Förmånssystem för glutenintoleranta

Herr talman! Annika Qarlsson har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder för att förmånssystem för glutenintoleranta ska bli verklighet och när förslaget kommer. Marita Aronsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att ett fungerande system för subvention av speciallivsmedel ska komma på plats, när jag avser att återkomma till riksdagen med det förslag till nytt förmånssystem som socialutskottet begärt och vilka åtgärder jag avser att vidta för att korta beredningstiden för liknande ärenden inom Socialdepartementet i framtiden. Det stämmer att frågan om speciallivsmedel har varit föremål för utredningar och diskussioner under lång tid. Det är dock viktigt att komma ihåg att frågan är komplex och att det finns många grupper utöver de glutenintoleranta som har sina speciella behov. I dag har barn och unga upp till 16 år möjlighet att via livsmedelsavisning få subventionerad specialkost och näringslösningar. Livsmedlen får de via de lokala apoteken. Egenavgiften är 120 kr vid varje inköpstillfälle, och det som skrivs ut avser att täcka behovet i högst tre månader. Liknande subventionssystem har funnits sedan 70-talet. Det är lagen och förordningen om läkemedelsförmåner som reglerar subventionssystemet för barn och unga. Enligt de aktuella bestämmelserna är det barn och unga med bland annat kroniska mag- och tarmsjukdomar, ämnesomsättningssjukdomar och intoleranssjukdomar som får speciallivsmedel subventionerade. I de fall de aktuella författningarna inte ger barnen möjlighet att få subventionerade speciallivsmedel, till exempel på grund av att de har andra sjukdomar än de som anges i förordningen, har Läkemedelsverket beviljat licenser så att maten ändå subventioneras. Det kan röra sig om barn med till exempel anorexia nervosa , cystisk fibros och tumörer. Barn och unga garanteras således att vid behov få speciallivsmedel till mycket rimliga kostnader. Detta är oerhört viktigt. Precis som Annika Qarlsson påtalar skiljer sig subventionssystemet för vuxna glutenallergiker åt mellan olika landsting. I vissa landsting förekommer förskrivning av speciallivsmedel till vuxna på ett likartat sätt som för barn. Andra landsting utger i stället kontantbidrag till personer med glutenintolerans. Systemet kan därför medföra att en person med glutenintolerans kan få betala en större kostnad i en del av landet än i en annan. Konsumentverket har räknat ut att en glutenintolerant kvinna får betala en merkostnad om 314 kr per månad för sin mat i jämförelse med en frisk kvinna utan särskilda kostbehov. För en man är merkostnaden beräknad till 432 kr per månad. Frågan huruvida subventionssystemet eventuellt ska förändras bereds fortsatt inom Regeringskansliet. Läkemedelsverket har upprättat en förteckning över vilka livsmedel som får utlämnas med nedsatt pris till barn och ungdomar som har behov av speciallivsmedel. Listan har inte uppdaterats med nya produkter sedan år 2000. Fram till 1999 utredde Livsmedelsverket om en produkt skulle godkännas som specialdestinerat livsmedel och meddelade därefter försäljningstillstånd för speciallivsmedlet. När Livsmedelsverket hade genomfört sin kontroll och meddelat beslut förde Läkemedelsverket in produkten i verkets förteckning över subventionerade livsmedel. Till följd av nya EG-bestämmelser förändrades Livsmedelsverkets regler om speciallivsmedel 1999. De nya reglerna har medfört att Livsmedelsverket numera inte utreder eller kontrollerar vad ett speciallivsmedel innehåller. De fattar heller inga beslut längre om att ett livsmedel är förskrivningsbart för en viss sjukdom. I stället krävs endast en anmälan till Livsmedelsverket om att en specialprodukt finns till försäljning. Läkemedelsverket har till följd av detta funnit att de saknar den information som krävs för att avgöra om livsmedlen svarar mot de kriterier som anges i regelverket, till exempel kravet på indikation. Myndigheten saknar också en bedömning av om livsmedlen är lämpliga för avsedd användning. Regeringen kommer snarast att se över om det är möjligt att vidta åtgärder så att nya speciallivsmedel kan förskrivas till barn och unga med specialbehov. På så sätt skulle behovet av licensförskrivningar minska, och barn och unga skulle på ett lättare sätt få tillgång till nya och moderna speciallivsmedel. Då Annika Qarlsson, som framställt interpellation 2005/06:342, och Marita Aronson, som framställt interpellation 2005/06:440, anmält att de var förhindrade att närvara vid sammanträdet medgav förste vice talmannen att Kenneth Johansson och Erik Ullenhag i stället fick delta i överläggningen.

Herr talman! På Annika Qarlssons vägnar ber jag att få tacka för svaret. Den sammanfattande kommentaren, både när det gäller ärendet som sådant och när det gäller regeringens handläggning är: Snacka om långbänk! Frågan i interpellationen kvarstår. Den blev icke besvarad. I sak, när man tittar på detta ärende, finns det ett antal begrepp som jag tror att vi kan vara överens om. Det är att alla ska ha råd med behandling. Vi ska jämställa speciallivsmedel med annan medicinsk behandling. Det finns en rad olika begrepp som egentligen är självklarheter om man har tagit del av de utredningar som har gjorts under årens lopp och vad hälso- och sjukvårdslagen säger. Annika Qarlsson har bland annat hänvisat till Speciallivsmedelsutredningen från 1999, som säger att glutenintoleranta ska få en normal matkostnad samt en kontant merkostnadsersättning. Det tycker jag är bara att instämma i: Så borde det vara. Så är det också många som har försökt att få det. Jag skulle gärna generellt sett vilja få ministerns kommentar, och jag utgår ifrån och hoppas att vi kan vara överens om denna likabehandling. Svaret, som jag sade inledningsvis, lyser fortfarande med sin frånvaro. I slutet talas om att när det gäller speciallivsmedel för barn och unga så ska regeringen snarast se över frågan. Om man ser det här lite historiskt - det beskrivs också i interpellationen - började i modern tid den här frågan 1989 med Gertrud Sigurdsen som minister. Vi hade Merkostnadsersättningskommittén 1992. Ingela Thalén jobbade med frågan. Hälso- och sjukvårdsutredningen kom 1995 och var mycket tydlig. Speciallivsmedelsutredningen kom 1999. Vi hade flera diskussioner med Ylva Johanssons företrädare Lars Engqvist, som uttalade klart och tydligt en vilja att lösa den här frågan. I socialutskottet har vi flera gånger tagit upp detta, och för ungefär ett år sedan gav riksdagen ett tillkännagivande till regeringen om att det nu faktiskt är dags att efter 15 års beredning komma till skott och komma med ett konkret förslag till riksdagen. Det lyser fortfarande med sin frånvaro. Ministrar kommer och går medan människors behov av åtgärder består. Jag skulle som avslutning på detta inledningsanförande vilja få bekräftelse på det jag tror att vi är överens om, att det här måste åtgärdas. Den andra frågan är helt enkelt en upprepning: Vad avser statsrådet att vidta för åtgärder för att ett förmånssystem för glutenintoleranta ska bli verklighet, och när, ministern, kommer förslaget?

Herr talman! Låt mig i likhet med Kenneth Johansson men å min partikamrat Marita Aronsons vägnar inledningsvis tacka för svaret. Den debatt vi har i dag berör i huvudsak de människor som inte tål gluten i maten. De behöver en livslång behandling och har en merkostnad på ungefär 4 000-6 000 kr per år, har man beräknat. Det där kan man fundera på. Ska vi betala det gemensamt eller ska vi inte betala det gemensamt? Från Folkpartiets sida är vi väldigt tydliga med att det är en kostnad vi ska ta gemensamt, därför att människor som är sjuka ska inte ha en merkostnad därför att de behöver en viss typ av mat. Verkligheten i dag är inte sådan att man får något stöd, i alla fall inte alla. Barn kan få vissa subventioner, som Ylva Johansson uppehåller sig vid i svaret. Men skillnaderna över landet när det gäller stödet är mycket stort för vuxna som har glutenintolerans. Har man tur kan man i Skåne få 431 kr per månad, i bästa fall. I Stockholm får man inget stöd alls. Det här borde vara en ganska enkel fråga att lösa. Men när man tittar på historien ser man att det är en fråga som har diskuterats i årtionden. Precis som Kenneth Johansson är inne på har den varit aktuell i Regeringskansliet under 15 år. År 1989 sade socialminister Gertrud Sigurdsen att hon delar bedömningen att det finns brister i det nuvarande systemet. År 1992 uttryckte sig Ingela Thalén på liknande sätt efter Merkostnadskommitténs betänkande. År 1995 kom Hälso- och sjukvårdsutredningens betänkande, och under titeln Alla ska ha råd med sin behandling slog utredaren Leni Björklund fast att man var tvungen att göra något åt systemet. Samma sak hände med olika utredningar under Lars Engqvists tid som socialminister. Man fick rekommendationer från utredaren att göra något åt detta. Bland annat slog en utredning fast att man snarast ska normalisera matkostnaderna så mycket som möjligt för den som behöver speciallivsmedel. Under hela denna tid har ingenting hänt. Under våren 2005 kunde därför ett enigt socialutskott och sedermera en enig riksdag komma överens om att man från regeringen skulle beställa att den skulle återkomma med ett nytt förmånssystem som såg till att personer med glutenintolerans faktiskt skulle få stöd. Celiakiförbundet uppskattade detta och tog i maj 2005 kontakt med vår minister Ylva Johansson och frågade: Vad finns det för tidsplan för det beslut som riksdagen nu äntligen har fattat? Förbundet fick inget svar från ansvarig minister. Tyvärr kan man dra två slutsatser av den här mycket undermåliga hanteringen av frågan. Den första är att vi har en regering som under lång tid och tyvärr väldigt ofta är för dålig på att lyssna på svaga grupper som inte har stora, starka organisationer bakom sig. De här människorna är lite för få. Det är lite för lite skriverier i medierna om problemet för att det ska bli ett riktigt tryck på en minister och därför sker ingenting. Den andra slutsatsen, som är minst lika allvarlig, är att behandlingen av den här typen av frågor visar när det politiska systemet inte fungerar. Under årtionden diskuterar vi en ganska enkel åtgärd, att se till att människor som behöver stöd på grund av sjukdom får stöd till den mat de behöver köpa. Det borde väl kunna lösas, resonerar alla vanliga människor. Men det politiska systemet klarar inte av det, och det är djupt allvarligt. Det som är ännu mer bekymmersamt i dag är att Ylva Johanssons svar verkar vara att backa tillbaka, för det är inget svar alls. I Ylva Johanssons svar talas det bara om stöd till barn. Det ges inget svar på någon av de frågor som ställs i interpellationen. Det som det vore väldigt viktigt att få svar på i dag är ju om Ylva Johansson verkligen tänker se till att verkställa riksdagens eniga beslut från något år tillbaka. Ingen av de tre frågor som Marita Aronson har ställt har det ju getts ett svar på. Jag hoppas att vårdministern i nästa anförande försöker svara på de tre ganska enkla frågor som faktiskt har ställts.

Herr talman! Det är naturligtvis viktigt för människor som är beroende av specialkost att man kan få tillgång till den både på ett enkelt och på ett praktiskt sätt och att man inte drabbas av alltför höga merkostnader. Det är klart att 300-400 kr i månaden i merkostnader är mycket pengar för många människor. Det är också så i dag att vuxna behandlas olika beroende på vilken sjukvårdshuvudman det är fråga om. I några landsting har man ganska generösa subventioner, i andra har man ingen alls. Däremellan finns det varianter. Rent praktiskt är lösningarna också olika för olika sjukvårdshuvudmän. Det här är naturligtvis ett problem som vi stöter på i olika delar av sjukvården, att man har valt olika lösningar hos olika sjukvårdshuvudmän, där vi kanske inte alltid är nöjda med att vi inte kan ha en enhetlig eller likvärdig behandling över hela landet. Utredningar har föreslagit förbättringar för den här gruppen. Det finns naturligtvis många skäl för att genomföra sådana förbättringar. Det finns en enig riksdag som har begärt det. Jag delar naturligtvis bedömningen att det är angeläget. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg, vilket inte nämns i debatten, att det här är en reform som kostar 250-300 miljoner kronor per år att genomföra. Det här är resurser som inte heller den borgerliga alliansen eller Centerpartiet eller Folkpartiet har prioriterat i sina budgetalternativ. Och de här pengarna måste man naturligtvis kunna svara med när man vill genomföra en sådan förbättring. Vi bereder frågan i Regeringskansliet, och jag har förhoppningen att kunna komma tillbaka med ett konkret förslag till riksdagen så småningom.

Herr talman! Jag konstaterar att vi i sak, som jag trodde, verkar vara ganska överens. Det som fortsatt är min fråga i dag och som kommer att bli ytterligare en fråga är: När är förslaget på väg? Så småningom, var vad Ylva Johansson klarade av att säga. Så småningom är svaret efter 15 års beredning. Jag tycker att det är undermåligt. När det gäller ekonomin innebär det självklart kostnader. Ett skäl till att vi vill ha fram ett förslag är att vi ska kunna ta del av vad kostnaderna faktiskt uppgår till. Jag har inte det underlaget. Jag har inte underlaget för att säga att det kostar 250 miljoner. Jag har inte underlaget för att kunna säga att man kanske kan tänka sig att börja i vissa områden. Man kanske kan tänka sig att ta olika steg och etapper. Det brukar vara ett sätt att jobba på i andra sammanhang. Jag pratade med en representant för Svenska Celiakiförbundet som konstaterade precis som jag att det är undermåligt och mycket svagt att inte kunna ta fram ett underlag för att pröva. Det är det som huvudsakligen också är min kritik. Jag skulle vilja vända lite grann på perspektivet. Om det nu skulle bli så, vilket inte Ylva Johansson ska utesluta, att hon är enbart riksdagsledamot från hösten, efter valet, och Ylva kommer till socialutskottet som enigt upprepar ett tillkännagivande, tar emot uppvaktningar där man är störd över att 15 års arbete aldrig leder till något förslag, vad skulle Ylva Johansson i oppositionsposition göra om hon skulle ha den frågan att hantera? Hur skulle hon agera för att få fram ett förslag från en regering som under så lång tid har dragit ett ärende i långbänk? Jag vill att man gör en vändning i den frågan. Det är inte så roligt när den lagstiftande församlingen, den folkvalda församlingen, gör ett tillkännagivande och får svaret: Så småningom ska vi komma med något. Jag tycker att det är undermåligt! Jag upprepar min uppmaning: Ta fram en tidsplan, redovisa den och låt oss se på innehållet och bedöma om vi tillsammans kan hitta former för att - etappvis om så behövs - genomföra delar av detta. Det är en rimlig begäran. Och, som sagt, tänk på att man om man sitter i riksdagen faktiskt väntar sig att regeringen verkställer riksdagens beslut och återkommer med förslag i de frågor som riksdagen beslutar att regeringen ska återkomma med förslag i.

Herr talman! Statsrådets andra inlägg leder i alla fall debatten framåt, för det närmar sig ett svar på de frågor som har ställts. Däremot skiljer sig det Ylva Johansson nyss sade från det skriftliga svar som har lämnats till riksdagen. I det skriftliga svaret slås fast att den här frågan är komplex och att det finns många grupper utöver de glutenintoleranta som har sina speciella behov. Det må så vara, men att döma av statsrådets senaste inlägg är det uppenbart att anledningen till att Ylva Johansson inte vill prioritera denna reform är att den är för dyr. Det finns till och med ett underlag, som ingen här har sett, om hur mycket det skulle kosta: 250 miljoner kronor. Det är alltså ett tydligt val från regeringens sida. Man tycker inte att detta är viktigt och nödvändigt att prioritera ens i valtider. Inte ens när finansminister Pär Nuder säger att vi lever i den bästa av världar finner regeringen det rimligt att genomföra en reform som ser till att de människor som är glutenintoleranta inte ska drabbas av höga merkostnader på grund av sin sjukdom. I verkligheten kommer det sannolikt att vara fler som drabbas av dessa kostnader just nu. Av någon anledning som man inte har lyckats förklara var det många som fick diagnosen glutenintolerans i slutet av 1980-talet. De har fått del av subventioner under sin barndom, men nu träder de in i vuxenvärlden och drar på sig dessa merkostnader. Vi ska inte blunda för det faktum att det är klart att en del av dessa personer kanske kommer att göra bedömningen att de inte har råd med merkostnaden, vilket gör att de inte heller sköter sin sjukdom. I förlängningen skapar det mänskligt lidande och ytterligare kostnader för sjukvården. Låt mig återgå till de svar vi har fått på de frågor som har ställts. Den första frågan som Marita Aronson har ställt är: Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att ett fungerande system för subventioner av speciallivsmedel ska komma på plats? Ja, sade Ylva Johansson, vi bereder frågan. Det är ungefär samma sak som dåvarande socialministern sade 1989. Någonstans måste väl även Ylva Johansson känna att det politiska systemet borde kunna leverera mer? Det är ju fullt möjligt för henne att svara: Vi har berett frågan och funnit att det är för dyrt, så vi återkommer till riksdagen och säger att vi inte har råd. Det är ett svar. Men att bara säga att man bereder frågan är ett ganska tunt svar. Sedan var den enkla frågan: När avser ministern att återkomma till riksdagen med ett förslag till nytt förmånssystem, som socialutskottet och riksdagen har begärt? Svaret blev: Så småningom. Återigen ser vi 15 års beredning i Regeringskansliet, en enig riksdag och en kraftfull minister som säger att det kanske kommer ett förslag så småningom, men det är lite dyrt! Den tredje frågan, som är rätt viktig för det som Kenneth Johansson var inne på, alltså frågan huruvida regeringen levererar de beslut som riksdagen har fattat är: Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att korta beredningstiden för liknande ärenden inom Socialdepartementet i framtiden? Det skulle vara intressant att höra Ylva Johanssons reflexioner om detta. Vad drar man för slutsatser när det tar 15 år att handlägga en fråga? Hur kan vi se till att det politiska systemet fungerar bättre framöver? Hur kan vi se till att det departement som Ylva Johansson har ansvar för faktiskt verkställer de beslut som det högsta beslutande organet i Sverige, det vill säga riksdagen, fattar? Inte heller Ylva Johansson kan väl vara särskilt nöjd med beredningen. Man kan inte gärna tycka att det har gått undan eller att man har skött detta bra och tagit den här gruppens oro på allvar. Det är en grupp som har merkostnader, och jag skulle acceptera en politisk debatt där Ylva Johansson helt enkelt säger att det är för dyrt att kompensera dem som är glutenintoleranta för att de är tvungna att köpa vissa livsmedel på grund av sin sjukdom. Då blir det ju en politisk debatt. Nu är det bara ett evigt segdragande. Som det ser ut nu kommer det en ny socialminister innan det sker något i denna fråga.

Herr talman! Låt mig först klargöra att jag inte avser att särbehandla glutenintoleranta i förhållande till andra människor som är i behov av specialkost. Jag anser inte att det är ett bra sätt att dela upp dem som behöver specialkost utifrån olika diagnoser. Vi vet att glutenintoleranta är den största gruppen, men det finns också andra som är färre till numerären men som har minst lika stora eller ibland större behov av specialkost. Jag avser att ha ett förslag som täcker hela den gruppen. Jag tror att det är svårt att göra en uppdelning på något annat sätt. På det sättet finns det naturligtvis en komplexitet i frågan. Jag blir lite förvånad när Kenneth Johansson säger att han vill ha en proposition för att få underlag för att ta ställning till kostnaderna. Vi har ju precis debatterat detta. Det här är en fråga som har utretts ganska mycket. Vi använder ju utredningar för att få underlag för att ta ställning. Sedan kan det krävas ytterligare beredning utifrån detta, men en proposition är inte modellen om man vill få ett underlag för att kunna ta ställning till vad detta skulle kunna kosta. En proposition är ju ett skarpt förslag, och därför behöver Regeringskansliet en beredningstid. Det är skillnad mellan ett betänkande och en proposition. Kenneth Johansson frågar vad ett oppositionsparti ska göra för att förmå regeringen att agera. Självklart kommer regeringen att följa riksdagens tillkännagivanden. Det är klart att vi kommer att göra det, och jag har inga som helst planer på att inte göra det. Men det skulle förstås visa på en tydligare prioritering från Kenneth Johansson och Centerpartiet om det fanns avsatt resurser för en sådan här reform i Centerpartiets eller den borgerliga alliansens budgetförslag. Det finns inte i dag. Det skulle ju visa på en prioritering, om frågan nu är angelägen. Inte minst nu, när vi närmar oss ett val, är budgetalternativen ett viktigt sätt att mäta vilka frågor man bedömer som viktigast. Centerpartiet, liksom Folkpartiet och hela den borgerliga alliansen, har prioriterat andra frågor än denna reform. Jag vill också klarlägga detta med beredningstiden. Det är ett år sedan riksdagen kom med ett tillkännagivande till regeringen. Under den tiden har vi berett frågan. Det har inte varit ett beredningsarbete under 15 år som inte har resulterat i något, utan det handlar om ett års tid. Jag kan förstå att man är otålig när det gäller att få fram ett förslag också med den beredningstiden, men låt oss inte blanda ihop det med något annat.

Herr talman! Frågan har varit föremål för utredning och beredning i Regeringskansliet under en 15-årsperiod. Sedan socialutskottet fattade sitt beslut har det gått ett år. Men att påstå att frågan på något sätt skulle vara ny - att ministrar före Ylva Johansson inte skulle ha fått frågor om när förslagen kommer - är inte korrekt. Det finns otaliga exempel. Läs protokoll, gå tillbaka till den senaste mandatperioden. Det var många debatter som fördes med Lars Engqvist i denna fråga. Han uttalade hela tiden att förslag skulle komma, men något resultat kom aldrig. Jag menar nu inte att man ska ge en grupp företräde framför en annan, men det finns andra sätt att etappindela. Det finns också tidsmässiga möjligheter att prioritera. Om viljan funnits och den politiska prioriteringen hade gjorts vore den här frågan löst för länge sedan. Det är regeringen som har ansvaret. Man kan inte ålägga oppositionen ansvaret för att ta fram propositioner. Vi vill göra det efter valet i höst, och vi är beredda att ta ansvar för det om vi får ett förtroende. Jag konstaterar, herr talman - jag vet att flera lyssnar på den här debatten - att inte heller denna gång, efter 15 års kamp, kan berörda grupper få ett besked om de får denna förbättring som de i rättvisans namn ska ha. Inte ens kan de få besked om när det kommer ett skarpt regeringsförslag att pröva. "Så småningom" är det besked vi har fått. Detta är djupt beklagligt.

Herr talman! Låt mig inledningsvis slå fast att det är klart att ett nytt förmånssystem måste, precis som ministern säger, omfatta både glutenintoleranta och andra som har behov av speciallivsmedel. Jag säger detta för att det inte ska råda någon oklarhet kring det. Sedan blev det lite märkligt i Ylva Johanssons senaste inlägg här. Jag och en del andra kritiserar då och då Göran Persson för hans agerande. När ett område inte fungerar byter han ut en minister. En ny minister kommer, och man ska glömma bort att det är Socialdemokraterna som styr. På vård- och äldreområdet har det varit väldigt tydligt. Man byter ju socialminister då och då. När det inte fungerar och när alltför många människor tycker sig ha alltför lite makt över sin vardag eller att det är för dålig tillgänglighet i sjukvården byter man minister. Jag kan ha respekt för att Ylva Johansson inte kan ta ansvar för vad alla hennes företrädare har gjort. Men jag har lite svårt att begripa att hon ska trolla bort att en fråga har beretts i Regeringskansliet. Det är lite märkligt att Ylva Johansson går upp i talarstolen och säger att frågan har beretts i bara ett års tid. Men det var ju år 1989 som socialminister Gertrud Sigurdsen sade att man skulle göra något åt systemet och att frågan bereddes i Regeringskansliet. Flera socialministrar därefter - Ingela Thalén och Lars Engqvist - har sagt samma sak. Det är lite för enkelt att smita undan genom att säga att beredningstiden är ett år. Där kan vi helt klart vara oense. Det kan ju vara så att Ylva Johansson anser att frågan har hanterats rimligt. Det vore intressant att i Ylva Johanssons sista inlägg höra om hon anser att beredningen av frågan - med alla utredningar som varit och med ministrar som kommit och gått utan att frågan lösts - har beretts på ett bra sätt. Det vore också intressant att höra Ylva Johansson säga när hon tror att de, som vi här fick höra, 250 miljoner kronorna finns. Finansminister Pär Nuder säger att vi i dagsläget lever i den bästa av världar. Men måste vi leva i en värld som är lite bättre än den bästa av världar innan man har råd med en reform som är sådan att man ser till att glutenintoleranta och andra får det stöd de borde ha?

Herr talman! De personer som är i behov av speciallivsmedel har under en lång tid väntat på förbättringar i systemet. Där kan vi vara överens. Vi har också haft en ojämlikhet mellan olika sjukvårdshuvudmän med olika subventionssystem och levt med den under en lång tid. Olika förslag har avlämnats för att åstadkomma förbättringar. I den delen kan vi vara överens. Sedan är det också viktigt att säga att debatter i riksdagens kammare med Lars Engqvist säkert på många sätt har varit uppiggande för Kenneth Johansson, men det är inte samma sak som Regeringskansliets beredningsarbete. Jag förstår att man från riksdagen med iver väntar på att regeringen ska lägga fram förslag utifrån vad riksdagen har tillkännagett. Det är också rimligt att regeringen gör det, och regeringen kommer att göra det. Regeringen har inga andra planer än att lägga fram de förslag som riksdagen har begärt. Sedan dess har det gått ett år. Man kan ha synpunkter på tiden, men det är inte en alldeles orimligt lång tid i förhållande till beslutet. Däremot har de som är i behov av speciallivsmedel väntat länge på förbättringar. Det beror naturligtvis på att det är dyrt att genomföra de här förbättringarna. Vi har inte fått något klargörande i den här debatten när det gäller den borgerliga alliansens gemensamma budgetalternativ och respektive partis budgetalternativ. På inget ställe har man i sitt budgetförslag för år 2007 prioriterat resurser till den här gruppen för att finansiera en så här - som man hör i den här debatten, något som jag instämmer i - angelägen reform.