Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Ett förstärkt svenskt arbete med FN-resolution 1325

Interpellationsdebatt 9 december 2013
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 9

Carl Bildt (M)

Anf. 1 Utrikesminister Carl Bildt (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Hahns Linde har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att de nuvarande och tidigare handlingsplanerna för FN-resolution 1325 utvärderas tillsammans med det civila samhället samt hur en ny handlingsplan för 1325, i dialog med det civila samhället, ska tas fram. Hans Linde undrar även om jag avser att verka för att en särskild svensk ambassadör för FN-resolution 1325 tillsätts. Jämställdhet är en grundläggande målsättning i svensk utrikespolitik vilket bland annat visar sig genom Sveriges starka engagemang för säkerhetsrådsresolution 1325. Sverige antog som ett av de första länderna i världen en nationell handlingsplan och fortsätter att internationellt vara en av de starkaste rösterna för 1325 och dess efterföljande resolutioner om kvinnor, fred och säkerhet. Det gläder mig att Hans Linde tar upp EU:s handlingsplan för 1325 för vilkens antagande Sverige varit pådrivande. Sverige arbetar kontinuerligt inom olika institutioner, kommittéer och arbetsgrupper för att göra 1325 till en naturlig del i planering, utformning, genomförande och utvärdering av GSFP-insatser. Bland annat har Folke Bernadotteakademin ett EU-uppdrag att utarbeta en träningsmodul för 1325 i GSFP-insatser som ska göras tillgänglig för alla medlemsstater. Det finns för närvarande inga planer på att tillsätta en svensk ambassadör för 1325. Arbetet för jämställdhet genomsyrar all svensk utrikespolitik, och en viktig uppgift för svenska ambassadörer i framför allt konflikt- och postkonfliktländer är att främja implementeringen av 1325. Sverige tillsätter strategiskt viktiga poster för 1325 både i Sverige och internationellt. Exempelvis bemannar Sverige sedan 2012 en befattning som Gender Advisor vid Natos högkvarter och sekonderar genderrådgivare till internationella insatser i bland annat Afghanistan och Demokratiska republiken Kongo. Tillsammans med de nordiska länderna har ett Nordic Centre for Gender in Military Operations etablerats vid Försvarsmaktens utbildningscentrum Swedint. Centret utgör ett kunskapscentrum för genderrelaterade frågor kopplade till militär verksamhet. Regeringen välkomnar det mycket värdefulla arbete inom konfliktförebyggande och fredsfrämjande som många organisationer från det civila samhället genomför, inte minst på marken i konflikt- och postkonfliktländer. Dessa organisationer besitter viktiga kunskaper och erfarenheter. Regeringen stöttar, framför allt genom Sida och FBA, flera av dessa organisationer med betydande bidrag, bland annat till Kvinna till kvinna, Operation 1325 och IKFF. Under slutet av 2013 inleds en översyn och utvärdering av den svenska nationella handlingsplanen och de tillhörande indikatorerna. Målet är att en ny reviderad handlingsplan ska träda i kraft senast i januari 2016. En viktig del av översynen blir att i regelbunden dialog med det civila samhället och relevanta myndigheter dra nytta av den expertis som dessa aktörer förfogar över, framför allt kring vilka erfarenheter som har gjorts sedan handlingsplanen implementerades och vilka insatser som ger hållbara resultat. Deras kunskap ger en viktig förankring och koppling till de kvinnor och flickor som dagligen drabbas av effekterna av krig och konflikt och vars engagemang och inkluderande i fredsprocesser och fredsförhandlingar världen över vi självklart eftersträvar.
Hans Linde (V)

Anf. 2 Hans Linde (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret. Bakgrunden till interpellationen är att det nu gått 13 år sedan FN:s säkerhetsråd beslutade att anta resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Det var ett avgörande steg i världssamfundets arbete med frågor som rör fred och säkerhet för att utveckla en säkerhetspolitik som inkluderar hela jordens befolkning. Om det är något vi har lärt oss av arbete med freds- och konfliktfrågor är det att om vi inte synliggör hur väpnade konflikter och bristande säkerhet tar sig olika uttryck för män och kvinnor och om vi inte ser att konflikter drabbar män och kvinnor på olika sätt och i olika utsträckning är risken överhängande att vi utgår från mäns erfarenheter och bild av verkligheten och osynliggör kvinnors erfarenheter och bilder. Risken är då stor att vi inte kommer att se att de stridande parterna i Demokratiska republiken Kongo använder sig av sexualiserat våld som ett massförstörelsevapen i sin krigföring, och vi kommer inte att kunna se den tydliga kopplingen mellan den väpnade konflikten och de alarmerande mödradödlighetsnivåerna i Afghanistan. Vi kommer heller inte att kunna se hur inbördeskriget i Syrien har bidragit till en dramatisk ökning av handeln med kvinnors och flickors kroppar. Om vi inte tydligt har med oss genusperspektivet i dessa frågor kommer vi heller inte att se att flickor och kvinnor värden över är aktörer, både i det förebyggande arbetet och i arbetet med att lösa konflikter. För mig är det därför viktigt att understryka att säkerhetspolitik, om den ska vara långsiktig och framgångsrik, måste inkludera ett tydligt genusperspektiv. Resolution 1325 har spelat en viktig roll i arbetet, inte minst genom den plattform och den debatt den har skapat runt om på jordklotet. Samtidigt får vi konstatera att det finns en hel del konkret kvar att göra. Vi kan nu i de pågående fredssamtalen i Colombia se att kvinnorna lyser med sin frånvaro vid förhandlingsbordet. Inför fredskonferensen om Syrien i Genève har vi haft mycket diskussioner om vem som ska få sitta vid förhandlingsbordet, men jag har ännu inte hört någon aktör tydligt stå upp för de syriska kvinnornas rätt att bli representerade i fredssamtalen. Och vi kan konstatera att det fortfarande finns mycket att göra i en hel del av de fredsfrämjande insatser som FN, Nato och EU genomför och leder. Sverige har spelat en viktig roll i arbetet. Vi spelade en viktig roll i FN-systemet när 1325 antogs. Vi var ett föregångsland på många sätt när Sverige antog sin handlingsplan 2006. Utrikesministern har tydliggjort många av de bra initiativ som Sverige har tagit under de gångna åren. Samtidigt går det inte att frigöra sig från känslan och bilden av att Sverige har tappat sin roll som föregångsland när det gäller dessa frågor. I dag ser vi att ett fyrtiotal länder har antagit handlingsplaner för 1325. I flera fall får vi konstatera att det finns andra länder som har kommit längre i arbetet än Sverige, och där finns goda exempel att lära av. Vi ser också hur FN har fortsatt sitt arbete. I oktober antog FN:s säkerhetsråd en ny resolution, kallad 2122, som förstärker arbetet med 1325 men också ökar de krav som ställs på oss som medlemsstater i vårt arbete med resolution 1325. Jag välkomnar - det måste jag säga - att regeringen nu inleder en översyn och utvärdering av Sveriges handlingsplan. Jag välkomnar särskilt att detta ska ske i dialog med det svenska civilsamhället. När man går in i den processen är det viktigt att man är tydlig med att det, om vi ska få en tydligare och skarpare handlingsplan, krävs tydliga mätbara mål, en tydlig tidtabell, ett effektivt kontrollsystem och öronmärkta resurser. Jag vill fråga utrikesminister Carl Bildt: Är du beredd att arbeta för det?
Carl Bildt (M)

Anf. 3 Utrikesminister Carl Bildt (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag tror att Hans Linde och jag är överens om att detta är oerhört viktiga frågor. Samtidigt är de svåra att för alltid få fullt genomslag för. Hans Linde erinrade om att det var 1999 som den första resolutionen antogs. Jag kommer ihåg det. Jag var själv FN-sändebud på den tiden. Jag stod på en lerig åker mitt i ett brinnande Kosovo, och vi diskuterade vad vi skulle göra för kvinnans ställning. Men gårdarna brann, människorna flydde, och våldet var överallt omkring oss. Det är inte alltid så lätt att hitta vägarna framåt. Men det gör det desto viktigare. Jag kommer just från ett möte med Denis Mukwege, som är här för att ta emot Right Livelihood Award för sina insatser. Vi diskuterade den akuta situationen inte minst för de här frågorna nere i östra Kongo. Den roll som FN har är väldigt viktig. Vi ska vara pådrivande där, och det försöker vi vara. Om andra länder nu har kommit i kapp oss eller till och med har kommit om oss är väl bra, och då ska vi visa att vi kan gå om dem i nästa omgång, med vår nationella handlingsplan. Vi har drivit på - vilket jag speciellt vill uppmärksamma att Hans Linde berömmer - att Europeiska unionen spelar roll. Vi har gjort betydelsefulla insatser också inom organisationen Nato, som vi som bekant inte är medlemmar i men där vi deltar i rätt stora fredsoperationer och där detta perspektiv är viktigt. Det handlar om att på område efter område i konkreta konfliktsituationer göra vad vi kan. Det handlar om att driva på internationellt. Sedan skulle man önska att vi till exempel skulle kunna diktera vilka som sitter vid förhandlingsbordet i Genève, när vi nu försöker åstadkomma fred vad gäller Syrien. Vi kan uttala önskemålet att kvinnor ska finnas med i förhandlingsdelegationerna på ömse sidor, och det ska vi göra. Men våra möjligheter att diktera sammansättningar av delegationer lämnar ibland en del övrigt att önska. Om detta är bra eller dåligt kan man diskutera. Det handlar om ett arbete på många plan, det övergripande planet vad gäller resolutionerna, det konkreta arbetet i fredsoperationer av olika slag och postkonfliktoperationer, som situationerna är i olika delar av världen, och det handlar också om att försöka förbereda detta på det sätt som vi försöker göra genom utbildning, som Folke Bernadotteakademin och det vi gör inom Nato, EU och FN. Alla de perspektiven måste finnas med. Jag kommenterade inte närmare en särskild ambassadör. Anledningen till att jag är skeptisk mot detta har egentligen inte att göra med denna sakfråga, utan det har att göra med att jag har en viss skepsis mot särskilda ambassadörer. Det finns krav på särskilda ambassadörer för praktiskt taget allting. Jag vill inte lyfta ut frågorna ur UD:s övriga arbete, utan jag vill lyfta in alla dessa frågor i UD:s ordinarie arbete. Detta ska inte vara ett särskilt hörn utan en integrerad del av det arbete som utrikesförvaltningen genomför. Det gäller både denna fråga och en del andra frågor där det ibland - av skäl som är mycket hedervärda - finns synpunkter på att man kanske skulle ha en särskild ambassadör.
Hans Linde (V)

Anf. 4 Hans Linde (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Tack för det! Detta är självklart svåra frågor. Tyvärr får vi konstatera det varje gång vi står och pratar om kvinnors rättigheter och utrikespolitik. Då konstaterar vi att det är svåra frågor att arbeta med. Det är något mystiskt med att stå upp för majoriteten av jordens befolkning och deras rättigheter på de här områdena. Men det gör det än viktigare att jobba på och lyfta upp de här frågorna. Ska det någon gång blir en förändring krävs det ju att någon bryter tystnaden, att någon börjar ifrågasätta. Om regeringen inför till exempel fredskonferensen i Genève avser att påtala att det blir problematiskt om det sitter bara män runt förhandlingsbordet är det välkommet. Jag förstår att inte Sverige eller någon annan kan diktera det. Men det krävs och förutsätts att det i alla fall är någon som påtalar att det blir problem och att man får stora svårigheter att nå långsiktiga framgångar i ett freds- och försoningsarbete om det bara är män som sätter dagordningen för det arbetet. Det Sverige däremot kan göra är att föregå med gott exempel, att se till att vi, när vi reser i världen från svensk sida, vare sig det är för riksdagen eller för regeringen, har bra könssammansatta delegationer, att se till att det inte blir delegationer för Sverige med idel män utan att vi föregår med gott exempel på detta område. Låt mig så ta upp handlingsplanen. Jag tycker att det är bra att det blir en översyn och att den nuvarande utvärderas. Det finns ofta ett problem med handlingsplaner. Vi kan producera ganska fint skrivna och väl genomarbetade handlingsplaner här i Sverige. Problemet är att omsätta handlingsplanerna i konkret handling runt om på våra utlandsmyndigheter och konkret i vårt arbete i internationella insatser där Sverige deltar. Det är inte längre så många, men de finns ändock. Ska man få en handlingsplan med skarpare tänder än den handlingsplan som vi har i dag krävs det nog mätbara mål som man tydligt kan utvärdera i efterhand, det krävs tydligare tidtabeller, och det krävs nog också att resurser kopplas till arbetet med 1325. Annars är risken att den här handlingsplanen, precis som en del andra handlingsplaner, om vi ska vara ärliga, blir pappersprodukter som ibland ser fina ut på hemsidor i Sverige och på olika möten men som inte får så stort genomslag i verkligheten. Låt mig också ta upp frågan om en särskild ambassadör för 1325. En diskussion som vi ofta har när det gäller jämställdhetsfrågor i stort är: Ska vi jobba genom att få jämställdhetsfrågorna att genomsyra alla områden, eller ska vi jobba med mer riktade insatser? Min erfarenhet som feminist är att vi behöver göra både och. Risken är att vi bara fokuserar på att jämställdhetsfrågorna ska genomsyra alla områden. Då blir det lätt så att det som ska vara allas ansvar blir ingens ansvar och att frågorna faller mellan stolarna. Därför tror jag att det är viktigt att både ha ett arbete som handlar om att få de här frågorna att genomsyra utrikesförvaltningens alla områden men också ha någon som har ett särskilt ansvar. Jag hör vad utrikesministern säger om att tillsätta ambassadörsposter för den här typen av frågor. Jag kan dock konstatera att den här regeringen i dag har ambassadörer för klimat, miljö, havsmiljö och hälsa. Man har tidigare haft det för hiv/aids. Jag förstår att regeringen avser att tämligen snart tillsätta ett särskilt sändebud när det gäller människorättsfrågor. Det visar att regeringen på de här områdena, som är centrala för svensk utrikespolitik, i alla fall har försökt att jobba med någon med ett särskilt ansvar och samtidigt se till att frågan genomsyrar allt arbete. Frågor som rör mänskliga rättigheter och klimat borde ju vara hörnstenar även i en borgerlig utrikespolitik. Därför blir jag lite förvånad. Varför kan vi ha en särskild ambassadör för havsmiljö men inte för kvinnors rättigheter och 1325-arbetet?
Kerstin Lundgren (C)

Anf. 5 Kerstin Lundgren (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag tyckte att det blev en lite för enkönad debatt kring 1325, så därför kände jag att det fanns skäl att blanda sig i, om herrarna förlåter. Jag tycker att det är viktigt att betona det som utrikesministern har sagt: vikten av att vi får en översyn av handlingsplanen och att det blir en inkluderande översyn av handlingsplanen där också riksdagen har möjlighet att finnas med i arbetet, precis som det civila samhället, som har väldigt mycket att säga. Det är intressant att höra vad Hans Linde säger. Jag har egentligen inte rätt att replikera på honom, men jag måste ändå, herr talman, få konstatera att en handlingsplan inte förändrar världen i sig men kan göra vårt arbete mer systematiskt, och det är viktigt att vi tar vara på det. Jag tror, herr talman, att vi har en del att göra när det gäller att synliggöra allt som vi faktiskt har gjort. Sverige har ju gjort oerhört mycket för att förändra genom våra insatser och vårt arbete att föra in genderperspektivet, att lyfta upp det fasansfulla våldet mot kvinnor i konflikter, till exempel i östra Kongo, genom insatser i FN och så vidare. Här har vi skäl att vara självkritiska för att vi inte har redovisat systematiskt och samlat. Jag tror att vi på det sättet skulle kunna visa att vi från svensk sida har satsat både personellt och ekonomiskt och faktiskt också gjort mycket skillnad på fältet. Vi har initierat detta från det civila samhället från början, måste jag erkänna. Där tycker jag att det finns skäl att lyfta fram Kvinna till Kvinna som har varit oerhört duktiga och jobbat tillsammans med svenska myndigheter för att åstadkomma förändringar. Jag tycker att det finns skäl att i detta sammanhang lyfta fram även dem. Herr talman! Jag ville bara understryka vikten av att man ska jobba systematiskt och synliggöra. På det sättet, innan vi drar slutsatser som man gärna vill göra, lär vi faktiskt av vad vi har gjort som har fungerat och som har varit bra. Den utvärdering som nu sker ger en bra grund för att gå vidare, och det är först när utvärderingen finns som jag tycker att det finns skäl att dra slutsatser om hur vi går vidare i nästa skede med nästa handlingsplan.
Carl Bildt (M)

Anf. 6 Utrikesminister Carl Bildt (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag får medge att Hans Linde säger åtskilligt i denna debatt som är klokt och bra. Inte minst säger han det som jag tror att även Kerstin Lundgren var inne på, nämligen att det finns en risk att vi antar handlingsplaner - vackra ord som vi publicerar på våra hemsidor - och känner oss mycket tillfredsställda med detta. Sedan händer alldeles för lite ute i verkligheten. Det är lätt att anta handlingsplaner i Sverige, men det är svårt att förändra världen såväl på detta område som på andra områden. Skälet till att vi står och har denna debatt är att tillräckligt inte har åstadkommits. Jag tror att vi kan säga att vi har gjort mycket. Men det återstår samtidigt mycket att göra. Man kan bara titta på situationen i östra Kongo, som jag just kommer från. Man kan också titta på situationen i Syrien som jag också sysslar mycket med. Vi vill förvisso att den förhandlingsdelegation som ska finnas i Genève representerar Syrien i dess helhet. Det inkluderar kvinnor, kristna och olika nationella grupperingar. Men det inkluderar också någonting som faktiskt kan åstadkomma resultat när det gäller fred. Detta är inte alldeles enkla avvägningar. Men det är viktigt att vi också har detta perspektiv ständigt levande för oss. Jag ska kortfattat säga något om den eviga frågan om särskilda ambassadörer. Nej, jag avser inte att tillsätta någon särskild ambassadör för mänskliga rättigheter av exakt det skäl som jag redovisade, det vill säga att jag vill ha detta integrerat. Sedan påpekar Hans Linde, inte utan poäng, att det finns ambassadörer för havsmiljö, och han hade något annat exempel också. Det är i allmänhet så - allt detta ligger på Miljödepartementet - att när de vill ha internationella förhandlare i de frågor som ligger under Miljödepartementet vill de ofta att det ska vara ambassadörer. På UD har vi massvis med ambassadörer och massvis med bra ambassadörer. Numera har vi fler kvinnliga ambassadörer än vi hade tidigare. Men alla ska syssla med mänskliga rättigheter, och alla ska syssla med resolution 1325 och därmed vilja integrera mycket. Sedan kan det finnas speciella skäl. Under en period när vi hade ordförandeskapet i Arktiska rådet hade vi en speciell ambassadör för att sköta detta ordförandeskap. Under en period hade vi det även för det östliga partnerskapet. Men det ska inte vara permanenta inslag i UD:s organisation. Det är lite grann en filosofifråga. I detta ryms ingen meningsmotsättning i den sak som vi arbetar för. I just detta fall är det resolution 1325, i en debatt i morgon är det kanske mänskliga rättigheter.
Hans Linde (V)

Anf. 7 Hans Linde (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag uppskattar att även Kerstin Lundgren deltar i debatten och har gett sitt bidrag i denna diskussion. Självklart är verkligheten svår att förändra. Men vi i Sverige har gång på gång genom vår historia visat att vi, trots att Sverige är ett litet land i norra Europa, kan förändra. Ofta spelar vi just i jämställdhetsfrågor rollen som landet som kan agera som förebild men också som ett land som bryter tystnaden. Vi ser tyvärr vad som händer när Sverige inte agerar som förebild och när Sverige inte väljer att bryta tystnaden. Då blir konsekvensen ofta att det blir mycket tyst. När vi inte väljer att gå före och vågar lyfta de kontroversiella frågorna är det ingen annan heller som gör det. Jag vill att Sverige ska fortsätta att ha den rollen när det gäller frågor om resolution 1325 och om kvinnor, fred och säkerhet. Därför vill jag bara skicka med utrikesministern att jag verkligen önskar att man ska se över den handlingsplan som finns i dag och som löper ut 2015. I en ny handlingsplan vill jag ha mätbara mål. Jag vill ha en tydlig tidtabell, och jag vill se till att det finns ett effektivt kontrollsystem och inte minst öronmärkta resurser. Det som ofta gör skillnad när det gäller handlingsplaner och om de verkligen omsätts i handling eller om de samlar damm är om man knyter resurser, alltså pengar, till dem. Jag vill skicka med ytterligare en fråga till utrikesministern. När vi går in i länder där vi ska bedriva ett långsiktigt fredsarbete är det också viktigt att se till hur vi kan jobba specifikt i just denna konflikt med resolution 1325. Vi ser nämligen att män och kvinnor påverkas på olika sätt i konfliktområden. Men hur kvinnor påverkas skiljer sig också åt mellan olika konflikter. Situationen för kvinnor i Afghanistan ser radikalt annorlunda ut än situationen för kvinnor i Kongo därför att kriget tar sig olika uttryck i de olika länderna. Här har man från bland andra Svenska Afghanistankommittén, Kvinna till Kvinna och Operation 1325 tydligt efterlyst att det ska tas fram en svensk handlingsplan specifikt för arbetet i Afghanistan just därför att vi har gjort ett så långsiktigt åtagande. Jag skulle vilja vet hur utrikesministern förhåller sig till det.
Kerstin Lundgren (C)

Anf. 8 Kerstin Lundgren (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Det är helt rätt att vi har ambassadörer - som verkar vara en av de stora frågorna när det gäller resolution 1325 - på olika områden. Jag vill inte utesluta att vi går in med särskilda resurser vid någon tidpunkt för att stärka resolution 1325, på samma sätt som vi sekonderar, och på samma sätt som vi gick in i FN-systemet när Margot Wallström en gång fick uppdraget att jobba specifikt med Kongo. Det skedde utifrån att vi hade identifierat att straffrihet för övergrepp på kvinnor i konflikter var en oerhört central fråga och också en konfliktdrivande fråga. Mot denna bakgrund var det en insats där vi kunde göra skillnad och gjorde skillnad. På detta sätt kan man också jobba i andra sammanhang. Jag tycker ändå att det är viktigt att vi väntar tills vi har fått den utvärdering som nu ska ske och att vi för diskussioner och lär av dessa diskussioner och ställer frågan: Vad är det som faktiskt har gjort skillnad, och vad kan behöva utvecklas mer innan vi låser fast oss i fråga om hur vi ska gå vidare i nästa handlingsplan för att åstadkomma förändring för kvinnor i världen. Jag håller med om att Sverige ska bryta tystnad och att Sveriges röst är viktig för att bryta tystnad. Detta kommer vi att diskutera nästa måndag när vi ska debattera om Afghanistan. I Afghanistaninsatsen har vi faktiskt gjort skillnad också när det gäller genderfrågor och haft särskilda resurser och lyft fram dessa frågor på ett sätt som utan vår roll inte skulle ha kommit fram. Det är viktigt att vi lär av detta för en kommande insats och gör, som Hans Linde är inne på, en särskild plan för kvinnor.
Carl Bildt (M)

Anf. 9 Utrikesminister Carl Bildt (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Även om vi inte har en ambassadör ska jag säga det självklara, nämligen att vi har många som arbetar helt och hållet med denna fråga inom utrikesförvaltningen, inom Sida och inom Folke Bernadotteakademin. Det är en självklarhet att så är fallet. Sedan fortsätter vi att arbeta inom FN och inom Europeiska unionen med de handlingsplaner som till och med Hans Linde berömmer, vilket finns anledning att speciellt föra till protokollet, och inom samarbetet med Nato som är viktigt när det gäller en del av dessa operationer. Sedan ska vi utvärdera, konsultera och fatta beslut om en ny handlingsplan. Jag ska inte binda mig i något avseende i detta sammanhang. Det beslutet ska komma när det beslutet kommer. Vi ska konstatera att vi har gjort skillnad, ibland Sverige ensamt men också i gemensamma operationer. Jag kan ta Afghanistan som ett konkret exempel för att visa hur en operation som kanske tillkom av andra skäl faktiskt har detta perspektiv. För tio år sedan var det ca 600 000 afghanska barn som hade möjlighet att gå i skolan. Det var så gott som uteslutande unga pojkar. I dag är det sju-åtta miljoner afghanska barn som har möjlighet att gå i skolan. 40 procent av dem är unga flickor. Det hade inte kunnat ske utan de internationella operationer och en massiv militär närvaro som vi har varit en liten men viktig del av. Hade talibanerna fått fortsätta att härska hade Afghanistans unga flickor fortfarande varit förvägrade utbildning. Det är ett exempel på en fredsoperation som gör samhällsförändringar som med stöd, kanske delvis också av resolution 1325, innebär avgörande förändringar till det bättre i detta land.

Dokument

den 25 oktober

Interpellation

2013/14:73 Ett förstärkt svenskt arbete med FN-resolution 1325

av Hans Linde (V)

till utrikesminister Carl Bildt (M)

Säkerhetspolitik är inte könsneutralt. Hoten mot mäns och kvinnors säkerhet kan se olika ut. Krig och väpnande konflikter påverkar män och kvinnor på olika sätt och i olika utsträckning. En fredsprocess som leder till att våldet mot män upphör innebär inte per automatik att våldet mot kvinnor upphör.

I den värld vi lever i är män norm och kvinnor undantag. Utan ett genusperspektiv är risken därför överhängande att man kommer att utgå från mäns erfarenheter och upplevelser i säkerhetspolitiken.

Säkerhetspolitik måste därför inkludera ett tydligt genusperspektiv om den ska omfatta hela befolkningen och vara långsiktig och framgångsrik. Ska det konfliktförebyggande arbetet ge resultat måste man se och möta de olika säkerhetsutmaningar som män och kvinnor upplever. Ska internationella insatser vara framgångsrika måste både män och kvinnor delta i insatserna och de måste ha kompetens att kunna förstå och bemöta väpnade konflikters olika konsekvenser för män och kvinnor. Ska freds- och försoningsprocesser nå framgång måste kvinnor finnas med vid förhandlingsbordet. Det är inte minst viktigt att påminna om när världssamfundet nu försöker få till stånd fredsprocesser i länder som Afghanistan, Mali och Syrien.

Det har nu gått 13 år sedan FN:s säkerhetsråd antog resolution 1325. Resolutionen synliggör kvinnors mänskliga rättigheter och rätt till skydd i väpnade konflikter mot våld och våldtäkter. Resolutionen understryker att kvinnors rätt till säkerhet och rätt att delta i beslutsfattande i frågor om fred och säkerhet inte först och främst är jämställdhetsfrågor – utan säkerhetspolitiska frågor.

Sverige antog 2006 den första handlingsplanen för resolution 1325 och handlingsplanen har därefter förlängts. Men med tiden har bristerna i den svenska handlingsplanen blivit allt tydligare. Det saknas tydliga mätbara mål, en tydlig tidtabell, ett effektivt kontrollsystem och öronmärkta resurser för att genomföra handlingsplanen. Sammanlagt har 43 länder antagit egna handlingsplaner för 1325. Även EU har en handlingsplan, Comprehensive Approach to 1325 and 1820. Just nu håller unionen på att färdigställa sin andra tvåårsrapport baserad på handlingsplanens indikatorer. Här finns många goda exempel att lära av.

Ett sätt att stärka det svenska arbetet med att implementera resolution 1325 skulle kunna vara att tillsätta en särskild svensk ambassadör för frågan, på samma sätt som regeringen gjort inom flera andra områden.

När FN-resolution 1325 antogs var det ett resultat av ett starkt opinionsarbete av det civila samhället. Även i Sverige spelade det civila samhället en viktig roll när den första handlingsplanen antogs. I det svenska civila samhället finns lång och gedigen erfarenhet av att arbeta med frågor som rör kvinnor och säkerhet. Inom det civila samhället finns också en direktkontakt med de kvinnor i konfliktområden som resolutionen handlar om. Det är erfarenheter som det är viktigt att man tar till vara.

Den nuvarande handlingsplanen löper ut 2015. Det är nu avgörande att en grundlig utvärdering av Sveriges nuvarande och tidigare handlingsplaner genomförs tillsammans med det civila samhället. Målet bör vara att i en öppen process ta fram en ny handlingsplan som är skarpare och mer långtgående än de tidigare.

Den 18 oktober 2013 antog FN:s säkerhetsråd en ny resolution, kallad 2122, som förstärker de delar av resolution 1325 som handlar om vikten av att kvinnor i konfliktområden deltar i fredsprocesser och beslutsfattande. Man konstaterar i resolutionen att implementeringen av 1325 går för långsamt och att utvärdering samt uppföljning är för svag. Man menar att utan en påtaglig förändring i hur resolution 1325 efterlevs så kommer kvinnor och kvinnors perspektiv att fortsätta vara underrepresenterade i konfliktlösning och fredsbyggande även i framtiden. Säkerhetsrådet uppmanar medlemsländerna att börja revidera handlingsplaner och mål, att öka implementeringstakten och ta fram nya mål.

Jag vill därför fråga utrikesminister Carl Bildt:

Vilka initiativ avser utrikesministern att ta för att de nuvarande och tidigare handlingsplanerna för FN-resolution 1325 grundligt utvärderas tillsammans med det civila samhället?

Vilka initiativ avser utrikesministern att ta för att regeringen i dialog med det civila samhället ska ta fram en ny svensk handlingsplan för FN-resolution 1325 med tydliga mätbara mål, en tydlig tidtabell, ett effektivt kontrollsystem och öronmärkta resurser för att genomföra handlingsplanen – i enlighet med innehållet i resolution 2122?

Avser utrikesministern att verka för att en särskild svensk ambassadör för FN-resolution 1325 tillsätts?