Helikopterenhet till Afghanistan

Herr talman! Allan Widman har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att verkställa beslutet om en helikopterenhet till den svenska insatsen i Afghanistan under 2009. Regeringen upplyste i propositionen Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF) (prop. 2008/09:69) om att det svenska bidraget framöver även skulle komma att bestå av en helikopterenhet med sjukvårdstransportförmåga. Det är regeringens ambition att detta ska kunna göras så snart det bara är möjligt. Redan i samband med det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets behandling av propositionen, kunde det emellertid konstateras att den avsedda helikopterenheten skulle komma att försenas avsevärt. Förseningen beror på att helikopterbataljonen är inne i en omställningsperiod där personaltillgången, personalens utbildningsstatus och materielens status i nuläget inte medger att en helikopterenhet sänds till Afghanistan. En insats kan därför bli verklighet först så snart en sådan enhet är utrustad och utbildad för ändamålet. Helikopter 10 B är det enda system som utrustats för uppgiften. Innan konstruktionsproblemen i systemet är åtgärdade och personalen är färdigutbildad finns det av naturliga skäl ingen sådan helikopterenhet att skicka. Ett utnyttjande av helikopter 4 innebär inte en möjlig lösning i det omedelbara perspektivet. Det bedrivs ingen verksamhet med helikopter 4 i dag. Det innebär dels att det inte finns utbildad personal, dels att materielen inte är i stånd att användas. Därutöver saknar helikopter 4 utrustning som är av betydelse vid insatser av den förevarande karaktären. Den successiva uppbyggnaden av Försvarsmaktens helikopterkapacitet är en prioriterad fråga för regeringen. Av den anledningen tillsatte regeringen den 18 december 2008 en särskild utredare för att se över hur förmågan att understödja Försvarsmaktens insatsförband med helikoptrar ska bibehållas respektive förbättras. Utredaren ska presentera en delrapport om helikopter 4 den 30 juni i år. Därefter kommer regeringen att ta ställning till detta helikoptersystem. Slutrapporten kommer att presenteras den 1 mars 2010.

Herr talman! Dessvärre finns det mycket som talar för att de svenska soldaterna i Afghanistan nu löper väsentligt större risker än tidigare. Under senare tid har flera regelrätta eldöverfall utförts mot den svenska truppen, och för första gången har en självmordsbombning inträffat i det svenska området nu under våren. I höstas föreslog regeringen att vi skulle tillföra en helikopterenhet till det svenska truppbidraget under 2009. Det är korrekt som försvarsministern framhåller att det sammansatta försvars- och utrikesutskottet fick information om att just en sjukvårdshelikopter eller en så kallad Medevachelikopter på nytt skulle bli försenad. Grundat på uppgifter från Försvarsmakten noterade utskottet också att myndigheten övervägde andra möjligheter att förbättra sjukvårdsförmågan med just helikoptrar. Med stöd av detta, herr talman, avslogs ett motionsyrkande gällande just betydelsen av helikopterförmåga. Nu kan man fråga sig varför helikoptrar är så viktiga i ett internationellt operationsområde. Svaret är att det svenska ansvarsområdet i Afghanistan är lika stort som Götaland men till stora delar väglöst. Om en soldat såras kan det ta många timmar att med fordon komma till sjukhus. Följden kan bli att svenska soldater avlider i onödan. Den inriktningsproposition som nu ligger på riksdagens bord präglas mer än något annat av målet att skapa förmåga här och nu. I detta, herr talman, ligger enligt min mening att i valet mellan en Medevachelikopter om två år eller en vanlig helikopter under 2009 är det senare att föredra. Jag delar helt insatschefen Anders Lindströms åsikt att vilken helikopter som helst är bättre än ingen alls. Sverige har andra helikoptrar varav helikopter 4, Vertolen, torde vara det snabbaste och mest lämpade alternativet. Dess dubbla rotorer är alltid att fördra när förhållandena är som i Afghanistan, hög höjd och hett klimat. Den andra möjligheten kan bestå i att hyra helikoptrar med pilot per timme antingen på den öppna marknaden eller av andra länder som till exempel Norge. Herr talman! Sedan Sverige förlorade två officerare i Afghanistan 2005 har diskussionen om helikoptrar intensifierats. Gång på gång har generalläkare i Försvarsmakten framfört kritik. Jag har själv talat med olika läkare som arbetat i vårt område både här hemma och när jag har besökt vår trupp i Mazar-i-Sharif. Alla pekar samstämmigt ut avsaknaden av luftburna transporter som den allvarligaste bristen. Jag är naturligtvis tacksam för det svar som jag har fått, men jag undrar samtidigt om försvarsministern har några alternativa strategier, alternativ som innebär tillgänglighet nu eller senare om det går ytterligare år utan att Medevachelikoptrarna blir färdiga.

Herr talman! Kammaren ska notera att det var min prioritering att så tydligt och så hårt lyfta fram Medevachelikoptrar till Afghanistan. Helikopter 10 B var avsedd att verka redan i Nordic Battlegroup 2008. Så snart denna uppgift var fullgjord var det min ambition, min prioritering, att de skulle gå till Afghanistan. Det som har skett är att de är starkt försenade från leverantören. De har dessutom tekniska problem som innebär att en försening också kommer när det gäller utbildning. Det påverkar så klart i sin tur möjligheten att sända dem till Afghanistan. Detta är en bedrövelsens historia. Det är någonting som gör Försvarsmakten djupt bekymrad. Det är någonting som gör mig djupt bekymrad. Jag kan lova Allan Widman att alla som är berörda i den här frågan gör allt som står i deras makt för att få 10 B iståndsatt så snart det bara är möjligt. Helikopter 4 kan inte utgöra ett alternativ i Afghanistan. Det är snarare så att man tittar på möjligheterna att sända helikopter 15 till Afghanistan under nästkommande år. En insats i Afghanistan ställer helt andra krav på helikoptrarna än en insats i närområdet. Den stoftrika miljön sliter på motorer och gör att helikoptrar utan partikelseparatorer riskerar att snabbt bli stående på marken för underhåll med stora kostnader och mycket begränsad flygtid som följd. Hotbilden gör det dessutom till en risktagning att flyga i området utan varnings- och motmedelsutrustning samt IR-suppressorer. Inte ens om helikopter 4 hade varit operativ i dag skulle den ha varit ett lämpligt system just för Afghanistan. Den har haft andra förtjänster. En insats i Afghanistan med helikopter 4 under 2009 är därför inte möjlig. Vad som händer med fyrorna i det längre perspektivet tar regeringen ställning till efter att utredaren presenterat sin rapport lite längre fram. Jag kunde redan i september förra året konstatera de här förseningarna på helikopter 10 när Allan Widman och jag talades vid här i kammaren och att de försenat våra möjligheter att verkställa den målsättning som regeringen satt upp att komplettera deltagandet i Afghanistan med helikopter 10 B. De konstruktionsproblem som uppdagades före utskottsbehandlingen har lett fram till bedömningen att det inte går att sända någon sådan helikopterenhet till Afghanistan under innevarande år. Avvecklingen av helikopter 4 avbröts av Försvarsmakten i väntan på Militärhelikopterutredningens delrapport den 30 juni, helt i enlighet med regeringens inriktning. Sedan det ursprungliga avvecklingsbeslutet år 2000 har verksamheten med fyrorna successivt dragits ned. Det bedrivs ingen verksamhet med systemet inom Försvarsmakten. Den successiva nedgång som har pågått under ett antal år har medfört att det i dag saknas personal med nyligen förvärvad flygtid och materiella förutsättningar att få systemet operativt under 2009. Jag nämner detta, herr talman, som en bakgrund till varför helikopter 4 förmodligen inte är lösningen. Men jag kan försäkra Allan Widman att den regering som var den som prioriterade Medevacförmågan, ambulanshelikopterförmågan, till Afghanistan också är den regering som löpande kommer att följa detta extremt noga och att vi har löpande dialog med Försvarsmakten om varje tänkbar lösning för att så snart det är möjligt få en svensk helikopterenhet operativ i Afghanistan. Men det är förmodligen inte fyrorna som är lösningen. Det kan finnas andra.

Herr talman! Jag noterar att försvarsministern och regeringen ser på helikopterförmåga som en prioriterad uppgift. Det är naturligtvis bra. Samtidigt är det enda som förändrar situationen för våra soldater i Afghanistan att denna prioritering också blir förverkligad. Helikopter 10 B skulle, om jag inte missminner mig, ha varit levererad till den svenska Försvarsmakten sommaren 2007. Sedan dess har vi fått en handfull olika besked om förseningar och fördröjningar. Det har varit tekniska problem och mycket annat. Därför är det, som försvarsministern sade i sitt anförande, så att helikopter 10 B, som skulle ha använts under Nordic Battlegroups beredskap första halvåret 2008, inte fanns tillgänglig. I stället fick man falla tillbaka på plan B. Denna plan B hette just helikopter 4, de helikoptrar som försvarsministern nu menar att vi inte har personal till eller tillräckligt aktuellt underhåll på för att flyga. Det är inte mer än ett år och fyra månader sedan Sverige investerade över 100 miljoner kronor i helikopter 4. Vi gav fyrorna ballistiskt skydd, vi gav dem beväpning i form av kulsprutor, vi gav dem mörkerutrustning och mycket annat. De presterade helikopteruppgifter under Nordic Battlegroup som är vida mer avancerade än vad som har presterats i Försvarsmakten under mycket lång tid. Min uppfattning är alltså att det alternativ som snabbast tar oss till Afghanistan alltjämt är helikopter 4. Försvarsministern pekar på en generellt ganska sorglig bild av det svenska helikoptervapnet. Jag vill gärna instämma. Det är en uppfattning som jag delar. År 1998, för drygt tio år sedan, kunde svenska helikoptrar bekämpa mål både på marken och på havets yta. För tio år sedan flög vi fullt utrustade helikopterambulanser i Försvarsmakten då vi varje dag löste uppgifter för landstingen och tog om hand allvarligt skadade patienter i glesbebyggda delar av vårt land. I dag, herr talman, har vi dessvärre inte ens planer på att tillföra de här förmågorna till det svenska helikoptervapnet med undantag för Medevac. Min fråga är: Om de planer som man har i fråga om leverans av helikopter 10, 14 eller andra helikoptrar inte faller ut på det sätt som man har tänkt sig, vilka alternativa strategier har regeringen då? Jag vill inte tro att försvarsministern eller regeringen lägger samtliga ägg i en korg. De här frågorna är av sådan dignitet att om plan A inte fungerar måste man ha alternativa planer - plan B, plan C och så vidare. Och på denna punkt är jag naturligtvis fortfarande mycket nyfiken på de alternativa möjligheterna att tillföra helikopterförmåga till Afghanistan under 2009 som jag har nämnt. Det handlar om att hyra helikoptrar med flygförare på den öppna marknaden alternativt att samarbeta med andra länder och betala dem för att lösa uppgifter för det svenska truppbidraget. Är det alternativ som försvarsministern och regeringen kan överväga?

Herr talman! Ja, det är precis de problem som Allan Widman nämner som fick mig att tillsätta den så kallade Militärhelikopterutredningen för att belysa helikopterfrågorna såväl brett som djupt. Det här är mycket komplicerade system där det ena beslutet snabbt får konsekvenser för det andra. Man kan inte utan effekter på helheten till exempel prolongera ett tidigare system. Jag vill återigen understryka att det var min prioritering att i propositionen föreslå att sända Medevachelikoptrar till Afghanistan, därför att vi anser det vara så centralt och viktigt. Det som hindrar detta är varken pengar, politisk vilja, politiska beslut eller Försvarsmaktens vilja, utan det är helt enkelt tekniska problem som har förskjutit detta. Jag tror att det finns anledning att konstatera att man kan lära sig mycket av hur helikopterfrågorna har hanterats av tidigare regeringar. Vi har använt oss av omfattande särskilda svenska specifikationer som har gjort att vi hamnat sist i kön vid internationella beställningar, till exempel helikopter 14, som är ett annat sorgebarn. Vi har inte nöjt oss med det som fungerar för andra, vilket också har fått konsekvenser. Men nu belyses de frågorna brett. Det finns dock en god anledning till de omfattande modifieringar som görs på helikopter 10 för att möta de utmaningar som kan komma i Afghanistan, för att de ska ha en tillfredsställande tillgänglighet och en acceptabel risknivå för besättningarna. Då är det nödvändigt med utrustning som i dag inte finns i 4-systemet, inte heller i de helikoptrar som Allan Widman nämner och som byggdes om som nödlösningar - fungerande sådana - för Nordic Battlegroup 2008. Det handlar då om partikelseparatorer, elsuppressorer och flygsäkerhetsrelaterad utrustning som cockpit voice recorder och flight data recorder. Utöver detta måste det naturligtvis även finnas utbildade, övade besättningar och markpersonal med förutsättningar för att verka med systemet under speciella förhållanden. Det är personal som i dag inte finns tillgänglig utan ytterligare träning och utan att ambitionen sänks i övriga helikoptersystem. En insats kräver alltså ett helhetsperspektiv på allt från flygsäkerhet till övning och materiel. Försvarsmakten har angett att tidsaspekterna för att sätta upp en helikopterenhet med helikopter 4 till exempelvis Battlegroup 2011 bedöms vara förknippade med mycket hög risk. För mig framstår det då som klart att en insats i Afghanistan redan under 2009 med helikopter 4 ligger bortom det som kan bedömas vara uppnåeligt att förverkliga. Jag kan försäkra Allan Widman att både jag själv och försvarsmaktsledningen har varit väldigt öppna när vi har tittat på att hitta lösningar för just helikopter och har vridit och vänt på varje möjlighet. De förseningar som finns med helikopter 14 och alldeles särskilt helikopter 10, skulle jag säga, är mycket besvärande tycker jag, precis av det skäl som Allan Widman anger. Det handlar då om att vi begränsar den politiska viljan vi har att komplettera insatsen i Afghanistan med helikoptrar. Det är konsekvensen av förseningen. Helikopter 15, utrustad med bår, partikelseparator, ballistiskt skydd och kulspruta, skulle kunna utnyttjas för Medevac- och eskortuppgifter då hotbilden är svag. Planeringsmässigt tittar vi på om detta skulle kunna fungera för att stödja svenskar i ISAF sent 2010 och sedan med vidare planering mot Battlegroup 2011. Jag tror säkert vi får anledning att återkomma i den frågan framöver.

Herr talman! Jag vill ändå framhålla att när det gäller statusen på helikopter 4, Vertolhelikoptern, är regeringen enligt min mening mycket klok som i regleringsbrev har tillhållit Försvarsmakten att inte föregripa ett eventuellt avvecklingsbeslut med att undanta personalen och sätta den på andra arbetsuppgifter. Det finns fortfarande personal avdelad som har möjlighet att åtminstone kunna bemanna en del av vår flotta av helikopter 4. Samtidigt har helikoptern inte flugits under ett antal månader. Det finns naturligtvis en underhållsskuld att beta av, men när man inte använder helikoptrarna blir den skulden ganska liten. Försvarsministern säger att man tittar på helikopter 15 som ett alternativ för 2010. Det är naturligtvis väldigt bra. Det visar att vi har en beredskap för att våra planer kan gå om intet. Jag har frågat ett par gånger om det finns möjlighet för regeringen att överväga andra alternativ, nämligen att köpa helikoptertimmar, antingen på den öppna marknaden eller genom ersättning till länder som vi samarbetar med och som befinner sig i samma område som vi. På den frågan har försvarsministern ännu inte givit något tydligt besked. Det är väldigt svårt att ägna sig åt helikopterverksamhet i internationella operationsområden. Icke förty finns det anledning att framhålla att både Norge och Danmark har lyckats med detta i omgångar. Norge hade tänkt att vara med helikopter i Afghanistan under tolv månader, men förlängde nyligen sin insats med helikopter ytterligare 18 månader. Det kanske kan läggas till i det sammanhanget, herr talman, att den helikopter som Norge har i Afghanistan är en sådan som Sverige avvecklade för snart sju år sedan.

Herr talman! Det är precis av dessa skäl som jag har tillsatt en militärhelikopterutredning. Jag är seriöst bekymrad över de brister som har funnits inom det svenska helikoptersystemet. Det handlar om några av de saker vi har talat om nu. Det handlar om förmågan att tillföra stöd till de insatser vi gör, men det handlar också om säkerhetsproblem på hemmaplan. Vi har sett ett dussin unga svenskar omkomma i olyckor under de senaste åren. Det är ett extremt allvarligt och viktigt perspektiv att gå till botten med det, alltifrån rutiner till säkerhetskultur inom det svenska helikoptervapnet. Flera av de inkommande systemen är behäftade med allvarliga förseningar, vilket jag är den första att beklaga och den första att icke acceptera. Nu visar det sig att det inte är alldeles lätt att komma runt det. Anskaffning av andra system tar också tid, förmodligen och enligt den bedömning som görs inte kortare tid än att förverkliga dem vi redan är i färd med, det vill säga ombyggnation av 10 B och anskaffning av 14. När det gäller kompensatoriska åtgärder har Tyskland för närvarande sex helikoptrar på plats. Av dem står två i Medevacberedskap 24/7. Sverige har avtal med Tyskland om sjuktransport med helikoptrar med en marschberedskap på 30 minuter. Det är så långt vi har kommit nu. Men den politiska prioriteringen är glasklar. Det är dessutom så att de svenska helikoptrarna i Afghanistan inte bara skulle tillföra sjukvårdskapacitet för de svenska soldaterna. Vi jobbar med Finland i samma PRT till exempel som har ett mycket stort intresse, precis som vi, att få detta på plats. Jag vill avsluta med det igen. Det var min prioritering att detta är centralt. Jag vet att Allan Widman i alla delar delar den. Därför delar vi också ambitionen att så snabbt som möjligt förverkliga den.