den 28
april
Interpellation 2005/06:374 av Jan Lindholm (mp) till utrikesminister Jan
Eliasson (s)
EU:s riktlinjer om
människorättsförsvarare
Att öka respekten för de mänskliga rättigheterna i
världen är för Sverige en viktig fråga. Sverige bedriver arbete på detta område
på en rad olika sätt; ett sätt är att stödja människor i utsatta länder som
arbetar för mänskliga rättigheter @ människorättsförsvarare.
Människorättsförsvarare
är alla människor som dels inte tolererar att de själva och andra utsätts för kränkande
behandling och dels agerar utifrån detta. Genom sitt arbete ökar de, paradoxalt
nog, risken för att deras egna mänskliga rättigheter kränks å det grövsta;
godtycklig arrestering utan rättegång, våld och till och med mord är inte
ovanligt.
För
att stödja människorättförsvararna har EU utarbetat riktlinjer för hur EU:s
delegationer och medlemsländernas ambassader i tredjeland ska agera för att
bäst stödja människorättsförsvarare. Dessa riktlinjer, Säkerställande av skydd @ Europeiska
unionens riktlinjer om människorättsförsvarare, presenterades i juni
2004.
Syftet
är att stödja och stärka unionens pågående insatser för att främja och
uppmuntra respekt för rätten att försvara de mänskliga rättigheterna. I
riktlinjerna anges det bland annat att unionen kan ingripa till förmån för
människorättsförsvarare som är i riskzonen och det föreslås praktiska sätt att
stödja och bistå människorättsförsvarare. Riktlinjerna skapades också för att
användas av medlemsstaternas ambassader och konsulat. Att ambassaden öppet
visar sitt stöd i ett sammanhang och håller det hemligt i ett annat kan vara
skillnaden mellan liv och död för en människorättsförsvarare; ett enhetligt
agerande från EU:s medlemsstater är av största vikt. Avsikten är att en
människorättsförsvarare ska få samma stöd och hjälp oavsett vilken av medlemsstaternas
ambassader han eller hon uppsöker och oavsett i vilket land han eller hon
befinner sig. Den enskilda ambassadörens intresse för frågan bör inte avgöra
bemötandet.
Implementeringen
av riktlinjerna av EU:s medlemsstater har inte varit tillfredsställande; det
finns mycket kvar att göra. Detta framkom på EU:s sjunde diskussionsforum for mänskliga
rättigheter i London, den 8@9 december 2005. Den kritik som framfördes riktades
inte direkt mot Sverige, utan generellt mot EU:s medlemsstater, men kräver
ändock ett bemötande: är Sverige ett av klassens ljus eller är vi en i mängden?
Som
ett exempel kan nämnas att MR-organisationer uppskattar att det finns cirka tre
miljoner internflyktingar i Colombia varav många utsätts för omfattande
övergrepp. I Colombia arbetar många människorättsförsvarare med stor risk för
sitt eget liv och under svåra omständigheter. Det höjs ibland kritiska röster
vad gäller Sveriges brist på agerande till stöd för många av dessa människorättsförsvarare.
Man kan därför ställa sig frågande till hur implementeringen av de nämnda
riktlinjerna har fungerat.
Sverige
kan och ska agera enskilt eller i samverkan med andra EU-länder. Jag ställer
mig frågande till i vilken utsträckning Sverige tar sitt ansvar eftersom
människorättsförsvarare inte omnämns i regeringens skrivelse Mänskliga
rättigheter i svensk utrikespolitik (2003/04:20).
Min
fråga till utrikesminister Jan Eliasson är:
Avser
ministern att verka för att ge funktionen
människorättsförsvarare en tydligare plats i Sveriges policy för mänskliga
rättigheter?