Ett förbud mot icke-medicinsk omskärelse

Herr talman! Pontus Andersson Garpvall har frågat mig om regeringen är beredd att förbjuda icke-medicinsk omskärelse av omyndiga pojkar.

Omskärelse av pojkar är en mångtusenårig tradition som förekommer över hela världen. I Sverige har omskärelse av pojkar förekommit länge och har aldrig varit uttryckligen förbjudet. För många judar och muslimer är det en viktig tradition utifrån såväl religiösa som kulturella aspekter.

Samtidigt är omskärelse av pojkar av icke-medicinska skäl en sed som väcker frågor om gränsdragningen mellan olika etiska principer och andra intressen, till exempel mellan den grundlagsskyddade religionsfriheten och barns rättigheter enligt barnkonventionen, som gäller som lag. Jag har full förståelse för att frågan kan väcka debatt och att sedvänjan ur olika perspektiv kan både kritiseras och försvaras.

I Sverige finns sedan 2001 en särskild lagstiftning kring icke-medicinsk omskärelse av pojkar, den så kallade omskärelselagen. Syftet med lagen är att sådana omskärelser ska genomföras på ett betryggande sätt och med hänsyn till barnets bästa. Efter en noggrann avvägning av fördelar och nackdelar med olika alternativ kom regeringen och riksdagen då fram till slutsatsen att det inte var aktuellt med ett förbud mot icke-medicinska omskärelser. I stället infördes en reglering med syfte att förebygga att ingreppen sker på ett sätt som inte är förenligt med pojkarnas bästa.

Bland annat får omskärelse bara utföras av legitimerade läkare eller av personer som beviljats särskilt tillstånd av Inspektionen för vård och omsorg. Om pojken är äldre än två månader får ingreppet utföras enbart av legitimerad läkare. Pojkens inställning ska så långt det är möjligt klarläggas, och ingreppet får inte utföras mot en pojkes vilja. Smärtlindring ska alltid ombesörjas av legitimerad läkare eller legitimerad sjuksköterska. Den som utför omskärelse utan att vara legitimerad läkare eller utan att ha särskilt tillstånd kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Omskärelse av pojkar omfattas också av bestämmelserna i patientsäkerhetslagen, och Inspektionen för vård och omsorg ansvarar för tillsyn av sådan verksamhet.

Avslutningsvis: Regeringen har ingen avsikt att införa ett förbud mot icke-medicinsk omskärelse av pojkar.

Herr talman! I Sverige är det tillåtet att operera bort förhuden på omyndiga pojkar utan medicinsk orsak. Enligt lagen om omskärelse får omskärelse utföras på begäran av eller efter medgivande av pojkens vårdnadshavare.

I mitt tycke är det märkligt hur religiösa eller kulturella seder kan anses vara viktigare än ett litet barns rättigheter. Manlig omskärelse är trots allt ett oåterkalleligt ingrepp som ett spädbarn omöjligen kan ge samtycke till. Trots detta genomförs varje år tusentals ingrepp av kulturella eller religiösa skäl på begäran av barnens vårdnadshavare.

Frågan är omdiskuterad, och många har uttryckt sig kritiskt till att företeelsen är tillåten. Vi kan titta på vad delar av professionen säger:

Sjuksköterskornas etiska råd anser att omskärelse av pojkar som inte är medicinskt motiverad är oförenlig med barnets rätt till integritet, självbestämmande och barnets bästa enligt FN:s konvention om barns rättigheter.

Vårdförbundet har i sin tur länge drivit frågan om ett förbud mot icke-medicinsk omskärelse och skriver på sin hemsida att "omskärelse strider mot barns mänskliga rättigheter".

Svenska Barnläkarföreningen har vänt sig till Socialstyrelsen med en skrivelse där man tar ställning mot icke-medicinsk omskärelse.

Min uppfattning är att religion och kulturella företeelser inte kan anses vara viktigare än barnets rätt till sin egen kropp. Jag tror inte att ministern, eller regeringen för den delen, inom någon annan fråga skulle acceptera att föräldrar påtvingar sitt barn ett icke-medicinskt kirurgiskt ingrepp, hur harmlöst det än må vara. Men när det kommer till att skära i ett spädbarns mest privata delar är det okej.

Och låt oss vara ärliga, herr talman: Anledningen till att det fortfarande finns lagstiftning som tillåter icke-medicinsk omskärelse av pojkar tror jag är att de politiker som styr, från höger till vänster, helst inte vill stöta sig med vissa religiösa grupper. För en icke-troende blir det därför märkligt att man visar hänsyn till en företeelse som i alla icke-medicinska avseenden är fel.

Att utan medicinska skäl skära i och göra ett oåterkalleligt ingrepp på ett barn som inte kan säga nej är fel. Svenska Barnläkarföreningen säger att det är fel. Vårdförbundet tycker att det är fel. Sjuksköterskornas etiska råd tycker att det är fel. De sistnämnda menar att ingreppet strider mot FN:s barnkonvention, en konvention som bland andra Kristdemokraterna var med och gjorde till svensk lag.

Håller sjukvårdsministern med bland andra Sjuksköterskornas etiska råd om att icke-medicinsk omskärelse strider mot FN:s barnkonvention?

Herr talman! Jag tackar ledamoten för inlägget och inte minst för frågan. Det är en viktig fråga att få diskutera, då det är svåra avvägningar mellan lagar. Det är ingen ovanlig situation att vi har lagar som till synes kan stå i strid med varandra och där politiken behöver göra en avvägning. Det är en fråga som ständigt stöts och blöts i denna kammare: Hur väger vi av? Inte minst en regering behöver också väga av den ena och den andra lagens konsekvenser. Det vi pratar om nu, icke-medicinsk omskärelse, är ett oåterkalleligt fysiskt ingrepp, och därför är det rimligt att frågan ställs och diskuteras då och då.

Nu var väl varken ledamoten eller jag med 2001 när man antog den här lagen, men min bedömning är att skälet var att man ville säkerställa att omskärelse sker på ett så säkert sätt som möjligt och ta bort riskerna för illegala och osäkra ingrepp. Detta är ändå en sedvänja som kräver att man respekterar både religiösa och kulturella aspekter. Vi måste se till att det sker på ett så säkert sätt som möjligt och inte i skymundan och med stora risker för barnet, vilket var en situation man kunde se tidigare.

Det vi har i dag, sedan lagen tillkommit, är att vi kan tillsyna. Vi har också straffbarhet i detta - om man inte följer lagen kan man till och med dömas till fängelse.

Det är alldeles riktigt att vi har kulturella och nationella minoriteter, och dem ska vi ha respekt för. Vi ska hitta en rimlig avvägning. Jag tycker att lagen ger en rimlig avvägning utifrån de här aspekterna, men frågan om just barnkonventionen är viktig att ställa. Barnkonventionen har väldigt många artiklar. Den handlar både om barns rätt till andlig utveckling, alltså barns rätt till religion, och om barns rätt till sin egen kropp. Allt det här måste vägas in när det gäller hur man gör detta.

Man kan även se i barnkonventionen att man inte ska utsätta barn för onödig smärta, men bland exemplen som finns i förarbetena är inte manlig omskärelse med. Man påstår inte att det är ett sådant. Det är klart att det kan vara en avvägningsfråga. Jag vet också att professionsförbund gör en annan avvägning. Men jag har tagit del av förarbetena till barnkonventionen, och där kan man inte rakt av dra den slutsatsen.

Som alla andra frågor är det viktigt att följa den här, men regeringen har inte för avsikt att ändra lagen eller riva upp den. Däremot vill vi på alla sätt säkerställa att man följer lagen och att Ivo använder sin tillsyn så att det säkerställs att det sker på ett tryggt och säkert sätt.

Herr talman! Tack till ministern för svaret!

Jag noterade att ministern i sitt inledningsanförande nämnde att omskärelse av pojkar är en mångtusenårig tradition. Det har ministern naturligtvis rätt i. Men att en tradition pågått länge menar jag inte är något argument för att den ska fortsätta i all evighet. Länge var ju djuroffer en tradition inom många kulturer och religioner, men det är inget som görs nu. Inte förrän år 2000 upphävde katolska kyrkan sin dom mot Galileo Galilei som på sin tid utmanade kyrkans traditionella tolkning om att jorden var universums mitt, och länge var det en tradition inom Svenska kyrkan att endast män kunde bli präster, men även det var en tradition som avskaffades.

Vad jag vill komma till är att det har funnits tider i Sverige och världen då vi haft sedvanor, regler och lagar som vi i dag anser vara fel. Många av dessa har vi ändrat på trots att religion ofta legat som en våt filt över upplysning och vetenskap. Vissa religioners och kulturers vilja att i detta fall få omskära barn utgör inget undantag. Religionen säger en sak och professionen och vetenskapen säger en annan sak. Man kan välja om man ska följa religionens ord eller professionens ord.

Som ministern påpekade är detta på många sätt en filosofisk diskussion om man anser att religionsfriheten eller barns rättigheter enligt barnkonventionen väger tyngst. För min del anser jag inte att religionsfriheten innebär att man kan göra vad som helst i religionens namn, utan där finns det också gränser.

Syftet med Sveriges omskärelselag var, som ministern nämnde, att förhindra att pojkar far illa vid omskärelsen eftersom den annars riskerar att ske utomlands eller illegalt i Sverige. Men så resonerar vi kanske inte vid annan typ av lagstiftning. Det finns ju mängder av företeelser som vi anser vara förkastliga och som vi har förbjudit i Sverige, men som ändå sker illegalt i Sverige eller utomlands med svenska medborgare. En del av lagstiftningens syfte måste ju vara att vi från politiskt håll markerar mot en viss företeelse som vi inte anser vara okej och därefter också förväntar oss att lagen följs.

Omskärelselagen säger att pojkens inställning så långt som möjligt ska klarläggas och att ingreppet inte får utföras mot pojkens vilja. Men den är, menar jag, helt omöjlig att klarlägga vad gäller både spädbarn och små barn. Det gör alltså den skrivningen ganska menlös såvida inte pojken nått en så pass hög ålder att pojken själv kan avgöra om han vill genomgå operationen eller inte.

Med anledning av det vill jag ställa två frågor till ministern, med respekt för att man inte har fakta kring den första. Min första fråga är om det över huvud taget sker någon gång att ingreppet avbryts på grund av att läkare gjort bedömningen att det sker mot pojkens vilja. Min andra fråga gäller att regeringen som sagt inte har någon avsikt att införa ett förbud mot icke-medicinsk omskärelse av pojkar. Ser regeringen möjligheten att förändra lagstiftningen så att de berörda pojkarna ska ha uppnått en så pass hög ålder att de själva kan avgöra om de vill genomföra operationen eller inte?

Herr talman! Vad gäller första frågan har jag ingen information om det och kan inte ge något svar. Det är ganska mycket saker som händer i sjukvården där vi inte har full information om alla delar, och detta är en av dem. Vi vet ju inte ens vilka kompetenser och vilka anställda som finns i sjukvården i dag. Den här regeringen har alltså ganska mycket att göra för att kunna få veta hur det ser ut och för att också kunna fatta kloka beslut framåt.

Nej, regeringen kommer inte att ändra på lagen i de delar som ledamoten lyfter fram i sin andra fråga.

Jag reagerade mot något ledamoten sa. Det är ju självklart med religionsfrihet. Den handlar förstås om både frihet till religion och frihet från religion. Men jag tyckte mig höra att ledamoten sa att religion lägger sig som en våt filt över utvecklingen. Det är inte min uppfattning. Religion kan ibland leda till saker som är icke önskvärda, men att påstå att religion i allmänhet skulle ha stoppat en god utveckling, upplysning och goda bildningsideal är ju helt felaktigt. Tvärtom kan vi se hur den har bidragit på många olika sätt till upplysning, utveckling och bildning.

Jag tror att man behöver se religion precis som andra saker. Den kan ha både goda och negativa saker med sig. Min uppfattning är inte att religion är en våt filt över utvecklingen. Det är inte min syn på det hela, men jag kan ha hört fel eller betonat det fel på något vis.

Det är klart att den här frågan rör religion. Så är det ju, eftersom det i grunden finns både kulturella och religiösa sedvänjor kring detta. Jag tror dock att det är nödvändigt att behålla lagen, säkerställa att det finns en tillsyn som fungerar, följa utvecklingen utifrån vad vi vet om ingreppen och säkerställa att de sker på ett säkert sätt.

Vi har inte för avsikt att förändra åldersregler på det sätt som ledamoten föreslår.

Herr talman! Tack igen till ministern för svaret!

När det gäller min första fråga menade jag inte att det sker på ett generellt plan utan att det i vissa fall kan vara så att i en fråga som till exempel handlar om omskärelse säger religionen en sak och professionen en annan. Jag menar på att politiker i Sverige väljer sida och lyssnar på religionen före professionen, av vissa anledningar, trots att man vet att det inte finns något som helst medicinskt syfte och att det bara sker av traditionella eller religiösa skäl. Men ministern och jag får väl helt enkelt vara överens om att vi inte är överens.

Min uppfattning i den här frågan är glasklar. Omskärelse av fullt friska, omyndiga pojkar som inte kan säga nej borde inte få genomföras i Sverige. Religionsfrihet är inte samma sak som att man får göra vad man vill i religionens namn. Det finns gränser, och det här är en sådan fråga där gränsen går för mig.

I världen och Sverige har man haft traditioner och sedvänjor som sedan länge är passé. Ett litet barn kan omöjligt ge sitt samtycke till den här typen av operationer, och ingreppet är oåterkalleligt. Professionen är emot, men politiker från höger till vänster väljer som sagt hellre att följa religionen än professionens ord.

Jag förstår och respekterar att ministern och regeringen har en svår avvägning att göra i de här frågorna. Det finns starka krafter för att ha kvar lagstiftningen som den är, men ibland handlar politik också om att vilja och att då fatta beslut som kan vara obekväma just för att de är rätt.

Herr talman! Jag får tacka för den här debatten. Tack även till sjukvårdsministern för en intressant diskussion!

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan! Det är ju, som jag nämnde innan, nödvändigt att man lyfter fram de här frågorna även om regeringen inte har för avsikt att ändra lagen. Det är nödvändigt att ha lagen som reglerar hur det sker så att det inte sker på annat sätt till skada för barn, men det är viktigt att man vågar ta upp dessa frågor.

Min uppfattning är att man inte kan ha sin religiösa uppfattning som skäl till att inte leva under svensk lag. Att svensk lag och de grundläggande värderingar som finns i regeringsformen gäller är en självklarhet. Det är också därför vi har omskärelselagen, som talar om hur man ska göra om man vill göra den här saken. Att verka under lagen är en självklarhet. Den måste man även som troende rätta sig efter. Kommer man till Sverige är det Sveriges lagar som gäller. Samtidigt har vi religionsfrihet, så vi måste möjliggöra detta. Jag tror att den kombinationen är möjlig. Min uppfattning är att omskärelselagen är ett exempel där vi hittar en rimlig avvägning i en väldigt svår fråga.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.