Förseningar i tågtrafiken

Fru talman! Pia Nilsson har ställt följande frågor till mig: Är jag nöjd med hittills vidtagna åtgärder när det gäller att öka punktligheten i järnvägstrafiken eller hur bedömer jag dem? Avser jag av arbetsmarknadspolitiska skäl att ta initiativ till att anslå ytterligare medel till underhåll av spår och andra anläggningar? Vilka övriga åtgärder avser jag att vidta för att minska de kraftiga förseningarna i järnvägstrafiken i landet? Jag vill börja med att understryka att det råder ett hårt tryck på vårt lands infrastruktur just nu. Fler personer och företag väljer tåget som transportalternativ ur klimatsynpunkt. Den av den tidigare regeringen fastställda väg- och järnvägsplanen för innevarande period 2004-2015 präglas av bland annat orealistiska kostnadsbedömningar, ofinansierade projekt och kraftigt eftersatt underhåll av befintliga vägar och järnvägar. Jag ser allvarligt på bristerna i järnvägssystemet och har därför tagit initiativ till särskilda kraftsamlingsåtgärder i Mälardalen, Västsverige och i Skåneregionen. I vårpropositionen 2007 och i budgetpropositionen för 2008 tillförde regeringen särskilda medel till Banverket i syfte att tillsammans med Storstockholms lokaltrafik och SJ AB kunna göra en kraftsamling i Mälardalen, bland annat för att öka kvaliteten för pendlare. Det gläder mig att kunna konstatera att denna satsning redan har fått effekt för resenärerna, vilket kan utläsas av SL:s kundnöjdhetsundersökningar och i Banverkets punktlighetsstatistik sedan igångsättandet. Resultatet för oktober 2008 var dock något sämre, och Banverket utreder just nu anledningen till detta. Det bör dock poängteras att även de andra aktörerna i samarbetet har ett ansvar för att minska förseningarna och öka punktligheten. Regeringen har i den nyligen presenterade närtidssatsningen tillfört särskilda medel under 2009 och 2010 till Banverket för att genomföra liknande kraftsamlingsåtgärder i västra Sverige och Skåneregionen. Totalt satsas närmare 8 miljarder kronor under 2009 och 2010 för att säkerställa att angelägna infrastrukturprojekt kan genomföras i ett snabbare, mer rationellt tempo och att prioriterade projekt kan tidigareläggas i hela landet. I slutet av september presenterade också regeringen infrastrukturpropositionen Framtidens resor och transporter där 417 miljarder kronor avsätts för infrastrukturåtgärder för perioden 2010-2021. Nu är det upp till de regionala företrädarna och trafikverken att inom ramen för åtgärdsplaneringen presentera förslag på åtgärder och prioritering inom den presenterade ekonomiska ramen. Regeringen beslutar sedan vilka konkreta åtgärder som ska ingå i respektive planer. Jag följer utvecklingen av tågtrafiken i hela landet nära och har en kontinuerlig dialog med Banverket och de andra aktörerna.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret. Men svaret jag har fått lugnar varken mig eller många andra tågresenärer här i Mälardalen, vi som dagligen möter de förseningar som nu börjar bli mer regel än undantag. Det här är helt oacceptabelt. Tågförseningarna har blivit så många och långa att resenärer i Mälardalen nu börjar ställa sig tveksamma till tågtrafikens pålitlighet. Vågar vi ta tåget med risk för att bli försenade och inte hinna i tid till jobbet, till studierna eller till avtalade möten? Det kanske är säkrare att ta bilen eller flyget. Tågtrafikens trovärdighet står på spel, men det tycks inte bekymra infrastrukturministern nämnvärt, åtminstone av svaret att döma. Trots att flera har valt tåget som transportmedel de senaste åren kommer många sannolikt att välja andra trafikslag om inte tågtrafikens punktlighet förbättras radikalt. Men ministern tycks vara nöjd och hänvisar till redan gjorda satsningar som hon hävdar har fått effekt. Det vore intressant om ministern mer specifikt ville redogöra för vilka de åtgärderna är och vilken effekt de faktiskt har haft. Åsa Torstensson nämner något om kundnöjdhetsundersökningar och punktlighetsstatistik som gjordes under första hälften av det här året och som skulle påvisa klara förbättringar. Men det här är en bild som vi som tågresenärer absolut inte känner igen oss i. Fortfarande betalar SJ ut 40 miljoner kronor om året till missnöjda resenärer. Den summan har legat konstant den senaste tiden - knappast ett tecken på förbättring. En god vän till mig har fört loggbok sedan maj månad över sina arbetsresor mellan Sala och Eskilstuna. Inte nog med att hon fick vänta över tre månader innan någon som helst resegaranti betalades ut. Hon fick dessutom, för att slippa löneavdrag, använda sin flextid för att täcka upp de tidsförluster som förseningarna orsakade. Bara under de senaste två och en halv månaderna har hon kommit upp i tre timmar och 45 minuter. Men ministern tycks vara nöjd, och det förvånar mig mycket. Det förvånar mig om Sveriges infrastrukturminister är nöjd med att förseningarna i SJ:s regionaltrafik i Mälardalen under augusti i år uppgick till 180 timmar. Det förvånar mig mäkta om Åsa Torstensson är nöjd med att SJ tvingas att betala 40 miljoner kronor till missnöjda resenärer i Mälardalen varje år och att elen i Banverkets ledningar inte räcker till alla tåg. Ministern borde vara allt annat än nöjd när facit ser ut som det gör. De här tågförseningarna kostar samhället ohyggliga summor pengar. Det finns faktiskt nya beräkningar som visar att förseningarna vida överskrider de tidigare uppgifterna om en förlorad arbetsvecka per pendlare. Det kan handla om det mångdubbla. Detta är helt oacceptabelt! Det krävs kraftfulla handlingar från Åsa Torstensson som ansvarig minister, hävdar jag. Vi vill veta vilka åtgärder som kommer att vidtas för att få bukt med problematiken i Mälardalen och i övriga landet, så att vi som resenärer kan lita på tågtrafiken fortsättningsvis. Att slitage på tåg och på spår blir större ju mer tågresandet ökar är väl knappast någon nyhet för någon, men att beredskapen för det är så dålig och bristfällig är oroväckande. Varför inte, ministern, se till att råda bot på de bristerna med hjälp av arbetsmarknadspolitiska åtgärder nu när lågkonjunkturen har slagit rot och arbetslösheten ökar? Varför inte tidigarelägga planerade underhållsåtgärder för att så snabbt som möjligt få en förbättrad infrastruktur som gör att tågen kommer i tid? Visa på handlingskraft, och gör det nu!

Fru talman! Svenska folket blir alltmer klimatmedvetet. Det visar en undersökning som presenterades i Svenska Dagbladet förra veckan. Över hälften av de tillfrågade uppgav att de får dåligt samvete när de gör saker som har negativ påverkan på klimatet. Nästan två av tre har ändrat sitt val av dagligt transportmedel till arbetet och vill helst välja ett klimatvänligt alternativ, till exempel tåget. Men hur ska svenska resenärer kunna motiveras att ta tåget när det råder stor osäkerhet om tåget följer tidtabellen eller inte? Det är inte svårt att förstå den irritation och frustration som uppstår bland resenärerna när tåget stannar eller kryper fram på rälsen. Då kryper det även i kroppen på folk. Jag var själv med om en sådan incident häromveckan när jag var på väg från Kalmar in till Stockholm med tåg. När tåget stått stilla i 20 minuter började gemene man plocka upp sina mobiltelefoner för att ringa och meddela att de blev försenade till sina möten. När det hade gått trekvart var stämningen tryckt i tågvagnarna. Folk var stressade och satt som på nålar - det är inte roligt att komma för sent - och almanackorna togs fram. Det var dags att boka om sammanträdena eller helt sonika ställa in. En gång är ingen gång, men när tågresenärer ideligen kommer för sent till möten, tåganslutningar eller den väntande familjen, på grund av försenade tåg, blir det inte bra. Och vi pratar inte minuter, fru talman, utan timmar. Precis som Pia Nilsson sade har antalet tågförseningar successivt ökat sedan april, för att nå den absoluta kulmen i oktober. Fyra av tio X 2000-tåg var försenade. Snabbtåget X 2000 har blivit SJ:s stora sorgebarn. Förra veckan hade trafikutskottet besök av bland annat representanter från Banverket och SJ. Båda vara överens om att trasiga tåg tillsammans med trängsel på spåren och eftersatt infrastruktur gör att punktligheten för tågen har nått en oacceptabel nivå, precis som Pia Nilsson sade. Förutom att laga tåg som har gått sönder och hålla koll på spårträngseln måste man reparera det svenska spårsystemet. Spåren är slitna och håller inte den klass som behövs för att matcha trafikökningen. I två års tid har minister Åsa Torstenssons främsta retorik här i kammaren varit att skylla på den förra regeringen. Hon gör så också i dag. Det är mycket besynnerligt. Den moderatstyrda regeringen och Åsa Torstensson har haft 26 långa månader på sig att göra något för klimatet och för järnvägen. Men regeringen verkar helt ha gett upp tanken på att kunna nå klimatmålen. I regeringens närtidssatsning går två tredjedelar av satsningarna till vägar, bara en tredjedel till järnväg. Nu är det kris i järnvägsnätet. Förseningarna och störningarna är ett akut problem, och många människor sitter fast på tåg som inte kommer i tid. Trots det lyser regeringens konkreta åtgärder med sin frånvaro. Vi socialdemokrater vill satsa minst 150 miljoner extra på tidigarelagt underhåll av järnvägsnätet. Det är en satsning utöver de extra resurser som vi redan presenterat som svar på regeringens infrastrukturproposition och som ska debatteras här i riksdagens kammare om två veckor. Frågan är, fru talman, vilka åtgärder infrastrukturministern har tänkt sätta in - förutom sin dialog med Banverket.

Fru talman! Förseningar i tågtrafiken angår många och är tyvärr inget nytt. Örebro län är en del av Mälardalen. En stor andel av Sveriges befolkning bor i Mälardalslänen, och Mälardalen är Sveriges starkaste tillväxtregion. Pendlingsmöjligheten genom goda kommunikationer är en avgörande framgångsfaktor för regionen. Förbättringar i infrastrukturen måste ske om vi ska ha fungerande tågtrafik i regionen. Den senaste tiden har frågan om dåligt fungerande pendling diskuterats mycket i medierna. Stora förseningar och inställda tåg har varit rutin för många som pendlar i Mälardalen. Säkert tusen örebroare har sitt arbete i Stockholm, och många fler örebroare är beroende av goda kommunikationer med andra orter i Mälardalen. En modern och flexibel arbetsmarknad bygger på att svenska folket ska kunna ta jobb på pendlingsavstånd. Detta kräver en väl utbyggd spårtrafik och fungerande järnvägsföretag som garanterar att man kommer fram till sina arbetsplatser i tid. Vägar och busslinjer är förvisso också viktiga, men en klimatsmart framtid är kopplad till den spårbundna trafiken. Det krävs inte bara att man kommer till jobbet i tid utan också att man kommer tillbaka hem i tid. Många pendlare har familjer och andra åtaganden. De ständigt återkommande felen är allt mellan himmel och jord och medför missnöjda kunder, stress och omfattande svårigheter för tusentals pendlare att klara jobbet och vardagslivet. De som pendlar tillbringar lång tid på tåget. Många går upp tidigt, kommer hem sent och reser långa sträckor. Det är inte för mycket begärt att de ska kunna planera sina liv och hinna till månadsmöten eller hämta barn på dagis. Den moderna och klimatsmarta framtiden är också en jämställd framtid. Fru talman! Många gånger har vi fått besked om att förseningarna kommer att hålla i sig hela dagen eller att tågtrafiken i hela Mälardalsområdet står stilla. Det kan handla om omfattande signalfel, fel på en transformatorstation, ställverksfel, växelfel etcetera. Höstens löv, vinterns kyla och snö samt sommarens värme tycks ständigt överraska transportföretagen. Både pendeltågstrafiken och SJ:s fjärrtåg påverkas av dessa ständiga störningar. Vad gör statsrådet för att få ordning på detta? Vilka krav ska ställas? Vilka ekonomiska sanktioner kan sätta fart på trafikbolagen? I samband med bankkrisen har det diskuterats att ta bort direktörsbonusar. Kanske borde en motsvarande avlövning av olika direktörsförmåner ske hos ständigt felande transportföretag.

Fru talman! Jag tycker att det här är en angelägen interpellationsdebatt. Därför skulle jag också vilja säga några ord. Vi riksdagsledamöter är ju vana tågresenärer. Själv har jag pendlat mellan Östergötland och Stockholm i sex års tid. Personligen upplever jag att tågförseningarna har ökat i frekvens och längd. Det säger också statistiken. Ändå ökar efterfrågan på tågresor, och det är verkligen glädjande. Att resa med tåg är klimatsmart. Många uppfattar det också som ett meningsfullt resande eftersom man kan göra annat under tiden som man reser. Man kan utnyttja sin tid. Det finns många och stora fördelar med att åka tåg, men man ska självfallet kunna ställa vissa krav. Ett grundläggande krav är just detta med punktlighet och att man kommer fram. Jag konstaterar också att det finns tydliga underhållsbehov. Jag kan hålla med tidigare debattörer om att det behövs åtgärder när det gäller underhållet och också vissa nyinvesteringar. Med det sagt skulle jag vilja vända mig till interpellanten och de övriga debattörerna och säga att det vore på sin plats om Socialdemokraterna rannsakade sin drivna politik. Hur kommer det sig egentligen att Sverige blev ett av de länder i Europa med lägst investeringar i underhåll? De problem som vi ser nu är faktiskt ett resultat av och uppkom under ert regeringsinnehav. Därför tycker jag nog att det var lite stora ord från vissa av er om hur det egentligen ser ut och vems fel det är. Jag tycker att det är bra att alliansregeringen nu försöker lyfta Sverige från de bottennoteringar som vi har gällande underhåll. Det är också min uppfattning att det är viktigt att vi startar och gör någonting snabbt när det gäller satsningarna på underhåll. Nu när vi går in i en ekonomiskt svårare tid tycker jag också att man kan ha med underhållet i diskussionerna om stimulansåtgärder. Vi vet att det finns väldigt stora behov, och det är faktiskt bara att sätta i gång och göra någonting så att man kan starta omedelbart. Sedan tycker jag också att man ska vara lite mer visionär nu när man har möjlighet att prata långsiktigt också. Vi i Folkpartiet vill ha höghastighetståg. Det är många länder i Europa som redan är väldigt långt framme och har färdiga linjer och trafikerar med snabbtåg. Det är ett viktigt sätt att minska påverkan på klimatet att kunna flytta över flygresor till tåg. För mig som bor i Östergötland är Ostlänken en självklar del i detta. Det är en väldigt bra start. Den skulle betyda mycket för oss inte bara när det gäller klimatpåverkan utan också när det gäller arbetsmarknadsmöjligheter. Höghastighetståg skulle ge ökad rörlighet. Jag skulle vilja säga till statsrådet att jag vet att det ska tillsättas en utredning som det ska skrivas direktiv till. Jag tycker att det är viktigt att det finns med en positiv ansats i direktiven att om vissa krav som ställs i utredningen om höghastighetståg kan uppfyllas ska vi också snarast börja bygga banor för höghastighetståg.

Fru talman! Man blir något förvånad av debatten. Jag tycker att nivån och populismen ligger på topp just nu. Jag skulle vilja börja med att vända mig till Pia Nilsson som västmanlänning som har varit med under den resa som vi har gjort under de senaste 15 åren. Jag tycker att man ur Västmanlandsperspektiv kan sammanfatta hela debatten så här: Vi är stolta men inte nöjda. Vi minns ju att den tågtrafik vi hade i Mälardalen före Mälarbanan inte var den allra bästa. Det var därför som kommunerna och landstingen tillsammans med staten gjorde kraftsamlingen och satsade på Mälarbanan. Men redan efter några år konstaterar man att det inte håller. Då säger Pia Nilsson från talarstolen här: Infrastrukturministern, visa handlingskraft nu! Men problemet har ju funnits i tio år. Varför gjorde inte den sittande socialdemokratiska regeringen någonting 1999, 2000, 2001, 2002 och så vidare? Ingenting har ju hänt. Désirée Liljevall säger: Man är förvånad. Infrastrukturministern har faktiskt suttit i 26 månader och inte gjort någonting. Samtidigt kan vi konstatera att det finns en överenskommelse mellan SJ, SL och Banverket med åtgärder i ett 44-punktsprogram här i Mälardalen för att förbättra kommunikationerna för de pendlande i Mälardalen. Detta har pågått i två år. Två månader efter att regeringen tillträdde satte man detta i sjön. Tala om handlingskraft! Tala om den handlingsförlamning som var under den socialdemokratiska tiden! Jag tycker att vi ska vara nöjda med den inriktning som finns och de åtgärdsprogram som ligger på vårt bord. Men jag ser också problemen. Det är inte bra när människor som bor i Arboga, Köping, Västerås och så vidare inte kan komma i tid till arbetet på grund av ständiga förseningar. Problemet är inte att man går över till andra kommunikationssätt. Det är lika stora problem när man kommer till Stockholm om man åker bil. Det löser inte problemet. Den stora faran är att människor flyttar ifrån bygderna till Stockholm, och som jag ser det vore det inte någon bra utveckling. Om man tittar på den nöjdhetsfaktor som ständigt mäts när det gäller tågtrafiken kan vi konstatera att i Mälardalen var det en mycket hög nöjdhetsfaktor till och med september. Vi har inte fått de senare mätningarna presenterade, men vi vet att det har varit problem med X 2000 och även regionalt i Mälardalen. Jag kan se framför mig att nöjdhetsindexet har sjunkit.

Fru talman! Den som lyssnar på detta kan undra över vilket parti som Pia Nilsson, Désirée Liljevall och Ameer Sachet är medlemmar i. Jag förstår att ni försöker dölja vad ni fullständigt har undvikit att göra under så många år. Den som vet vad underhåll är vet också att det måste göras varje år. Varje gång man har gjort en investering eller nyinvestering måste den skötas varje år för att man inte ska drabbas av en fullständig nedgång eller ett behov av en helt ny investering. Det är ju det som har varit oprioriterat hos Pia Nilsson, Désirée Liljevall och Ameer Sachet under tidigare år. Men välkomna att ha ett engagemang för resenärer som har ett oerhört stort behov av att det fungerar på våra spår! Det är naturligtvis så att våra pendlare och ambitionen att skapa större arbetsmarknadsregioner är oerhört beroende av att den spårbundna trafiken fungerar. Désirée Liljevall! Nej, det tog inte 26 månader. Redan under hösten 2006 valde jag att omprioritera resurser till Banverket. Jag fortsatte våren 2007 i vårpropositionen att tillföra nya resurser, jag har fortsatt i budgetpropositionen 2008 där jag tillfört 330 miljoner, och vi har fortsatt i budgetpropositionen för 2009. Det kommer också att fyllas på 2010. Det är ett beslut som riksdagen ännu inte har fattat. Detta är tydliga satsningar på järnvägsinfrastrukturen. Närtidssatsningarna och de insatser som vi har prioriterat i tidigare budget för Banverket har till syfte just detta, nämligen åtgärder som här och nu kan göra nytta. Inte desto mindre måste naturligtvis Banverket sköta sitt underhållsåtagande så att det också fungerar i den dagliga trafiken som trots allt ska ha ett flöde. Därför är de här åtgärderna och resurserna planerade under en period fram till 2010. Jag är mycket medveten om att det finns stor frustration, och framför allt de senare månaderna har det inträffat stora problem på våra spår. Banverket har också till uppgift att just följa detta. Är det infrastrukturdelen, eller beror det på SJ:s tåg med lok? Det handlar inte om att peka ut någon syndare, utan det handlar om att genom den kraftsamling som nu görs som en kopia av den lyckade kraftsamlingen i Stockholm vidta liknande åtgärder i Malmö och i Göteborg med motsvarande 900 nya miljoner. Jag säger det igen av den anledningen att det har varit positivt så här långt i Stockholm, med oktober som undantag. Det är naturligtvis oerhört viktigt att se vad som har hänt under oktober för att vi ska kunna vidta rätt åtgärder beroende på de olika aktörernas ansvar.

Fru talman! Det är intressant att den här debatten engagerar framför allt så många centerpartister, kanske mer riksdagsledamöter än statsråd. Jag måste säga så här långt till infrastrukturminister Åsa Torstensson att det inte räcker. Det räcker inte med de åtgärder som du eventuellt har föreslagit och som så här långt har gjorts. Tågförseningarna har alldeles för stor omfattning för att vi som resenärer ska kunna vara nöjda. Det är trovärdighet som står på spel, och det måste vi verkligen ta på fullaste allvar. I augusti uppgick förseningstimmarna i Mälardalens regionaltrafik till 180 timmar. Det är helt oacceptabelt. Det kan väl inte ens ministern vara nöjd med? Det är inte bara oktober månad då det har dippat. Det har varit så under längre tid än så. Men ministern anser uppenbarligen att hon har gjort allt som nu går att göra. Nu är det upp till alla andra att presentera förslag, säger hon. Men tycker verkligen inte Åsa Torstensson att det finns anledning att som ansvarig minister vidta ytterligare åtgärder för att återskapa trovärdigheten för tågtrafiken? Risken är ju uppenbar att många resenärer i stället väljer bil och flyg som transportmedel. Den utvecklingen vill då inte jag se, och jag tror inte ens att Åsa Torstensson önskar det. Det kunde också vara intressant om ministern ville redovisa vad de satsade underhållspengarna från vårpropositionen 2007 och höstbudgeten 2008 har använts till. Någon form av utvärdering måste väl ändå föreligga? Om jag inte helt missminner mig tror jag bestämt att delar av det här underhållsanslaget, som skulle ha gått till järnvägar, drogs tillbaka för att i stället satsas på vägunderhåll. Nu pratar ministern sig varm för det kraftsamlingspaket kring infrastrukturen som skapats i Mälardalen och som hon nu vill genomföra även i andra delar av landet. Men uppenbarligen finns det inte tillräckligt med kraft i det här paketet, för om det vore så skulle inte tågförseningarna vara något större bekymmer. Jag ställer mig frågan hur stark den politiska viljan egentligen är hos den moderatstyrda regeringen att satsa på tågtrafiken i framtiden. I den närtidssatsning som regeringen lagt fram och som Désirée Liljevall också refererade till ser vi att satsningarna på väg är betydligt större än satsningarna på spår. Det finns, hör och häpna, fortfarande ställverk som Banverket förfogar över, från 1940- och 1950-talen. Vissa dagar fungerar de, men inte alla dagar. Det är helt otroligt. Jag blev väldigt förvånad när den här uppgiften kom fram. Det är inte underligt att det händer saker! Vi socialdemokrater vill åtminstone att fler och fler ska välja tåg som transportmedel, och jag hoppas verkligen att ministern delar den uppfattningen. Därför undrar jag om Åsa Torstensson i dag anser att vi har den underhållsberedskap som behövs för att klara av en ökning av tågresenärer eller om vi helt enkelt har nått kapacitetstaket. Jag anser att det går att göra mer nu med underhållet på järnvägarna när bristerna är så uppenbara. Jag förstår bara inte varför inte ministern vill tidigarelägga delar av de planerade underhållsåtgärderna för att så snabbt som möjligt få till en förbättrad infrastruktur som kan leda till mindre tågförseningar - att tågen helt enkelt kan komma i tid. Det är oacceptabelt med de tågförseningar vi ser i dag. Gör något nu, ministern!

Fru talman! Varje dag fördjupas jobbkrisen. Sedan den 1 september har drygt 40 000 personer varslats om uppsägning, och varje dag tillkommer nya varsel. I Kalmar län har 1 036 personer varslats under september och oktober. November månads varsel är inte med i statistiken än. 600 av de 1 036 bor i Nybro kommun, som har runt 20 000 invånare. Omsätter man dessa 600 varslade personer i Stockholmssiffror, det vill säga räknar ut hur stor andelen är av kommunbefolkningen, motsvarar det 35 000 personer. Regeringar världen över har satt omfattande stimulanspaket i sjön. På samma gång står den svenska regeringen passiv. Sverige är i behov av en räddningsplan för jobben och löntagarna. En investering i spårtrafik är särskilt passande när vi nu står mitt i en oroande jobbkris och en fungerande pendling till och från jobbet blir ännu viktigare. Om vi använder de sämre tiderna för att rusta oss för framtiden, kan vi se framtiden an med tillförsikt. I går inleddes FN:s klimatförhandlingar i Polen. Den viktigaste frågan är förstås hur utsläppen av växthusgaser världen över ska minskas. Det brinner i knutarna. Om inte den globala uppvärmningen ska gå över styr krävs att radikala åtgärder tar form så snart som möjligt. Transportsystemet står i dag för 30 procent av de svenska växthusgasutsläppen. Vi behöver stimulera människor att lägga om sina resvanor och investera i järnväg och kollektivtrafik. Om vi socialdemokrater hade varit i regeringsställning skulle vi ha satsat 150 miljoner extra på tidigarelagt underhåll, utöver de extraresurser som vi lagt i vår infrastrukturmotion. Kan ministern tänka sig att stå bakom det förslaget eller har ministern ett ännu bättre förslag på lut?

Fru talman! Många av oss vet att tåget är en av lösningarna på dagens och morgondagens transportbehov. Spåren är i dag maximalt utnyttjade. Banverket har släppt fram fler tåg i ett försök att möta den ökade efterfrågan på tåg i regionen. Det stora problemet är att de befintliga spåren inte klarar av den höga belastningen. På enkelspåriga sträckor tvingas en del tåg dela spår med de långsammare pendeltågen. Sådana begränsningar gör det svårare att köra fler tåg, trots efterfrågan. Situationen är kritisk. Bristen på infrastrukturkapacitet med de befintliga spåren visar att tågtrafiken inte klarar behovet av och efterfrågan på ett miljövänligt och punktligt transportsystem som skulle gynna både landet och klimatet. Nu när vi gått in i en lågkonjunktur och arbetslösheten ökar krävs verkligen stora investeringar och resurser för att möta den ökade efterfrågan. Det akuta behovet innebär att investeringarna i järnväg måste sättas i gång omedelbart. I vårt stimulanspaket mot jobbkrisen föreslår vi socialdemokrater 200 miljoner kronor i riktat infrastrukturunderhåll till Banverket och 75 miljoner kronor till Vägverket. När finansminister Anders Borg vaknar efter nyårsnatten och kanske vill ha fram ett eget paket får han och statsrådet gärna bjuda över oss vad gäller järnvägssatsningar. Tänker statsrådet försöka påverka finansministern att redan innan vårpropositionen läggs fram göra satsningar på infrastruktur? Vad är statsrådets svar till pendlare som på grund av tågförseningar är rasande?

Fru talman! Jag kan konstatera att statsrådet i debatten säger att hon ser allvarligt på bristerna i järnvägssystemet. Jag tycker att det är mycket bra att statsrådet lagt om politiken när det gäller underhåll så att vi täpper till de hål som den tidigare regeringen skapade genom att inte kontinuerligt tillföra de medel som det nu visar sig borde ha tillförts. Det gäller att se framåt och göra nyinvesteringar. Många människors vardag påverkas av hur tågtrafiken fungerar. Det är viktigt att vi också bygger nya banor för att få plats med fler tåg så att vi kan föra över mer gods från lastbilar till tåg. Jag skulle ännu en gång vilja slå ett slag för höghastighetstågen och avslutningsvis säga att om vi satsar på dem för vi Sverige närmare Europa, vilket jag tycker skulle vara mycket värdefullt.

Fru talman! Jag har några korta kommentarer. Det räcker inte, säger Pia Nilsson. Det är åtskilliga år sedan så mycket pengar satsades på infrastrukturen som nu. Samtidigt kan vi konstatera att satsningarna från den socialdemokratiska regeringens sida var tämligen små. Désirée Liljevall säger att regeringen är passiv. Då bör man minnas att det är ett antal decennier sedan som vi hade en så stark statsbudget som i dag. Som jag ser det beror det på en mycket aktiv och målinriktad regering. Vidare säger Pia Nilsson att man kan ifrågasätta om pengarna verkligen går till infrastruktur eller om de går någon annanstans. Jag tycker att det uttalandet är något magstarkt när man samtidigt minns den diskussion vi hade för fyra fem år sedan om det oerhört eftersatta underhållet på SJ:s vagnar. Då förpassade den dåvarande regeringen pengar från ett verk till ett annat, helt emot budgetlagar och allt. Att då säga att vi sysslar med sådant när allt gått helt enligt budgetlagens normer är något magstarkt. Trots allt bör man veta lite grann om hur historien har sett ut. Det jag saknar i debatten från interpellanternas sida är frågan om antalet operatörer på spåren. Vore inte den frågan värd att ta med i debatten? Borde man inte ifrågasätta om vi enbart ska ha SJ, ha monopol, eller om vi ska öppna upp för andra? Kanske skulle konkurrensen på spåren förbättra såväl tider som annat. Naturligtvis skulle det inte förbättra spårkvaliteten, men tiderna kunde det kanske förbättra.

Fru talman! Jag hör till dem som delar Åsa Torstenssons och övriga debattörers oro och ilska över att tågtrafiken fungerar så illa. Vi är rätt många som högt och rent gillar tåg och tågtrafiken när den fungerar väl. Jag pendlar från Hudiksvall till Stockholm varje vecka och uppskattar väldigt komforten och bekvämligheten och alla de fördelar som finns när tåget kommer och går i tid. Under den senaste tiden har det varit riktigt, riktigt eländigt. Det tror jag att vi alla som deltar i debatten är överens om. Utöver den irritation det skapar och det besvär det förorsakar resenärerna - att komma för sent till möten, missa arbetet och så vidare - irriteras många över SJ:s, för det handlar i huvudsak om SJ, oerhört dåliga hantering av information och oerhörda svaghet när det gäller krishantering. Jag tror att det är SJ:s allra sämsta gren. Man har svårigheter att berätta sanningen för passagerarna. I stället kuperar man svansen i omgångar, och det gör lika ont varje gång man får reda på att det inte bara rör sig om en kvart och en halvtimme utan ibland är tåget både en och två timmar försenat. Om man då missar en flygavgång på Arlanda, som många som kommer norrifrån och söderifrån gör, blir det dubbelt besvärligt. Det var mot den bakgrunden jag i trafikutskottet för en månad sedan tog initiativ till att kalla in Banverket, tågoperatörerna med SJ i spetsen och Seco, facket, för att få en bild av hur de ser på läget. Med Minoo Akhtarzand i spetsen var de till oss i förra veckan och redogjorde för läget. Jag tror att även Socialdemokraterna var med på det. De motsatte sig inte förslaget utan tyckte nog att det var bra att vi fick en direktrapport och möjlighet att prata direkt med alla inblandade parter. Jag håller med Jörgen, Åsa och Karin om att det är lite lustigt att höra en rad socialdemokratiska debattörer nu ha sådana förhoppningar på alliansregeringen. När Désirée Liljevall säger att Åsa Torstensson haft 26 långa månader på sig vänder hon sig visserligen till Åsa Torstensson men i praktiken är det en fruktansvärt hård kritik av det som den socialdemokratiska regeringen lämnade efter sig när de förlorade valet 2006. Det var verkligen eländigt, men Désirée Liljevall och Pia Nilsson framställer det som om vi skulle börja bygga upp något från ett nolläge. Läget har varit mycket dåligt. Det har vi Europeiska järnvägsunionens vitsord på. De har sagt att Sverige är sämst i klassen i Europa. Under 1990-talet och 2000-talets inledning har vi i Sverige varit sämst i klassen på att sköta vår järnväg och underhållet av den. Vi har varit allra sämst i klassen. Så illa är det. Vi har lagt minst pengar på drift och underhåll. Det är klart att det går att leva på rost och röta, som man brukar säga. Det går en tid, men sedan kommer raset. Och nu har raset kommit med massor av besvärligheter när det gäller växlar, signalsystem och en mängd andra saker. Då vänder man sig till Åsa Torstensson. Ta fram trollspöet, Åsa, ta fram trollspöet! Fixa det här, helst redan i morgon! Men det går inte riktigt så fort. Det handlar om en långsiktig process. Man måste bygga upp det och se till att det blir ett nät som är tillförlitligt. Det ska vara lika tryggt att sätta sig i ett tåg som att sätta sig i ett flygplan. Jag är inte orolig för att jag ska ramla ned på vägen, men sätter man sig i ett tåg vet man att det är stor risk att det ramlar ned på vägen. Fru talman! Nu har jag bränt min tid. Jag ber att få återkomma till fortsättningen i nästa inlägg.

Fru talman! Jag tackar för en viktig debatt. Det är bra att den här interpellationen ställts, eftersom det är så viktigt att vi alla åker mer och mer tåg. Vi åker mer tåg. Hela svenska folket gillar tåg. Vi vill vara miljömedvetna. Vi gillar tåget, utom när det kommer för sent. Då tappar vi tid, tillväxt i landet och arbetstid. Folk blir frustrerade och mycket stressade över att tågen inte kommer i tid. Vi har hört exempel från olika delar av landet. Jag tänkte bidra med Västsverige, eftersom jag flera gånger i veckan reser på Västra stambanan. Jag brukar roa mig med att blogga när tågförseningarna är som värst. Jag kan inte blogga varje gång det är tågförsening; då skulle jag nämligen inte skriva om något annat än tågförseningar. De som läser min blogg tycker redan nu att jag skriver för mycket om tågförseningar. Det är tågförseningar jämt, och det har blivit mycket sämre den sista tiden. Det som befaras är, precis som har sagts i de tidigare inläggen, att svenska folket inte orkar vänta längre. Man tar bilen i stället. Jag känner många pendlare som bor i Skövde eller Falköping och jobbar i Göteborg eller bor i Göteborg och jobbar i Falköping eller Skövde. De vågar inte längre lita på att de kommer i tid till sitt arbete, utan tar bilen i stället. Det finns många från Göteborg som väljer flyget för att de litar mer på det nu. Det är jättetrist att det ska behöva vara så, när folk faktiskt vill åka tåg. Vi har jobbat för att korta tågtiderna. Mälardalsbanan är ett lysande exempel. Under 90-talet byggdes bra spår som går runt hela Mälaren. Det gjorde de inte tidigare, men nu finns den möjligheten. Likadana kraftsamlingar behöver göras i Västsverige och på andra håll. Men det går inte om folk ledsnar, om vi inte får upp mer gods på järnvägen och om godset blir försenat. Då har vi inga bra klimatlösningar. Åsa Torstensson säger: Vi har satsat mest, vi är jätteduktiga. Jag undrar om Åsa Torstensson är nöjd med den satsningen. Är det tillräckligt? Eller äts det upp av den inflation som vi har nu? Vi har den högsta inflationen på 15 år, sedan det var borgerlig regering förra gången. Jag undrar bara, för jag hörde tidigare i dag en näringsminister som var väldigt nöjd. Allt som behövde göras var redan gjort i den budget som lades fram i september, hävdade näringsministern. Näringsministern visste allt som skulle hända, alla varsel och finanskrisen och lågkonjunkturen. Allt detta kände näringsministern till redan innan det hände. Därför hade man varit förutseende. (ANDRE VICE TALMANNEN: Jag vill påminna om att debatten handlar om förseningar i tågtrafiken.) Jag är medveten om det. Det är därför jag frågar om Åsa Torstensson är lika nöjd som näringsministern. I budgeten läggs det fram förslag om satsningar på infrastruktur. Budgeten hänger som sagt ihop med Åsa Torstenssons gebit. Att tidigarelägga underhåll av tåg och banor och inköp av nya tåg är helt nödvändigt. Ibland får vi höra att träd har ramlat ned på spåret, fast träd inte ska stå så nära spåren. Ibland får vi höra att en elförsörjningsarm har ramlat ned. Vi får höra olika anledningar. Jag undrar om Åsa Torstensson är nöjd. Är det som regeringen har gjort tillräckligt, eller vad krävs ytterligare?

Fru talman! Vågar vi lita på tåget, infrastrukturminister Åsa Torstensson? Vågar vi lita på tåget när tågförseningarna nu slår alla rekord? Jag är inte så säker på att svaret är ja. Som tågresenär är jag jätteirriterad varje gång det inträffar, för det inträffar i princip varje gång jag reser med tåg. Min goda vän som förde loggbok över sina arbetsresor från maj fram till nu är förstås oerhört missnöjd, dels för att det tog tre månader för henne att få ersättningen från resegarantin utbetald, dels för att hon fick använda sin flextid för att täcka de tidsförluster som förseningarna orsakade. På två och en halv månad var det 3 timmar och 45 minuter. Det här är helt orimligt. Det är helt oacceptabelt! Jag måste ställa frågan: Har ministern ett ansvar i tågförseningsproblematiken? Har Åsa Torstensson ett ansvar, eller hänvisar hon bara till Banverket, SJ och SL, och att de liksom bara ska lösa det hela? Vilken roll har Åsa Torstensson i arbetet med att få bukt med tågförseningsproblematiken? Vad är det de facto för åtgärder som har vidtagits i kraftsamlingspaketet, som i mitt tycke verkar sakna de krafter och muskler som faktiskt behövs för att det här problemet ska kunna elimineras? Vad gör Åsa Torstensson? Jag har inte fått något svar. Det hänvisas bara till att Banverket, SJ och SL kan göra mer. Men jag vill veta hur ministern då tänker se till att detta samarbete verkligen blir av. Visa nu, Åsa Torstensson, att regeringen är på rätt spår. Gör det nu!

Fru talman! Vi har hört det många gånger: Allt som är bra är borgarnas förtjänst, och allt som är dåligt är sossarnas fel. Vi ska gömma oss bakom sossarna så länge vi bara kan, är det som borgerliga ledamöter framför här. Allt som är dåligt är sossarnas fel. Anders Borg sade när han tillträdde att det skulle ta ungefär två år innan den borgerliga politiken börjar märkas i samhället. Det har vi märkt på det som inträffar nu. Vi anklagar inte regeringen för lågkonjunkturen. Däremot anklagar vi er för att ha slarvat bort högkonjunkturen och inte kunna ta vara på människor i den lågkonjunktur som vi nu har. Det är ju bekvämt att kunna skylla på sossarna. Visst, jag förstår varför ni gör det hela tiden och inte vill ta eget ansvar. Jag skulle vilja att ni nu sätter i gång. Det är klart att vi kräver detta av regeringen - det är ju ni som är ansvariga nu. Det är klart att man kan säga att det inte heller skulle bli bättre om sossarna styrde, men nu är det faktiskt ni som styr. Då får ni ta tag i detta. Då kan man inte hur länge som helst skylla på att det säkert skulle bli sämre om sossarna hade styrt. Vad kommer att hända med Västra stambanan, Åsa Torstensson, och med den propp som Lerum utgör? Där har Moderaterna sagt nej till utbyggnad av Västra stambanan. Kan man använda möjligheten till extrasatsningar, och kan man se till att man nu, i dessa svåra tider, bygger fler spår på Västra stambanan? Det ger jobb både nu och i framtiden eftersom tillväxten kan öka om människor kommer i tid till sitt arbete, om de kan lita på Västra stambanan och tågen i Västsverige.

Fru talman! Jag har inte alls skyllt allt som är ont på sossarna, men jag kan ställa en direkt fråga: Är Pia Nilsson, Désirée Liljevall, Ameer Sachet och Monica Green stolta över hur ni har skött underhållet på järnvägsinfrastrukturen i landet? I så fall har vi helt olika ambitioner för hur svensk järnvägsinfrastruktur ska skötas. Jag är mycket mån om att sköta det som vi en gång har investerat i. Det var därför som jag mycket tidigt gjorde investeringar 2007, 2008 och nu 2009 och 2010. Det är åtgärder som kan verkställas här och nu. Pia Nilsson ställde frågan vad som har gjorts med anledning av att jag hänvisade till Kraftsamling Stockholm Mälardalen. Det som man i kraftsamlingen så här långt har gjort är att man har satsat på stationerna i och omkring Knivsta och Katrineholm, förbigångsspår i Gnesta, ytterligare mötesstationer på Svealandsbanan samt på att ytterligare identifiera hur man kan höja kapaciteten i och omkring Uppsala. Kopplade till detta är de 44 åtgärder som man har ålagt sig själv för att möta den frustrerade resenären. Det som är järnvägsinfrastruktur ligger på mitt ansvar. Kan man lita på tåget? Jag vet att det är många som ställer sig den frågan. Kommer tåget i tid? Ibland beror det på brister i infrastrukturen. Det kan bero på dåliga signalsystem. Därför har jag sett till att Banverket får nya resurser. Jag tänker inte svara Pia Nilsson med att jag ska gå ut och gräva själv. Där hänvisar man nog bäst till att professionen gör detta. Jag litar på att professionen nu, med de nya resurserna, just har mycket starkt fokus på att förbättra för de resenärer som väljer att ta tåget, för det är avgörande för klimatutmaningen.

Fru talman! Thomas Nihlén har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder, och i så fall vilka, för att utreda omfattningen, kostnaderna och orsakerna till den felaktiga läkemedelsanvändningen i Sverige. Felmedicinering är ett angeläget samhällsproblem som regeringen på flera sätt arbetar med att förebygga. Förutom att kostnaderna för felmedicineringen är stora påverkar det också människors livskvalitet i negativ riktning. En god informationsförsörjning utgör grunden inom hälso- och sjukvården. I dag sker i stort sett all journalföring och meddelandehantering inom svensk hälso- och sjukvård elektroniskt. Exempelvis är 100 procent av alla journaler inom primärvården elektroniska, inom sjukhusen ligger andelen på drygt 88 procent. Av alla läkemedelsrecept som skrivs ut sänds över 80 procent elektroniskt från läkaren och finns direkt tillgängliga på alla apotek. Trots att svensk hälso- och sjukvård är föregångare genom att tidigt införa och använda nya IT-verktyg har man inte uppnått alla de nyttoeffekter som skulle kunna vara möjliga. Regeringen har därför initierat ett nära samarbete med Sveriges Kommuner och Landsting, Vårdföretagarna och Socialstyrelsen för att förbättra vårdens informationsförsörjning. Arbetet sker inom ramen för den nationella IT-strategin för vård och omsorg. Skapandet av bland annat säkra IT-lösningar för läkemedelshantering är högst angeläget både ur kostnads- och kvalitetssynpunkt och prioriteras på olika sätt av regeringen. Den 1 juli 2008 trädde patientdatalagen i kraft. Syftet med den nya lagen är att göra det möjligt att med patientens samtycke dela patientinformation mellan olika vårdgivare. Den nya lagen ger behandlande vårdpersonal möjlighet att få en samlad bild av patientens vårdhistorik från olika vårdgivare. Redan våren 2004 tog Landstingsförbundets styrelse ett första steg mot att göra hela journalerna tillgängliga för olika vårdgivare genom att besluta om en nationell patientöversikt. Ambitionen är att den av Landstingsförbundet initierade patientöversikten ska innehålla ett utdrag ur journalen där den mest vitala informationen finns tillgänglig. Det gäller bland annat uppgifter om vilka läkemedel patienten har fått förskrivet på recept och ordinerats inom den slutna hälso- och sjukvården. Genom patientöversikten får ansvarig läkare en total bild av alla läkemedel som patienten har fått ordinerade och kan därigenom göra ett välgrundat ställningstagande till fortsatt läkemedelsbehandling. Landstingen arbetar nu med införandet av patientöversikten. Regeringen har vidare tagit initiativ till att fler personalgrupper i akutsjukvården ska få tillgång till patientens läkemedelsförteckning. Arbetet syftar till att stärka patientsäkerheten och åstadkomma en säkrare läkemedelsförskrivning. En promemoria med förslag till förändringar i lagen (2005:258) om läkemedelsförteckning har remissbehandlats och bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Regeringen gör också satsningar på att höja kvaliteten i omsorgen och vården om äldre personer. För år 2007 och 2008 utgår 1,35 miljarder kronor per år i stimulansbidrag till kommuner och landsting. Regeringen har prioriterat sju områden, varav läkemedelsgenomgångar genomförda av multiprofessionella team är ett område. Just multiprofessionella läkemedelsgenomgångar har visat sig leda till att läkemedel i stor utsträckning omvärderas, att läkemedel sätts in eller sätts ut och att doserna justeras. Sammanfattningsvis kan jag konstatera att det pågår både kort- och långsiktiga aktiviteter för att förbättra läkemedelsanvändningen i Sverige. I dagsläget har jag inte för avsikt att föreslå ytterligare åtgärder på området.

Fru talman! Först vill jag tacka socialministern för svaret. Det är ett svar som redovisar vad regeringen gör och planerar att genomföra för att minska den felaktiga läkemedelsanvändningen. Det finns många bra förslag där. Men nu har jag inte ställt några frågor till socialministern om vad regeringen avser att vidta för åtgärder för att minska den felaktiga läkemedelsanvändningen. Min fråga i interpellationen är: Avser socialministern att vidta några åtgärder och i så fall vilka för att utreda omfattningen, kostnaderna och orsakerna till den felaktiga läkemedelsanvändningen i Sverige? Socialministern försöker inte med ett enda ord besvara min fråga. Jag tycker att det är högst anmärkningsvärt. Jag hoppas jag att vi snart får ett klarläggande svar på om det beror på ett olycksfall i arbetet, på att socialministern inte riktigt har förstått frågan eller om det är ett medvetet val från socialministern att inte svara på min fråga. Jag förutsätter också att socialministern i sitt nästa inlägg redovisar ett tydligt svar på min fråga. Begreppet felaktig läkemedelsanvändning omfattar bland annat över- och underanvändning av läkemedel, förskrivning av felaktiga läkemedel, oönskade interaktioner mellan olika läkemedel samt biverkningar och läkemedelsberoende. Hur många människor i Sverige drabbas av läkemedelsrelaterade problem, sjuklighet eller död orsakade av felaktig läkemedelsanvändning och varför? Ingen vet. Hur stora är kostnaderna för felaktig läkemedelsanvändning i ett samhällsekonomiskt perspektiv? Ingen vet. Det största problemet med att vi saknar svaren på de här frågorna är att vi inte kan utvärdera eller följa upp om de åtgärder som faktiskt vidtas verkligen minskar den felaktiga läkemedelsanvändningen eller inte. Det finns ett antal svenska mindre studier som visar att det kanske är så mycket som 10-20 procent av alla inläggningar på sjukhus som beror på felaktig läkemedelsanvändning. Det innebär mellan 120 000 och upp till 240 000 personer som varje år drabbas av läkemedelsrelaterad sjuklighet. Ca 20 procent av alla äldre som läggs in akut på sjukhus har drabbats av någon form av biverkningar av olika läkemedel. 30 procent av alla patienter har någon form av läkemedelsrelaterade problem. Socialstyrelsen har beräknat att över 100 000 patienter drabbas av misstag inom vården. Kanske är det så många som 3 000 patienter som dör i onödan av dessa misstag. Till största delen härrör dessa skador och dödsfall från en felaktig läkemedelsanvändning. Miljöpartiet tar problemet med läkemedelsrelaterad sjuklighet och död på största allvar och har också redovisat ett stort antal konkreta förslag för att åtgärda den felaktiga läkemedelsanvändningen. Ett av våra förslag är att inrätta en haverikommission för läkemedelssäkerhet som ska få till uppgift att utreda kostnader och förekomst av problem och sjuklighet som beror på felaktig läkemedelsanvändning. Miljöpartiet tolkar det uteblivna svaret från socialministern som att regeringen uppenbarligen inte är intresserad av att ta reda på hur stort problemet med felaktig läkemedelsanvändning är.