Habiliteringsersättning i alla kommuner

Herr talman! Ulla Andersson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att de fyra kommunerna Ludvika, Aneby, Ödeshög och Nordanstig ska införa habiliteringsersättning samt hur långt lagstiftningsprocessen har kommit för att göra habiliteringsersättningen obligatorisk i kommunerna.

Daglig verksamhet är en insats enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Personer som deltar i denna form av verksamhet kan få habiliteringsersättning från kommunen. Syftet med ersättningen är att aktivt stimulera den enskilde att delta i verksamheten. Jag delar Ulla Anderssons uppfattning att daglig verksamhet är viktig, även om den inte är en så kallad vanlig anställningsform.

Det är frivilligt för kommunerna att betala ut habiliteringsersättning. Som Ulla Andersson nämner införde regeringen 2018 dock ett stimulansbidrag på 350 miljoner kronor i syfte att stödja kommunerna i deras arbete med att stimulera deltagande i daglig verksamhet genom att till exempel införa eller höja en låg dagpenning. Sammanlagt 198 kommuner rekvirerade år 2018 medel från Socialstyrelsen, som har i uppdrag att betala ut statsbidraget till kommunerna, varav 24 inte hade habiliteringsersättning tidigare. Det statliga bidraget har alltså medfört att kommuner både har infört och höjt ersättningen till personer i daglig verksamhet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Flera kommuner valde att inte rekvirera medel. Anledningarna till det är flera. Bland annat har kommunerna framfört osäkerhet kring var gränsen går för låg ersättning samt oro för långsiktigheten i statsbidraget. Regeringen förtydligade därför i år att statsbidraget även får användas för att bibehålla en tidigare höjning.

För mig och regeringen är det viktigt att habiliteringsersättningen används, och därför följer vi frågan.

Herr talman! Daglig verksamhet handlar om respekt för människor. Det handlar om att bli tillvaratagen, att finnas i ett sammanhang och att ha en viktig och funktionell sysselsättning. Det handlar självklart också om att få betalt för den aktivitet och den verksamhet man deltar i och det arbete man utför.

Det här är en fråga som kort sagt handlar om värdighet och respekt och att bli tillvaratagen. Det är också en fråga som ligger mig varmt om hjärtat.

I förarbetena till lagstiftningen kan man läsa att de som deltar i den dagliga verksamheten bör få ersättning för sitt deltagande. Men i dag är det enligt Sveriges Radio fortfarande fyra kommuner som inte har betalning: Ludvika, Nordanstig, Ödeshög och Aneby.

Under den förra mandatperioden drev Vänsterpartiet i budgetförhandlingarna med regeringen frågan om rätten till habiliteringsersättning. Vi fick då igenom det statsbidrag som statsrådet hänvisar till. Syftet med statsbidraget var att få ut pengarna fort, för det var ett stort antal kommuner som inte betalade för deltagandet. Under den tid statsbidraget skulle finnas skulle också en lagstiftningsprocess inledas som skulle innebära en skyldighet för kommunerna att betala.

När Vänsterpartiet började arbetet med att ta fram underlag för att se hur det såg ut runt om i Sverige kunde vi ganska lätt konstatera att statistiken var bristfällig. Jag menar att det också handlar om bristande intresse eller om att frågan inte är tillräckligt prioriterad.

Det underlag vi då fick fram visade att ungefär 40 kommuner inte betalade ut någon ersättning och att den genomsnittliga ersättningen då var ungefär 34 kronor per dag. En del kommuner betalade bara lunchen och subventioner för resan. En del betalade alltså inget alls. En del kommuner betalade per timme, en del betalade per halvdag och en del betalade per heldag. Det såg väldigt olika ut.

Statsbidraget har gjort nytta; det kan vi se eftersom det endast är fyra kommuner kvar i dag som inte betalar ut någon ersättning. Det är alltså ett stort antal som nu åtminstone har påbörjat ett sådant arbete, och det är ju bra i sig.

Jag vill tacka statsrådet för svaret. På den första frågan har jag fått svaret att statsrådet avser att följa frågan kring de fyra kommunerna och deras arbete med habiliteringsersättning. Det är ett svar, men kanske inte det svar jag riktigt hade förväntat mig. Jag skulle vilja ställa en följdfråga på det: Anser statsrådet att också de här kommunerna bör införa habiliteringsersättning?

Den andra frågan, gällande lagstiftningen, har jag inte alls fått svar på. Den då pågående LSS-utredningen fick ett tilläggsuppdrag att se över ersättningen för daglig verksamhet. Det var också därför jag ställde följdfrågan om hur långt man har kommit med den lagstiftningen. Det är ändå ett svar på de här fyra kommunernas bristande insikt och bristande respekt gentemot de här personerna. Om lagstiftningen skulle komma på plats skulle det bli tvingande. Ett statsbidrag finns ju dessutom redan på plats, så det skulle inte kosta staten något mer än de pengar som redan nu finns i statsbudgeten och som Vänsterpartiet har förhandlat fram.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag ska försöka svara på Ulla Anderssons frågor.

Tycker jag att de återstående fyra kommunerna ska införa habiliteringsersättning? Ja, det tycker jag. Det är därför 350 miljoner kronor finns, inte bara som en stimulans för dem som redan har habiliteringsersättning utan som en stimulans för dem som inte har habiliteringsersättning för att införa en sådan. Jag tycker att det är väldigt tydligt vad staten och regeringen har för uppfattning när det gäller habiliteringsersättningen.

Jag utlovar ingen lagstiftning här och nu. Därför kan inte Ulla Andersson utläsa det av interpellationssvaret. Det finns inte heller något beredningsunderlag från LSS-utredningen som är berett och som vi kan använda oss av.

Den tredje frågan vill jag ägna lite tid åt eftersom Ulla Andersson dessutom är så väl bevandrad i budgeten, i hur statsbidrag fungerar och så vidare. Om vi skulle bestämma oss för en lagstiftning om habiliteringsersättning har jag svårt att se att 350 miljoner kronor, som nu finns som en stimulans för att införa eller höja ersättningen, skulle räcka. Då har vi en annan finansieringsprincip. Detta säger jag bara för att komplettera frågan. Man kan inte bortse från att det inträder en helt annan princip, nämligen att staten skulle betala från den första kronan i vad som i dag är habiliteringsersättning.

Jag har egentligen inget annat att tillägga, utan jag vill hålla med om Ullas inledning och understryka det jag själv har sagt i interpellationssvaret: Det är otroligt viktigt att det finns daglig verksamhet som en del av all annan verksamhet inom ramen för LSS. Jag vill tacka Ulla Andersson för att hon lyfte frågan eftersom vi allt som oftast glömmer den. Vi talar om personlig assistans och kanske om några andra delar, men det talas alldeles för lite om detta.

Jag mötte för inte så länge sedan en företrädare för FUB i en kommun i södra Sverige som var otroligt upprörd, inte för att det inte fanns någon habiliteringsersättning alls utan därför att majoriteten i kommunen inte ville gå med på att söka stimulansen för att kunna höja habiliteringsersättningen.

Jag inser att det är många som går med förväntningar, och möjligheten finns ju. Ärligt talat har jag genuint svårt att förstå varför man inte bara söker den habiliteringsersättning som man har möjlighet att söka om man inte så här långt har mäktat med att plocka fram resurserna ur den kommunala budgeten. För alla som möjligen lyssnar och inte har sökt: Detta är resurser som kan användas för att införa habiliteringsersättning, för att höja en redan befintlig habiliteringsersättning och för att bibehålla en habiliteringsersättning som man har höjt. Det är dessutom långsiktigt. Vi har inte sagt att det här är någonting som finns bara under ett år, utan det finns långsiktigt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tycker att det här är tydliga besked om vad förväntningarna från regering och stat är.

Herr talman! Det är bra att det finns tydliga besked och att det är långsiktigt. Det tror jag också är en viktig signal ut till Kommunsverige.

När vi tittade på vilka kommuner det var som inte betalade ersättning kunde vi se att det ofta var små kommuner och landsbygdskommuner som troligtvis hade svårt med ekonomin. Under den mandatperioden var det också flera kommuner som tog bort ersättningen. Jag var själv i flera kommuner och träffade dem som påverkades av att få sin ersättning indragen. De var väldigt upprörda, och det är förståeligt. Där satt de och jobbade, och så fick de inte längre något betalt för sitt arbete.

Jag är orolig att detta kommer att ske igen. Eftersom detta inte är en lagstadgad verksamhet och det nu rullar fram besparingar över hela Sverige är risken stor att dessa verksamheter återigen drabbas.

Jag berättade att jag varit ute och träffat många av dem som finns i daglig verksamhet. Jag har också lyssnat på argumenten från i alla fall två av de kommuner som numera inte har ersättning till dem som deltar i daglig verksamhet, bland annat Ludvika. Där är motiveringen dels att man vill ha en signal från staten om att staten tycker att man ska införa detta - därav min fråga till statsrådet -, dels att man anser att det viktiga är att ha god kvalitet. Dock hade man inte gjort någon satsning på god kvalitet. Man tog bort ersättningen ungefär 2007, och sedan har man bara låtit det ligga så. Det tycker jag är störande i sig och bristande respekt.

Nordanstig motiverar detta med att de har så dålig kvalitet i verksamheten, och då ska man kanske inte heller ha betalt för att man går dit.

Jag tycker att det säger rätt mycket om det synsätt som kanske tyvärr präglar en del kommuner. Ludvika anser att om man skulle ha en ersättning skulle det inte stimulera till ökat deltagande, eller så skulle det kunna ses som någon form av välgörenhet. Det är inte argument som håller på någon punkt, skulle jag vilja säga.

Statsbidraget på 350 miljoner kommer väl inte att räcka om man inför en lagstiftning; det medger jag. Sedan är frågan hur mycket det skulle kosta. Eftersom statistiken är bristfällig är det troligtvis ingen som vet det. Det kanske är något som ansvarigt statsråd kan ta med sig. Kanske behöver man se över hur denna verksamhets statistik samlas in så att vi får bättre underlag inför beslut.

Jag hoppas ändå att det ska bli en ändring i lagstiftningen. Det var i alla fall det som Vänsterpartiet och Socialdemokraterna kom överens om förra mandatperioden, då vi menade att det behövdes. Nu är det fyra kommuner kvar, men frågan är vad som händer när besparingarna nu kommer. Kanske blir det fler som då återigen drar in ersättningen. Som jag sa är detta något som oroar mig.

Jag uppskattar dock att statsrådet gav det tydliga beskedet att hon anser att man borde söka de här statsbidragen och införa habiliteringsersättning. Det tycker jag är bra. Sedan hoppas jag också att vi kommer att komma till en lagstiftning. Jag tror tyvärr att det kommer att behövas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag har ingen kommentar till de olika lokala argumenten. Ulla Andersson och jag delar samma uppfattning, nämligen att den person som deltar i en daglig verksamhet bör ha en habiliteringsersättning. Annars skulle det inte utgå 350 miljoner kronor årligen från staten för att införa eller höja en habiliteringsersättning. Jag tycker att det är väldigt tydligt vad det står för.

Egentligen har jag inte så jättemycket mer att komplettera med. Jag vill säga en gång till att jag tror att bara detta att frågan diskuteras är viktigt. Jag vill understryka det ännu en gång. Risken är väldigt stor att detta blir en grupp, en ganska stor grupp, som ingen tycker att det är värt att tala för. Det finns alltid andra som skriker högre, det finns alltid grupper som är större och det finns frågor som tar mer utrymme och skapar större rubriker.

Jag vill återigen tacka Ulla Andersson för interpellationen. Vi är inte överens här i dag om att en lagstiftning ska införas, men jag ser väldigt positivt på att det i dag är endast fyra kommuner som återstår.

När jag säger att jag följer frågan menar jag det, för det är klart att det är av stort intresse att få kunskap om vad som faktiskt hände. 350 miljoner kronor är ingen liten stimulans. Ibland är stimulanser sådant som kommunföreträdare kanske rycker lite på axlarna åt - det är väl ingen idé att söka det där, det ger nästan ingenting, det kostar mer än det smakar, det är mycket medfinansiering. Det är inte så det är.

Därför använder jag den här kanalen en gång till och säger till dem som lyssnar: Det är inte en massa medfinansiering. Det är inte pengar som finns ett år. De är långsiktiga. Pengarna får användas både till att införa habiliteringsersättning, till att höja en låg habiliteringsersättning och till att bibehålla en höjd habiliteringsersättning, så att man inte tror att man varje år måste höja ytterligare. Den ambitionen kan man få ha. Det har jag ingenting emot. Men det är inte det vi förväntar oss för det statsbidrag som utgår.

Herr talman! Ambitionen att höja får man gärna ha, säger statsrådet. Det kan jag instämma i. Jag tror att den högsta ersättningen i dag är 90 kronor per dag. Det är i alla fall vad jag har kunnat få fram. Det säger väl också någonting om nivån på ersättningen.

Jag vill återigen betona respekten för det arbete som utförs i daglig verksamhet och hur viktigt det är. Jag skulle också vilja lyfta upp stoltheten hos dem som arbetar i verksamheten när de visar vad de faktiskt gör.

Det finns också kommuner som har en väldigt utvecklad verksamhet där man verkligen fångar upp och tar till vara vad deltagarna faktiskt vill göra. Det finns alltifrån att man är i postservicen på äldreboenden eller sköter fik till att man är med på bingoverksamhet. Sedan finns det traditionella legojobb, och så finns det tidningar, radio och så vidare. Det finns mycket bra verksamheter runt om.

Statsrådet är väldigt tydlig, och det tycker jag är bra. Men jag tycker också att statsrådet kanske skulle kunna ta detta internt i sitt eget parti. Av dessa fyra kommuner har nämligen tre socialdemokratiskt styre. Jag tycker att man kanske ska skicka signalen i två led, så att säga, både härifrån talarstolen och in i sitt eget parti. Det är viktigt.

Jag tycker inte att Ludvika, Nordanstig, Ödeshög eller Aneby ska kunna göra på det här sättet. Även dessa kommuner behöver visa respekt för dem som deltar i daglig verksamhet. Och att man ska ha betalt för det arbete man utför tycker jag faktiskt är ett minimikrav vi kan ställa på kommuner.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tackar för svaret.

Herr talman! Jag vill också tacka Ulla Andersson för att vi får ha den här diskussionen på internationella funktionsrättsdagen. Sedan kan vi diskutera detta varje dag, men det känns rimligt.

Jag har samma krav och förväntningar på alla kommuner, oavsett vem som styr dem, i min roll som socialminister. Sedan har jag varit väldigt tydlig med min uppfattning i mina tidigare inlägg.

Det är väldigt positivt om diskussionen om habiliteringsersättning också handlar om varför man får habiliteringsersättning. Jag tror nämligen inte att det finns någon som föredrar habiliteringsersättning framför att vi också diskuterar själva verksamheten.

När jag till exempel invigde det nya äldreboendet i Ö-vik för något år sedan var det just daglig verksamhet som skötte en del av det nya kaféet. De gick i precis samma kläder som undersköterskorna och vårdbiträdena och var verkligen en del i gänget. Det var fantastiskt roligt att se. Det är viktigt att man verkligen arbetar målmedvetet i kommunerna och funderar: Om alla nu har en plats i vår kommun, var har de den platsen? Hur ser den ut? Hur skapar vi verkligt meningsfull sysselsättning?

Om det nu finns kommuner som känner att de inte har tillräckligt bra kvalitet är väl det insiktsfullt, men frågan är då: Hur skaffar man sig bättre kvalitet? Vilka kommuner kan man samarbeta med och kika på så att det blir en fjäder i hatten att utveckla också denna verksamhet och så att man känner att de där listorna ska vi toppa?

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.