Försvarsberedningens fortsatta arbete

Herr talman! Ola Sundell har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att garantera för Försvarsberedningen att den ingångna överenskommelsen med Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte påverkar Försvarsberedningens självständighet. Ola Sundell vill också få ett klargörande om Försvarsberedningens mandat och inriktning. Redan år 2000, i beslutet om Försvarsberedningens arbetsformer, markerades betydelsen av Försvarsberedningens självständiga bedömningar. Redan då, och det gäller även i dag, betonades att Försvarsberedningen är det viktigaste forumet för konsultationer mellan regeringen och riksdagspartierna om den långsiktiga inriktningen av försvars- och säkerhetspolitiken. Försvarsberedningen ska därför även fortsättningsvis göra självständiga bedömningar mot bakgrund av de analyser som ledamöterna i Försvarsberedningen gör. Den överenskommelse som regeringen ingått med Miljöpartiet och Vänsterpartiet påverkar därmed inte förutsättningarna för eller betydelsen av Försvarsberedningens arbete. Jag har också försäkrat mig om att Försvarsberedningens ordförande har förtydligat detta särskilt för ledamöterna i Försvarsberedningen. I anvisningarna från 2005 för Försvarsberedningens kommande rapport i januari 2006 uppdrog jag åt Försvarsberedningen att föreslå en samlad strategi för det fortsatta arbetet med att stärka samhällets förmåga inför framtida hot och risker. Uppdraget till Försvarsberedningen är att få till stånd en så bred uppslutning som möjligt kring arbetet med såväl långsiktiga försvars- och säkerhetspolitiska frågor som utvecklingen av vår krishanteringsförmåga. Försvarsberedningens förslag till strategi ska skapa en helhet i synen på hot och risker och vilka de tillgängliga resurserna är samt säkerställa att resurserna verkligen kan komma till användning för att värna samhällets säkerhet. Det här breddade uppdraget till Försvarsberedningen gör det än viktigare med en bred samverkan inom beredningen. Utgångspunkten för arbetet inom Försvarsberedningen är därför också fortsättningsvis att inte något enskilt parti ska särbehandlas, utan det är den breda gemensamma uppslutningen som eftersträvas. Det är med detta för ögonen som Försvarsberedningen fick sina anvisningar för att lämna en rapport i januari 2006.

Herr talman! Jag tackar för svaret från ministerns sida. Men enligt min mening håller hela det här ekipaget på att köra i diket. Försvaret har, tycker jag, förvandlats till en lekstuga under försvarsminister Leni Björklunds ledning, en lekstuga för vänsterpartister, som själva vill kalla sig för kommunister, och för ett miljöparti vars enda syfte är att avskaffa försvaret. Med dessa två partier valde regeringen förra året att ingå ett försvarssamarbete, ett samarbete som under Leni Björklunds ledning har utvecklats till en vetorätt inom det politikerområde som ansvarar för rikets yttre säkerhet - kommunister som tidigare ansågs vara en säkerhetsrisk och ett miljöparti vars uppfattning om EU-samarbetet enligt statsministern med flera diskvalificerar dessa partier från att vara med och forma Sveriges försvars- och säkerhetspolitik. Men det var då det! Resultatet av det här intima förhållandet inom försvarspolitiken ser vi nu resultatet av hela tiden. Exempelvis har försvarsministern vid upprepade tillfällen sagt att anslagen till försvaret ska få användas fullt ut, och de ska återföras. Av det vet vi i dag att 1 ½ miljard fortfarande hålls inne. Vem är det som bestämmer? Är det försvarsministern, eller är det Lars Ohly? Och när kommer pengarna tillbaka? Vidare är det för de flesta också oklart hur det förhåller sig med Neuron, flygprojektet tillsammans med Frankrike. Här står en hel industri och väntar på besked om vad som kommer att hända. Är det Peter Eriksson eller försvarsministern som bestämmer? I dagarna har en fotnot i budgetpropositionen gett upphov till ett helt nytt försvarsbeslut. Resursförband är det nya begreppet. ÖB och försvarsministern har enligt vad vi har sett olika syn på vad detta innebär. "Det vore fel att skapa fler dyra insatsförband än vad Sverige behöver", enligt försvarsministern i går. Hur många insatsförband ska Sverige ha, försvarsministern, och vad innebär begreppet resursförband? Enligt departementet är det inte fråga om ett militärt förband. Då kan man också som skattebetalare ställa sig frågan: Är det rimligt att fyra mekaniserade bataljoner, tre kanoner, sju ytstridsfartyg, 40 flygplan och några ubåtar kostar närmare 40 miljarder kronor? Herr talman! I hängavtalet inom försvarsområdet mellan regeringen och stödpartierna, som publicerades för en tid sedan på Miljöpartiets hemsida, sägs det klart och tydligt att Vänsterpartiet och Miljöpartiet skall vara överens med regeringen om innehållet i den kommande krishanteringspropositionen innan den kommer på riksdagens bord. Är det då meningsfullt, försvarsministern, att ha en dyr och arbetskrävande försvarsberedning som arbetar fram underlag inför en proposition, när det enligt avtalet är helt klart vilka partier som ska ingå i detta och vad man ska vara överens om? Det mest logiska enligt min mening är ju att regeringspartiet skapar sin egen försvarsberedning tillsammans med Vänstern och Miljöpartiet. Varför släpa på moderater, folkpartister, centerpartister och kristdemokrater när det ändå är Ohly och Eriksson som sätter agendan?

Herr talman! Allra först vill jag säga att den överenskommelse som vi har med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i samband med budgeten inte gör att betydelsen av att vi får en bred uppgörelse inom Försvarsberedningen har minskat. Försvarspropositionen, som regeringen lade fram på hösten 2004, handlade om vad som ska genomföras på det försvarspolitiska området, och det var baserat på det underlag som Försvarsberedningen tagit fram i brett samförstånd. Uppgörelsen med Miljöpartiet och Vänsterpartiet handlar om hur vi ska genomföra det som bestämdes 2004. Vi har också kommit överens med Vänsterpartiet och Miljöpartiet om att vi ska försöka enas om vårens krishanteringsproposition. Men det är viktigt att säga att den strävan ju inte lägger någon restriktion på samarbetet med ytterligare partier. Min utgångspunkt är naturligtvis att vi ska hitta en bredare uppgörelse, och jag tror att Vänsterpartiet och Miljöpartiet delar den uppfattningen. Därför spelar Försvarsberedningens arbete en fortsatt viktig roll för utvecklingen av samhällets säkerhet. Ambitionen är att vårens proposition ska kunna ta sin utgångspunkt och gå i linje med den breda uppgörelse som jag hoppas att Försvarsberedningen kommer fram till i sin rapport i januari. Herr talman! Ola Sundell har sedan något breddat interpellationsdebatten genom att också ta upp andra aktuella försvarspolitiska frågor. Jag vill, när jag ändå står här, på en punkt se till att påståenden inte får stå oemotsagda. Det handlar om att Ola Sundell påstår att vi nu har gjort några smygminskningar av insatsorganisationen genom en fotnot i budgetpropositionen. Det är alldeles felaktigt. Det är faktiskt så att det Försvarsmakten gör är precis det som riksdagen har fattat beslut om: att öka beredskapen i delar av insatsorganisationen så att man där kan vara beredd till snabba internationella insatser. För det krävs det särskilda beredskapssatta insatsförband. Men för att den verksamheten ska fungera när förbanden kommer hem och roterar blir de resursförband, och de är inte beredskapssatta. Däremot ingår båda två i beredskapsorganisationen. Det är också så att man naturligtvis kan fatta beslut om en beredskapssättning också av resursförbanden. På den är punkten är överbefälhavaren och jag alldeles överens om att det inte handlar om att sänka ambitionen i förhållande till försvarsbeslutet. Det handlar om att genomföra det så att vi får en insatsorganisation som är beredd här och nu.

Herr talman! Att samarbeta med dessa partier inom försvarspolitiken är, skulle jag säga, som att plocka in miljöpartister som är emot tillväxt i Ericssons styrelse. Det är exakt samma sak som att sätta in en Hammarbysupporter i Djurgårdens styrelse. Alltså: Man kan aldrig i längden bedriva en ansvarsfull politik inom det här området med den här typen av inställning från dessa partier. Som jag tog upp i mitt anförande tidigare är det de här yttringarna som vi märker av hela tiden. Det gäller inte bara oss ledamöter i riksdagen, utan det gäller svenska folket. Vad är det som gäller? Det sker hela tiden förändringar. Bakgrunden är naturligtvis att det i dessa budgetförhandlingar framförs krav från de två partierna om att de vill ha det på ett visst sätt. I den meningen har, skulle jag vilja säga, försvarsministern, Försvarsdepartementet och hela etablissemanget inom detta område förvandlats till ett rundningsmärke. Vare sig det gäller beredningens arbete och hur det är utformat eller resursförbanden eller anslagssparandet eller finansieringen av denna battlegroup är det fråga om samma sak. Det skapar osäkerhet inte bara för de anställda och verksamma utan för hela nationen. Jag menar att det därför är grymt olyckligt att man för ett år sedan inledde samarbetet. Det har dessutom utvecklats, inte blivit mindre. I avtalet, som finns publicerat på Miljöpartiets hemsida - jag utgår från att det inte finns på regeringens hemsida - sägs, när det gäller den kommande krishanteringspropositionen, att man ska vara överens om innehållet samt vilka partier som ska ingå. Man behöver ju inte vara en mästare i logik för att då undra: Varför ska sju partier tala sig samman inför en propositionsskrivning? Om vi inte har samma logiska inställning till avtalet skulle jag vilja uppmana ministern att gå till verket och skriva propositionen. Lyssna på Miljöpartiet och Vänstern och skriv ned propositionen så kan vi fatta beslut om den mycket tidigare än i mars! Annars kan man säga att utifrån den synpunkten är det arbetet av ganska ringa värde, eftersom det i alla fall är deras partistyrelser som kommer att fälla avgörandet. Det som är avgörande är ifall det är i linje med Miljöpartiets och Vänsterpartiets politik eller inte. Det är klart att det kan vara av akademiskt intresse att ha en diskussion i beredningen, men när det gäller vad som kommer att stå där, och vilka som till varje pris ska stå bakom den, gäller ju det som står i avtalet. Kärnan i kritiken är: Varför samarbeta med två partier som har den avoga inställningen till det här politikområdet?

Herr talman! Jag vet inte vad Ola Sundell egentligen är upprörd över. Regeringen genomför det försvarspolitiska beslut som riksdagen har fattat. Om man läser propositionen som var uppe till behandling i december förra året kan man se att den till punkt och pricka följer de överenskommelser och ställningstaganden som gjordes i Försvarsberedningen några månader tidigare. Jag känner mig därför ganska trygg när jag som regeringens talesman på dessa punkter lutar mig mot Försvarsberedningens samlade bedömning. Där ingick riksdagens partier, och där fanns en stor och bred samstämmighet. Nu genomförs det beslutet genom budgetbeslut och uppföljning. Vi följer till punkt och pricka de beslut som riksdagen fattat. Jag har tagit med mig både Försvarsberedningens rapport, propositionen från förra året och den del av budgetpropositionen som handlar om försvaret. Där finns en hundraprocentig spårbarhet i var differentieringen i beredskapen kommer från. Så, Ola Sundell, var inte så arg på att vi faktiskt genomför innehållet i det som Försvarsberedningen tyckte! Nu har Försvarsberedningen en stor och viktig uppgift när det gäller att säkerställa hur krisberedskapen och krishanteringen i Sverige ska gå till samt hur vi ska minska sårbarheten. Det är ett område där partierna inte brukat ha särskilt stora partiskiljande uppfattningar. Vi är överens mellan Vänstern, Miljöpartiet och Socialdemokraterna om att vi ska försöka bli överens om denna krishanteringsproposition, men vi är också fullständigt inriktade på att få en bred samstämmighet. Så varför sju partier? Jo, helt enkelt därför att jag faktiskt tror att svenska folket förväntar sig att vi över partigränserna försöker hitta en bred samsyn på hur samhället ska reagera när vi befinner oss i någon av de svåraste situationer som vi som medborgare i samhället kan råka ut för. Därför, Ola Sundell, tycker jag att det är viktigt att alla riksdagens partier är med, och jag har för avsikt att, precis som när det gällde det militära beslutet, noga lyssna på Försvarsberedningens slutsatser.

Herr talman! Då är min fråga till ministern: Kommer ministern att lyssna mer på vad beredningen kommer fram till än på vad partistyrelserna i Vänsterpartiet och Miljöpartiet tycker? Det är det som frågan gäller. Om det nu är så att just området krishantering inte är speciellt partiskiljande undrar jag varför man i så fall behöver skriva in i avtalet att man ska vara överens om innehållet. Sedan till detta med upprördheten. Förklara vad resursförbandet är för något! Var är lokaliseringen? Vad är det för beredskap? Och om det inte finns något som skiljer det från ett insatsförband kalla det då för ett insatsförband! Av vad som framkommit i medierna har väl inte ÖB och försvarsministern direkt varit överens. Det som alldeles klart och tydligt framkommit är ju att man från departementets sida ser resursförbandet som något helt annat än insatsförbandet. Därför kräver det en förklaring. Vad innebär det? Om allt är lugnt och stilla undrar jag: Varför inte kalla det för ett insatsförband när det tydligen enligt försvarsministern är det?

Herr talman! Jag sätter stort hopp till att vi får en bred samsyn när det gäller hur krishanteringen ska se ut i vårt land. Därför tycker jag att Försvarsberedningen är viktig. Jag tycker också att det är viktigt att vi har en utformning av det militära försvaret som bygger på en bred samsyn i Sveriges riksdag. Jag vill påstå, trots Ola Sundells hårda ord, att vi har det eftersom det beslut vi fattat i riksdagen om det militära försvaret är grundat på denna breda samsyn. Och det är det beslutet jag genomför, inget annat. Jag hoppas verkligen att alla partier, med tanke på frågans vikt, kommer att fortsätta arbetet i Försvarsberedningen. När det gäller den nya frågan om insatsförband och resursförband kanske jag för att öka trovärdigheten gentemot Ola Sundell ska tala om vad överbefälhavaren säger. Han har från Försvarsmaktens sida sagt att de vill använda begreppen "insatsförband" och "resursförband". Resursförbanden är förband där den personal och det materiel finns placerade som behövs för att vidmakthålla insatsförbanden. Resursförbanden är absolut nödvändiga för att personal- och materielförsörja insatsförbanden. Meningen är att förbanden ska rotera mellan att vara insatta som insatsförband och att återhämta sig och utvecklas i fråga om nya krav när de är resursförband. De är nödvändiga i insatsorganisationen. Därmed kanske även Ola Sundell kan lita på att det inte finns någon annan syn i det underlag vi har.