Föräldrastöd

Fru talman! Marita Aronson har frågat mig om jag har för avsikt att föreslå åtgärder enligt intentionerna i utredningen Stöd i föräldraskapet (SOU1997:161) och rapporten Nya verktyg för föräldrar - förslag till nya former av föräldrastöd (Statens folkhälsoinstitut 2005). Under de senaste tio åren har kunskaperna om hur föräldrar effektivt kan stödjas i sin föräldraroll ökat påtagligt. Dessa metoder och program för att göra föräldrarna säkrare och tryggare i föräldrarollen har också visat sig ha en mycket gynnsam effekt på bland annat barns och ungdomars psykiska hälsa. I rapporten Nya verktyg för föräldrar - förslag till nya former av föräldrastöd redovisar Statens folkhälsoinstitut (FHI), på regeringens uppdrag, förslag kring barnets utveckling och behov. I rapporten föreslår Folkhälsoinstitutet en bred spridning av metoder för föräldrastöd. Föräldrastödet bör nå alla föräldrar med barn upp till 17 år, och kommunerna bör ha det samlande ansvaret för all föräldrautbildning riktad till föräldrar inom kommunen. Vidare föreslås att regionala centrum utvecklas för stöd till kommuner och landsting. FHI föreslår också att video- och dvd-filmer tas fram. I likhet med Folkhälsoinstitutet anser regeringen att frågor som gäller föräldrautbildning och föräldrastöd i första hand är ett ansvar för de kommunala och landstingskommunala huvudmännen. Det är emellertid angeläget att man på den nationella nivån bistår och stöder arbetet genom att följa utvecklingen, samla och sprida erfarenheter och metodkunskap till berörda huvudmän och ta vara på nya initiativ. Det är också angeläget att de metoder som Folkhälsoinstitutet har funnit användbara kan komma många till del på ett enkelt och inspirerande sätt. I regleringsbrevet för 2006 har Folkhälsoinstitutet därför fått i uppdrag att redovisa vilka åtgärder som vidtagits för att sprida den metodkunskap som sammanställts i den redovisade rapporten samt att göra en bedömning av i vilken utsträckning denna kunskapsspridning har bidragit till utvecklingen av föräldrautbildning och föräldrastöd. Regeringen gav också i mars 2006 FHI i uppdrag att ta fram ett video- och dvd-baserat material för föräldrastödsgrupper som kan användas av kommuner och landsting samt andra intressenter. Till detta kommer förslagen från den Sociala barn- och ungdomsvårdkommittén (SOU 2005:81) som ju Marita Aronson är väl förtrogen med. Det handlar bland annat om kartläggning och utvärdering av familjecentralsliknande verksamhet, bidrag till kommuner eller kommuner och landsting som startar verksamheter eller etablerar fast samverkan kring förebyggande arbete och tidigt stöd som riktar sig till barn och unga som lämnat förskoleåldern. Vidare att behovet av samverkan mellan socialtjänsten, företrädare för polisen, skolan och hälso- och sjukvården ska inventeras och utvärderas årligen. Dessa förslag har nu varit ute på remiss och bereds för närvarande i Regeringskansliet. Min avsikt är att överlämna en nationell handlingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården till riksdagen.

Fru talman! Tack, herr minister, för svaret. Morgan Johansson refererar till Folkhälsoinstitutet och vad de talar om i sin rapport Nya verktyg för föräldrar . Den har jag också läst. Det är därför jag har ställt frågan. När nu ministern har fått så bra information, först från Torgny Danielssons rapport 1997 som heter Stöd i föräldraskapet och sedan väntat ända till 2005 för att få mer konkreta förslag från Folkhälsoinstitutet, undrar man vad som händer och om det händer lite snabbare. Barn kan inte vänta. Det har gått åtta år. På åtta år kan mycket hända. Vi ser just nu att barn far illa mest varje vecka i Sverige. Vi vet, precis som fastslogs i det förra interpellationssvaret, att ett tidigt stöd är viktigt för barn och föräldrar. Man kan säga att det är kommunernas och regionernas ansvar, men jag tror att det måste till ett startskott från statlig nivå för att det ska bli någon fart på föräldrastödet - eller familjestödet, som vi i Folkpartiet föredrar att kalla det. Vi hade för ett tag sedan Folkhälsoinstitutet och Bris i den tvärpolitiska barngruppen här i salen. Båda visade på att föräldrastöd skulle kunna göra stor nytta för vilsna föräldrar och otrygga barn. Barnombudsmannen har också talat om behovet av föräldrastöd. I rapporten från Folkhälsoinstitutet framhålls att spädbarnsdödligheten har sjunkit och att samtliga fysiska hälsoproblem, utom astma, hos barn har sjunkit även under 1990-talet. Tendensen för barns psykiska hälsa är däremot oroande, särskilt som den psykiska ohälsan är det största enskilda hälsoproblemet i hela åldersperioden 1-44 år. Det är alltså i stor utsträckning både barn och föräldrar som har det jobbigt just nu. Flera studier visar också att psykiska problem har ökat bland barn och unga sedan början av 1990-talet. Undersökningar i åldrarna 16-24 år har visat att oro, ångest och sömnsvårigheter har tredubblats under denna period. Studier av 15-åringar tyder på en ökning av symtom som huvudvärk, magvärk och nedstämdhet med upp till 40 % enligt rapporten från Folkhälsoinstitutet. Vad man säger där och vad andra undersökningar visar är att familje- eller föräldrastöd skulle kunna reducera förekomsten av psykisk ohälsa. Insatser för föräldrar erbjuder en av de främsta möjligheterna att förebygga denna typ av problem. Det finns många bra försök och undersökningar som redovisas bland annat från Finland. Insatser för föräldrar är avgörande. I de flesta samhällen medverkar också andra vuxna och barn till att barn fungerar hyfsat. Ett afrikanskt ordspråk säger: Det krävs en hel by för att fostra ett barn. Tidigare har många varit ansvariga för barnen i vårt land. Sedan har statens ansvar ökat vilket har gjort att rollen för andra som finns runt barnet har minskat. Det har gjort att familjerna har blivit mer sårbara. På det sättet har det blivit jobbigare för barnen. I barnkonventionen står det att konventionsstaterna ska ge lämpligt bistånd till föräldrar och vårdnadshavare så att de fullgör sitt ansvar för barnets uppfostran. De ska särskilt vidta lämpliga åtgärder för att utveckla föräldrarådgivning, vidta lämpliga åtgärder för att bistå föräldrar och andra som är ansvariga för barnet att genomföra denna rätt. De ska vid behov utarbeta stödprogram. Tycker ministern att vi lever upp till barnkonventionen i dessa frågor?

Fru talman! Om inte Sverige lever upp till barnkonventionen när det gäller det här avseendet, det vill säga föräldrastöd och föräldrautbildning, undrar jag om det finns något land som gör det. Den här typen av breda satsningar och erbjudanden till föräldrar att få stöd och utbildning är väl inte unikt för Sverige, men det är inte många länder som har den typen av erbjudanden. Det ska man komma ihåg när man talar om barnkonventionen. Jag är också en varm vän av föräldrastöd och stöd i föräldraskapet och föräldrautbildningar över huvud taget. Jag ser hur staten har tagit fram stöd och hjälp åt kommuner att jobba med det. Det gäller inte minst det som jag berättade om i interpellationssvaret som Folkhälsoinstitutet har gjort och gör. Det är det video- och dvd-baserade materialet, metodkunskap och den skrift som Marita Aronson hänvisade till. Hur mycket ska staten göra och hur mycket ska kommunerna göra - eller rättare sagt hur mycket ska staten ålägga kommunerna att göra? Folkpartiet kanske vill att man ska ha något slags nytt kommunalt åtagande som staten ska ställa krav på. Det vet jag inte. Det låter inte så i svaret. Det Marita Aronson vill markera är att hon tycker att det är viktigt med föräldrautbildning. Det tycker jag också. Men det är nog ändå i huvudsak på det kommunala planet som man bör ha ansvaret för detta. Det får avspegla vilka majoriteter man har i kommunerna. Jag ser att det händer ganska mycket inom kommunerna på det området. Jag har ett par gånger i kväll refererat till Malmö. Jag ska göra det en gång till. I måndags besökte jag Kirsebergs stadsdelsförvaltning. De hade årliga erbjudanden till hela stadsdelen - alla som bor där - att delta i föräldrautbildning i cirkelform. Man gick ut med detta till alla som bor där. Det är ett mycket bra initiativ. Om man gör det så generellt pekar man inte ut vissa utan minskar risken för stigmatisering. Det tror jag är ganska viktigt. Det är på det sättet vi ska hantera relationen kommun-stat. Staten redovisar att metoderna finns och tar fram uppgifter om vilka effekter det har och hur man ska göra. Sedan ser vi hur kommunerna fångar upp det och ser till att vidareutveckla det. Under de här åren har jag sett att man har tagit detta på stort allvar. Vi går åt rätt håll. Med det kan man vara nöjd i dagsläget, tycker jag. Vi får sedan utvärdera detta och se om man ska göra något mer. I dagsläget tycker jag att utvecklingen ser ganska bra ut.

Fru talman! Vi verkar vara överens om att något behöver göras. Det tycker jag är bra. Men hur och i vilken takt? Det verkar som om även detta tar evigheter. Vi pratade nyss om barn som skadas av alkohol under graviditeten. Den frågan tog 30 år. Vi är nu inne på nionde året i denna fråga. Ska det också ta 30 år? Barn kan inte vänta. Man kan inte bara låta det gå, utan man måste göra något. Föräldrar behöver ha någonstans att gå där de vet att de inte blir registrerade och samtalen dokumenterade och där det finns förtroende för personal av olika yrkeskategorier som har stor kunskap om barn och barns behov. Det behöver komma fram på många ställen. Jag hälsade nyss på Solveig Hellquist i Sundsvall. Där hade man gjort något så bra, tycker jag. Där var skolan huvudman eftersom man kände att det var för känsligt med socialen. Det kanske inte alltid är socialtjänsten som ska hålla i verksamheten. Ministern säger att det har gått ut direktiv till Folkhälsoinstitutet om uppföljning. Det är bra, men vi har inte sett så många exempel, även om det finns enstaka. Vissa fall som i dag täcks av anmälningsskyldigheten är mycket lindrigare och leder sällan till några avgörande insatser eller åtgärder för barnet. Därför har vi i Folkpartiet sagt att vi vill att kommunerna ska utveckla en mer rådgivande och öppen verksamhet i samverkan med andra aktörer. Vi har valt att kalla detta för familjestödet. Man kan också kalla det för föräldrastödet. Dit ska föräldrar vända sig för att få råd och stöd utan att behöva hamna i något register eller befara tvångsåtgärder. På detta sätt skapar man också en aktör dit vården, barnomsorgen och skolan med föräldrarnas samtycke kan vända sig för att medverka till att ett barn eller en familj får stöd. När föräldrar ger sitt samtycke bryts sekretessen, och alla parter kan samverka. Tillsammans med andra aktörer kan man skapa nätverk kring ett barn mellan socialen, skolan, elevhälsan, MVC, BVC, barnhälsovården och så vidare. Familjestödet skulle kunna vara initiativtagare till debatter och föräldrasamtal. Rådgivande verksamhet finns redan i olika former ute i kommunerna. Men poängen med familjestödet är att den rådgivande funktionen skiljs från myndighetsutövningen. Tyvärr är misstänksamheten mot sociala myndigheter mycket djupt rotad hos många föräldrar, vilket togs upp i den förra interpellationsdebatten. Därför kan det vara en fördel att familjestödet drivs av en utomstående aktör med finansiering från kommunen. Är detta något som Morgan Johansson kan tänka sig att ta initiativ till och genomföra?

Fru talman! Det är klart att jag kan göra det. När jag ser att en kommun agerar på det sättet och ser att det är bra och fungerar, så är det klart att jag kan stötta det. Men Marita Aronson gör egentligen ett stort misstag i denna debatt. Detta är nämligen en debatt som egentligen ska föras i hennes kommun eller i hennes landsting, men framför allt i kommunen. Det är ju där som dessa initiativ ska tas, och det är också där som frågan finns. Om Folkpartiet vill att staten ska lägga detta på kommunerna med något slags tvingande åtagande, då blir det en riksdagsfråga. Jag for efter detta tidigare i min fråga till Marita Aronson. Men som det är nu är det faktiskt en kommunal fråga. Det är inte första gången som man ser denna sammanblandning av roller i riksdagsdebatter, det vill säga riksdagsledamöter som vill nagla fast mig vid saker som kommunerna egentligen har hand om. Återigen: Staten kan gärna försöka stimulera detta på olika sätt. Man kan utvärdera, ta fram stöd, försöka se till att kommunerna kan lära sig av varandra och så vidare. Men så länge som vi inte vill gå in och styra upp kommunerna mer än vi vill i detta avseende är detta i huvudsak faktiskt kommunala frågor. Då kan man gärna jobba på det sättet, nämligen hänvisa till kommuner som gör ett bra jobb. Sundsvall gör kanske det. Jag hänvisade till Malmö. Och det finns kanske många fler socialdemokratiskt styrda kommuner som gör ett bra jobb när det gäller detta. Det finns kanske till och med en och annan borgerlig kommun som gör det. Då får man hänvisa till de kommuner som gör ett bra jobb. Men gör inte en kommunal debatt av en riksdagsdebatt. Det är faktiskt detta forum som vi talar om, och det är egentligen statens ansvar. Jag vill ställa en rak motfråga till Marita Aronson. Tycker Marita Aronson att staten ska lägga ökade åligganden på kommunerna i detta avseende, det vill säga skriva in i socialtjänstlagen, i skollagen eller någon annanstans att kommunerna ska genomföra detta? Har hon i så fall Folkpartiet bakom sig i fråga om den linjen?

Fru talman! Det är lätt att säga att detta är kommunala frågor och att vi ska strunta i det. Jag vet mycket väl att detta sköts i kommunerna. Jag har varit kommunalråd under många år, så jag vet vad som ligger på kommunerna. Men jag vet också hur svårt det är för kommunerna att prioritera. Och just när det gäller barnfrågor är det inte enkelt att komma fram i kommunerna heller. Därför tror jag att det är viktigt att staten går in med ett startskott så att säga. Och jag tycker att det finns bra initiativ från socialtjänstministern i denna fråga. Men det behövs snabbare och tydligare. Jag tror inte att man bara kan ge ett direktiv till Folkhälsoinstitutet och sedan luta sig tillbaka och tro att fungerar. Det gör det inte. Jag tror att det snabbare behövs mer tydlig handling för att det ska ske på ett bättre sätt. Barn väntar inte, vilket jag har sagt tre gånger nu, tror jag. Vi måste vara lite mer offensiva. Är man socialtjänstminister har man ett övergripande ansvar. Och även som folkhälsominister har Morgan Johansson många tunga bitar på sina axlar. Jag förstår att det inte kan vara enkelt. Men om vi hjälps ska vi se att det blir bra. Jag tror att vi måste skynda oss. Och vi måste ha lite mer framförhållning och lite mer ork och våga därför att barnen inte far särskilt väl i vårt samhälle. Och den psykiska ohälsan bland barn och även bland föräldrar ökar dramatiskt just nu. Det har utvecklats väldigt snabbt under de tolv år som jag har suttit i riksdagen. Därför tycker jag faktiskt att det är bråttom.

Fru talman! Jag ställde en rak och enkel fråga, nämligen om Folkpartiet och Marita Aronson vill att det ska tas något särskilt statligt initiativ i fråga om detta, det vill säga någon lagstiftning som ska tas fram och någonting som ökar åtagandet från kommunerna. Jag tycker inte att jag fick något svar på det. Det jag fick höra är att detta är en viktig verksamhet. Ja, det är klart att det är en viktig verksamhet. Men det är kanske ett kommunalt åtagande. Och det är kanske kommunerna som har det grundläggande ansvaret. Om man inte har fler instrument med sig, mer pengar med sig från till exempel Folkpartiets budgetförslag eller mer inriktning när det gäller vad man egentligen vill, då ska man nog tala med lite mindre bokstäver i debatten. Jag vill gärna försöka medverka till att staten kan hjälpa kommuner att komma i gång. Man kan hänvisa till vilka metoder som fungerar. Och det är precis på det sättet som vi faktiskt jobbar. Men när man säger från oppositionens sida att vi måste göra någonting mer och snabbare, då undrar jag vad man menar rent konkret. Och jag har inte fått några riktigt tillfredsställande svar på det i denna diskussion. Men det får jag kanske vid nästa tillfälle, vad vet jag.