Försvarsmaktens förmåga till luftburen ubåtsjakt

Herr talman! Patrik Björck har nog tagit lite för mycket hostmedicin. Ta sitt ansvar - vad är det för bludder? Ursäkta mig, men lagar och regler finns på plats för att skydda de thailändska bärplockarna i allt utom när det gäller lönesättning. Vi har inte lagstiftning på det området. Vad ska jag ta för ansvar annat än att just uppmana parterna till att göra det parterna ska i den svenska modellen? Det är en väldigt bra fråga. Jag fick inte svar på det. Just när det gäller de thailändska bärplockarna, vill Patrik Björck att vi ska lagstifta om minimilöner eller vill han inte? Det fick vi aldrig något svar på. Det är inte myndigheterna som sätter lön i Sverige, utom för dem som är anställda på myndigheterna. Det vet Patrik Björck mycket väl. Även om det skulle finnas, vilket inte går att verifiera och som jag inte känner till, någon särbehandling av de thailändska bärplockarna hos någon av myndigheterna är det inte de som sätter lön i Sverige. Det är inte det. Det är parterna som sätter lön. Därför ska man kräva att parterna engagerar sig när det finns missförhållanden. Precis som Börje Vestlund var inne på är de som plockar odlade bär organiserade i Kommunal redan i dag. Vad är det för fel på att engagera sig och även engagera dem som verkligen behöver hjälpen? Det är de thailändska bärplockarna som vi har sett i tidningar och på tv leva under dåliga förhållanden. Det tog en månad innan man kom på att man skulle göra det. Nu är jag glad att det skedde. Men vad är det Patrik Björck kräver? Åter igen: I den här specifika situationen när det gäller bärplockarna, inte de andra sakerna - de har vi diskuterat vid andra tillfällen och kan fortsätta att diskutera - vill Patrik Björck ha lagstadgad minimilön eller inte? När ska den svenska modellen gälla? I bra fall eller inte? (TALMANNEN: De sista frågorna upplever jag som retoriska upprepningar från tidigare inlägg. De ger därför inte rätt till något ytterligare inlägg.)

Herr talman! Det finns säkert utrymme för Patrik Björck att gå upp även i den här debatten och svara på de frågorna. Sven-Erik Österberg har frågat mig vilka överväganden jag har gjort i fråga om den regelförändring som fått konsekvenser för de utländska bärplockarna, om jag kommer att bjuda in parterna till samtal om hur sådana problem kan stävjas, om jag avser att initiera förändringar i regelverket så att bärplockarnas villkor överensstämmer med gällande lagar och regler på svensk arbetsmarknad, när detta initiativ kommer att ske och när en regeländring kan träda i kraft samt slutligen om jag ämnar vidta åtgärder för att säkerställa att de fackliga organisationerna kan genomföra sina uppgifter och hämta in nödvändiga uppgifter för att kunna säkerställa goda villkor vid bärplockning och liknande arbetsuppgifter - det var en lång mening. Låt mig börja med att upprepa vad jag har sagt vid ett flertal tillfällen både i svar på riksdagsfrågor och på tidigare interpellationer: Samma regler gäller på den svenska arbetsmarknaden för utländska bärplockare som för vilken utstationerad arbetstagare som helst. Arbetstidslagstiftningen, arbetsmiljölagen, semesterlagen och diskrimineringslagstiftningen gäller enligt utstationeringslagen för bärplockare som utstationerats från Thailand precis som för exempelvis byggarbetare som utstationerats från ett annat EU-land. Några regeländringar på arbetsmarknadsområdet som har förändrat situationen för utländska bärplockare har inte skett. Om det finns någon del i den bekymmersamma situation de thailändska bärplockarna hamnat i som kan härledas till den svenska regleringen på arbetsmarknaden är det att det svenska facket över huvud taget inte har engagerat sig i dessa bärplockares situation - tills i går. På den svenska arbetsmarknaden är det fackets uppgift att övervaka och se till att arbetstagare som arbetar tillfälligt i landet gör detta under villkor som ligger på en nivå som är acceptabel med svenska mått mätt. Detta är ett ansvar facket måste ta lika mycket när det gäller thailändska bärplockare som när det gäller annan utländsk arbetskraft. I fråga om fackets möjligheter att genomföra sina uppgifter och hämta in nödvändiga uppgifter för att kunna säkerställa goda villkor för bärplockare och andra vill jag åter igen hänvisa till den svenska arbetsmarknadsmodellen. I Sverige har en stor del av ansvaret för löner och andra anställningsvillkor lämnats till arbetsmarknadens parter att reglera genom kollektivavtal. För att få till stånd sådana kollektivavtal har de fackliga organisationerna möjlighet att vidta stridsåtgärder. I detta system ligger också att det är arbetsmarknadens parter som har ansvaret att se till att kollektivavtal som slutits med en arbetsgivare verkligen följs. Mekanismer rörande tillsyn och kontroll kan regleras i själva kollektivavtalet. Jag kan mot den bakgrunden inte se att det finns något behov av sådana åtgärder som Sven-Erik Österberg efterlyser. När det gäller frågan om jag kommer att bjuda in parterna till samtal i dessa frågor måste jag säga att jag mot bakgrund av att det inte är regleringen på arbetsmarknaden som tycks ha varit problemet när det gäller de thailändska bärplockarna inte ser något omedelbart behov av sådana samtal. Någon framställan från parternas sida har heller inte skett. Migrationsverket har under hösten sin årliga uppföljning av hur samarbetet med bärindustrin fungerat under året. I denna uppföljning bjuds både arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer in. Det är regeringens förhoppning att berörda parter finner formerna för ett samrådsförfarande när det gäller de utländska bärplockarna som fungerar lika bra som på andra områden. Regeringen avvaktar denna uppföljning, och vi får utifrån resultatet av den ta ställning till om det finns anledning att samla parterna till diskussioner med regeringen.

Herr talman! Det är väl risk att det blir en något likartad debatt här. Jag tycker i likhet med Patrik Björck att arbetsmarknadsministern gör det oerhört lätt för sig som ansvarig minister för arbetsmarknaden i Sverige. Vi har ändå sett de här bilderna de senaste veckorna. Det är ganska dystert att se hur människor som kommer hit och tror att de ska kunna tjäna pengar och få en bättre tillvaro i sitt hemland blir behandlade på det här sättet och hamnar i ett så fruktansvärt trångmål som många har gjort. Senast i går kväll var det ett ordentligt reportage på området. Svensk lagstiftning och den svenska modellen - jag tycker att det finns ett ansvar också. Arbetsmarknadsministern hänvisar till parterna. Men den ena parten kommer väl inte att bry sig ett endaste dugg. Den andra parten har agerat, men arbetsgivarsidan kommer väl inte att göra någonting åt det här över huvud taget, även om det fanns en liten entusiasm när det gällde Lavalfrågan. Jag måste ställa frågan: Vad är motparten till LO i det här fallet? Om jag förstår det rätt när det gäller de thailändska bärplockarna så är det inte bäruppköparna som är motpart. De köper bär. Det finns ett bemanningsföretag som ser till att bärplockarna kommer hit. Å andra sidan avlönar inte bemanningsföretagen bärplockarna, vilket annars är det vanligaste. Bemanningsföretaget brukar betala lönen och ta in en avgift från dem som man utför tjänsten åt. Det är det normala som sker till exempel i industrin, och då är det hela reglerat så att man vet vem som är motpart. I det här fallet ser bemanningsföretagen till att de thailändska bärplockarna kommer till Sverige, och här dumpar de i princip av dem. Sedan får de sätta i gång och plocka bär och sälja dem, och så får de pengarna av bäruppköparna. Man får alltså betalt från ett annat håll, men var är motparten? Om man ska kräva kollektivavtal för att reglera lön, som arbetsmarknadsministern säger, kan man fråga sig om någon är intresserad av att teckna kollektivavtal. Kommer bäruppköparna att vara det? Absolut inte - de anser sig inte som motpart, och lyssnar man på dem har de heller inget ansvar i den här frågan. Det thailändska bemanningsföretaget, ska de skriva kollektivavtal i det här läget? Om de vägrar, är det dem man ska sätta i blockad och använda stridsåtgärder mot - i Thailand, på andra sidan jordklotet? Hur ska man gå till väga? Jag säger detta för att problematisera frågan. Visst kan man alltid säga att fackliga organisationer ska vara med, men är det under rimliga förutsättningar som arbetsmarknadsministern lämpar över hela ansvaret på de fackliga organisationerna och säger att den svenska modellen ska fungera? Är det inte regeringens och den ansvariga ministerns sak att se till att det finns förutsättningar så att den svenska modellen kan fungera? Arbetsmarknadsministern hänvisar till att lagar gäller, men om inte lagarna efterlevs och systemet är så manipulerat så att förutsättningarna under vilka lagarna ska gälla inte längre finns, finns det då inte skäl att se över detta och göra något åt det? Det är uppenbart att den här frågan kan upprepas nästa år. Vad jag har förstått var det tydligen fram till 2007 Migrationsverket som tillsammans med Arbetsförmedlingen tog fram regler för hur denna bemanning ska gå till. Där fanns tidigare en minimilön inskriven. Varför fanns den där? Var det inte ett brott mot den svenska modellen då? Den togs bort 2007, så helt plötsligt var inte lönen reglerad längre. Vad som hänt där är en springande punkt. Det framkom dessutom, vad jag förstod, att Migrationsverket ska se till att en riskfond för bemanningsföretag byggs upp så att det finns pengar att ta av så att människor inte hamnar på bar backe när sådant här händer. En tjänsteman ursäktade sig och sade att det där hade de inte kontrollerat och de fick väl bättra sig. Finns det i så fall inte skäl att gå in där, arbetsmarknadsministern? Vad jag kan se har faktiskt regeringen och arbetsmarknadsministern en hel del att göra, i stället för att helt lägga sig platta och hänskjuta frågan till facket för att de ska lösa den.

Herr talman! I morse när jag skulle flyga ned till Stockholm från Umeå mötte mig en numera ganska vanlig syn. Det var en familj bestående av thailändska bärplockare som var på väg hem. Det var en tragisk syn i den mån att de, i likhet med flera andra, inte har fått några som helst inkomster, de har för tung packning på flyget, de har inte råd att betala de tusenlappar det kostar och får alltså som den sista förnedringen slänga sina personliga tillhörigheter för att kunna åka hem. Uppdrag granskning hade gjort en undersökning av bärplockarnas situation förra året. Där kom man fram till att bärplockarna hade en snittinkomst på 7 000 kronor för två månaders arbete. Då var förra året ett ganska bra bärår. Det ger en snittinkomst på 10 kronor i timmen. I år har tidningen Norra Västerbotten ihop med en bärföretagare gjort en kalkyl på snittinkomster för bärplockarna i Västerbotten. De har kommit fram till att den genomsnittliga förtjänsten efter två månaders arbete är 630 kronor. Det är 1,31 i timmen om man skulle jobba åtta timmar om dagen, men nu jobbar de för det mesta från två, tre eller fyra på morgonen tills det börjar bli mörkt. Då börjar vi prata om inga löner alls. Vi pratar om några futtiga ören per timme, och det är inte arbete utan slavarbete. Samtidigt bor man i stora sovsalar med trevåningssängar. Man får betala rätt dyrt för många av dessa boenden. Hela konceptet får en direkt att tänka på den typ av sweatshops vi bara tror finns långt från Sverige. Men de finns precis just här. De prognoser man nu gör visar att för kanske 10 procent av dem som varit i Västerbotten i år kommer det att gå jämnt ut. Det betyder att 90 procent kommer hem till skuldsatta marker, hus och jordplättar som de inte kan lösa tillbaka. Jag känner att vi någonstans har missat poängen, även om Sven-Erik var inne på det lite grann. Min fråga, precis som så många andras här blir: Vad är det vi vill att regeringen ska göra? Jo, vi vill så klart att regeringen ska ta det ansvar som måste tas när sådana här situationer uppstår i vårt land. I dag är det så att man i Thailand och Vietnam har tagit bort kravet på en lön om minst 13 000 kronor i månaden. De thailändska bärplockarna är diskriminerade i förhållande till andra utländska arbetare på den svenska arbetsmarknaden, och det är väl för märkligt att vi inte kan komma fram till det under snart en timmes debatt. Detta är vad vi vill ha hjälp med att ändra. Arbetsmarknadsministern citerar Per Bardh. Av någon anledning missade arbetsmarknadsministern just den sista meningen i det stycke han citerade. Per Bardh säger där: Våra förutsättningar för att lyckas skulle förbättras mycket om regeringen samtidigt förändrade regelverket och garanterade bärplockarna samma villkor som övrig arbetskraftsinvandring. Det vill vi ha, arbetsmarknadsministern! Problemet är identifierat, och arbetsmarknadsministern är ansvarig. Vad tänker han göra?

Herr talman! På denna och den förra interpellationen finns olika infallsvinklar. Det är lätt att gå vilse i blåbärsskogen. Det var väldigt roande att höra den fruktansvärt ohistoriska exposén som Patrik Björck gjorde. Det här är faktiskt inte, herr talman, vilket antyddes, första gången vi har denna fråga till debatt i denna kammare eller i ett utskott. Tvärtom har jag vid andra tillfällen under den förra mandatperioden personligen aktualiserat den här frågan och gjort ett försök att ta upp denna fråga 2006. Det mynnade ut i att majoriteten i skatteutskottet inte alls ville diskutera denna fråga. Jag försökte sommaren 2006 få ett extra möte inkallat i skatteutskottet, men dåvarande ordförande - som inte är här och därmed inte kan försvara sig så jag nämner inte hennes namn - gav svaret att detta inte var någon fråga för utskottet över huvud taget, utan det här med vem som var arbetsgivare var en socialförsäkringsfråga. Då hade vi, herr talman, exakt samma situation med oefterrättliga förhållanden för utländska arbetstagare som kom hit. Det var väldigt oklart hur man skulle göra, men den dåvarande regeringen ville inte göra någonting alls. Jag fick i slutet av juli 2006 ett sådant besked. Tack och lov att dåvarande finansministern Pär Nuder förstod bättre! Han gick nämligen omedelbart in och ändrade gränsen för vad man fritt fick tjäna från 5 000 kronor till 12 500 kronor - exakt vad vi hade begärt. Det kom mindre än 14 dagar efter att vi hade fått besked om att den socialdemokratiska regeringen inte tyckte att problemet existerade över huvud taget. Patrik Björck! Gå hem och läs historien innan du ställer dig i talarstolen! Nu kommer frågan upp därför att det finns ett problem när det gäller hur vi ska förhålla oss till det här. Så är det absolut. Det stora problemet är hur vi ska få ut de stora naturtillgångar som vi har i den svenska naturen med tanke på den lag vi har från 1981 om bär och svamp. Den infördes under talmannens tid som riksdagsledamot under Fälldins andra regering. Den kompletterades 1988 med kottar av dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt. Det tycker jag var väldigt klokt. Göran Perssons regering flyttade den från kommunalskattelagen till inkomstskattelagen 1999 - mycket klokt. På det här sättet har vi det. Problemet är att det alldeles uppenbart finns otillräckligt många svenskar som vill göra den ansträngning som många företag vill att de ska göra för att plocka tillräckligt mycket svamp, bär och kottar annat än till personligt bruk. Det är det som är problemet. Här har jag en fråga till statsrådet efter de år som har gått med både socialdemokratiska regeringar och den nuvarande: Borde det inte vara på det sättet att ni tog ordentligt tag i frågan och såg efter hur vi ska klara ut skatteförhållanden, arbetsgivarförhållanden och momsförhållanden när det gäller uttag av svamp, bär och kottar ur skogen? Det är det som är den centrala frågan, nämligen hur vi ska ta vara på den miljardförmögenhet som nu inte tillgodogörs svenska folket. Vi har inte tillräckligt många svenskar som vill göra detta. Det är därför som många bärföretag kommit, först från Lettland, Litauen och Polen och nu är det fråga om Thailand. Jag håller med om att det är orättfärdiga förhållanden. Därför måste vi göra någonting, på skatteområdet framför allt, som Börje Vestlund var inne på, så att det lönar sig bättre för svenska medborgare att själva plocka mera. Det är det som är huvudfrågan.

Herr talman! Det gick inte att ignorera en så fin inbjudan. Gunnar Andrén brukar ju delta i många debatter här i kammaren och normalt sett vara hyfsat saklig, tycker jag. Om jag får återgälda Gunnar Andréns uppmaning kan jag säga så här till honom: Gunnar Andrén! Gå hem och läs riksdagens protokoll! Alternativt: Gunnar Andrén! Lyssna på debatten innan du talar! Inte någon gång hävdade jag att det här var första gången som vi debatterade denna fråga. Jag har inte tagit de orden i min mun. Det blir lite märkligt. Jag hävdade, lite grann för att underlätta arbetsmarknadsministerns svåra situation, att det här är en rätt ny situation på svensk arbetsmarknad. När det uppstår nya situationer, precis som Börje Vestlund också exemplifierade med IT och annat, har vi respekt för att man som ansvarig minister kan hamna i svårigheter. Det är nya situationer som ställer nya krav. Det är inte alltid så enkelt. Man kanske får tänka nytt och man får inlemma den nya situationen i den svenska arbetsmarknadsmodellen. Det sade jag med stor respekt för arbetsmarknadsministern och de svårigheter han har. Gunnar Andrén, lyssna nästa gång eller läs protokollen. Men det kan vi dra ett streck över, för det hör inte hit. Jag kan ändå fortsätta och säga att bekymret inte var att det var en ny situation relativt sett, jämfört med den situation vi har i de flesta delar av svensk arbetsmarknad som är reglerad genom kollektivavtal i traditionell mening. Problemet var att regeringen inte hyste någon som helst vilja att ta sitt ansvar och hantera den nya situationen, att hjälpa till och infoga den nya situationen i den svenska arbetsmarknadsmodellen så att den kan fortsätta fungera fullt ut till gagn för Sverige och till gagn för de enskilda människor som i de svenska bärskogarna drabbas av slavarbete, skuldsättning och jättestora tragedier för individen, som Helén beskrev på ett sådant målande sätt tidigare. Det är där vi efterfrågar regeringens ansvar och handling. Det är en ny situation, det är en svår situation - ja. Men om man inte vill kommer man aldrig att hantera den nya och svåra situationen. Där återstår så att säga vårt krav på regeringen. Visa handling! Visa vilja! I den tidigare interpellationsdebatten gjorde jag en utvikning när det gällde att det väl tyvärr inte finns mycket hopp om en sådan vilja, eftersom hela inriktningen på regeringens politik visar att man är på väg bort från den svenska modellen. Det är ett bekymmer.

Herr talman! Låt mig börja där Helén Pettersson befann sig, 630 kronor för två månaders arbete. Det är skamligt. Det är klart att vi alla kan vara både upprörda och förbannade och tycka att så här får det bara inte gå till. Är det på det sättet, och jag har ingen anledning att misstro Helén Petterssons uppgifter, vill jag påminna om att det finns lagar mot både ocker och slavarbete i det här landet också, bara så att det är sagt. Sedan citerade Helén Pettersson också Per Bardh på LO:s hemsida i går. Han säger så här: "Våra förutsättningar för att lyckas skulle förbättras mycket om regeringen samtidigt förändrade regelverket och garanterade bärplockarna samma villkor som övrig arbetskraftsinvandring". Ja, det är precis det de har. De har exakt samma villkor. Det som gäller för de utstationerade bärplockarna från Thailand definieras i utlänningslagen. I 6 kap. 2 § utlänningslagen står det på följande sätt: "Arbetstillstånd får ges till en utlänning som erbjudits en anställning, om 1. anställningen gör det möjligt för honom eller henne att försörja sig, och 2. lönen, försäkringsskyddet och övriga anställningsvillkor inte är sämre än de villkor som följer av svenska kollektivavtal eller praxis inom yrket eller branschen." Problemet har ju varit att det inte har funnits några svenska kollektivavtal i den här branschen. Det har heller inte bildats någon praxis eftersom det inte har funnits några svenska så att säga professionella bärplockare av vilda bär. Det är klart att man kan fråga vem som ska bestämma praxis. Är det jag som ska bestämma praxis? Nej, det är inte den svenska modellen. Det är parternas ansvar att bestämma praxis genom att förhandla sig till kollektivavtal. Sven-Erik Österberg drar upp flera olika omständigheter som gör att det kan vara svårt. Det kan jag ha respekt för att det naturligtvis är. Jag ska självfallet inte föregripa vilka avtal som ska skrivas eller vilka stridsåtgärder som hypotetiskt kan vidtas för att få dem på plats. Men utlänningslagen gäller till punkt och pricka även de thailändska utstationerade arbetarna. Uppgiften om 13 000 kronor som har cirkulerat vet jag inte varifrån den kommer. Jag har försökt att få den verifierad men har inte lyckats. Någonstans måste jag erkänna att den faktiskt är ointressant, för det är utlänningslagen som gäller och den gäller också de thailändska bärplockarna. Situationen är rätt ny, säger Patrik Björck och tycker att han har varit lite snäll mot mig. Men snälla nån, även sommaren 2006, när Göran Persson var statsminister, fanns det 5 000 utländska bärplockare i de svenska skogarna. Så ny är den inte. Det som är nytt, och det är jag väldigt tacksam över, är att LO nu faktiskt gör det som jag uppmanade dem att göra och kritiserade dem för att de inte hade gjort tidigare, nämligen tar samma ansvar för dem som plockar vilda bär som för dem som plockar odlade bär. Jag tycker inte att det i grunden är särskilt konstigt. Det är så modellen fungerar. Man har samma förutsättningar. Utlänningslagen gäller. Våra myndigheter är redo att agera på det sätt som man har till uppgift. Är det problem med arbetsmiljön ringer man Arbetsmiljöverket. Är det problem med boendet ringer man till kommunen. Vi har återigen ökat informationsinsatserna. I grunden tycker jag att det är Helén Petterssons basfråga som är den viktiga. Är det här rimligt? Nej, det är klart att det inte är. Men lagar och regler finns på plats. Den svenska modellen ska gälla när det gäller lönebildningen. Vi ökar informationsinsatserna för att se till att de som söker arbetstillstånd för att komma till Sverige och plocka bär ska veta vilka rättigheter de har och på vilket sätt de kan ta till vara dem. Vi försöker tillsammans med den thailändska regeringen också att se till att det finns bättre information när det gäller tillgången på bär så att man ska få veta om det över huvud taget finns något jobb här. Den stora boven, där ger jag naturligtvis Sven-Erik Österberg rätt, är att det ju finns arbetsgivare här. Deras ansvar för att se till att deras medarbetare har det rimligt och att de som arbetsgivare följer det svenska regelverket är ju pyramidalt, för att citera Bildt. Vi måste naturligtvis se till att de följer det. Det vilar också ett ansvar på de svenska uppköparna att se till att de ställer sådana krav på de bemanningsföretag som de använder sig av. Det ska vi inte glömma bort.