Frihandels- och associationsavtal med Colombia

Interpellationsdebatt 14 maj 2007
  • Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 1 Sten Tolgfors (M)

Fru talman! Hans Linde har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att lyfta upp frågan om de mänskliga rättigheterna i Colombia inom ramen för förhandlingarna om ett associeringsavtal mellan EU och Andinska gemenskapen. Vidare har han frågat mig om jag avser att driva frågan om en frysning av förhandlingarna när det gäller Colombia i relation till associeringsavtalet. Problemen på MR-området är omfattande. Samtidigt bedöms utvecklingen gå åt rätt håll. Mot denna bakgrund delar inte regeringen fullt ut Hans Lindes bedömning av situationen i Colombia. Det är viktigt att understryka att associeringsavtalet inte enbart är ett handelsavtal. Associeringsavtalet består av tre pelare, nämligen politisk dialog, handel och utvecklingssamarbete i vid mening, vilket ger möjlighet till ett brett engagemang. I Europeiska kommissionens mandat inför förhandlingarna anges tydligt att mänskliga rättigheter ska utgöra ett väsentligt element, essential element . Detta ger EU en möjlighet att i slutändan suspendera avtalet om grova och systematiska övergrepp mot de mänskliga rättigheterna begås. Klausuler finns även för andra frågor, bland annat samarbete mot terrorism och samarbete med den internationella brottmålsdomstolen ICC. Som beskrivits i regeringens utrikesdeklaration ska demokrati, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling genomsyra den svenska utrikespolitiken, och den ska medverka till fred och försoning i såväl vår egen som i andra delar av världen. Situationen för de mänskliga rättigheterna förbättras av ökade kontakter med omvärlden. Att frysa förhandlingarna vad gäller Colombia vore kontraproduktivt. Bojkotter, stängda dörrar och isolering tenderar att bidra till ökade problem. Sverige har en tradition av att hålla dörrar öppna för konstruktiv dialog. Handel är tillsammans med politisk dialog och samarbete viktiga verktyg för att främja mänskliga rättigheter.

Anf. 2 Hans Linde (V)

Fru talman! Jag vill börja med att tacka statsrådet för svaret. Situationen i Colombia är allvarlig och har så varit under decennier. Trots detta är Colombia lite grann en av världens glömda konflikter. Rapporterna om de omfattande brotten och övergreppen når sällan oss i Europa och får inte heller några rubriker. När kommissionen nu inleder förhandlingar med den colombianska regeringen, eller rättare sagt inledde den 23 april, om ett frihandels- och associeringsavtal ger det oss möjlighet att lyfta upp människorättssituationen i Colombia och få upp den på den politiska dagordningen. Den bedömning jag gör av situationen för mänskliga rättigheter i Colombia delas av ett flertal oberoende människorättsorganisationer i och utanför Colombia. Enligt den colombianska juristkommissionens senaste rapport från i år har 11 292 fall av politiska mord och försvinnanden rapporterats under den nuvarande presidenten Alvaro Uribes första mandatperiod. Av dessa fall är regeringen ansvarig för 75 procent antingen direkt genom den egna militären eller indirekt genom stöd och samarbete med de paramilitära grupperna i landet. När det kom till de utomrättsliga arresteringarna kunde juristkommissionen se kraftiga ökningar under Uribes första år vid makten. Tillsammans har dessa övergrepp lett till att Colombia i dag har tre miljoner internflyktingar. Bara Sudan har i dag fler internflyktingar i världen. En av de grupper som drabbats hårdast av regeringens övergrepp utgörs av fackföreningsaktivister. Enligt fackföreningsinternationalen ICFTU:s årliga rapport mördades 115 fackföreningsmedlemmar 2005. Samma år utsattes 1 600 fackföreningsmedlemmar för fysiska övergrepp och 9 000 arresterades. Organisations- och mötesfriheten är en grundläggande mänsklig rättighet, och därför borde dessa uppgifter oroa dem som nu vill ingå ett frihandelsavtal med Colombia. Hur ska vi kunna garantera att de företag som får tillträde till EU:s inre marknad respekterar de fackliga rättigheterna? Fru talman! Min interpellation har aktualiserats av oroande nyheter från Colombia. I mitten av april riktade senator Gustavo Petro från oppositionsalliansen Polo Democrático Alternativo under ett tre timmars tal till senaten skarp kritik mot presidenten och hans familj för deras täta och starka kopplingar till paramilitära grupper i Uribes hemprovins Antioquia. En lång rad starka bevis och vittnesmål presenterades. Svaret från regimen var tydligt. Ett par dagar senare, måndagen den 23 april, mördades ordföranden i Polo Democráticos ungdomsförbund. Dagen därpå försökte en åklagare genomföra en razzia mot senator Petros kontor i kongresshuset. Hans familj lever nu under konstant dödshot i Colombia. Listan kan göras lång när det kommer till övergrepp som den colombianska regeringen är ansvarig för. När situationen är så allvarlig som den är i dag känns det lite märkligt att prata om att utvecklingen går åt rätt håll. I sitt svar valde statsrådet att förhålla sig till människorättssituationen i Colombia i ganska övergripande och allmänna ordalag och utan att beröra frågan om vem som är förövare. Min interpellation handlar om den colombianska regeringens ansvar och övergrepp eftersom det är den colombianska regeringen som vi ska sluta avtal med. Därför skulle jag vilja att statsrådet svarade på frågan hur regeringen ser på den colombianska regeringens övergrepp. Statsrådet sade också i sitt svar att avtalet i en framtid skulle kunna suspenderas om det förekom grova och systematiska övergrepp i Colombia. Min fråga är: Är det inte så att det redan i dag förekommer grova och systematiska övergrepp?

Anf. 3 Sten Tolgfors (M)

Fru talman! Allvaret är tydligt, och jag ska i ett senare inlägg återkomma till UD:s bedömning av MR-situationen i Colombia. Den fråga vi nu har att diskutera är hur vägen framåt ser ut, om hinder för handeln är rätt väg att stimulera utveckling. I grunden är det fråga om ifall man tror att handel och ekonomisk integration bidrar till fred och stabilitet, vilket jag är övertygad om. Det är också Europas lärdom, liksom lärdomen i ett antal länder som de senaste åren handlat sig till välstånd och samtidigt förändrats av den ökade interaktionen med omvärlden. Handeln bidrar till välståndsutveckling och därmed till att minska fattigdom och sociala konflikter. Nu ökar handeln snabbare än tillväxten i världens alla delar. Låt mig ge ett exempel: 1970 utgjorde handeln med varor och tjänster ca 13 procent av världens ekonomi. 2005 var den siffran 32 procent. Vi ser också förändrade handelsströmmar. Hälften av i-världens export går i dag till utvecklingsländer. Handeln med utvecklingsländerna ökar dessutom mer än handeln mellan i-länder. Nu går vi in i en ny fas av globalisering där fler människor och länder kommer att dras in. 2005 svarade utvecklingsländerna för första gången för mer än hälften av världens bnp, om man ser det i köpkraftskorrigerade termer. I-länderna utgör därmed en minoritet av världsekonomin sett till köpkraftstermer. Utvecklingsländerna stod också för över hälften av tillväxten i världen 2005. Detta hänger även samman med att nästan 60 procent av världens invånare nu bor i länder med demokratiska val. Det är en fördubbling sedan 1950. Poängen är denna: Frihandel, öppenhet, utveckling och demokrati hänger ihop. Ibland driver en ekonomisk kris fram politisk förändring, som i Östeuropa. Ibland leder ekonomisk utveckling till demokrati, som i Sydkorea eller Chile. Handel, informationsutbyte, internationella regler och organisationer, arbete mot korruption samt kommunikationer driver förändring och skapar ömsesidiga beroenden. Inget land kan möta globaliseringen med stängda dörrar. Allt fler länder, särskilt i Asien men också i Östeuropa och Latinamerika, har under de senaste decennierna gått från fattigdom till välstånd. Problemet är alltså inte för låga handelsbarriärer mellan utvecklingsländer och EU, utan för höga. Det är något som Vänstern ibland brukar bekänna sig till. Problemet är inte heller för låga handelsbarriärer mellan utvecklingsländer. De är tvärtom för höga. Att ytterligare isolera länder eller försämra deras handelsvillkor leder till en eftersläpande ekonomi med mer slutenhet inför omvärlden, sämre möjligheter att påverka utvecklingen i landet och ökad risk för social oro och konflikter med omgivande länder. Valet är inte antingen handel eller dialog utan handel och dessutom dialog. Genom det beroende som handeln skapar ökar beredvilligheten att lyssna till andra. Bojkott eller stängda dörrar orsakar närmast bitterhet som avslutar snarare än påbörjar dialog. Det finns inget exempel på att isolering eller bojkott har lett länder framåt. Snarare har de förhärdats. Ibland måste bojkotter genomföras ändå, eftersom inga andra vägar finnes. Men de ska sparas till mycket särskilda situationer. Colombia är inte en sådan i det här skedet. Jag vet att man har fört liknande diskussioner i USA som dem Hans Linde för. Men där bedöms läget vara sådant att man kommer att gå vidare med avtal med Colombia. Det är alltså genom mer av handel, mer av integration, mer av dialog, mer av påverkan och mer av utbyte som vi kan göra en skillnad för MR-situationen i Colombia. Det gör vi inte genom att stänga dörren och försämra villkoren för handel eller genom bojkott. I det perspektivet har Hans Linde och jag grundläggande skilda synsätt.

Anf. 4 Hans Linde (V)

Fru talman! Jag förespråkar inte någon stängd dörr mot Colombia. Jag tycker tvärtom att vi ska använda alla de arenor vi har för att kunna rikta kritik mot den colombianska regeringen och bidra till en positiv utveckling i landet. Det skulle vi till exempel kunna göra i mycket större utsträckning när det kommer till vårt omfattande utvecklingsarbete med Colombia. Visst kan det vara så att handel, utökat utbyte och samarbete leder till förbättringar när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati. Men då måste man också ställa krav och använda dialogen till någonting. Jag väntar fortfarande på signaler från både EU och regeringen. Hur ska man använda de samtal och de förhandlingar man nu ska ha? Vilka krav kommer man att ställa? Vilka problem ser man i Colombia i dag som man vill belysa i de här förhandlingarna? EU:s frihandels- och associationsavtal är inte på något sätt ovillkorade. De ställer tydliga krav på mänskliga rättigheter och demokrati. Den 3 oktober 2005 valde EU att suspendera sitt avtal med Uzbekistan just därför att landets brott mot de mänskliga rättigheterna var så omfattande. Jag tror inte att det finns någon i den här riksdagen som skulle säga att Sveriges förhållande till Uzbekistan har varit kontraproduktivt eller har bidragit till att stärka diktaturen där. Därför tycker jag att det är oroväckande att man nu inleder förhandlingar med Colombia och att Sveriges regering ställer sig bakom det. Det innebär ju ändå att regeringen gör bedömningen att brott och övergrepp inte är så farliga i Colombia och att de inte utgör något hinder för ett avtal. Jag tycker att dialog är viktigt. Men det är inte något självändamål. Det krävs att man fyller dialogen med ett innehåll. Om mänskliga rättigheter ska vara ett väsentligt element i förhandlingarna måste det finnas en insikt om problemens omfattning och vem som är ansvarig. Det är inte så att dialog kräver frihandelsavtal och det är inte heller så att frihandelsavtal per automatik ger oss dialog. Efter det att EU bröt sitt associationsavtal med Uzbekistan har man fört en kontinuerlig dialog med landet om situationen när det kommer till brott mot de mänskliga rättigheterna och demokratiska inskränkningar. Jag tror inte att statsrådet tycker att det är en dålig strategi. Fru talman! Jag vill också belysa en annan sak som statsrådet tog upp i sin inledning, nämligen just frågan om samarbete mot terrorism. Det utgör ju en del av frihandels- och associationsavtalet. Även på den punkten har man all anledning att vara oroad när det gäller Colombia. Man måste kräva tydliga förbättringar innan en förhandling ska kunna vara möjlig. På EU:s terrorlista står i dag den paramilitära gruppen AUC. AUC är den grupp i Colombia som har gjort sig skyldig till den stora merparten av brott, övergrepp och politiska mord. I många fall har AUC:s övergrepp skett med regeringens goda minne. Exemplen är många på de nära banden mellan regeringen och AUC. Flera ministrar har anklagats och tvingats avgå just därför att de har haft så starka band till de paramilitära grupperna. Senast nu i februari tvingades till och med Colombias utrikesminister avgå efter det att skarp kritik hade riktats mot att hennes bror har starka kopplingar till grupper som har genomfört mord och kränkningar och tvingat människor på flykt. Som jag tog upp tidigare har även kritik riktats mot landets president Uribe av senator Gustavo Petro. Kan man utifrån detta verkligen säga att den colombianska regeringen i dag uppfyller klausulen om samarbete mot terrorism? Jag har svårt att se det. Mycket kan sägas om den colombianska regeringens förhållande till AUC, men det går knappast att säga att regeringen med kraft har bekämpat AUC och dess terror mot den colombianska befolkningen.

Anf. 5 Sten Tolgfors (M)

Fru talman! Hans Linde säger att han inte vill se stängda dörrar. Men han begär i sin interpellation frysta förhandlingar om handelsavtal med Colombia. Det innebär per definition att vi ser högre murar än vad vi annars skulle ha gjort och mindre kontakt och mindre utbyte än vad vi annars skulle ha gjort. Därmed blir det också mindre möjlighet för EU att påverka MR-situationen. Varför ska man lyssna till någon som stänger dörren och bryter kontakten? Det är precis vad Hans Linde är ute efter. Dessutom är det så, fru talman, att Uzbekistan som Hans Linde nämner inte har associationsavtal med EU, som han påstår. Landet har ett partnerskaps- och handelsavtal. Skillnaden mellan de här två fallen är att Colombia är en demokrati. Det är inte Uzbekistan. Det är mycket viktigt att poängtera detta. En jämförelse mellan demokrati och diktatur låter sig svårligen göras. Dialogen med en demokratisk nation blir en helt annan än med en diktatur, där per definition större svårigheter uppstår. Ibland är det svårt att ens ha kontakt på ett rimligt sätt. Sverige för en konstruktiv dialog med Colombias regering, och påpekar inom ramen för den dialogen ofta brister som avser mänskliga rättigheter. Med länder som Uzbekistan, Burma och några andra diktaturer finns inte alls samma möjlighet till öppen dialog om MR-frågor. Jag går nu över till det jag utlovade att återkomma till - UD:s bedömning av MR-situationen i Colombia. Den väpnade konflikten mellan olika gerillarörelser, staten och paramilitära grupper pågår sedan mer än 40 år. MR-situationen i landet är allvarlig. Övergrepp begås, bland annat med inblandning av statliga aktörer. Dock sker huvuddelen av övergreppen av paramilitära grupper. UD:s bedömning är dock att man vill lyfta fram att utvecklingen tenderar att gå i positiv riktning. Colombia är en konstitutionell flerpartidemokrati. Landets konstitution anses allmänt vara en av Latinamerikas mest moderna. Mänskliga rättigheter utgör en grundpelare i konstitutionen. Författningsdomstolen övervakar tillämpning av grundlagen och har en stark oberoende ställning. Presidentvalet 2006 var det minst våldsamma under de senaste 20 åren i Colombia. Det görs alltså försök på alla politiska nivåer att integrera MR i politiken och att utarbeta och implementera aktionsplaner för att främja MR. Det pågår ett viktigt arbete med att ta fram en nationell aktionsplan för mänskliga rättigheter som beräknas vara klar senare i år. En plan som också ska integrera undervisning i mänskliga rättigheter har arbetats fram. En ny barnrättslag som stärker barns rättigheter trädde i kraft i november förra året efter en lång process där barnrättsorganisationerna har deltagit. Enligt Internationella rödakorskommittén har förhållandena vid landets fängelser, som tidigare har varit så pass allvarliga att de kunde anses utgöra omänsklig eller förnedrande behandling, förbättrats avsevärt genom en fängelsereform. Man har under de senaste åren också kunnat se en positiv trend med minskat våld i Colombia. Antalet människor som dödas på grund av konflikten har minskat. Detta har sin förklaring bland annat i den omfattande demobiliseringen av de paramilitära styrkorna som kunde avslutas förra året. Då hade fler än 30 000 paramilitärer demobiliserats. Men MR-situationen i Colombia är fortfarande värd betydande kritik. Det finns alltså all anledning att gå vidare i både Sveriges och EU:s diskussioner med landet för att kontinuerligt understryka vikten av att ta MR-frågorna på större allvar. För att nå resultat i detta tror jag, i motsats till Hans Linde, att det krävs mer samarbete, fler avtal, mer öppenhet och mer dialog för att de ska lyssna och för att vi ska få möjlighet att sända tydliga budskap. Där skiljer sig Hans Linde och jag åt.

Anf. 6 Hans Linde (V)

Fru talman! I april var jag nere i EU-parlamentet och deltog i den andra internationella konferensen om mänskliga rättigheter i Colombia. Där deltog människorättsorganisationer både från Colombia och från andra länder. Där deltog representanter för både den colombianska regeringen och oppositionen och en lång rad EU-parlamentariker från höger till vänster. Mitt intryck från den konferensen var att regeringen var väldigt ensam i sin verklighetsbeskrivning av att utvecklingen nu går åt rätt håll och att man nu börjar få bukt med problemen med de mänskliga rättigheterna. Jag inser nu att den colombianska regeringen trots allt kanske inte var så ensam i den verklighetsbedömningen. Jag har väldigt svårt att se att vi i dag kan kalla Colombia för en god demokrati. Man ser att opposition, fackföreningsmedlemmar och journalister mördas och förtrycks, diskrimineras och förföljs i en sådan omfattning att de inte kan utföra sitt arbete. Man gör razzior mot oppositionella politiker i deras hem och mot deras kontor när de säger saker som regimen inte uppskattar. Om vi i EU och Sverige ska vara trovärdiga när vi lyfter upp frågor om mänskliga rättigheter i världen tror jag att vi också måste vara konsekventa. Jag tycker tyvärr att den signal vi får från regeringen och från EU inte är ett konsekvent stöd för mänskliga rättigheter. Ett land som Uzbekistan, som saknar mäktiga allierade, har man inga problem att avbryta avtalen med, men när det gäller Colombia, som är USA:s starkaste allierade i regionen, går man lite som katten kring het gröt när det kommer till frågor om mänskliga rättigheter och inskränkningar av demokratin. Det är inte utan att man frågar sig om det inte är den transatlantiska länken som spökar. Jag tycker att man skickar en felaktig signal om att nu inleda förhandlingar med Colombia. I ett läge där det skulle vara på sin plats med stark kritik och fördömande ger man den colombianska regimen legitimitet. Det är faktiskt bara att beklaga.

Anf. 7 Sten Tolgfors (M)

Fru talman! Till att börja med vill jag uppmana Hans Linde att återigen fundera mer över skillnaden mellan demokratier och diktaturer och hur det är att umgås med dessa stater på den internationella arenan. Regeringen välkomnar EU:s associeringsavtal med Andiska gemenskapen. Respekt för och efterlevnad av mänskliga rättigheter är viktigt för ett fullt genomförande av dessa associeringsavtal och ett djupare samarbete mellan EU och Andiska gemenskapen. Genom handelsavtal verkar EU, och därmed Sverige, för att sprida ökad respekt för mänskliga rättigheter, varaktig fred och välstånd. Det stärks genom ett ömsesidigt beroende och genom ökad ekonomisk integration. Det finns inga exempel i världen, Hans Linde, där vi har stärkt mänskliga rättigheter och fred genom att stänga dörren, genom att bojkotta, genom att sätta upp handelshinder och genom att isolera. Svaret är inte isolering, utan svaren är handel, ökat ömsesidigt beroende och dialog. Avslutningsvis, fru talman, tror jag att det är viktigt att varken tona ned brotten mot mänskliga rättigheter, släta över dem eller göra dem till ett skäl för att isolera och bryta kontakter med ett land. Det gör att de slutar lyssna och att den ekonomiska situationen förmodligen förvärras. Därmed ökar risken för social oro och interna problem. Den väg som vi, och också EU, har valt - Sverige är på inget sätt ensamt - är självfallet att möta detta land med möjligheter till ökad handel som en morot och med politisk dialog om de MR-problem som verkligen finns. Därmed talar vi också klarspråk. Det är den metod som verkligen visat sig fungera på andra håll i världen och i andra tider i historien. Den väg som Hans Linde vill anträda har inte gjort det i något enskilt fall.

den 30 april

Interpellation

2006/07:505 Frihandels- och associationsavtal med Colombia

av Hans Linde (v)

till statsrådet Sten Tolgfors (m)

Den 23 april 2007 beslöt EU att inleda förhandlingar om ett handelsavtal med. Andinska gemenskapen, som också berör Colombia. Förhandlingarna ska omfatta

1. en politisk dialog som kommer att innefatta frågor som demokrati och mänskliga rättigheter,

2. utvecklingssamarbete, där Sverige drivit ett försök till den avväpning som beskrivits ovan, och

3. frågor om frihandel.

EU:s associationsavtal är inte utan villkor de ställer krav på respekt för de mänskliga rättigheterna. År 2005 avbröt EU sitt associationsavtal med Uzbekistan på grund av de omfattande brotten mot de mänskliga rättigheterna i landet.

Situationen för de mänskliga rättigheterna i Colombia är i dag alarmerande. Den colombianska juristkommissionen har presenterat en skrämmande statistisk över antalet mord och andra våldshandlingar som begicks under president Uribes första mandatperiod 2002-2006. Under denna tid har 11 292 personer mördats eller försvunnit, 6 912 har häktats på godtyckliga grunder, 468 fackliga aktivister har mördats, varav 75 under år 2006, och flera hundra har hotats till livet. 3 journalister mördades i fjol. 3 miljoner lever som internflyktingar i landet. Enligt juristkommissionen är den colombianska staten ytterst ansvarig för 75 procent av de politiska morden och försvinnandena.

Brotten mot de mänskliga rättigheterna slår hårdast mot landets ursprungsbefolkning, de svarta, människorättsaktivister, oppositionella politiker och fackligt aktiva, men drabbar alla delar av det colombianska samhället. I april kritiserade senator Gustavo Petro regeringen i allmänhet och president Alvaro Uribe för kopplingar till de paramilitära grupperna i parlamentet. Ett par dagar senare, den 24 april, utsattes Petro för en polisrazzia i sitt hem och hans familj utsattes för dödshot. Frågan är om EU kan inleda förhandlingar om ett associationsavtal med ett land med så omfattande och grova brott mot de mänskliga rättigheterna på sitt samvete.

Det associationsavtal som nu ska framförhandlas ger EU möjligheter att sätta tryck på den colombianska regeringen för att förmå den att vidta åtgärder så att de mänskliga rättigheterna verkligen respekteras. Här finns också möjligheter att förmå den att inleda en reell fredsprocess.

Det rimliga vore, om man avser en förbättring av respekten för de mänskliga rättigheterna, att inte särskilja de tre delarna från varandra vid förhandlingarna när det gäller Colombia. Handelsfördelar gentemot Colombia borde kopplas samman med en reell avväpning av paramilitären och konkreta resultat när det gäller respekten för mänskliga rättigheter. Det är inte rimligt att först kritisera Colombia för bristen på respekt för mänskliga rättigheter och sedan belöna en släpphänt regering i dessa frågor med ett förmånligt handelsavtal.

Ett sätt att påverka den colombianska regeringen är att frysa den del av förhandlingarna som berör Colombia och förklara att det inte blir något handelsavtal förrän Colombia kan uppvisa en markant förbättring när det gäller de mänskliga rättigheterna och landet har börjat inleda en fredsprocess.

Jag vill därför fråga statsrådet:

1. Vilka initiativ avser statsrådet att vidta för att lyfta fram frågan om de mänskliga rättigheterna inom ramen för förhandlingarna om ett nytt associationsavtal mellan EU och Colombia?

2. Avser statsrådet att inom EU driva frågan om en frysning av förhandlingarna när det gäller Colombia i frågan om det så kallade Andinska handelsavtalet?