i specialpedagogik inom den nya lärarutbildningen. Jag avser dessutom under denna mandatperiod att ta ytterligare steg för att se till att alla barn och ung- domar får tillgång till en likvärdig utbildning och ökade möjligheter att nå målen. Genom en rad insat- ser kommer fokus att sättas på skolans kvalitetsarbe- te. Bland sådana insatser kan nämnas ökad individan- passning av undervisningen, stärkt rätt till informa- tion om elevens studieutveckling och att alla elever i grundskolan får en individuell utvecklingsplan. I syfte att höja kvaliteten i skolan har Skolverket bland annat fått i uppdrag att ge ett antal grundskolor resurser för att utveckla och dokumentera formerna för individuell planering och dokumentation. Därut- över har en ny myndighet inrättats, Myndigheten för skolutveckling, som startade sin verksamhet den 1 mars 2003. I regeringens utvecklingsplan aviseras att det första viktiga uppdraget för den nya myndigheten blir att arbeta för förbättrade utbildningsvillkor i socialt och etniskt segregerade områden. På detta sätt vill regeringen att bra utbildning ska ge alla barn och i synnerhet utsatta barn och unga ökade framtida möjligheter.

Herr talman! Låt mig börja med att tacka utbild- ningsministern för det snabba och välvilliga svaret. Jag är själv lärare i engelska på en gymnasieskola och möter i min dagliga gärning de elever som jag talar om i interpellationen. Det ska bli med stor glädje som jag efter den korta sejour på två månader som jag har varit här i riksdagen - detta är min debut i kammaren och kanske enda gången jag talar - får berätta för mina elever att det problem som många gånger är deras stora sorg har tagits upp och behandlats. Så fungerar demokratin i Sverige. Det gläder mig att vi har samma uppfattning vad gäller vikten av att uppmärksamma de ungdomar som av olika anledningar inte når upp till kursplanens mål. Att utbildningsministern dessutom anser att den svenska skolan måste ha stor beredskap och kompe- tens för att kunna ordna en undervisning som utgår från varje elevs behov och förutsättningar är natur- ligtvis också gott och väl. Behoven i den svenska skolan är stora. Den ökade individanpassningen av undervisningen som avisera- des i interpellationssvaret är välkommen. I den svenska skolan, grundskolan såväl som gymnasie- skolan, råder i dag en skriande brist på speciallärare. Det har vi tidigare i dag hört talas om från Folkparti- ets sida. Med speciallärare menar jag särskilt utbilda- de lärare med speciell kompetens att hjälpa elever med särskilda behov. Vi har på grundskolan och i viss mån gymnasieskolan fått tillgång till specialpedago- ger. Men deras huvudsakliga uppgift är inte att arbeta med eleverna individuellt eller i grupp utan deras arbete är mer administrativt. Deras arbete är viktigt och behövligt, men vad skolan och eleverna i dag efterfrågar är speciallärare med genomgripande ut- bildning i såväl ett specialpedagogiskt förhållnings- sätt som för stadiet anpassade ämneskunskaper. En sådan utbildning gavs tidigare vid universitet och högskolor och avslutades för 10-15 år sedan - tyvärr. Jag vet inte varför. Kanske utbildningsministern vet. Folkpartiet kräver som bekant att en speciallärarut- bildning ska inrättas. Min interpellation handlar emellertid mest om de gymnasielever med utländsk bakgrund som har kommit sent till Sverige och vars kunskaper i engels- ka är otillräckliga. De har i de flesta fall gått i förbe- redelseklass under några år, men eftersom engelska är ett färdighetsämne räcker inte deras kunskaper till för att uppnå godkänt betyg - i första hand engelska A- kurs. Skillnaden mellan dem och de elever som har vuxit upp i Sverige och omgivits av engelska sedan barnsben blir alltför stor. Engelska är på väg att bli vårt andra språk här i landet. Vi lever i en anglosaxisk kultursfär. Engelska är ett högstatusspråk. Att inte behärska engelska är stigmatiserande och naturligtvis ett stort handikapp. Många ungdomar med utländsk bakgrund och kort tid i Sverige har aldrig konfronte- rats med engelska under sina tidigare skolår i hem- landet. De talar och skriver i många fall flera andra språk, inklusive modersmålet. Många kommer också från icke-europeiska språkområden och är inte heller vana vid vårt västerländska alfabet eller vårt sätt att skriva. Kulturellt och politiskt sett har kanske engels- kan varit förhatlig i deras hemländer - någonting som familjen och släkten tar avstånd från. Att tillägna sig engelska kan vara ett stort hinder, i synnerhet som man måste lära sig svenska och kanske något ytterligare språk. Risken är att språkkunskaper- na stannar vid det som kallas för "ytflyt". Man be- härskar vanliga fraser och idiom, men man kan aldrig utveckla sitt språk att bli ett verksamt redskap för djupare kommunikation och kunskapsinhämtning. Herr talman! Det är många svårigheter och pro- blem att komma till rätta med innan positiv inlärning och kunskapsförstärkning kan ge frukt.

Herr talman! Får jag passa på att välkomna Lena Ödeen till första interpellationsdebatten. Jag hoppas att du får möjlighet att delta i fler. Det är kanske en kortare sejour nu, men det är inte omöjligt att vi åter- kommer senare. Det är också roligt att få diskutera med en aktiv lärare. I de fall när det gäller hur man konkret möter eleverna och stimulerar dem till att läsa engelska och lära sig engelska är jag ödmjuk inför att Lena Ödeen har goda kunskaper i detta, till skillnad från mig som naturligtvis inte är aktiv lärare. Det här är ännu ett tecken på bland annat skolans behov av resurser. Vi får många ungdomar som kommer ganska sent till grundskolan i Sverige. De har jättestora utmaningar framför sig att dels lära sig det svenska språket, dels anpassa sig till en skola och en skoltradition som inte alltid är densamma som i det land de kommer från. Dessutom ska de ta till sig ytterligare ett främmande språk. Vi behöver bli ännu mycket duktigare på att möta de barnen och ungdomarna och ge dem den hjälp och det stöd de behöver. Det blir tydligt i de fall under- visningen måste bli individbaserad för att det ska fungera. Det handlar om möjligheterna att jobba i mindre grupper, möjligheter att med hjälp av special- pedagogers, inte bara administratörers utan i mening- en goda pedagogers arbetsinsatser, hjälpa och stötta dessa ungdomar att faktiskt ta till sig engelska. De kommer att behöva engelskan i det land de nu lever i, Sverige, där vi alla har behov av att kunna engelska och helst också ytterligare ett språk. Men det har dessa ungdomar fördelen av att kunna - modersmålet. Jag lyssnar gärna vidare på vad Lena Ödeen har för synpunkter på hur man kan förbättra och förstärka arbetssättet och om det finns andra typer av över- väganden som måste göras för att stötta barnen och ungdomarna konkret när de kommer till Sverige och ska lära sig både svenska och engelska.

Herr talman! I sitt svar sade utbildningsministern att den svenska skolan lyckas väl i undervisningen i engelska. Det är sant. Det är kanske inte bara skolans förtjänst. Samhället i övrigt är så engelskorienterat. Det gör det ännu mer angeläget att hitta lösningar så att ungdomar med utländsk bakgrund och otillräckli- ga kunskaper i engelska får kvalificerad och väl ge- nomtänkt hjälp. Jag kan tänka mig flera lösningar som utbildningsministern efterfrågade. För att kompensera invandrarelever med ett annat modersmål och annan kulturell bakgrund i bagaget har vi ämnet svenska som andra språk - svenska 2. Ämnet är i allt likvärdigt ämnet svenska, och det finns för både A-kurs och B-kurs i gymnasieskolan. Det är humant och vidsynt att den svenska utbild- ningspolitiken har en sådan kunskapssyn att vi inser vikten av de kunskaper och erfarenheter eleven bär med sig. I dag i Dagens Nyheter kan man läsa att Integra- tionsverket i Rapport Integration 2002 konstaterar att svenska borde behandlas som en resurs i undervis- ningen. Andreas Carlgren hävdar i samma artikel att invandrarungdomarnas svårigheter måste brytas. Det är en ond cirkel när framtidens arbetskraft har samma problem som sina föräldrar. Vi kanske skulle kunna införa någon form av eng- elska 2 i likhet med svenska 2, med särskild inrikt- ning och hänsyn tagen till de invandrade elevernas speciella kunskapsprofil. Ett annat förslag är att ge skola och kommun rät- tighet att låta de elever jag här talar om få möjlighet att studera engelska under en längre tidsrymd än sina svenska kamrater. Låt oss säga att A-kursen i engels- ka kunde inhämtas under dubbelt så lång tid som normalt men med samma poängvärde. En tredje lösning skulle kunna vara att återinföra allmän och särskild kurs i engelska, för att därigenom lättare kunna ordna undervisning som utgår från varje elevs behov och förutsättningar. Det här har Folkpar- tiet föreslagit för grundskolans vidkommande. Det kanske skulle kunna gälla också för gymnasieskolan. Herr talman! Jag förstår att utbildningsministern i sitt svar inte kan binda sig för någon enskild lösning. Jag är glad om jag kan framföra några förslag till lösningar. Svaret var rätt svävande, och det förstår jag att det måste vara, men jag är tacksam för den välvil- liga attityden som riktas mot mig och de välkomnan- de orden. Till sist skulle jag vilja erinra om ett uttalande i Dagens Nyheter den 18 februari, apropå satsningen på de så kallade eliteleverna. Det uttalandet kommer från utbildningsministern: "Alla ska ha rätt till fram- gång, det ser jag inte som något kontroversiellt." Det är min förhoppning att denna framgång också ska få gälla våra invandrade elever.

Herr talman! Allas rätt till framsteg måste vara en grundläggande utgångspunkt i all skolpolitik. Då handlar det inte minst om att se till att de elever som inte har de kunskaper med sig som de behöver i sitt framtida liv får de kunskaperna. För mig handlar det om att jobba ända från start i skolan med de små barnen. Förskolan kommer att spela en stor roll i den framtida utvecklingen. Många av de barn som växer upp i segregerade miljöer med dålig kontakt inte bara med det engelska språket men också framför allt med det svenska språket kommer i dag till skolan utan att kunna tala eller förstå svenska. De får naturligtvis en jättejobbig start på sin skolgång. Språkförskolor och allmän förskola fångar upp de barnen tidigt och ger möjlighet till språkstimulans tidigt i livet. Det är en viktig och grundläggande synpunkt. I dag kan vi i förberedelseklasser, klasser som tar emot nyanlända invandrarelever, träffa på elever som är födda i Sverige, men de har levt i så segregerade miljöer att de inte har fått svenska språket med sig och därför måste börja i en förberedelseklass. Det visar att vi har stora uppgifter framför oss. Det ska från start till grundskola vara en tydlig uppföljning av varje elev, tydliga mål för vad som ska uppnås i skolan, tydlig kommunikation med hemmet och rätt till hjälp och stöd tidigt i grundskolan. Dessutom ska vi ha ett tydligare kvalitetsarbete där det också finns en nyfikenhet utifrån med ett skolverk som regelbundet utvärderar och följer upp. Det gör att också kommuner och enskilda skolor hela tiden måste vara medvetna om frågeställningar kring hur man kan arbeta för att göra bättre insatser, föränd- ra sitt arbetssätt och fånga upp barnen tidigt. Naturligtvis behövs också mer resurser: fler lära- re, möjlighet att jobba i mindre grupper och att göra undervisningen mer individbaserad. Men man måste också vara öppen för att jobba flexibelt med de ung- domar som kommer sent till Sverige. Jag möter ele- ver som kommer kanske i 13-14-årsåldern till Sveri- ge som gör ett fantastiskt arbete i att lära sig svenska, som kanske är jätteduktiga i matematik och andra ämnen, men som just brottas med engelskan därför att kraften och tiden inte har räckt till för att på ett par år klara allt. De hamnar i dag i det individuella pro- grammet i gymnasieskolan, ibland utan den stimulans till vidareutbildning som de skulle behöva. De är teoretiskt väldigt begåvade och skulle kunna gå vida- re snabbt i matematiken, men de leds in till att bara arbeta med det de inte kan, och därmed förlorar de lusten till det de kan. Vi borde kunna vara mer flex- ibla mot de här ungdomarna och säga: Du får lite mer tid på dig med engelskan. Vi släpper dig inte - du ska lära dig engelskan - men vi öppnar för att du samti- digt går vidare i gymnasiet och lär dig matematiken eller naturvetenskapen för att du ska behålla din driv- kraft. Då tror jag att vi också fångar upp fler av de här eleverna som i dag känner att de stöter emot för mycket av fyrkantighet i skolväsendet. Det är mycket som måste göras. Jag är väldigt en- gagerad i att bidra till detta. Men till syvende och sist är det ju lärarna och eleverna som kommer att realise- ra de möjligheter som krävs för att alla ska få grund- läggande kunskaper.

Herr talman! Jag håller helt med: Det måste var en rättighet för varje elev att få lyckas i sina studier enligt sina speciella förutsättningar. I engelska kan det vara en omöjlighet, precis som utbildningsminis- tern säger, för vissa elever att få känna glädjen av att utvecklas. Delvis kan det ju också ha psykologiska orsaker. Om ett ämne känns oöverstigligt svårt så kan det få till följd att hela skolsituationen känns alltför betungande, vilket kan medföra depressioner och avhopp från skolan. Delvis är det faktiskt också be- tingat av faktiska kunskapsluckor. Jag ser det här hos eleverna i min vardag eftersom jag är gymnasielärare som jag sade tidigare. Flickor och pojkar med lust och fallenhet för studier tappar modet, och deras självförtroende får en svår knäck. De börjar miss- trösta om sin framtid och sin möjlighet att klara sig i det svenska samhället. Det är mycket bekymmersamt och i förlängningen en stor förlust för oss alla. Att överlåta detta till den enskilda skolan och kommunen är lätt att säga, men i verkligheten är det svårt att göra. Det är svårt att ordna den här undervis- ningen av olika skäl. Klara direktiv från statsmakter- na skulle tillförsäkra de här ungdomarna deras själv- klara rätt att få lära sig världsspråket engelska på ett fördjupat varierat sätt. Precis som med svenska 2 borde det kunna vara en rättighet och en möjlighet för invandrarelever att på egna villkor inte bara kunna tillägna sig det engelska språket. Man bör också stå sig väl i jämförelse med Sverigefödda kamrater vad gäller antagning till eftergymnasiala utbildningar, ha framgång i sådana studier och möjlighet att komma in och lyckas på arbetsmarknaden. Vi är alla lika mycket värda, men vi har olika för- utsättningar och behov. Det är förstås en truism. Ändå dröjer sig kvar den rädsla för nivågruppering som präglade 70- och 80-talens utbildningsideologi i den svenska skolpolitiken. En ökad individanpassning av undervisning, såsom utlovats i utbildningsministerns välvilliga svar, är en lovande utveckling av skolan. Förhoppningsvis kommer den att leda till en minsk- ning, herr talman, av den ökade etniska och sociala segregation av barn och ungdomar som vi lärare så ofta förfäras över i skolan i dag.