förmyndarskapslagstiftningen

Interpellationsdebatt 27 maj 2002
  • Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 2

Anf. 179 Justitieminister Thomas (S)

Fru talman! Den 24 april besvarade jag en fråga av Lennart Fridén som gällde uppföljning och över- syn av lagar som rör "svaga grupper". I svaret redovi- sade jag bl.a. min uppfattning om innebörden av 1995 års förmyndarskapsreform. Lennart Fridén har nu i interpellationsform frågat mig vilka åtgärder jag menar bör komma i fråga för att öka skyddet för de personer som omfattades av 1989 års förmyndarskapsreform. I det sammanhanget har han gjort gällande att mitt uttalande i frågesvaret gällde just den reformen och inte 1995 års förmyn- darskapsreform. Det är möjligt att Lennart Fridén och jag i något sammanhang har missförstått varandra. Till att börja med vill jag dock klargöra att jag i frågesvaret uttala- de mig om 1995 års reform. Detta framgår tydligt av svaret. Den reform som trädde i kraft år 1989 innebar att institutet omyndigförklaring avskaffades. I stället infördes ett nytt institut - förvaltarskap - för att till- godose det skyddsbehov som varit ett av motiven för omyndigförklaring. Reglerna om godmanskap läm- nades däremot i huvudsak orörda. Jag tror inte att det kan ifrågasättas att det var en välkommen åtgärd att avskaffa möjligheten att omyn- digförklara människor. En omyndigförklaring med- förde inte bara att den enskilde förlorade rätten att själv bestämma över sina ekonomiska angelägenhe- ter. Den medförde också långtgående verkningar på områden som låg utanför den ekonomiska rörelsefri- hetens. Det allvarligaste i det sammanhanget var att rösträtten i allmänna val gick förlorad. Vad som stod i förgrunden vid 1989 års reform var således respekten för människors självbestäm- manderätt och integritet. Det var därför förvaltarska- pet fick ersätta det trubbiga och otidsenliga instru- mentet omyndigförklaring. Även ett förvaltarskap medför att den enskilde förlorar sin rättsliga hand- lingsförmåga, men till skillnad från omyndigförklar- ingen ska förvaltarskapet i varje särskilt fall få en omfattning som motsvarar den enskildes konkreta behov av bistånd. Ingen människa ska alltså fråntas sin rättshandlingsförmåga i vidare mån än vad som är klart befogat i den enskilda fallet. Som jag uppfattar interpellationen menar Lennart Fridén att skyddet för dem som numera kommer i fråga för förvaltarskap skulle ha varit större om de regler som gällde före 1989 års reform fortfarande hade varit i kraft. Jag antar att Lennart Fridén inte eftersträvar en återgång till omyndigförklaringen. Jag uppfattar att kritiken i stället gäller att förvaltarskap inte skulle anordnas i tillräckligt många fall eller - när så sker - inte ges tillräcklig omfattning. Jag har inte tidigare hört någon kritisera detta. Inte heller har det presenterats något underlag som gör att man kan bedöma kritikens riktighet. Som jag nämnde i mitt tidigare frågesvar har re- geringen nyligen beslutat tillkalla en särskild utredare som utöver uppdraget att utvärdera 1995 års förmyn- darskapsreform ska ha i uppgift att se närmare på flera frågor som rör skyddet för hjälpbehövande. Inom ramen för utredarens direktiv faller bl.a. olika frågor om utseende av och behörighet för god man och förvaltare. I utredarens uppdrag ligger att han ska föreslå de författningsändringar som kan anses be- hövliga. Jag kan självfallet inte föregripa det utred- ningsarbete som just har inletts. Om det skulle visa sig finnas fog för den kritik som framförs här, finns det dock förutsättningar för att saken kan uppmärk- sammas av utredningen. Avslutningsvis vill jag säga att det givetvis inte ska förnekas att det ibland kan vara en svår uppgift att göra den nödvändiga avvägningen mellan å ena sidan den enskildes berättigade krav på respekt för sin självbestämmanderätt och integritet och å andra sidan hans eller hennes behov av skydd. Sådana svårigheter får dock inte leda till att man gör avsteg från vad som bör vara den självklara utgångspunkten, nämligen att ingen ska berövas sin rättshandlingsförmåga i större omfattning än vad som är klart befogat i det enskilda fallet. Jag upprepar gärna det.

Anf. 180 Lennart Fridén (M)

Fru talman! Jag får för artighetens skull först tacka för svaret, eftersom det nu aktuella svaret i alla fall till stor del handlar om det som frågan gäller. Att jag av kommunikationsskäl inte fick det under mina ögon förrän omkring halv fyra i eftermiddags är en annan sak. Låt mig först påpeka att justitieministern gör ett försök till skuldfördelning för det faktum att jag tvingas använda mig av en interpellation för att få ett svar. Han säger: "Det är möjligt att Lennart Fridén och jag i något sammanhang har missförstått var- andra." Ja, det är möjligt, men inte i det här samman- hanget. Vid ett besök på Kronofogdemyndigheten den 8 mars, där ledamöter från flera partier, däribland Socialdemokraterna, deltog, fick vi klart för oss att ett inte oväsentligt antal personer råkar i trassel för att det finns brister i regelverket efter den ändring som gjordes på initiativ av Sten Wickbom och som resul- terade i lagen 1988:1251 och de därmed nya skriv- ningarna i föräldrabalkens kapitel 10 och 11, främst i kapitel 11. De problem som skulle kunna skapas med dessa i kombination med de förändringar som gjordes med mentalvårdsreformen varnades det för från flera re- missorgan. Jag hann under ett par år under slutet av min verksamhet som överförmyndare kring 1990 också uppleva ett antal otrevliga fall som inte skulle ha förekommit med tidigare lagstiftning. Jag hade hoppats att detta var initialsvårigheter, men chefen för KFM vidimerade att så inte var fallet, att bristerna i regelverket försätter många i onödigt trassliga och otrevliga situationer. Det för mig naturliga var då självfallet att fråga om detta. Min fråga av den 12 april inleddes på föl- jande otvetydiga sätt: "I slutet av 1980-talet genom- fördes ett antal reformer som berörde det som brukar kallas 'svaga grupper'". Döm om min förvåning när jag den 24 april får ett svar av typen goddag - yx- skaft! Svaret handlar om något helt annat, nämligen de ändringar som gjordes 1995 och främst berörde de underåriga. Om detta har jag inte frågat. Uppenbarligen har någon på departementet inte kunnat läsa innantill. Är det något departement där man måste behärska såväl semantik som hermeneutik är det ju Justitiedepartementet. Det är självfallet inte Thomas Bodström som har suttit och utarbetat svaret själv, men det allvarliga är att han har underskrivit detsamma - uppenbarligen utan att penetrera texten i fråga. När man drar ut texten på riksdagens utskriftspro- gram står det längst ned: "Läs frågan". Det hade ju varit bra om så skett. Det är inte jag som har missför- stått i detta ärende, och det är min plikt som riks- dagsman att utföra mitt uppdrag som granskare och representant för många tusen väljare. När jag genom den nonchalans som jag upplevde vid mottagandet av frågesvaret inte fått möjlighet att utöva dessa mina uppgifter kände jag mig som demo- krat, som politiker och som statsvetare kränkt. Det var en självklarhet att samma dag upprepa frågan, och då som interpellation. Min första tanke var också att den som så negligerat frågan, som är otroligt viktig för samhällets små och utsatta medlemmar, av sin chef måste sättas på plats, och då lämpligtvis på en annan plats än den nuvarande. Jag debatterade etik med statsministern här i kammaren i torsdags och citerade en tidigare svensk regeringschef, som sade att samhället inte ska skapa problem åt de små. När vi ibland ändå med våra schablonbeslut gör just detta känner jag det som min plikt som medmänniska och som politiker med upp- drag från människorna att verka för ett undanröjande av dessa problem. Jag kan bara beklaga att jag inte tagit upp den nu aktuella frågan tidigare. Den 17 maj kunde vi i pressen läsa årets resultat av JO:s granskning av överförmyndarna. I den artikel som fanns i Svenska Dagbladet kan man läsa: "Mängden med ärenden har ökat 'närmast explo- sionsartat' efter att fler psykiskt sjuka bor hem- ma . och allt fler behöver hjälp." Det här får krono- fogden alltmer av, och man tycker själva att det är många onödiga ärenden. Om belastningen hos Krono- fogdemyndigheten har vi kunnat läsa i pressen i dag, men det ska jag inte beröra ytterligare här.

den 26 april

Interpellation 2001/02:426

av Lennart Fridén (m) till justitieminister Thomas Bodström om förmyndarskapslagstiftningen

Justitieministern har i frågesvar angivit att det i den förändring som skedde i slutet av 1980-talet av föräldrabalken inte skulle ha gjorts ändringar av skyddet för dem med behov av god man och dem som tidigare haft förmyndare. Så är inte fallet. Den förändring som gjordes var mycket omfattande för många individer. Att detta också lett till bekymmer för åtskilliga personer, har jag nyligen, vid besök hos KFM, fått bekräftat. Jag får därför i interpellationens form rikta följande fråga till justitieministern:

Vilka åtgärder anser justitieministern bör komma i fråga för att åter öka skyddet för de kategorier av människor som före reformen av förmyndarskap och godmanskap var mindre utsatta än de är i dag?