Föräldraskap vid assisterad befruktning

Herr talman! Jonas Gunnarsson har frågat mig om jag avser att ta initiativ till ett förslag till riksdagen som säkerställer att Sverige får en lagstiftning som ger barn födda av en kvinna som lever i ett samkönat förhållande rätt till sina två föräldrar. Jag svarade på en fråga i samma ämne tidigare i år (2010/11:218). Sedan den 1 juli 2005 får assisterad befruktning med donerade spermier utföras i svensk sjukvård beträffande en kvinna som är registrerad partner eller sambo med en annan kvinna. Numera gäller detta även om kvinnorna är gifta. Makan, partnern eller sambon anses som förälder till det barn som föds, förutsatt att hon har samtyckt till behandlingen och att det är sannolikt att barnet har avlats genom den. Föräldraskapet fastställs genom bekräftelse eller dom. De nu gällande bestämmelserna är således relativt nya. De innebar ett viktigt steg framåt när det gäller föräldraskap vid assisterad befruktning. Betänkandet Föräldraskap vid assisterad befruktning (SOU 2007:3) innehåller förslag till ytterligare utveckling av lagstiftningen. Det föreslås att bestämmelserna om föräldraskap för en kvinna i ett samkönat par ska utvidgas till att gälla även vid assisterad befruktning utanför svensk sjukvård så att något faderskap inte heller i dessa fall ska fastställas. Om modern är gift eller partner med en kvinna föreslås också att den kvinnan automatiskt ska anses vara barnets förälder, på samma sätt som en man presumeras vara barnets far när modern är gift med en man. Frågor om föräldraskap är av stor betydelse. Liksom när det gäller andra frågor som berör barn är det viktigt att det finns ett tydligt barnperspektiv. Regelsystemet måste utformas så att barnets intressen tillgodoses på bästa sätt. Betänkandet innehåller en rad svåra frågor som kräver noggranna överväganden. Jag kan i dagsläget inte ange någon närmare tidsplan för arbetet med frågorna.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka justitieministern för svaret. Sverige har kommit ganska långt vad gäller hbt-personers rättigheter och framför allt hbt-personers barns rättigheter och deras möjligheter att betraktas som likvärdiga med barn som lever i familjer med en mamma och en pappa. Jag har förståelse för att det här är svåra frågor och att det kan vara juridiskt krångligt, men det är trots allt många som väntar på besked. Problem kan uppstå när ett kvinnligt par väljer att till exempel använda sig av möjligheten som finns att åka till Danmark eller att lösa sin barnlöshet på något annat vis. Det är möjligheter som heterosexuella par kan använda sig av, och om de gör det erkänns det barn som kommer till som bådas, men det gör det inte för ett lesbiskt par. Det är det som är så underligt och som jag tycker att vi måste kunna lösa ganska snart. Problem kan till exempel uppstå vid skilsmässa innan barnets födelse eller om någon av de båda föräldrarna går bort. Sverige och regeringen brukar ha ganska hög svansföring vad gäller hbt-personers rättigheter men också barns rättigheter, och här sammanfogas de här frågorna på ett ganska intrikat sätt. Även justitieministern själv har uppmärksammats för sitt engagemang i de här frågorna, bland annat på QX Gaygala, och det tycker jag är jättebra. Nu har vi ändå väntat i fyra år. Utredningen lade fram sina förslag 2007. Fyra år är en ganska lång tid. Ända sedan den nya lagstiftningen kom på plats, 2007, har kritiken funnits i sex år. Även om den nya lagstiftningen självklart var en förbättring mot den tidigare kvarstår fortfarande de här problemen. De måste vi lösa, och det vore bra om vi kunde lösa dem så fort som möjligt. Därför tycker jag att det är ganska underligt att justitieministern inte åtminstone kan sätta en tidpunkt när vi kan förvänta oss ett förslag.

Herr talman! Man kan tycka att det borde finnas en tidsplan. Men det som är huvudfrågan här, och det kan vi vara överens om, är att här har vi problem när det gäller kvinnliga par som åker utomlands till Danmark och andra länder, därför att då har vi plötsligt ett barn som inte har samma trygghet och rättigheter som barn som kommer till genom assisterad befruktning på ett svenskt universitetssjukhus. Det finns två grunddelar i den svenska lagstiftningen som jag tycker är viktiga. Den ena är barnets rätt att ha två föräldrar och den trygghet som det innebär att göra det så enkelt som det bara går. Det är viktigt. Den andra är barnets rätt till sitt genetiska ursprung. Där gäller den svenska lagstiftningen. Man kan, när man blir vuxen, ta reda på vem som är den biologiska fadern, om man nu har intresse av det. Assisterad befruktning utomlands eller på andra sätt innebär svårigheter när det gäller att två partner ska godkänna det hela. De kan ju skaffa barn på mer än ett sätt, och det måste vara troligt att barnet kommer till genom den assisterade befruktningen. Det gör att man får vara lite formalistisk för att säkerställa det. Det blir bekymmersamt när man åker utomlands och där man inte har samma tillgång till fakta om ursprung och annat som kan vara viktigt. Sedan har vi en problematik som jag tycker är riktigt knepig, och det är att det inte är ovanligt att homosexuella par väljer att bli föräldrar tillsammans med andra homosexuella par. Man gör en assisterad befruktning på lite privat väg, om jag får uttrycka det så. Då är det ofta så att den genetiska pappan vill vara pappa. Då har vi ytterligare ett problem. Det är då det tricksiga med juridiken kommer in: Hur gör man då? Vi anser ju att man har rätt till sin genetiska bakgrund, men samtidigt vill vi inte låsa dörren för män i den här delen. Det är alltså ett antal parametrar som är rätt besvärliga. Sedan är det ingen hemlighet att de här frågorna är kontroversiella och att det finns väldigt många uppfattningar. Och frågor av det här slaget brukar ta rätt lång tid. Jag har i färskt minne det arbete som vi har bedrivit för en könsneutral äktenskapslagstiftning. Det tar tid, men det blir väldigt bra i slutändan när alla har fått gå igenom och resonerat igenom det hela. Jag tycker inte att fyra år är en evinnerlighet, även om jag förstår att det finns människor som är angelägna om att det ska gå snabbare. Men jag vill i vart fall se till att vi hittar lösningar som innebär att vi har barnperspektivet tydligt för ögonen. Och jag vill inte låsa rättigheter för människor som möjligen borde ha rättigheter i detta. Debatten handlar väldigt mycket om vuxnas rättigheter: Ska det spela någon roll vilken sexuell läggning jag har, ska jag inte kunna skaffa barn, och så vidare? Jag har stor respekt för det. Men i de här frågorna har vi också att tillgodose rätten för barnet att ha två föräldrar, och det kan man åstadkomma snabbt, men barnet ska också kunna få veta om det har kommit till på ett annat sätt. Den rätten gäller oavsett om det är assisterad befruktning i ett homosexuellt eller heterosexuellt förhållande. Det är alltid barnets rätt. Det tar tid. Jag erkänner det, men så är det. Och den här diskussionen är viktig. Sedan finns det i betänkandet en hel del andra frågor som vi inte ska diskutera nu. Men där finns frågan om surrogatföräldrar och en del annat som är nog så knepigt ur lagstiftningssynpunkt.

Herr talman! Jovisst, det är viktigt med frågan om till exempel det genetiska ursprunget. Men det konstiga i det här fallet är att det tydligen är extra viktigt för barn som kommer till i lesbiska förhållanden, eftersom samma krav inte ställs på heterosexuella par. Faderskapspresumtionen finns ju per automatik i alla lägen inom ramen för ett heterosexuellt äktenskap, medan den inte gör det när det gäller ett samkönat äktenskap. Det är häri den olika behandlingen av olika par faktiskt finns. Eftersom de här reglerna existerar uppstår en form av särbehandling också av de barn som kommer till. Det vore bra om vi kunde lösa det här så snart som möjligt. Vi har kunnat läsa i tidningen ganska nyligen om en kvinna och hennes partner som valt att åka till Danmark och vad som händer när de sedan separerar innan barnet är fött. De betraktar sig båda två som föräldrar, men den svenska lagstiftningen klarar inte av att erkänna båda två som föräldrar. Det är sorgligt, och det är framför allt sorgligt för det barn som blir till. Sedan håller jag med justitieministern när det gäller alla problem hon tar upp, till exempel hur man ska hantera situationen att ett barn de facto kommer att ha fyra föräldrar. Det är också en fråga som vi behöver lösa. Jag håller med om att det vore bra om det kom initiativ från regeringen också på det området. Samma sak gäller värdmoderskaps- eller surrogatmoderskapsfrågan som framför allt är viktig ur ett barnperspektiv. Möjligheten att få ett barn via surrogatmoderskap tar man sig. Det kan vi tycka vad vi vill om, men man tar sig den möjligheten. Vi måste se till att garantera dessa barns rätt till åtminstone två föräldrar. Jag vet inte om justitieministern uppmärksammade det, men för ungefär en vecka sedan skickade RFSL ut ett pressmeddelande om att Kristdemokraterna förhindrar två viktiga hbt-reformer. Det handlar om könstillhörighet och ensamståendes möjlighet att få assisterad befruktning. Det berör inte riktigt denna fråga, men på något sätt sprider sig känslan att det finns ett parti i regeringen som bromsar. Är det så ska regeringen vara ärlig. Då får vi börja ta initiativ i riksdagen - precis som man fick göra med den könsneutrala äktenskapslagstiftningen som firar tvåårsjubileum om några veckor. Jag är jättelycklig för att den finns, men det var inte regeringens förtjänst att vi fick denna lagstiftning på plats. Är det den vägen vi ska behöva ta med all lagstiftning som rör hbt-personer i framtiden?

Herr talman! Så mycket har jag lärt mig av dessa frågor att jag vet att man inte ska vara så självklart säker på att det är vissa partier som stoppar. De här frågorna finns i alla partier, och de diskuteras fram- och baklänges eftersom de är komplicerade och ska så vara. Det är riktigt att faderskapspresumtionen är olika för heterosexuella par och homosexuella. Det finns en historisk och möjligen biologisk förklaring till det. Det är ju enklare att fastställa vem som är moder, och sedan långt tillbaka utgår man från att den make en kvinna har i ett äktenskap är far till barnet. Faderskapet kan bara hävas genom domstol och dna-test eller genom att maken godkänner att en annan man är far till barnet. Så har det varit under lång tid, och det är rimligt att man försöker ha lagstiftningen så enkel som möjligt. Situationen i homosexuella par är inte lika enkel. En homosexuell kvinna kan få barn på mer än ett vis. När man har en presumtion är det viktigt att den person som blir förälder nummer två vill vara det och kan anses vara det. Det är därför vi i vår lagstiftning har regler som säkerställer hur den assisterade befruktningen har gått till och att man godkänner behandlingen. Annars skulle vi kunna hamna i situationer som blir nog så knepiga i enskilda fall. Detta är svårt. Min ambition är att vi ska hitta regler som utifrån ett barnperspektiv och utifrån att familjebildningar ser olika ut är så raka och så enkla som möjligt. Vi ska inte haka upp oss på att vi sedan länge har en presumtion när det gäller heterosexuella par, för det har varit ganska naturligt att det har blivit så. Vad gör vi framöver? Vi diskuterar och arbetar med de olika förslag som finns i utredningen sedan tidigare och vänder och vrider på möjligheterna. Det är också viktigt att följa utvecklingen. Vi har en del komplicerade principer där vi inte har landat än, och det tror jag att man ska ha viss respekt för. Det gör att vi inte heller har någon tidsplan. Många är angelägna om att få en rak regel, men det är viktigt att vi tänker två gånger av det enkla skälet att vi inte ska stänga dörrar för andra. Mitt intryck är att det har blivit vanligare att homosexuella par hittar andra lösningar än assisterad befruktning eftersom man vill ha en annan typ av familjebildning, och det fungerar bra. Vi får inte göra en lagstiftning som försvårar eller omöjliggör trygghet för barnet i dessa situationer. Då måste man kanske tänka en gång extra, och det tar lite tid.

Herr talman! Jag är glad att justitieministern ser alla problem som finns och på något vis försöker bejaka de rättmätiga krav som regnbågsfamiljer har på en adekvat lagstiftning som fungerar för dem. Men problemet är att det inte händer något, och det är tragiskt. Vi har en riksdag som är väldigt liberal i dessa frågor och som ofta har sett till att Sverige är världsledande i dessa frågor. Men helt plötsligt har det tagit stopp. Frågan kvarstår. När kan vi förvänta oss att det kommer förslag? I andra svåra frågor som rör annat, till exempel sjukförsäkringen, går det jättefort för regeringen att komma med betänkanden till riksdagen och snabba beslut. Här får vi dock vänta väldigt länge. Jag har stor respekt för alla de juridiska svårigheter som finns, men någon gång måste man sätta ned foten och komma med förslag så att vi har något att diskutera. Det är detta jag frågar efter. När kommer ni med förslag?

Herr talman! Den sista frågan har jag svarat på. Jag har ingen tidsplan i dag. Det är dock inte sant att det inte händer något. Det pågår en diskussion hela tiden som är otroligt viktig. Ibland händer det att lagstiftningsarbetet går fort, men det gäller sällan familjerätt och etiska frågor som handlar om den snabba medicinska och tekniska utvecklingen och de olika möjligheter som den erbjuder för att lösa problem med barnlöshet och annat. Det brukar ta tid för att det är mycket svårare. Det är viktigt för regeringen att ha barnperspektivet i fokus och se till att vi inte stänger dörrar som krånglar till det för det vi inte såg eller anade innan utan tänka två varv. Utvecklingen i verkligheten har gått snabbt, och jag erkänner att lagstiftningen inte riktigt har hängt med. Man får dock passa sig så att man inte gör fel. Lagstiftning som rör föräldraskap är viktigt, och det berör många människor och ska verka över lång tid. Ett föräldraskap är för livet. Det är viktigt att man som människa medvetet tar sitt ansvar. Alla tar inte detta ansvar, oavsett om man är homosexuell eller heterosexuell. Lagstiftningen måste vara sådan att alla inser allvaret. Vi driver också ett arbete på europeisk nivå med att diskutera familjerättsliga frågor, men det är inte nödvändigtvis så att det förenklar saken i dessa typer av sammanhang. Vi har många remissyttranden som är positiva. Flera anser dock att frågan måste utredas mer och att vi inte har analyserat problemen tillräckligt. Det finns de som avstyrker förslagen när det gäller insemination i egen regi, och både Barnombudsmannen och Socialstyrelsen undrar över barnperspektivet. Vi har alltså en del att ta tag i och arbeta med. Det är inte så att inget händer. Vi kan dock inte lämna någon tidsplan för när förslagen kan vara klara.