hedersmord

Herr talman! Lennart Fridén har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta med avseende på information och attitydinlärning m.m. för att såväl förhindra mord som andra kränkningar av kvinnor i Sverige. Mordet på Fadime Sahindal är ett exempel på de avskyvärda handlingar unga kvinnor med invandrar- bakgrund kan utsättas för när deras familjer inte ac- cepterar det omgivande samhällets normsystem. Hon hade rätten till sitt eget liv och rätt att leva det i frihet. Det är en mänsklig rättighet som tillkommer alla människor. Snart sagt alla länder har genom FN:s konventioner förbundit sig att garantera den. Ingen har rätten att med våld eller tvång styra en annan människas livsval. Det är ett brott, och därför måste samhället reagera. Jag vill dock hävda att det inte enbart är brist på information om den svenska lagstiftningen som är problemet i de familjer där motsättningar tar sig så- dana extrema uttryck. Att anpassa sig till ett annat lands värderingar och införliva dem med sig själv är en svår process, men den är helt avgörande för fram- tiden i Sverige. Sverige har i dag invånare med ursprung i ett stort antal länder. Vårt samhälles grundläggande värde- ringar bygger på alla människors lika värde och på respekten för de mänskliga rättigheterna. Vi kommer inte att kompromissa om dessa värderingar. Det finns många viktiga aktörer i arbetet för att dessa värderingar ska genomsyra alla samhällsområ- den och gälla alla dem som bor i Sverige. Här ingår trossamfunden, olika myndigheter och institutioner och enskilda som har engagerat sig i frågan. Regeringen har arbetat med de här frågorna i flera år på olika sätt. Insatser görs och måste även fortsätt- ningsvis göras inom skola, omsorg, polis och social- tjänst. De måste rikta sig direkt till kvinnorna och flickorna, men lika viktigt är att insatser riktas mot män och pojkar. Regeringen kommer att ytterligare öka utbildnings- och informationsinsatserna. I förskolans och skolans uppdrag ingår att för- medla samhällets grundläggande värden till eleverna. Dessa värden omfattar bl.a. människolivets okränk- barhet, individens frihet och integritet, alla männi- skors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män och solidaritet med svaga och utsatta. Skolan utgör också en naturlig mötesplats mellan lärare och elevernas föräldrar. Regeringen beslutade i november förra året att gö- ra en översyn av mottagandet och introduktionen för flyktingar. I uppdraget ingår bl.a. att se över hur alla nyanlända invandrare ska kunna få bättre kunskap om och förståelse för grundläggande normer i det svens- ka samhället och det svenska demokratiska systemet. Avslutningsvis vill jag informera Lennart Fridén om att regeringen avser att inom kort föreslå ytterli- gare åtgärder för attitydpåverkan och till skydd mot våld och hot för flickor och kvinnor med utländsk bakgrund.

Herr talman! Jag får först tacka statsrådet för sva- ret. Egentligen borde väl rubriken vara Vanheder- smord, för gärningar som dessa kan i våra ögon inte vara annat än grovt kriminella och djupt vanhedrande. Jag har helt kort några kommentarer till svaret. Jag har i marginalen skrivit "hur?", "vad?", "vadå?" och på ett ställe faktiskt "bra!". Det senare har jag skrivit vid det näst sista stycket, som jag också upple- ver som det enda konkreta i det framförda. Vad jag har efterfrågat är konkreta och snabba åt- gärder - snabba men också långsiktiga - innan vi får ännu ett Fadimefall. Statsrådet talar om skolan som en naturlig mötes- plats. Som tidigare lärare med elever från Levanten kan jag konstatera att det är en orealistisk Sörgårde- nuppfattning. När papporna inte kommer till skolan, när mammorna inte tillåts gå dit och när hembesök sker med mamman instängd i köket medan läraren är där - oavsett om det är en man eller en kvinna - så når man inte sådan kontakt som behövs. Sådana erfa- renheter har jag faktiskt själv. Jag har i interpellationen också visat på ett inslag i TV som belyser att detta dessvärre inte bara rör sig om en generationsfråga. Sättet att se på kvinnor har på sina håll dessvärre spritt sig från gossar med annan bakgrund till infödda svenskar. Tillmälet hora har i ökad grad börjat användas även av dem. Det är inte bara fråga om synen på svenska flickor - man kan från välintegrerade inflyttade höra att de skäms över något slags omvänd rasism där såväl religion och västerländska värderingar som t.o.m. etniciteten hos svenskarna anses vara fel. Jag kan lägga till ännu en upplevelse från min lä- rartid. En eftermiddag befanns en av flickorna i års- kurs åtta - en 15-åring - vara rejält blåslagen. Någon hade skvallrat till en äldre bror att hon hade setts gå hand i hand med en svensk kille. På lunchrasten fick hon sitt straff. Men ingen hade ju officiellt sett nå- gonting, och man ansåg att polisanmälan var me- ningslös - och dessvärre också föräldrakontakt. Ett ofta återkommande svar är: Vad vi gör i fa- miljen har inte det svenska samhället med att göra. Jo, det är just det vi har! Här gäller svensk lag och inget annat. Det är det vi måste se till. Statsrådet säger: Vi kommer inte att kompromissa om dessa värderingar. Bra! Men hur kommer vi att visa det? Själv skulle jag annars gärna vilja kunna göra nå- got åt frågan i dessa människors ursprungsländer. Tillsammans med en kollega fick jag av en senator i en av länderna i Mellersta Östern förra året en redo- görelse för dessa s.k. hedersmord i det landet. Den officiella statistiken visar på ca 30 per år. Till detta kommer ett stort mörkertal, där bl.a. olyckor döljer verkligheten. Vad som starkt chockade oss båda var dödande av döttrar för att justera arvslotternas storlek. Där kan vi dessvärre ingenting göra. Men redan vid gränsen måste man få veta att här finns bara en lag - den svenska lagen. Den svenska attityden är att ingen människa äger en annan. Kvinnor och män har lika värde. Individens egen frihet får och kan inte kränkas av vad skäl det vara må. Pappan i det aktuella målet sade i rätten: Jag skulle aldrig ha kommit till Sverige. Och det är många som tycker detsamma. Hade jag vetat att jag inte får bestämma över min egen familj så skulle jag ha sökt mig till ett annat land - det har jag hört flera gånger vid samtal med invandrare om de här frågor- na. Mycket tyder på att någon med samma värdering- ar - de är ju dessvärre många - var den som tipsade pappan om var hans dotter fanns. För två veckor sedan var jag och statsrådets kolle- ga kulturministern på urpremiären på filmen Husihel- vete. Den är inspelad av och med invandrare och med en duktig kvinnlig invandrad regissör, och den hand- lar om precis det vi nu talar om. Jag rekommenderar såväl Mona Sahlin som andra att gå och se den. Om någon skänkte gratisbiljetter främst till fäder, men även till pojkar och faktiskt också mödrar, från Mel- lersta Östern så skulle det vara en välgärning. Herr talman! Det finns ett antal frågor, som jag ska fortsätta att ställa i nästa inlägg därför att jag tycker att det reses flera frågor än ges svar i det svar som jag har fått.

Herr talman! Hedersmord får inte hända. Det finns inte ord att beskriva den vanmakt och den frust- ration som vi alla känner. Frågan om hur vi förhindrar det lever kvar i oss alla. Mycket av det som integrationsministern har skri- vit om i svaret är bra, men jag saknar en dimension. Jag tror inte att hela lösningen finns i vikten av att stärka ungdomars rätt att leva i frihet. Jag tror inte att svaret ryms bara där. För om det är det enda svaret reduceras familjer, föräldrar och i synnerhet pappor till skuldbelagda syndabockar, och vi har att göra med en förlorad generation. Det finns en djupare dimension i det som har hänt. Det är inte så enkelt att detta bara löses med satsen att ungdomar måste få bestämma över sina egna liv. Jag menar att vi också måste se till familjens betydelse. Det är naturligt att föräldrar är oroliga för sina barn, för vilka de umgås med. Det är ju även vi svenska föräldrar. Och det är rätt och riktigt av för- äldrar att vara det. Det vittnar ytterst om en omsorg och ett ansvarstagande för barnet. I många andra länder har familjen en mycket större betydelse än i Sverige. Familjen är och bör vara en viktig normgiva- re för varje ung människa. Samhället ska bejaka och uppmuntra familjesammanhållning. Hedersmord är ett uttryck för en omsorg som går över gränsen och blir till våld och förtryck. Det är en patriarkal maktstruktur som vill utöva kontroll och våld mot kvinnors liv och val. Det är aldrig accepta- belt. När man tycker olika inom familjen måste vi i opinionsbildning och lagstiftning vara tydliga med att ett myndigt barn har den slutliga bestämmanderätten över sitt eget liv oavsett om föräldrarna tycker an- norlunda. Men arbetet med attitydförändringar får inte bara ta sikte på att stärka varje grupp för sig, unga kvinnor, unga män osv. Då bygger vi in nya konflikter. Den risken är stor. Det förebyggande arbetet måste också ta sikte på att förändra attityderna i familjen som enhet. Vi ska stödja männen och kvinnorna att hitta jämlika roller inom familjen. Och jag vill lämna någ- ra bidrag. Sjösätt ett fadderfamiljsprogram! I vissa kommu- ner finns sådana, men mitt intryck är att de har blivit färre. Det finns systematiserade sådana program bl.a. i Kanada. Där är de arrangerade av NGO:er. Det bygger på att invandraren eller invandrarfamiljen genom vänskap med en kanadensare eller en kana- densisk familj ska få lära sig och få förståelse för landets värderingar, traditioner och hur vardagslivet fungerar. Då har man via bred annonsering knutit till sig människor som på frivillig basis fungerar som värdar. Sedan försöker man matcha personer som har liknande familjesituationer, utbildning, intressen, ålder osv. Det här systemet är till ömsesidig nytta. Invandraren lär känna landet och kulturen. Värden lär känna ett annat land, och man anger faktiskt värdska- pet som en merit i sin CV. Här har vi mycket att lära. Jag tycker att det är bra att det ska ske en översyn av hur mottagande och introduktion av flyktingar fungerar. Men varför inte ge alla asylsökande, och också alla svenska medborgare som ska fylla 18 år och bli myndiga, en undervisning i FN:s mänskliga rättigheter och också i svensk lagstiftning avseende rättigheter och skyldigheter. Uppdraget att arrangera den här utbildningen kan säkert ombesörjas via kommunerna och kan resultera i att man får en med- borgarbok i handen med rättigheter och skyldigheter i fickformat. Jag ska återkomma till fler förslag i mitt nästa in- lägg.

Herr talman! Mordet på Fadime har väckt känslor hos många av oss. Man känner med alla de kvinnor som i dag är hotade och känner oro för att gå samma öde till mötes som Fadime. Ingen kvinna ska behöva känna oro för sitt liv. Där tror jag att statsrådet och jag är helt överens. De här kvinnorna har inte gjort något annat än att vara just kvinnor och velat be- stämma över sina egna liv. Vi kan tycka att det är en självklarhet i det svenska samhället, men tyvärr är detta inte fallet för många kvinnor i vårt samhälle. Vi önskar alla, oavsett parti, att något ska göras för att förhindra att det upprepas. Frågan är vad som ligger i politikens makt. Värderingar och attityder skapas inte bara i det politiska rummet, men vi vet att politiken faktiskt förändrar. Därför har vi ett ansvar att agera. Jag tror att det finns många vägar att gå. En är det som nämns om mer resurser till olika organisationer som arbetar med att stötta kvinnor som är i en utsatt position. En annan är att sätta upp mål för vad som ska uppnås inom de här organisationerna när de ska delta i byggandet av ett demokratiskt land utan förtryck på något sätt, inklusive partriarkala strukturer av något slag. Flyktingmottagandet måste börja fungera bättre. Dagens flyktingpolitik innebär att flyktingar tidigt isoleras från övriga samhället. De får tidigt en avvi- kandestämpel. Rättssäkerheten på våra flyktingför- läggningar har med rätta ifrågasatts i medierna. Det gäller t.ex. barns säkerhet. Det visar på att samhället inte på ett tidigt stadium tar itu med de personer som väntar på besked om att få stanna i Sverige. Det upp- står ett vakuum där hopplösheten förstärker negativa upplevelser och känslor som man har med sig från de trauman som man kanske lämnat bakom sig. Under den här tiden måste Sveriges flyktingpoli- tik i stället handla om att stärka självförtroendet och bygga upp människor, inte bryta ned dem. Här finns gott om tid att arbeta med integration och visa på normer och värderingar i väntan på ett beslut även om det blir negativt. Herr talman! Jag tycker att regeringen bör se över flyktingmottagandet så att det får en mer human prä- gel än i dag. För övrigt bör resurserna till polisen förstärkas, vilket statsrådet säkert vet att vi kristde- mokrater kämpar för. Här ser man särskilt en viktig poäng i att ha nödvändiga resurser. I det senaste num- ret av Polistidningen, som väl alla riksdagsledamöter har fått, står det att det ofta tar över en timme för polisen att komma till platsen vid misshandelslarm, och då kan det vara för sent för de här kvinnorna. I Värmland är utryckningstiden i snitt 45 minuter då besöksförbud överträds. Utryckning i snigelfart, är rubriken i Polistidningen. Det är enligt min mening oacceptabelt med snigelpolitik när det gäller hotade kvinnor. Herr talman! Jag skulle därför vilja fråga statsrå- det Mona Sahlin vad hon kan göra för att förbättra flyktingmottagandet så att flyktingarna inte hamnar i ett vakuum i väntan på beslut och för att se till att det finns resurser hos polisen i syfte att snabbt kunna ingripa vid våld mot kvinnor.

Herr talman! Jag vill börja med att konstatera att det finns en stor samstämmighet om det mesta - och det har jag upplevt de senaste veckorna också - mel- lan riksdagens partier och alla ledamöter här i kam- maren. Därom råder ingen tvekan. Jag vill göra några kommentarer. Lennart Fridén saknade, som han uttryckte det, fler konkreta åtgär- der. Jag tycker att det kan vara på sin plats att påmin- na om att allt skyddsarbete också handlar om dessa flickor. All lagstiftning som handlar om att mord är förbjudet och att hotade flickor har rätt till skydd omfattar också dessa flickor. Vi får inte göra missta- get att inte se att all lagstiftning hela tiden har handlat om dessa flickor och måste göra det mer i praktiken i fortsättningen. Jag har försökt peka på framför allt tre områden där regeringen samarbetar med myndigheter och organisationer för att komma längre i det direkta handlandet, vilket vi ska presentera inom kort. Det första handlar om skydd. Det måste vara enklare att få skydd för dessa utsatta flickor. Det andra handlar om attitydpåverkan eller snara- re det sociala trycket. De män som begår de s.k. he- dersmorden och utövar kyskhetskulturen upplever uppenbarligen ett socialt tryck från sin omgivning att behålla dessa värderingar. Det sociala trycket från hela samhället måste vara ännu starkare gentemot dessa familjer. Det måste vi komma längre med. Det tredje området är kunskapen hos de myndig- heter och socialförvaltningar som har till uppgift att på ett mycket tydligare sätt förstå de här flickornas situation och kunna hjälpa dem. Till Lennart Fridén vill jag också säga att man nog inte kan säga att uttrycket hora kommer från de ut- ländska pojkarna till svenska pojkar som har börjat använda det. Det uttrycket har varit ett tillmäle mot flickor och kvinnor under mycket lång tid, både i Sverige och andra samhällen. Maria Larsson säger att vi inte kan göra den här frågan så enkel. Vem tycker att den är enkel? Ingen ser heller en enkel åtgärd som skulle kunna lösa den. Maria Larsson uttryckte att hedersmord skulle va- ra ett uttryck för något slags omsorg, förvisso en förment felaktig omsorg. Det är inte min bild. Heder- smord är ett uttryck för makt och kontroll. Ingenting annat. Maria Larsson saknar dimensionen familjen. Jag har försökt säga, och ska göra det ännu tydligare, att för att förändra flickornas situation måste givetvis strukturen i dessa familjer förändras. Men det är inte så att omsorgen om familjen i dessa sammanhang har varit för stor. Bristen har varit att omsorgen om flick- ornas rätt till ett eget liv har varit för liten. Kysk- hetskulturen bygger inte bara på en familj med mamma, pappa, barn, utan det är en hel släkt och omgivning som utövar tryck på familjerna. Så komplicerad tycker jag att bilden är. Det säger en del om vilken typ av åtgärder man måste sätta upp för att motsvara flickornas rätt till sina egna liv. Värdfamiljer nämndes. Det är en alldeles utmärkt metod som finns på en del håll. Jag diskuterar gärna hur vi kan bygga vidare och utveckla den. Till många av de individer som i dag säger till re- geringen: Gör något med värdfamiljer, vill jag säga: Gör något själva. Ställ upp som värdfamilj. Vänd er till någon av de organisationer som redan i dag arbe- tar med detta mycket tydliga och bra instrument. Jag får tyvärr anstå med svaren till Désirée Pethrus Engström till nästa inlägg.

Herr talman! Det är riktigt att vi i de flesta frågor som gäller detta är helt överens både i vår avsky för det och vår inställning till det. Jag är också helt överens med statsrådet om att omsorgen i det här sammanhanget snarast är omsor- gen om det egna anseendet hos gubbarna hemma i kaféet någonstans i en bergsby. Det är väl den enda omsorg som de här papporna har visat. Bara om det sociala trycket i Sverige är starkare än trycket från hembyn kan man lyckas åstadkomma något. Det innebär att dessa personer måste integreras rejält i det svenska samhället för att de ska uppleva trycket. Om man bor och lever och verkar för sig är relationen till det gamla hemlandet starkare än rela- tionen till det svenska samhället. Jag tog upp den här frågan första gången 1992 när det gäller det som min interpellation egentligen handlar om, nämligen: Hur ska vi tidigt - i flykting- förläggningar o.d. - kunna påverka och informera? Som jag skrev i min interpellation tyckte dåvarande statsrådet - som var borgerligt - att det var bra med informationen. Jag har senare ställt frågan, och då tyckte den socialdemokratiska invandrarministern att det inte är något fel på informationen. Jag vet ju att det finns de som säger att de inte fått någon information som är värd namnet. Det är vid ankomsten vi når människorna, och ju snabbare informationen ges desto bättre. Jag skrev en motion i höstas som någon klåfingrig här i riksdagen har ändrat rubriken på. Jag satte rubri- ken Med öppen famn och tomma händer. Så upplever jag och många med mig att den svenska invandrings- politiken ser ut. Nu står det Om invandringspolitiken som rubrik. Den är inte min, men innehållet i motio- nen är mitt. Jag tar där upp det viktiga i att vi verkligen lägger oss vinn om att ta hand om och hjälpa dem som kommer hit. Nu bjuder man hit folk med öppen famn och negligerar dem sedan - det gäller från både myn- digheters och samhällets sida. Som statsrådet påpeka- de i sitt senaste inlägg måste vi göra något själva vi som möter dessa nya svenskar. Att inte kompromissa är bra, säger statsrådet i sitt svar. Men det sker ju ändå. Både hos myndigheter och domstolar säger man: De kommer där och där ifrån. Det får inte vara så. Vi måste tala om för både domstolar och andra myndigheter att här gäller bara svensk lag. Här gäller de regler som får det svenska samhället att fungera. Statsrådet säger att det är lika viktigt att insatser riktas mot män och pojkar. Jag tycker att det är mycket viktigare. Det är den allra viktigaste målgrup- pen i det är sammanhanget. Informatörer och information bör främst komma från deras egna. Det biter bättre då. Välintegrerade andra- och tredjegenerationens nya svenskar måste kunna användas till detta. Svårigheterna med detta har jag också belyst de senaste dagarna i en serie i Svenska Dagbladet om heder och syn på kvinnan. Det är precis som statsrå- det också sade: Det är inte fråga om omsorg. Det är fråga om makt. Det är fråga om att man tror att man äger andra människor. I en TV-diskussion talade man om invandrarkör- kort. Jag tycker att det är en bra idé att man måste visa att man förstår vad som möter en. I TV såg jag också ett inslag häromdagen från en Göteborgsförort. En ensamstående mor och småföre- tagare från Afrika - jag vill minnas att hon var eritre- an - sade: Ställ krav. Den svenska s.k. snällheten är förödande. Hon sade också: Man måste förstå att vilja till integration och vilja att lära sig språket är nöd- vändigt för att man ska passa i Sverige, annars kom- mer man bara att bli till besvär både för sig själv och samhället. Vill man inte anpassa sig får man välja ett land där ens attityder passar bättre. Det skulle vi som infödda svenskar inte våga säga, men de som har upplevt detta vågar uttrycka en sådan tanke. Jag tror att det är oerhört viktigt att vi på samma sätt som man som förälder visar att man verkligen bryr sig om genom att tillrättavisa där det behövs också visar att vi med hjärtat bryr oss om dem som kommer hit.

Herr talman! Det är bäst att vi klarar ut missupp- fattningarna först. Jag har aldrig sagt att hedersmord är omsorg. Jag beskrev att omsorg är en sak som föräldrar står för och som är något positivt. Jag sade ordagrant så här: Hedersmord är ett ut- tryck för en omsorg som går över gränsen och blir till våld och förtryck. Det är dess rätta namn. Vidare sade jag: Det är en patriarkal maktstruktur som vill utöva kontroll och våld mot kvinnors liv och val. Det är beskrivningen av hedersmord, och det är naturligtvis inte i närheten av det som kan benämnas omsorg. Att jag vill lyfta in familjen beror på att den lyck- ligaste lösningen för alla kvinnor som i dag känner sig hotade inom sin familjekrets är att de som utövar dessa maktstrukturer ändrar inställning, så att kvinnan kan fortsätta att umgås med sin familj utan att känna sig hotad. Därför är det så viktigt att se till hela familjen som en enhet. Hjälpen och kunskapen behövs utifrån, men jag tror att man kan arbeta framgångsrikt med famil- jen som bas för arbetet. Jag vet att det finns fadderfamiljsprogram, och jag har själv varit väldigt aktiv i sådana långt tillbaka i tiden. Men det är många kommuner som inte har detta. Det finns goda exempel. I Stockholm finns Flyktingguiderna. Det fungerar väldigt väl. Men i många kommuner finns inget. Det har sinat ut. Därför tycker jag att som ett input kan en riksdag och en regering agera som opinionsbildare på ett konstruktivt sätt. Man behöver titta på lösningar som finns i andra länder. Det är ju inte ett isolerat svenskt problem. Vi kan exempelvis hämta erfarenhet från Tyskland. När en ung kvinna blir hotad låter man henne där finna en skyddad tillvaro samtidigt som man mobiliserar soci- alförvaltningen när det handlar om en flicka under 18 år. Man skriver ett kontrakt med föräldrarna som för- binder sig att följa svensk lagstiftning och sluta med förtrycket. Det är att stärka familjesituationen, och något som man kan titta vidare på.

Herr talman! Statsrådet har inte haft möjlighet att kommentera mitt tidigare inlägg. Jag har två saker som jag vill lyfta fram. Stödet till kvinnoorganisationerna ligger det här året på 4,9 miljoner. Kanske kan man göra något för att stärka de kvinnoorganisationer som vill jobba med de här frågorna. Maria Larsson tog upp frågan om familjen. Vi har diskuterat en del om familjen är rätt väg att jobba när man ska hjälpa dessa flickor och kvinnor. Det är inte säkert att det alltid är lösningen. Frågan är om det bästa är att lyfta flickan ur familjesituationen och försöka skydda henne medan de andra jagar hen- ne, eller om det bästa sättet är att stärka familjen så att familjen kan stå emot övriga släktingar. Om fa- miljen kan stå emot trycket från sin omgivning har flickan kvar tryggheten i sin familj samtidigt som familjen får en stärkt ställning. Det är något av detta som vi är ute efter. Attitydförändringarna måste komma redan tidigt, under uppväxtåren. Vi vill alltså stärka familjen, även om vi inser att detta inte kan lösa problemen i alla enskilda fall.

Herr talman! Den viktigare diskussion som vi alla tre nu är inne på handlar både om hur man kortsiktigt skyddar de flickor som rymmer för sitt liv och samti- digt om hur man garanterar dem den frihet som de i många fall faktiskt är beredda att offra sitt liv för. Om alla insatser från samhället handlar om att bygga upp ett skydd runt flickan isolerad från hennes familj, blir friheten inte mycket värd för henne. Självfallet hand- lar det långsiktiga arbetet om hur man når in i famil- jerna, såväl till papporna och sönerna som till kvin- norna, och förändrar deras attityder. Jag säger för att inget missförstånd ska råda att vi är helt överens om detta. Därför måste det arbete som vi nu bedriver i riks- dag och regering och runtom i samhället ha dessa båda perspektiv samtidigt; skyddet av flickorna nu och långsiktigt ett garanterande av deras frihet. Detta förutsätter att de här familjerna ändrar sitt sätt att tänka och resonera runt kyskhet och heder. Mycket av detta handlar förstås också om resur- ser, vilket många har varit inne på. Men dessa resur- ser ska finnas på väldigt många olika håll. Jag vill här citera några ord ur en skrift från ett arbete som jäm- ställdhetsminister Margareta Winberg nu bedriver: "Idag utgör kvinnojourerna fortfarande den enskilt viktigaste aktören i samhället när det gäller våld mot kvinnor - trots att kommuner och socialtjänsten har huvudansvaret." I 130 kommuner finns det inte några kvinnojou- rer. I den meningen är det verkligen en fråga om resurser. Inte bara regeringen utan till stor del också landets samtliga kommuner måste ta ansvar för att ha en plan och ett arbete som garanterar de flickor som vänder sig dit skydd och hjälp. Dessutom måste de få hjälp med den kunskap som Maria Larsson efterlyser, en kunskap för att kunna möta inte bara den rädda flickan utan också för att nå in i hennes familj. Även detta arbetar vi nu med. Vidare måste självklart insatserna för att skydda flickorna se olika ut, såsom Désirée Pethrus Engström var inne på, men i allt detta måste flickans situation stå i centrum. Det är där som det har brustit. Lennart Fridén! Jag håller med om att vi nu måste komma längre i introduktionen av flyktingarna. Det finns i dag en brist i det avseendet. Det är därför som vi med förtur har fört in detta i utredningen om den framtida introduktionen av flyktingar. Vi måste göra större och bättre insatser. Men vi måste också hitta former för att nå inte bara flyktingarna utan också invandrade anhöriga. Anhöriginvandringen är en mycket stor del av invandringen i Sverige, och den spelar kanske en väldigt stor roll för bevarandet av de värderingar som vi nu på olika sätt försöker motar- beta. Även om jag inte tycker att "körkort" är rätt ut- tryck i detta sammanhang menar jag att vi måste skärpa introduktionen, med tydlig betoning av de svenska lagarna och värderingarna. Även om kysk- hetskulturen skiljer sig markant från mycket av den så att säga traditionella kvinnomisshandel som före- kommer i Sverige sedan många år tillbaka, skulle man önska att många fler män än de som kommer hit som flyktingar fick en mycket tydligare introduktion i vad kvinnlig rätt, frihet och jämställdhet faktiskt handlar om. Jag vill också mycket tydligt understryka att för- tryck mot flickor aldrig kan ursäktas med någon hän- visning till kultur, tradition eller religion. Jag har många gånger reagerat mycket starkt på en del do- mar, framför allt några år tillbaka, där man har gjort den typen av ursäkter. Jag tycker att både rättsväsen- det och polisen nu arbetar framgångsrikt med en kunskap om att sådana hänvisningar aldrig ursäktar ett brott.

Herr talman! Det sista som statsrådet sade var nästan som ett citat ur mitt första inlägg. Det tyder på att vi i alla fall har funnit varandra på något plan. Siffrorna om antalet kvinnojourer kan kanske i för- stone se lite förfärande ut, men jag vet inte hur myck- et det egentligen kan vara befogat att lilla Essunga kommun med ca 5 500 invånare ska ha en kvinno- jour. Det gäller att se till att kvinnor inte far illa. Det allra viktigaste är inte i vilken form det sker utan att kvinnorna alltid kan få skydd. Jag tror inte att man kan kvantifiera det skydd som behövs. Begreppet "körkort" diskuterades i det program som statsrådet deltog i. Jag hänvisade bara till det. Jag tycker vidare att det är viktigt att vi betonar individens frihet. Vi ska bortse från könet. Det blir då lättare att bedöma var och en efter respektive persons egna kvaliteter. Det ska inte ha någon betydelse om den tredje siffran i ens födelsenummer är udda eller jämn. Frågan är nu hur man ska nå människorna. Vi har diskuterat dessa frågor och delvis fått svar på några. Jag skickar med dem än en gång. Om statsrådet inte kan besvara dem nu tycker jag ändå att de måste få följa med i det fortsatta arbetet, som jag vid Gud hoppas inte ska pågå alltför länge. Jag hoppas också att översynen verkligen leder fram till något konkret. Hur ska man nå människorna? När kommer information och påverkan att sättas in? Vi vet att anhöriginvandringen är ett problem. Det är lättare att nå dem som först hamnar i flyktingför- läggningar. Vilka kommer att användas för dessa insatser? Hur kommer vi att omedelbart klargöra att vi inte kompromissar? Hur når detta ut till hemländerna? Redan där bor- de de som kommer hit få klart för sig vad som väntar. Jag vill, herr talman, inte se ett enda vanheder- smord till. Jag vill att vårt mottagande av människor som kommer hit ska vara mer än en öppen famn och tomma händer. Vi ska ha något att erbjuda. Vi ska ställa krav, och vi måste klara detta för alla som kommer. Annars bedrar vi både dem och oss. Vi har inte rätt att låta människovärdet hos dem som kom- mer hit gå förlorat, lika lite som vi ska låta dem ta människovärdet från andra. Den översyn som statsrådet aviserar borde redan ha lett till konkreta åtgärder. Jag hoppas att den har gjort det, även om vi inte har fått höra det. Så viktig är frågan. Mona Sahlins svar ger dessvärre inte intryck av den kraftfullhet som jag skulle vilja se. Sveriges in- vandrare, inte minst kvinnorna, är i det här samman- hanget förlorade.

Herr talman! Jag ska återigen börja med att fram- hålla den samsyn som vi har. Men jag vill också säga - vilket är lite märkligt för att komma från en social- demokrat till en moderat - att politiken också har sina begränsningar. Jag vill inte se något mord över huvud taget i något land i världen. Jag vill inte se en enda liten flicka eller pojke bli slagen av sin bror, sin pap- pa eller någon okänd, men det finns begränsningar i vad politikens verktyg kan garantera. Detta säger i dag en socialdemokrat till en mode- rat. Men med den insikten vet jag att vi har behov av att göra mer på de områden som vi här har diskuterat. Det ska vi också göra. Vi har också agerat redan tidigare. Regeringen har inte suttit still under tre år utan att alls ha förstärkt skyddsåtgärder, ha gett resurser till kvinnoorganisa- tionerna eller ha förmedlat kunskaper till de myndig- heter som har ett ansvar för att möta de berörda flick- ornas oro på allvar, vilket inte alltid har skett. Vi behöver dock förstärka de här insatserna ytter- ligare. Jag hoppas bara inom några dagar kunna pre- sentera en början till ett sådant arbete. Den enda punkt där jag verkligen vill gå emot det som Lennart Fridén framhållit gällde det som han i början av sitt inlägg sade om att vi måste bortse från kön. Jag tycker att det visar att man totalt har miss- förstått vad frågeställningen om kyskhet och värde- ringar handlar om. Det går inte att bortse från kön. Det är kanske just därför att man för mycket har gjort det som många av de här flickorna inte har mötts med den hjälp och den seriositet som de har rätt att kräva. Missförstod jag Lennart Fridén på denna punkt ber jag om ursäkt, men det kan då vara viktigt för andra som har lyssnat att vi ändå är överens om att kön har allt med heders- och kyskhetskulturen att göra.

Herr talman! Camilla Sköld Jansson har frågat mig om jag avser att ta några initiativ för att dels förstärka skyldigheten för stora företag att ta ekono- miskt och socialt ansvar vid nedläggning av vinstgi- vande verksamhet i Sverige, dels stärka samhällets och de anställdas makt och inflytande vid stora före- tags beslut om nedläggning eller flytt, dels verka för att medel från EG:s strukturfonder fortsättningsvis inte ska kunna användas till att flytta befintlig verk- samhet mellan olika regioner och länder. Bakgrunden till frågorna är att flera storföretag den senaste tiden beslutat att flytta produktion till låglöneländer och lägga ned verksamhet i Sverige. Härvid kan produktionsvillkoren i olika regioner och länder ställas mot varandra. Som exempel på detta anges att Continental AB aviserat att det avser att lägga ned sin produktion av däck i Gislaved samtidigt som bolaget ökar produktionen i sin portugisiska anläggning. Enligt uppgift har bolaget beviljats bi- drag till denna anläggning av portugisiska myndig- heter som delfinansierats av strukturfondsmedel och godkänts av kommissionen. Globaliseringens öppna handel och den inre marknaden inom EU bygger i grunden på att företag fattar ekonomiska beslut utan hänsyn till i vilket land verksamheten eller huvudkontoret ligger. Besluten förutsätts grunda sig på marknadsekonomiska skäl. Upplever människor däremot att utländska ägare tar andra hänsyn än rent ekonomiska och att produk- tion i Sverige läggs ned för att flyttas till hemlandet kommer förtroendet för de fria kapitalmarknaderna att så småningom urholkas. Jag har tidigare sagt att Sveriges regering och riksdag inte utan protester kan se på om företag flyt- tar utomlands av nationella skäl, utan att vi då tvingas överväga andra åtgärder för att undvika den här typen av beslut. Den senaste tiden har flera bedömare pekat på att regleringarna när det gäller att friställa personal i vissa avseenden är hårdare i flera andra europeiska länder. Mot denna bakgrund har Arbetslivsinstitutet och Arbetsmarknadsstyrelsen fått i uppdrag att kartlägga rättsläget i EU:s medlemsstater vad gäller arbetsgiva- rens ansvar vid företagsnedläggelser. Uppdraget kommer att redovisas för regeringen i maj 2002. Min grundläggande inställning är också att struk- turrationaliseringar alltid måste ske under socialt accepterade former. När det gäller företagens sociala ansvar vid ned- läggning av produktion sker en intensiv diskussion just nu inom EU. Kravet på företagen på information till och samråd med arbetstagare inför planerade förändringar av produktionen har ökats bl.a. genom direktivet om europeiska företagsråd. I oktober förra året fattade rådet också beslut om ett direktiv om arbetstagarinflytande i Europabolag, och det har nått en överenskommelse med parlamen- tet om att anta direktivet om information till och samråd med arbetstagare. Formellt beslut förväntas fattas inom kort. Den EG-kommissionens grönbok Främjande av en europeisk ram för företagens soci- ala ansvar har också ökat medvetenheten och stimu- lerat till debatt om insatser för att främja socialt an- svar bland företagare. Jag vet att alltfler företag tar fram strategier för socialt ansvar som svar på sociala, miljömässiga och ekonomiska påtryckningar. De ser att ett frivilligt engagemang kan bidra till företagets lönsamhet. Regeringen har också tillsatt en utredare med uppdrag att finna former för omställningsavtal som syftar till att underlätta omställning för arbetstagare vid omstrukturering av verksamheten som täcker hela arbetsmarknaden. Alla arbetsgivare ska ta ett ansvar för sina arbetstagare vid omstruktureringar. Statsminister Göran Persson har vidare, till den 7 mars, inbjudit ledande företrädare för företag och organisationer till en diskussion med berörda minist- rar för att få till stånd ett informellt och effektivt meningsutbyte när det gäller regeringens initiativ Swedish Social Compact. Detta initiativ syftar till att samordna och ömsesidigt förstärka arbetet för en hållbar tillväxt genom att få svenska företag att an- sluta sig till OECD:s riktlinjer och FN:s Global Com- pact. När det gäller bidrag till flyttning av verksamhet vill jag först, för klarhets skull, nämna att det inte finns något särskilt stöd inom gällande regelverk för att flytta befintlig verksamhet. Jag kan dela Camilla Sköld Janssons åsikt att regionala stöd i första hand ska syfta till omfördelning och utveckling av regioner genom nyskapande. Så används också stöden i den absoluta majoriteten av ärenden. Omflyttningar med hjälp av stöd förekommer, och frågan är inte ny. Det pågår också arbete inom EU med att ändra regelverket för stöd till större regionala investeringsprojekt. Syftet är att genom relativt kraf- tigt reducerade tillåtna bidragsnivåer minska riskerna för otillbörlig konkurrenspåverkan och därmed också för omflyttning av arbetstillfällen. Sverige har här givit Europeiska kommissionen ett starkt stöd och hoppas att beslut om ändrade regler ska kunna fattas snarast möjligt. Inom ramen för arbetet med utvecklingen av EG- rätten finns det dock självklart skäl att även fortsätt- ningsvis ge akt på dessa frågor.