Indragen sjukpenning

Herr talman! Monica Green har frågat mig vilka underlag jag hade för mitt uttalande i konstitutionsutskottet angående försörjningsstödet. Eva Lena Jansson har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att utförsäkrade inte ska tvingas sälja hus och/eller bil när sjukpenning och sjukersättning dras in. Eva Lena Jansson har också frågat statsrådet Mats Odell om han avser att vidta några åtgärder för att minska kommunernas kostnader för försörjningsstöd som orsakats av regeringens förändringar i trygghetssystemen. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara även på denna interpellation. Siw Wittgren-Ahl har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att försäkra mig om att ingen som är sjuk tillåts utförsäkras från sjukförsäkringen och därmed hänvisas till att leva på socialbidrag. Slutligen har Veronica Palm frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att minska barnfattigdomen, om jag avser att vidta några förändringar av sjukförsäkringen samt om jag avser att vidta några åtgärder för att minska behoven av socialbidrag. Sjukförsäkringen ska vara trygg och säker och den ska omfatta alla. Den som är sjuk och inte kan arbeta ska alltid vara trygg och ha ett gott skydd. Vi ska även ha en aktiv rehabilitering för att på bästa sätt ge stöd och hjälp tillbaka till arbete. Jag vill påminna om hur sjukförsäkringen fungerade 2006 då alliansregeringen tillträdde. 140 personer om dagen förtidspensionerades, många mot sin egen vilja. Som ett resultat av detta hade mer än var tionde person i yrkesverksam ålder en förtidspension. Förtidspensioneringarna hade ökat särskilt mycket bland kvinnor och unga. Att bli förtidspensionerad som ung innebar för de allra flesta att leva på en lägre ekonomisk nivå livet framåt. Självfallet drabbas även barn till den som förtidspensioneras av familjens minskade inkomster. Vi har nu tagit oss bort från den tidigare passiva sjukförsäkringen. Den som har eller kan utveckla en arbetsförmåga ska få stöd för att komma tillbaka till arbete. Vi har brutit med det gamla systemet då människor fördes in i långa passiva sjukskrivningar som ofta slutade med förtidspension. Den nya sjukförsäkringen ser till allas möjligheter och behov. Vi har stärkt skyddet för de allvarligt sjuka. Den som är allvarligt sjuk ska kunna få sjukpenning utan tidsgränser under den tid då de kämpar mot sin sjukdom. Rätt till förtidspension ges till dem som har en permanent nedsatt arbetsförmåga på grund av medfödda funktionshinder eller sjukdomar och skador som uppkommer senare i livet. För det stora flertalet som har en tillfällig sjukdom eller skada har vi gjort den största satsningen någonsin på stöd och insatser för att öka möjligheten för återgång till arbetslivet. Sjukförsäkringen har blivit mer aktiv och sjukfallen har blivit både färre och kortare. Alla som har fått sjukpenning i två och ett halvt år eller som inte kan få tidsbegränsad sjukersättning längre har erbjudits en arbetsintroduktion via Arbetsförmedlingen. Ca 85 procent har velat delta i denna och får då aktivitetsstöd. Flertalet har efter avslutad arbetsintroduktion kunnat börja arbeta, studera eller gå vidare med andra insatser hos Arbetsförmedlingen. Det är glädjande att så många nu kan ta steget från en långtidssjukskrivning och vidare mot egenförsörjning och arbetsgemenskap. För dem som inte har tillräcklig arbetsförmåga för att klara detta finns möjligheten att åter söka ersättning från sjukförsäkringen. Försäkringskassan har frågat dem som avstått från arbetsintroduktionen hur de försörjer sig, och av dessa har endast 2 procent av dem som tidigare hade sjukpenning svarat att de nu får sin försörjning huvudsakligen via kommunerna. Jag menar, som jag sade i konstitutionsutskottets utfrågning, att de ökade kostnaderna för försörjningsstöd är hänförliga till den ekonomiska krisen och den höga arbetslösheten. Jag vill också påpeka att den aktiva sjukförsäkringen även har varit gynnsam för kommunernas ekonomi. De allra flesta som tidigare var sjukskrivna har nu snabbare kommit tillbaka till arbetet, vilket är gynnsamt för kommunernas skatteintäkter. Sjukfrånvaron inom den kommunala sektorn har också minskat kraftigt de senaste fyra åren. Som en följd av den minskande sjukfrånvaron kunde kommunernas avgifter för den kollektivavtalsbaserade sjukförsäkringen 2009 sänkas till noll, vilket innebar att kommuner och landsting fick minskade kostnader med 5,2 miljarder kronor. Min slutsats är således att sjukförsäkringsreformen var gynnsam även för kommunernas ekonomi.

Herr talman! Det är glädjande att vi kan ha denna debatt, även om den har föregåtts av många turer. Jag tackar kammarkansliets personal för att de på ett förtjänstfullt sätt har försökt åstadkomma någon som helst information till oss med tanke på att tider och så vidare har ändrats. Dessutom fick vi i går ett sammanställt svar på flera interpellationer. Jag förväntas nu, herr talman, tacka för detta svar vilket är svårt eftersom jag inte tycker att jag har fått svar på mina frågor. Detta är ganska häpnadsväckande. När socialförsäkringsministern nu läser upp svaret väljer hon att inte ta med den del där hon hävdar att det inte finns belägg för Eva-Lena Janssons påstående för sjukförsäkringsreformen har lett till ökade kostnader för kommunerna. Nu är det inte Eva-Lena Jansson som står för detta påstående, utan det är Sveriges Kommuner och Landsting som redovisar att de har fått ökade kostnader för socialbidragen eftersom regeringen har ändrat på reformen. Man kallar det i alla fall för reform. Jag hade tre frågor i mina interpellationer: Avser statsrådet att vidta åtgärder i syfte att personer som utförsäkras från sjukförsäkringen inte ska få sänkt inkomst? Inget svar. Vilka initiativ avser statsrådet att ta för att utförsäkrade inte ska tvingas sälja hus och/eller bil när sjukpenning och sjukersättning dras in? Inget svar. Avser statsrådet att vidta åtgärder för att minska kommunernas kostnader för socialbidrag som orsakas av regeringens förändringar i trygghetssystemet? Inget svar. Detta, herr talman, förväntas jag debattera. Jag kan säga att jag tycker att det är helt ofattbart. Jag har tagit upp några exempel tidigare i den här kammaren. I interpellationen berättar jag om en kvinna och redovisar att hon har fått sänkt ersättning. Hon bor i hus och kan inte få några socialbidrag. Husmark Pehrsson hänvisar till Försäkringskassans undersökning, och det är klart att hon där säger att hon inte har fått socialbidrag eftersom hon har blivit nekad socialbidrag. Statsrådet påstår att det är glädjande att många nu går tillbaka till jobb. Ja, om man gjorde det. Jag har en arbetskamrat som fortfarande bara kan jobba 80 procent. Nu har han fått sämre ekonomi eftersom inte får sjukpenning för de 20 procent som läkaren har bedömt att han är sjuk. Det är inte speciellt glädjande, vare sig för honom eller för mig, och jag hoppas att ministern inte uppfattar det som glädjande. Jag hade önskat att vi skulle kunna ha en bra debatt där vi åtminstone skulle kunna inse att det finns ett problem med de försämringar som regeringen har genomfört. Men, herr talman, det finns ingen sjukdomsinsikt hos regeringen när det gäller försvagningen av det sociala trygghetssystemet vi har i Sverige. Det är inte bara sjukförsäkringen som har försämrats, utan det är också a-kassan. När fler är arbetslösa och när fler sjuka som inte får sjukersättning går som arbetslösa är det klart att socialbidragen ökar. Då hänvisar man bara till att det beror på den ökade arbetslösheten. Det är brist på jobbpolitik, och det är brist på insikt om att människor behöver trygghet som sjuk och arbetslös. Det skulle jag kunna stå här i timmar och prata om, men eftersom vi har ett statsråd, herr talman, som vägrar lyssna på den här debatten och som bara har en sorts mantra, tänker inte jag göra några fler inlägg i den här debatten.

Herr talman! Inte heller jag har fått något svar på min interpellation från Cristina Husmark Pehrsson. Det verkar vara ett bekvämt sätt att banka ihop en massa interpellationer och ge ett svepande svar om hur bra regeringen är och att man har lyckats med allting och sedan inte svara på frågorna. Jag tycker inte att det är seriöst. Det skulle ha varit seriöst om man hade tagit frågorna på allvar och velat gå på djupet med detta. Mina frågor handlade om utfrågningen i konstitutionsutskottet. De handlade om hur försörjningsstödet har påverkat kommunerna och hur många av dem som är sjuka som har drabbat kommunerna genom att behöva försörjningsstöd. I KU svarade Cristina Husmark Pehrsson att enligt hennes bedömning hade det ingenting att göra med att människor nu drabbats av regeringens stupstock, utan det hade i stället att göra med massarbetslösheten. Jag kan hålla med Cristina Husmark Pehrsson om att regeringen har misslyckats med sin jobbpolitik. Vi hade just en debatt om den massarbetslöshet som vi har i landet. 144 personer om dagen går nu ut i arbetslöshet. Vi är uppe i nära 10 procents arbetslöshet, och när det gäller ungdomar är vi uppe i nästan 30 procents arbetslöshet. Visst har Cristina Husmark Pehrsson rätt i att arbetslösheten är ett väldigt stort problem för samhället. Det är beklagligt att vi har en sådan passiv regering. Men Cristina Husmark Pehrsson har fel när hon sedan påstår att hennes område inte har påverkat socialbidragen någonting. Hon vill inte veta av den undersökning som SKL har gjort och som jag just nu har framför mig. Där har man frågat kommunerna - det gjorde man i mars - om de har fått ökade kostnader för det ekonomiska biståndet på grund av de förändrade reglerna i sjukförsäkringen. En majoritet av landets kommuner svarar ja på den frågan, och ändå påstår Cristina Husmark Pehrsson att så inte är fallet. Litar hon inte på kommunernas svar? Vill hon inte veta om det? Eller är det något annat skäl som gör att hon inte vill svara? Jag vill fortfarande ha svar. Vilket underlag har ministern för sina påståenden? Vet hon hur många som tvingas att ta kompletterande stöd i landets kommuner? Vet Cristina Husmark Pehrsson det? Känner Cristina Husmark Pehrsson över huvud taget till SKL:s undersökning? Jag undrar varför hon utelämnar svaren i det här interpellationssvaret. Människor kommer i kläm under den här borgerliga regeringen. Det drabbar dem samtidigt som krisen och lågkonjunkturen slår till. Människor kommer i kläm, barn kommer i kläm och barnfattigdomen ökar. Vi har som tur är försörjningsstöd. Det är bra att vi har det skyddsnätet. Men när kostnaden för försörjningsstödet ökar i kommunerna drabbas andra områden i kommunerna. Kommunerna tvingas dra ned på kvaliteten i skolan, i barnomsorgen och i äldrevården. 25 000 personer har fått lämna kommun- och landstingssektorn. Det innebär ett stressigare jobb för dem som finns kvar och en sämre kvalitet. Ja, Cristina Husmark Pehrsson, det är en misslyckad jobbpolitik, men det är också en misslyckad politik när det gäller de sjuka. De har inte blivit friska av att bli fattigare. De arbetslösa har inte fått ett jobb bara för att de har blivit fattigare.

Herr talman! Jag ska tacka för svaret på min interpellation, men jag instämmer i det de två föregående talarna sade om att regeringen inte har bemödat sig om att svara på var och en. Eftersom Cristina Husmark Pehrsson och Alliansen är så stolta över den här sjukförsäkringsreformen tycker jag att ni borde ta tid på er, speciellt ett valår, och tala om hur bra den är. Jag vill börja med att säga att det inte är någon hemlighet att vi socialdemokrater och vi i oppositionen i socialförsäkringsutskottet är starkt kritiska till den försäkring som ni har genomfört. Jag blir också förvånad när jag läser Cristina Husmark Pehrssons svar på min interpellation. Jag tar upp att ni gick till val på att minska utanförskapet. Det kan väl alla ställa upp på. Jag frågar ministern hur hon ska se till att folk inte utförsäkras från sjukförsäkringen. Döm om min förvåning när ministern svarar så här: Alla som fått sjukpenning i två och ett halvt år eller inte kan få tidsbegränsad sjukersättning längre har ett erbjudande till arbetslivsintroduktion via Arbetsförmedlingen. Jaha, men jag frågade om sjukförsäkringen. Hur ska man kunna få behålla sin sjukersättning? Det är det jag frågar. Jag frågar inte hur man ska kunna ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Jag vill också ge en bakgrund. Det är ingen hemligt att vi under dessa fyra år har varit starkt kritiska till den reformering som Alliansen har bedrivit när det gäller sjukförsäkringen. Cristina Husmark Pehrsson säger bland annat att hon inte kan sitta med armarna i kors eftersom det var 140 personer som varje dag blev förtidspensionerade på vår tid. Eftersom hon är sjuksköterska är det hennes starka drivkraft att rätta till utanförskapet. Det låter väl bra. Jag ska säga till Cristina Husmark Pehrsson att jag har varit arbetsförmedlare i tio år. Jag har varit vikarierande mentalskötare i två och ett halvt år. Jag har varit behandlingsassistent bland alkoholskadade. Dessutom har jag jobbat med gamla i många år för att se om man kan bo kvar hemma längre. Jag har alltså en lång yrkeserfarenhet. Min yrkeserfarenhet genom jobb med människor som är handikappade på ett eller annat sätt har lärt mig att man måste bedöma detta individuellt. Man kan inte ha tidsgränser och säga till Kalle Svensson: Nu har du supit i sex månader och varit sjuk. Nu får du bli frisk. Du har säkert någon arbetsförmåga. Du kan sopa eller något annat. Så fungerar inte livet. Min drivkraft är att jag ser varje människa och vill att vi ska ha socialförsäkringssystem efter det. Vad har den moderata sjuksköterskans drivkraft varit? Jo, man har haft tidsgränser och däremellan har man skyllt på Försäkringskassan, och det är ingen hemlighet. Jag blir också väldigt ledsen eftersom ni mina allianskamrater i socialförsäkringsutskottet också hörde Riksrevisionen, som är riksdagens kontrollorgan, påtala att socialförsäkringsministern inte gav Försäkringskassan någon chans till en enhetlig bedömning av den försäkrade. Man får stark kritik för hur man har genomdrivit detta. Ministern och jag har debatterat i tv hur människor som sörjer inte har fått sin ersättning. Det var en kvinna i Uddevalla där socialförsäkringsministern skyllde på Försäkringskassan. Nu slår Riksrevisionen, riksdagens kontrollorgan, larm och säger att de inte fick tid. Vi sade det när ni genomförde den här reformen. Socialförsäkringsministern nämner inte Riksrevisionen med ett ord. Inte med ett ord säger hon att det gick för sakta och att människor kom i kläm. Är det Alliansens politik? Det ni säger är: Vi bryr oss inte och tar av oss hörapparaterna så att vi slipper ha en dialog med de människor som står utanför och hade behövt en trygg socialförsäkringsreform.

Herr talman! Jag har börjat dagen med att vara på skolavslutning med mina döttrar. Jag har satt på ny mascara efter det, för den försvann. Det är en otroligt vacker stund när man får sitta längst bak i kyrkan, snörvla lite grann och höra sina små flickor sjunga Idas sommarvisa . Det vi gör här är ett bokslut för den moderatledda regeringen. Det bokslutet blir lite som en examen, och jag snörvlar, men inte av glädjetårar. Bokslutet visar ökade klyftor, att jobben försvinner och att barnfattigdomen har ökat med 50 procent. Så ser Sverige ut. Det är en medveten moderat politik. När det gäller sjukförsäkringen är det tydligt: minskade resurser till rehabilitering i varje budget, dogmatiska tidsgränser bara riktade till den enskilde och en stupstock i sjukförsäkringen där du försäkras ut oavsett hur din arbetsförmåga ser ut. Det finns en 180-dagarsgräns där pengarna rycks undan om du efter 180 dagars sjukskrivning har någon form av arbetsförmåga mot något arbete någonstans på arbetsmarknaden, om än fiktivt. Det är en medveten moderat politik, och det går inte att skylla på någon ekonomisk finanskris. Det går bara att skylla på den moderatledda regeringen. Människor är inte fyrkantiga. Människor är inte klossar som man kan plocka runt i ett system som Moderaterna tycks tro, utan människor är olika. Precis som Siw Wittgren-Ahl beskrev behövs det individuella bedömningar, för vi är alla olika. Jag tror absolut inte att människor blir friskare bara för att de blir fattigare då de kastas ut ur sjukförsäkringen. Men det verkar den moderatledda regeringen tro, för det är det som är lösningen. I dag har jag sett barn som med en klump i magen gått till skolavslutningen i ärvda finkläder, utan chokladask till fröken och utan mamman. De barnen vet att det inte finns några pengar till en ny klänning från H&M. Det finns inga pengar till en chokladask till fröken, och det finns ingen mamma att ha med sig, för just på skolavslutningsdagen har hon fått möjlighet att rycka in på ett vikariat. De barnen ser effekterna av den moderata politiken. De sjuka som under det här året kastas ut ur sjukförsäkringen utan att ha återfått sin arbetsförmåga och utan stöd att komma tillbaka till arbetet ser effekten. De fattiga barnen, de sjuka och de som förlorat arbetet - de människorna upplever effekterna av den moderata politiken in på bara skinnet. Till de människorna och till alla oss som tycker att i ett värdigt samhälle håller vi ihop och tar hand om varandra vill jag säga att det går att göra på ett annat sätt. Det är inte en slump, utan det är en medveten moderat politik som har drivit Sverige åt helt fel håll. Och Sverige kan bättre. (Applåder)

Herr talman! Tack, Veronica Palm och de övriga interpellanterna, för denna möjlighet att ännu en gång få diskutera sjukförsäkringsreformens framgångsrika resultat! Tack för att vi återigen i denna kammare kan slå fast att vi nu definitivt har gjort upp med den politik som ledde till att människor gömdes och glömdes i långa, passiva sjukskrivningar och drabbades av det som man på Försäkringskassan kallar för sjukskrivningssjuka där en ond rygg ledde till social isolering, depression, ångest, missbruk, förlorad livskvalitet, förlorat självförtroende och ett permanent utanförskap. Det var en politik där Socialdemokraterna cyniskt och medvetet sorterade ut 140 människor om dagen i förtidspension och ett permanent utanförskap. Det är slut med den politiken. Nu hjälper vi människor från utanförskap till arbetsgemenskap. Det vill jag rikta ett varmt tack till socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson för. Tack för ett väl utfört arbete och för att vi äntligen ser till människor och hjälper dem tillbaka till arbetsgemenskapen i stället för att sortera ut dem och glömma bort dem! En av de frågor som diskuteras i de här interpellationerna är försörjningsstödet och dess utveckling. Jag har läst en rapport, som det kallas för, från kommunförbundet. Det finns bara en sådan rapport och jag är därför helt säker på att det är samma enkätsvar vi tittar på. Jag har varit i kontakt med Sveriges Kommuner och Landsting för att utreda vad som döljer sig bakom de här siffrorna egentligen. Låt mig slå fast vad det handlar om. Det finns en enkät där lite drygt 200 kommuner har svarat. 61 kommuner säger att de inte kan bedöma sjukförsäkringsreformens påverkan på försörjningsstödsutvecklingen. 36 kommuner säger att sjukförsäkringsreformen inte har haft någon påverkan på försörjningsstödsutvecklingen. 96 kommuner påstår att det har haft en effekt, men de kan inte säga i vilken utsträckning det har haft effekt, för de kan inte redovisa kostnaderna som det här skulle ha lett till. 13 av landets 290 kommuner säger att de kan redovisa att sjukförsäkringsreformen har haft en viss effekt på försörjningsstödsutvecklingen, men de kan inte redovisa hur mycket. 13 kommuner säger att de faktiskt har en särredovisning av detta. Men det finns i den enkät som Sveriges Kommuner och Landsting har redovisat ingen siffra på hur mycket det skulle ha påverkat. Vi har gått igenom den största, globala ekonomiska krisen någonsin. Försörjningsstödskostnaderna har ökat med lite drygt 1 miljard till 11 miljarder kronor förra året. Det är långt ifrån den toppnotering som nåddes under slutet av 90-talet när Socialdemokraterna satte svenskt rekord i försörjningsstödsutbetalningar på 14,4 miljarder kronor. Vi är långt ifrån att komma i närheten av de toppresultat som Socialdemokraterna lyckades åstadkomma med sin utanförskapsskapande politik under det sena 90-talet då människor förtidspensionerades, glömdes bort i sjukskrivningarna och hänvisades till försörjningsstöd. Då hade vi problem. Nu har vi en tid då människor hjälps tillbaka till arbete. Första kvartalet i år var drygt 100 000 fler sysselsatta än första kvartalet 2006. Nu hjälper vi människor tillbaka till arbete. Nu har vi en politik som slår vakt om jobben, och det är en stor skillnad mot den politik som Socialdemokraterna står för.

Herr talman! Jag skulle vilja rekommendera Gunnar Axén att vara lite mer ödmjuk i sin framställning. Det som gjorde mig inspirerad att anmäla mig till denna debatt var faktiskt att arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin sade: Låt fakta tala. Fakta beställde jag den 29 oktober 2009 av riksdagens utredningstjänst, för jag hade hört talas om de 140 personerna om dagen väldigt ofta. Jag har sagt ifrån i andra debatter vi haft, men det har tydligen inte uppfattats. Jag har erbjudit material till Alliansen. Jag erbjuder nu ministern samma material. Nu verkar ministern inte ha tid att lyssna på mig. Jag undrar om ministern kan ägna mig lite intresse, för det som jag har att säga känns angeläget. Ni har pratat om 140 nybeviljade förtidspensionärer om dagen och menar att det är ett nittiotal efter att ni har tagit över. Enligt det material vi har fått från riksdagens utredningstjänst var det 1991, då ni styrde, 134 om dagen. År 1992, då ni styrde, var det 158, 1993 var det 169 och 1994 var det 131. När vi kom till 1995 var det 106, 1996 var det 106, 1997 var det 111 och 1998 var det 92 och så vidare. Vi hade en topp 2004 på 198. När ni sedan kom tillbaka var det, om vi räknar snällt, 125, 122 och 90. Det kommer så småningom att bli noll, eftersom ni mer eller mindre har stängt dörren. Man kan räkna statistik på olika sätt. Jag tycker också att det finns anledning att nämna att det rödgröna laget tog en stark målsättning för 2002-2008 om att halvera sjuktalet utan att sjuk- och aktivitetsersättningar steg. Det blev så. Det går att kontrollera dessa uppgifter var som helst. Och framför allt: Ingen föll mellan stolarna. Vi fick en signal om det, och vi åtgärdade det omedelbart. När det gäller rehabilitering har vi, som ni känner till, gått igenom Deltaprocessen i Göteborg som var väldigt framgångsrik. Vi har gått igenom Dagmar med satsningar till landstingen, Finsam 1, Socsam 2, Frisam och nu Frisam 2-modellen. Det skedde under vår tid. Det var likadant med sjustegsmodellen och så vidare. I snitt kan man säga att ni under er borgerliga tid hade 133 och vi hade 137. Det är alltså en skillnad på 4, och det har ni gjort så stort nummer av. Statsministern och alla andra ministrar har lärt sig läxan att säga just 140 om dagen. Det känns märkvärdigt. Men jag håller med Sven Otto Littorin i den delen: Låt fakta tala! Gunnar Axén laddar också på när han pratar om de gyllene tiderna och säger att folk gömdes och glömdes. De här siffrorna talar om att det inte var så. Svara på hur det kan vara så! Åren 1976-1982, 1991-1994 och 2006-2010: Varje gång ni borgare styr i någon typ av allians är det negativ tillväxt och högre arbetslöshet, och staten lånar till löpande finanser. Det kan inte vara så att det finns någonting ute i den globala världen som påverkar: Nu styr borgarna i Sverige - nu blir det dåliga tider! Så är det inte. Ni har fel koncept. Det fungerar inte med privatiseringar, avregleringar och utförsäljningar. (Applåder)

Fru talman! Alla vet att försörjningsstödet är direkt kopplat till hur konjunkturläget ser ut och hur många människor som har arbeten. Därför är det inte så konstigt att Sverige har fler i försörjningsstöd i dag, under den största internationella lågkonjunkturen i modern tid - detta från en mycket bra nivå 2007 och 2008, då det var rekordfå människor som hade just försörjningsstöd. Men hur såg det ut förut? Hur såg det ut 1997, för 13 år sedan, under den socialdemokratiska tiden? Vi hade då en historiskt mycket hög försörjningsstödsutbetalning, eller socialbidrag, som vi då kallade det - detta trots att den internationella lågkonjunkturen då var riktigt bra. Vad säger detta? Jo, det säger att vi nu har en ekonomisk situation i världsklass, på ett positivt sätt, på grund av den konjunktur vi är i. Under den socialdemokratiska tiden 1997 låg vi också i världsklass, i bottenläge, i Europa. Därför är det mer än fräckt av Socialdemokraterna att antyda att anledningen till ökningen i försörjningsstöd till största delen skulle vara sjukskrivnings- och rehabreformen. Det finns inga siffror som talar för detta. Tvärtom visar några undersökningar att det bara är ett fåtal, som tur är, som får sin försörjning av detta stöd. Hur är det då för kommunerna? Har det blivit bedrövligt? Har det blivit mycket högre kostnader för kommunerna? Nej, det är inget som talar för detta heller. Naturligtvis har man en högre utbetalning på grund av den ekonomiska lågkonjunkturen, men det har faktiskt, vilket kanske ingen räknade med, blivit mycket lägre kostnader för försäkringar, AMF-försäkringar och så vidare - hela 5 miljarder mindre utgifter för kommunerna. I bästa fall har man till och med fått mindre kostnader. Jag skulle vilja ta upp Göran Perssons bok - jag vet inte hur många som har läst den - Aldrig ensam, alltid ensam , från den utfrågning som Erik Fichtelius gjorde under tio år. En av de största utmaningarna framåt är att reformera rehab- och sjukskrivningsprocessen, säger Persson - en överlevnadsfråga för Sveriges framtid. Han orkade aldrig få med partiet på de här sakerna - den viktigaste frågan, en överlevnadsfråga, om Sveriges framtid. Däremot har alliansregeringen orkat, för Sveriges bästa, att ta i denna viktiga fråga. Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson är den som får bära denna riktigt viktiga fråga. Den viktiga frågan är också till Socialdemokraterna, eftersom de nu kritiserar den genomförda reformen: Kommer ni att ta bort den om ni skulle komma till makten? Eller kommer ni att gömma den i Socialförsäkringsutredningen, som nu har kommit till? I så fall skjuter vi upp hela denna fråga fyra fem år till. Då kommer det inga riktigt viktiga förslag förrän kanske den 1 januari 2015. Veronica Palm tog upp fattigdomen och sade att den har ökat. Det är för oss politiker väldigt lätt att ta upp statistik, men det finns två begrepp när det gäller fattigdom. Det är relativ fattigdom. När vi jämför oss med exempelvis USA är vi fattiga, men det är väl ingen här inne som kan säga att Sverige räknas som ett fattigt land. Det är när vi jämför oss på det viset. Den absoluta fattigdomen däremot är hur mycket människor har över för att betala sin hyra, mjölk och så vidare. När det gäller den fattigdomen var den fortfarande ännu större under 90-talet. Räkna på det så får ni se vilken regering - Alliansen eller Socialdemokraterna - som har klarat 90-talet eller nutidens största lågkonjunktur bäst!

Fru talman! För mig och för Folkpartiet är sjukförsäkring en viktig grundsten i välfärdssystemet. Utgångspunkten är naturligtvis att den som är sjuk ska ha rätt till ett skydd mot inkomstbortfall medan den som är frisk inte ska ha det men ska ha rätt till andra stöd om man är ofrivilligt arbetslös eller utsatt på annat sätt. Jag var, som många andra, väldigt bekymrad över hur människor behandlades med de gamla sjukförsäkringsreglerna. Det var ett intressant och utmanande arbete som vi i Alliansen satte i gång efter valet. Det blev en stor reform. I stället för passivitet blev det aktivitet. I stället för passiv väntan blev det avstämningar med fasta tidsgränser. I stället för väntan blev det rehabilitering som sattes in tidigt. Det blev en rad reformer - tidsgränser, som sagt var, för avstämning och ny bedömning, 17 miljarder extra på rehabilitering, sjukvård och företagshälsovård. Naturligtvis skapade många av dessa reformer en väldig oro, för alla förändringar kan kännas farliga, särskilt för människor som är i ett utsatt läge. För min del var det väldigt viktigt att försäkringen ska hålla en viss nivå, och därför var det glädjande att vi kom överens om att ersättningen skulle vara ungefär 80 procent för de allra flesta. Vi var i Alliansen också överens om att utgå från en viss ödmjukhet, för när man gör så stora reformer kan man alltid missa vissa detaljer och måste vara beredd på vissa justeringar. Ett exempel på en sådan justering var när utskottet tog initiativ till förtydligande för Försäkringskassan att det skulle vara självklart att svårt sjuka människor inte skulle behöva arbeta. Men det var väldigt bråttom 2006, fru talman, att göra något radikalt för att stoppa den utsortering av människor som pågick och stoppa den rutinmässiga förtidspensionering av människor som pågick. Några detaljer - det vore fel att förneka det - har fått rättas till i reformen. Men det innebär ju inte att det hade varit bättre att vänta, tvärtom. Det hade varit oförlåtligt att inte göra något åt den katastrofala situation som vi hade. Nu, fru talman, ser vi det positiva resultatet, det som oppositionen tydligen inte har upptäckt. Det är halverade sjukskrivningsdagar. Det är ungefär 50 000 färre förtidspensionerade. De långtidssjukskrivna, som har gått minst två och ett halvt år i passiv sjukskrivning, erbjuds en arbetsintroduktion, om sjukdom inte hindrar detta. Den här arbetsintroduktionen är individuellt upplagd. Den är ibland några timmar i veckan. Det är samma ersättning oavsett om man orkar delta någon timme i veckan eller om man kan och orkar vara med varje dag. Man får information om olika möjligheter att gå vidare. Det är väldigt generösa villkor, kan man säga, jämfört med vanliga arbetsmarknadsinsatser. Det är den här möjligheten till arbetsintroduktion för människor som behöver stöd efter flera års passivitet som oppositionen kallar stupstock. Jag kallar det en möjlighet. Jag kallar det en bro från sjukskrivning till arbete. Människor som har varit borta i många år kan ju ha svårt och känna rädsla för att gå till en arbetsplats. Därför har de rätt att bli bemötta på detta respektfulla sätt.

Fru talman! Det förs och har under våren förts en debatt i mycket upprörda ordalag om dem som efter en lång sjukskrivning ska få stöd och hjälp för att åter kunna komma i arbete eller som vid allvarliga sjukdomar kan få förlängd sjukförsäkring eller som kan erhålla sjuk- och aktivitetsersättning, förtidspension. Det har handlat om över 50 000 personer som omförsäkrats på det här sättet. Under den tidigare regeringens tid förtidspensionerades regelmässigt alla som var sjukskrivna mer än ett år med en ersättning om 65 procent av tidigare inkomst. Vi vet att med de nya regelverken har flera tiotals procent åter kommit i arbete. Många har fått förlängd sjukskrivning, och en del har fått sjuk- och aktivitetsersättning. Kritiken som framförts kommer framför allt från fackligt håll och från Socialdemokraterna och från vänsterpartierna. Veronica Palm har kallat denna omförsäkring en stupstock och fördömer regelbundet i riksdagen det faktum att omförsäkringen ibland kan ge en viss minskning av ersättningen inom de inkomstskydd som systemen har. Ord som solidaritet och sjukförsäkring utan bortre gräns står som spön i backen även i dagens debatt. Men hur är det egentligen med solidariteten, från facket och vänsterpartierna, med dem som inte kvalificerar sig för sjukförsäkring eller a-kassa och som tvingas leva på socialbidrag eller på tillfälliga aktivitetsersättningar på några tusenlappar i månaden, de verkligt svaga? Jag vill lyfta in deras situation i debatten, eftersom oppositionen helt glömmer dessa människors verklighet. Vänsterpartiernas solidaritet gäller endast dem som haft ett jobb eller som har ett jobb och därmed omfattas av sjukförsäkringens och arbetslöshetsförsäkringens inkomstgarantier. De som stångar sig blodiga för att få sitt första jobb men inte lyckas få det får ingenting från dessa ersättningssystem utan hänvisas till osäkra och låga aktivitetsersättningar eller till behovskontrollerade socialbidrag. Jag anser att denna förskräckande och upprörande diskriminering av de allra svagaste på arbetsmarknaden rimligen strider mot den likabehandlingsprincip som finns i grundlagen. Jag vill få det noterat i kammarens protokoll att jag inte tror att oppositionen har skrivit en enda interpellation om dessa människors situation. Hur många är det då som står utanför de inkomstrelaterade trygghetssystemen? Det handlar om 150 000 personer - jag har låtit riksdagens utredningstjänst titta på detta - som är arbetslösa men som inte erhåller ersättning från sjuk- eller a-kassa. Dessutom tillkommer många som är i aktiviteter men som endast har den väldigt låga aktivitetsersättningen. Vänstersolidaritet är nu alltså att endast debattera dem som omförsäkras men helt förbise de verkligt svaga som inte fått sitt första jobb - det är många ungdomar - och som helt står utanför denna inkomsttrygghet. Det är bra att vi diskuterar sjukförsäkringen, men vi måste också debattera dem som ställs utanför alla försäkringssystem, de som inte erhållit sitt första jobb. Det behövs en gemensam arbetslöshets- och sjukförsäkring, enligt min uppfattning. Det behövs en allmän a-kassa som ger trygghet åt dem som inte kommer in i systemet. Jag vill avsluta med att säga att det är bra med solidaritet och grundtrygghet och att värna de verkligt svaga. Det tror jag att vi alla är överens om. Men jag vill med detta inlägg visa att oppositionen silar mygg och sväljer kameler när man endast fokuserar sin solidaritet på dem som kommit in i trygghetssystemen och struntar i dem som står utanför.

Fru talman! Den här interpellationsrundan började lite märkligt. Det började med att ansvarigt statsråd gick upp och gav ett svar som enligt interpellanterna var ett icke-svar. Därefter kom nästa företrädare för majoriteten, Gunnar Axén, upp med en hög svansföring. Den var kanske högre än lämpligt när det gäller att möta dessa allvarliga frågeställningar. Det är nämligen en större problematik än så här. Jag reagerade - det var därför jag begärde ordet - över Gunnar Axéns ständiga tal om de 140 personerna om dagen eller om de sjuka som göms i systemet. Jag har en gång tidigare vädjat om lite större försiktighet i den här debatten av omtanke om de människor som har drabbats av ohälsa, som far väldigt illa ute i samhället och som ständigt får höra de här orden och de här begreppen. Låt mig ta ett exempel! Jag vet att vi inte ska diskutera enskilda ärenden, men det här är ett exempel av många. Det handlar om 19 års sjukskrivningar på grund av mer eller mindre svåra sjukdomar och svåra operationer. Detta har inneburit att den här personen, enligt läkarintygen, har en situation som är väldigt komplicerad. Det innebär i dag att personen jobbar 75 procent och har haft en tidsbegränsad sjukersättning på 25 procent, som nu också har prövats inför framtiden. Den här vilan, som sjukersättningen innebär, är en förutsättning för att personen ska kunna finnas kvar på 75 procent på arbetsmarknaden. Det här är en av de individer som kallas de 140, som kastades ut ur systemet av Socialdemokraterna. Men den här personen säger: Det här är en förutsättning för att jag ska kunna finnas kvar på arbetsmarknaden. Det finns säkert många personer som är i just den här situationen, därav min vädjan om en större försiktighet i debatten. Det är alltså en vädjan om ödmjukhet inför den här situationen. Vi vet nämligen att många människor i dag har en sådan situation. De har fått slita väldigt hårt under en period. De behöver en möjlighet att komma tillbaka och komma in på arbetsmarknaden igen. Där är vi helt överens. Det är bara fråga om formerna för det här. Därför har jag en fortsatt vädjan till framför allt de personer som har en så hög svansföring i debatten att de glömmer bort den enskilda individen. Jag beskrev ett enda ärende. Det är bara ett av många ärenden som finns i den här diskussionen och som berör väldigt många. Det handlar om en ödmjukhet inför de människor som har drabbats av svår ohälsa men som ändå på olika sätt finns kvar i systemet och finns kvar i arbetslivet. För många av de här personerna är det till och med en arbetsgemenskap till 150 procent som skapas genom att de får vara sina 75 procent på arbetsmarknaden, med möjlighet till sjukersättning den andra tiden. Var försiktig med begreppen! (Applåder)

Fru talman! Det är en otroligt intressant debatt som vi för och som vi har fört många gånger förut i den här kammaren. Det handlar om sjukförsäkringen och om den förändring som den nya lagstiftningen har inneburit. Det som vi har gjort från alliansregeringen innebär att vi har givit människor möjligheter att få rehabilitering. De får möjligheter att komma tillbaka till arbete efter en lång tids sjukdom. Det har man fått via den medicinska rehabiliteringen eller via Arbetsförmedlingen och omförsäkringen, där man har fått möjligheter att pröva sig fram. Det har varit en individuell möjlighet för personer att få det som passar just dem. Men om vi nu ska gå till det som står i dessa interpellationer tycker jag att det är viktigt att man tar fram fakta. Det står bland annat - utan att nämna namnet på interpellanten eller interpellationen - att de omförsäkrade som man trodde skulle bli 50 000 har kastats ut ur försäkringen. Vi vet att ingen har kastats ut. Vi vet att alla har fått möjligheter att introduceras för Arbetsförmedlingen och till omförsäkringen som det innebär. Vi vet också att 15 000 har fått göra det hittills. Man skriver att 40 procent av dem ska tillbaka till Försäkringskassan. Vi vet i dag att 75 procent av dem som omförsäkrades har fått möjligheter att vara kvar inom arbetsmarknadspolitiskt program eller att gå till ett arbete. Vad hade hänt med de 75 procenten, de personerna? Hade de fått fortsätta att vara sjukskrivna? Hade de med den förra regeringens politik tvingats till en förtidspension, en sjuk- och aktivitetsersättning som innebar att de bara skulle få 64 procent av sin inkomst? Det är otroligt viktigt att ta med dessa fakta i målet. Dessutom skriver man i en interpellation att mycket svårt cancersjuka har tvingats ut i arbete efter en hård och mycket ingående behandling. Vi ändrade detta. Vi tydliggjorde vid årsskiftet att ingen skulle behöva göra det. Det har heller inte skett. Vid något tillfälle gjorde man det innan. Det var fel. Det ändrade vi på och förtydligade så fort det över huvud taget var möjligt. Då kan man inte säga att de tvingas ut i arbete. Det är helt fel. Vi vet dessutom - det här är otroligt viktigt - att de som har kommit till Arbetsförmedlingen från Försäkringskassan har varit mycket positiva. Det har visat sig i undersökningar som man har gjort själv, där man har frågat dem som har kommit dit. Det är viktigt att vi använder oss av sanningar och inte klyschor som får det hela att förefalla fel när det inte är det. Det är angeläget att påtala att de allra flesta, det vill säga 75 procent, har fått möjligheter att komma tillbaka till arbetsmarknaden.

Fru talman! Jag har några kommentarer. Ronny Olander sade att man halverade antalet sjukskrivna och satte det som mål. Det skulle nästan vara farligt att gå upp i en debatt och presentera det, för när vi tittar efter ser vi att sjukskrivningstalen sjönk mycket under de åren men förtidspensioneringarna steg lika mycket. När man tittar på Uppdrag granskning kan man se att det gick ut ett beslut om att i stället föra över sjukskrivningarna till förtidspensionering. Jag tror inte ens Ronny Olander kan säga emot att man till och med fick bonus på en del försäkringskassor för att man förde över människor. Det har också tjänstemän framfört till mig. Dessutom säger Ronny Olander att man inte lät människor falla mellan stolarna. Nej, de föll pladask, och de kunde aldrig resa sig mer för de hamnade i förtidspension. Det är det som är så märkvärdigt. Ronny Olander säger att det var många förtidspensionerade innan och nu. Varför säger ni då nej till arbetslivsintroduktionen, där 60-65 procent av ungefär 12 000 personer nu får hjälp och stöd frivilligt och vill vara kvar? De vill inte gå tillbaka och söker sig inte till sjukförsäkringen utan säger att de vill försöka att vara kvar i detta. 65-70 procent av de första 12 000 som gick över är kvar hos Arbetsförmedlingen. Dem ville ni behålla inne i sjukförsäkringen. Jag har av er som sitter här blivit uppmanad att införa ett moratorium. Ordet uttrycktes tydligt: Cristina, låt människor vara kvar i sjukförsäkringen! Det sade ni. När jag i dag slår upp moratorium på Google kommer jag in på Psykologiguiden. Där står det att moratorium är en period utan bestämt mål. Ni ber mig alltså att låta personer som skulle kunna gå till arbetsintroduktionen och få stöd och hjälp vara kvar utan bestämt mål. Ni använder ordet moratorium. Det står att det är en period utan bestämt innehåll. Det är därför vi ser alla personer som i 5, 10, 15 - 19 år hörde vi här - har varit kvar i sjukförsäkringen. De har inte ens haft ett samtal med någon som ringt till dem. Det bästa vi kan göra ekonomiskt men också för deras hälsa och arbetsgemenskap är att ge dem stöd och hjälp att kunna komma tillbaka. En del behöver lång tid på sig att komma tillbaka. Därför har vi gett ett särskilt skydd till dem som är svårt sjuka, som har svåra sjukdomar. De har 80 procent och inga tidsgränser. Det är därför jag vänder mig mot Socialdemokraterna när ni i ert rådslag från 2009 skriver: Vi är övertygade om att alla kan göra någon form av arbetsinsats. Det innebär, står det, att även om man är långtidssjukskriven eller har sjuk- och aktivitetsersättning ska man kunna kombinera ersättning med arbete. Jag tror inte det. Jag tror att det är de som är långtidssjukskrivna och förtidspensionerade som inte kan eller ska arbeta alls. Jag tycker att det är hårt uttryckt att säga att även om man är långtidssjukskriven och även om man är förtidspensionerad ska man arbeta. Ni vill ta bort arbetsintroduktionen. Ni vill ta bort tidsgränserna. Ni vill ta bort coacherna. När jag i går var ute på Gunnebo och tittade på dem som hade rehabilitering sade man till mig: Ta inte bort coacherna! Det är vår räddning för rehabilitering tillbaka till arbete. Ni vill ta bort allt det som nu ger stöd och hjälp åt dem att komma tillbaka. Ni uppmanar mig att införa ett moratorium till något som är ovisst. Man ska fortfarande vara kvar i en sjukförsäkring utan hjälp och stöd. Jag blir rädd.

Fru talman! Jag kan inte tacka för svaret den här gången heller. Inte med ett enda ord bemöter Cristina Husmark Pehrsson mina frågor, inte med ett enda ord. Så blir det när man bankar ihop alla interpellationer i ett enda svar. Då hinner man inte med att svara. Man skyller på att det är vårt fel på något sätt. Så blir det när man inte tar riksdagen seriöst. Man bryr sig inte om att svara oss riksdagsledamöter. Jag vill fortfarande ha svar på mina frågor om hur Cristina Husmark Pehrsson kunde svara som hon gjorde i konstitutionsutskottet. Jag har undersökningen från Sveriges Kommuner och Landsting framför mig. Det är samma undersökning som socialförsäkringsutskottets ordförande hänvisade till. Han lyser med sin frånvaro här. Han bemödade sig väl inte med att stanna kvar efter sitt eget inlägg. Om han hade varit kvar hade jag kunnat berätta för honom vad det står. Han hänvisade till undersökningen, men av landets 280 kommuner är det endast 36 kommuner som svarar nej på frågan om de förändrade sjukförsäkringsreglerna har givit dem mer kostnader. Det är endast 36 kommuner som säger att det inte har givit dem högre kostnader. De andra kommunerna har på olika sätt svarat på hur mycket det har kostat dem. Det ville väl inte socialförsäkringsutskottets ordförande lyssna på. Han var bara intresserad av att göra sitt eget inlägg. Sedan får vi höra här att man har rättat till de fel som man har gjort. Ni var så nöjda för två år sedan. Vi fick se hur ni applåderade nöjt. Det var så fantastiskt bra allting. Allting skulle lösa sig. Nu gör ni era inlägg och talar om att när ni hörde om det felet och det felet har ni rättat till det. De svårt cancersjuka människorna ska inte behöva gå tillbaka till arbetet om de är så sjuka. Dessa fel har vi rättat till. Men varför satt ni här för två år sedan och applåderade det som var så fantastiskt bra? Vi berättade ju redan då om felen i det som ni nu är så stolta över. Jag måste också kommentera att ni gick till val på att minska arbetslösheten. Den har stigit. Ni gick till val på att sänka utanförskapet. Det har ökat med 70 000 personer under den här mandatperioden. Människor tvingas ut. Kan man inte vara sjukskriven längre tvingas man nu ut i arbetslöshet. Vi har en arbetslöshet på 10 procent. År 2006 kallade ni arbetslösheten som då var 5 procent för massarbetslöshet. Nu har vi en arbetslöshet på 10 procent, och då säger ni: Det är inte vårt fel! Vi måste ha en regering som kan styra även i lågkonjunktur. Vi kan inte ha en regering som kastar in handduken så fort det går lite dåligt. Man måste faktiskt kunna styra även i svåra tider. Det går inte bara att skylla på någon annan. Ni säger att ni sköter ekonomin bra. Vi hade byggt upp en ekonomi med ordning och reda. Nu har vi sådana stabila regler att det inte går att försämra den på så kort tid som ni har haft på er. Det är tur det. Men ni har totalmisslyckats när det gäller arbetslösheten. Varje dag under den här perioden har 144 personer gått ut i arbetslöshet. Det är en katastrof. Människor som tidigare har varit sjukskrivna ska nu också slåss med dem som är arbetslösa på olika sätt. 25 000 personer har fått gå från välfärdssektorn ut i arbetslöshet eller har på annat sätt fått skaffa sig arbete. Det här är inte en bra politik. Det här sätter människor och även kommunerna i en dålig ekonomisk situation.

Fru talman! Jag tycker att det är lite talande, Cristina Husmark Pehrsson, för alliansregeringen och för Alliansen att du ett och ett halvt år efteråt googlade på vad "moratorium" var för någonting. Du avslog alltså något som du inte visste vad det var, och jag tycker att det är lite talande för hur man behandlar oppositionen. Man bryr sig inte. Det är som Ronny Olander så förtjänstfullt brukar säga, att när vi i år skulle anta budgeten på 440 miljarder tog det sju minuter. Det hakade upp sig lite, eftersom någon på allianssidan ställde en fråga. Det är så ni bygger trygga nät för medborgarna i Sverige, och nu i elfte timmen kommer någon och frågar - jag tror det var Lars-Arne Staxäng - vad vi skulle göra när det gäller socialförsäkringsutredningen. Jag har sagt det förut: Hade ni varit ett dugg intresserade av det hade ni väl tillsatt den i början och inte i slutet! Jag tror inte ens att ni har förhandlat om direktiven med oss, för ni är inte ett dugg intresserade av att bygga nät som håller framåt. Det är min största kritik mot alliansregeringen och dess statsminister. Han har inte förmåga att binda ihop landet. Han har förmåga att slå sönder det, och som yttersta ledstjärna på det här området har han Cristina Husmark Pehrsson som inte ens bemödar sig om att ta reda på vad ett moratorium är, utan hon står här och raljerar om det ett och ett halvt år efteråt. Man undrar om hon är ett dugg intresserad av de sjuka. Veronica Palm kommer att förklara varför vi gjorde detta. Det var strax innan jul, och vi var rädda för att de barn som Veronica så förtjänstfullt talade om inte skulle få några julklappar. Men ni i Alliansen kanske aldrig har varit i ett hem som är fattigt eller aldrig varit rädda för att inte pengarna ska räcka. Vi, däremot, har många kamrater. Vi här i salen är inte fattiga, men jag har kamrater som inte har pengar som räcker. Vi har kamrater som är sjuka, för har man jobbat som vi har gjort ute i arbetslivet som städerskor och behandlingsassistenter vet man att det inte är ens eget fel att man blir sjuk. Många har dåliga arbetsmiljöer, men det har ni aldrig över huvud taget reflekterat över. Staffan Danielsson från Centern går upp och frågar om vi inte har någon solidaritet med de sjuka. Jag ska säga att det är därför vi har den här debatten. Jag är jättetacksam för att utskottets ordförande går upp och bejublar och håller med sin minister, vilket han bör göra, för ni har ju inte ändrat ett enda kommatecken någon enda gång i deras förslag. Ni har inte ens diskuterat dem. När det är så viktiga frågor är det synd att man över huvud taget aldrig har frågat om vi kan göra upp. Det vill ni inte. Ni vill ha kvar blockgränserna, men det är inte bra för de sjuka. Det är inte bra för arbetsgivaren. Det är inte bra för någon. Staffan Danielsson frågar efter vår solidaritet. Han frågar vad vi gör för de mest utsatta. Inte gör vi som ni har gjort! Ni skapade ett jobbavdrag. Inte nog med att ni sänkte ersättningarna för folk. Ni räknade tillbaka i tiden och tog tillbaka 0,97 procent. Ni tog från början bort 1,7 miljarder från dem som hade förtidspension, vilket ledde till att vi inte ville vara med i någon uppgörelse med er. Ni lade tillbaka pengarna efter protester från pensionärerna. Jag är glad att vi har pensionärerna som folkrörelse. Ni bemödar er om att de sjuka ska ha 80 procent - ja. Men en medelinkomst för en sjuk är ungefär 14 000 kronor i månaden. Det beskattar ni med 972 kronor mer varje månad. En sjukpensionär, en sjuk eller en föräldraledig med 14 000 i månaden betalar alltså nästan 12 000 kronor mer i skatt varje år. Där har ni er solidaritet med de sjuka och utsatta, och det är bara för att ni har genomfört ett jobbavdrag. Ni ger bidrag till företagen, men ni låter den enskilde själv ta ansvar för att han eller hon är sjuk. Det är den enskildes eget fel. Ni inför meningslösa tidsgränser. Har ni någon gång varit sjuka så vet ni att det inte är tidsgränsen utan andra saker som gör att man blir frisk, och det kommer mina kamrater här att återge på ett förtjänstfullt sätt. (Applåder)

Fru talman! Vet ni vad? Vem som helst av oss kan bli sjuk, drabbas av olycka eller ohälsa - vem som helst av oss. När du upptäcker en cancerknöl i bröstet ska du kunna koncentrera dig på att bli frisk, inte behöva oroa dig för ekonomin eller för om du kan betala räkningarna i slutet av månaden eller för om ungarna måste sluta med sina fritidsaktiviteter för att ni inte har råd. Vem som helst av oss kan bli sjuk, och det är det detta handlar om. Det handlar om ifall vi ska ta ett ansvar tillsammans och sprida riskerna, eller om vi ska urholka sjukförsäkringen så till den grad att var och en ska ta ansvar för sig själv. Ska var och en kalkylera med sin risk eller ska vi ta ett ansvar tillsammans? Det är det som är den ideologiska diskussionen. Jag är den första att säga, och jag har gjort det tidigare i den här kammaren, att det fanns brister i den tidigare sjukförsäkringspolitiken. Bristerna fanns när det gällde aktivt stöd tillbaka till arbete, och där har vi i socialdemokratiska partiet omprövat vår politik. Vi har sagt att det behövs mer aktivt stöd och mer rehabilitering. Det behövs mer av möjligheter för människor att få rätten att göra rätt för sig, att få rätten att delta i ett arbete och att få rätten att arbeta utifrån sina förutsättningar. Om det så bara är en timme är det människovärdigt att få rätten att göra rätt för sig. Den här regeringen har inte ändrat på det här. Man har låtit det fortgå. Man har minskat stödet till rehabilitering i varje budget utom i den senaste. Där kallar man det passiva stödet man ger till de människor man har utförsäkrat för rehabilitering i budgettabellerna. Jag trodde först att de skämtade men inser nu efteråt att det var rätt smart, för då kan de säga att de har ökat stödet till rehabilitering. Men det är passivt stöd till människor som man medvetet har kastat ut ur sjukförsäkringen. Nu brister även den andra delen - den ekonomiska tryggheten. Om väljarna i höst tycker att det räcker, att det inte duger, att den moderatledda regeringen har kört Sverige åt fel håll med ökad arbetslöshet, ökat utanförskap, ökade klyftor, en ekonomi som eroderar och en sjukförsäkring som är förstörd som följd, och man i stället väljer en rödgrön regering har vi en tydlig överenskommelse om en individuell bedömning. Var och en ska bedömas utifrån sina möjligheter att komma tillbaka till arbete, med en ersättning baserad på inkomstbortfall och rätt att vara sjukskriven tills man blir frisk, vilket ju också ställer krav på att vi som är friska arbetar. Det krävs en jobbpolitik som kombinerar det här, och regeringen brister på båda områdena. Vi vill se en ökad rehabilitering och ett ökat stöd för att få de människor som har varit långt borta från arbete att komma tillbaka. Jag fick frågan: Kommer ni att riva upp? Vi har en tydlig överenskommelse. Vi tror att det behövs en genomlysning av hela sjukförsäkringen. Men vi har också ett tydligt löfte. Vi kommer att förbehålla oss rätten att göra förändringar, ta bort stupstocken, ta bort de dogmatiska tidsgränserna, 180-dagarsgränsen, och återförsäkra de människor som har kastats rakt ut i ingenting. Det är ett tydligt vallöfte och en tydlig inriktning på hur en framtida politik skulle kunna se ut. Det vore spännande om Moderaterna i den här kammaren talade om vad de vill och inte vad förrförra regeringen gjorde.

Fru talman! Debatten spretar åt lite olika håll och kanter. Ronny Olander hade ett lite längre inlägg om huruvida det var 140 eller 131 personer om dagen som förtidspensionerades under Socialdemokraternas tid vid makten och därmed hänvisades ut i permanent utanförskap. Om Ronny Olander vill tala om för mig vilken siffra han tycker att jag ska använda på hur många Socialdemokraterna skickade ut i utanförskap under sin tid vid makten lyssnar jag gärna på det och ska använda mig av den siffran. Det vore intressant att höra hur många det var man faktiskt förtidspensionerade per dag. Oavsett om det var 131 eller 140 personer kan vi konstatera att vi hade en situation där vi hade högst sjukfrånvaro i hela världen samtidigt som vi hade en av världens friskaste befolkningar - någonting som var fullständigt ohållbart. Veronica Palm har i debatten i lite sedvanlig ordning slarvat med sanningen i syfte att skrämma människor. Det verkar vara Socialdemokraternas strategi att skrämma utsatta människor som är sjuka i syfte att vinna billiga opinionspoäng. Men jag tror faktiskt att människor där ute börjar se att den socialdemokratiska beskrivningen av politiken skiljer sig från verkligheten. Vi kunde se häromveckan i Rapport att Bo-Göran, som hade varit förtidspensionerad på halvtid sedan 1997 och sjukskriven de senaste tre åren, var tillbaka. Han körde truck, arbetstränade tre dagar i veckan och fick hjälp av sjukgymnast två dagar i veckan. Han var överlycklig: Man sover bättre, man äter bättre, man blir piggare - jag har fått en ny chans i livet. Han önskade ingenting hellre än att få fortsätta att arbeta med att köra truck. Han var jätteglad för den möjlighet han nu hade fått. Han sade till och med att han i slutet av förra året gick och väntade på att dagarna i sjukförsäkringen skulle ta slut så att han fick komma in i arbetslivsintroduktionen. Det ger människor nya chanser. Bo-Göran är inte ensam. Det finns tusentals där ute som nu får hjälp att komma från utanförskap till arbetsgemenskap.

Fru talman! Gunnar Axén ska använda det material som riksdagens utredningstjänst har tagit fram och som jag har erbjudit vid ett flertal debatter. När jag räknat ihop det har jag sett att vi hade 137 - Gunnar Axén, du lyssnar inte den här gången heller! - 137 var det, och ni hade 133. Nu har du två siffror att jobba med. Resten av alla de siffror som jag räknade upp kan du läsa om i protokollet. Jag vill säga till ministern, när hon pratar om vårt mål 2002 och 2008 att halvera sjuk- och aktivitetsersättningar, att det materialet finns på Socialdepartementet och visar hur det har gått till under alla de här åren. Ni tog ju bort målet 2006. Det fick konsekvenser för många som hamnade utanför trygghetssystemen, men i det låg också när det gällde att halvera sjuktal att sjukaktivitetsersättningarna inte skulle öka utan tvärtom minska. Vi skulle anmäla deltidssjukskrivna också som en del i en rehabiliteringsprocess. Så var det. Det kom en signal när vi införde sjustegsmodellen om att människor kanske föll mellan stolarna. Vi åtgärdade det omedelbart. Vår arbetslivsminister Hans Karlsson satte sig ned tillsammans med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och hade ett rejält resonemang så att inte detta skulle hända. Det materialet finns också på regeringskanslierna. Likadant är det med alla de olika modeller som jag har försökt prata om, Dagmar, Frisam, Socsam och Finsam, liksom det projekt som Veronica Palm nu säger är en process när det gäller rehabilitering för att få människor tillbaka till arbetslivet. Den processen kan man inte bara klippa i och säga som ni gör: Nu kör vi vidare. Jag vill uppmana er i Alliansen att verkligen fundera på hur fort ni kör fram med människor och faktiskt skapar den oro som människor inte ska behöva bära när de är sjuka.

Fru talman! Vi kan konstatera att detta är en av de viktigaste reformerna som Alliansen har genomfört, både för den enskilde och för Sveriges framtid, precis som tidigare statsministern Göran Persson har sagt men aldrig orkade genomföra. Vi har fått in 15 interpellationer om rehabiliterings- och sjukförsäkringsreformen. Det är ett medvetet konstaterande när alla är kritiska. Det är ytterst få argument som talar för reformen, trots att man före valet i väldigt stora drag höll med alliansregeringen om den utredning som Anna Hedborg, faktiskt på initiativ av den förre statsministern, gjorde. Vad är det då för politik de ska föra själva? Blir det en återställare i protest mot många socialdemokratiska utredare, eller blir det en begravning av frågorna i den nya socialförsäkringsutredningen? Blir det på det viset händer heller ingenting på fyra fem år. Hittills har reformen varit lyckosam och bra, och många av de mål som man har satt upp har faktiskt uppnåtts. Över 60 procent av de människor som nu har gått över till Arbetsförmedlingen är fortfarande kvar, antingen i arbete eller i alla de åtgärder som finns under Arbetsförmedlingen. Det är också med glädje jag kan konstatera att reformen har varit bra och mycket bra för den enskilde, att reformen har varit bra för Sverige och att reformen har varit bra för en robust försäkringsmodell som håller ända in i framtiden.

Fru talman! Debatten handlar om mycket. Den handlar om arbetslöshet, försörjningsstöd och fortfarande om sjukskrivningar. Ronny Olander med flera talar om den ekonomiska världskrisen ungefär som om det vore Alliansens fel att Grekland har en ekonomisk kris. Det kanske är Alliansens fel att bankerna höll på att gå i konkurs i USA också. Verkligheten är ju den att med Alliansen har vi i dag fler jobb än vi hade 2006. Socialdemokraterna klarade inte ens jobben i en enastående högkonjunktur. Hur skulle ni då klara det i lågkonjunktur? Det är inte propaganda att Sverige ligger i topp, kanske bäst, av de europeiska länderna när det gäller att klara den ekonomiska krisen. Det är tack vare en ansvarsfull och bra ekonomisk politik. Självklart blir det ett visst tryck på försörjningsstödet, som bland annat Monica Green talade om, när det är en ekonomisk kris och människor trots allt är arbetslösa mer än de skulle ha varit om det inte hade varit en sådan kris. Men det har inte kommit några fakta på att någon större del av det skulle bero på människor i sjukförsäkringssystemet eller i arbetsintroduktionen. Tvärtom tyder siffrorna på att det är ytterst lite, ett par procent av dem som har blivit omförsäkrade som vänder sig till försörjningsstöd. 96 procent av kommunerna säger att de inte kan särredovisa försörjningsstöd som beror på sjukskrivningsreglerna. Det är självklart att påfrestningarna på försörjningsstödet i stor utsträckning beror på de dåliga tiderna, som trots allt är dåliga även om vi har klarat dem ovanligt bra i Sverige. Vi för en politik för jobb och vi för en politik för återgång till arbete från sjukskrivning. Den har varit framgångsrik.

Fru talman! Upp till 50 000 människor omförsäkras inom socialförsäkringssystemen. En del kan få en viss sänkning av ersättningen efter lång sjukdom och när man ska få stöd för att komma tillbaka till sitt arbete. Detta fördömer Socialdemokraterna i starka ordalag och utlovar nu evig sjukersättning för dem som har kommit in i systemet. Det här är uppenbarligen den största sociala orättvisan i dagens Sverige som ni har ägnat veckor i riksdagen åt att fördöma. Samtidigt förbiser ni helt de verkligt svaga, de som inte har fått sitt första arbete eller har kommit in i de inkomstrelaterade trygghetssystemen, utan de hänvisas just till försörjningsstöd och socialbidrag. Dessa är långt fler än de som nu diskuteras. De jag visar på handlar om flera hundra tusen människor. Att orera så högljutt för dem som omförsäkras men samtidigt aldrig engagera sig för de verkligt svaga utanför trygghetssystemen är en form av hyckleri. Jag anser att alla som söker arbete borde omfattas av en allmän arbetslivsförsäkring lik den allmänna sjukförsäkringen och den allmänna folkpensionen. Detta motarbetar vänsterpartierna av all kraft. Jag förstår inte hur ni kan lämna dessa verkligt svaga så i sticket, varav många är ungdomar. Siw Wittgren-Ahl och Veronica Palm vill inte göra något för dem som ställs utanför trygghetssystemen, annat än att med all kraft slåss för att förhindra dem tillträde till dessa. Jag tycker ärligt talat att detta är beklämmande. Ert höga röstläge i denna och otaliga liknande debatter slår främst tillbaka mot er själva.

Fru talman! Det är lite besynnerligt att man först bankar samman ett antal interpellationer för att sedan klaga över att debatten blir spretig. Man bör nog fundera över upplägget i fortsättningen om det ska vara så. Jag vill göra ett förtydligande eftersom mitt försök till beskrivning av verkliga situationer åberopades. Jag pratade inte om 19 år av konstant utanförskap, som nämndes i debatten, utan det var en bild av en individ som i olika skeenden under en lång period drabbas av olika situationer och därigenom behöver de förutsättningar som jag försökte beskriva i mitt föregående inlägg. Jag reagerade ytterligare över Gunnar Axéns resonemang. Han hänvisar till frågan om permanent utanförskap. Jag försökte beskriva när Gunnar Axén inte ville lyssna att det inte handlar om permanent utanförskap om en människa får exempelvis en sjukersättning som är del av en tjänst. Då handlar det om en förutsättning för att finnas i arbetslivet. Det glömmer vi bort i debatten när vi ska använda de siffror som används i varje debatt i talarstolen. Jag hoppas att Gunnar Axén åtminstone har lyssnat på Ronny Olanders försök att beskriva hur det ser ut över tid. Det uppstår naturligtvis problem. Det är möjligen så att vi får olika världsbilder. I måndags blev det så uppenbart för mig när jag var ute på arbetsplatsbesök på två olika verksamheter. Jag besökte en mellanstadieskola där lärarna beskrev situationen för mig så att dessa barn i sjätte klass har tappat framtidstron. Det är naturligtvis bekymmersamt. Jag tror att jag kan återkomma därför att jag ska vara med i ännu en interpellationsdebatt, och då kan jag ge ytterligare beskrivningar av läget. I detta anförande instämde Siw Wittgren-Ahl, Monica Green, Ronny Olander och Veronica Palm (alla s).

Fru talman! Vad som än har sagts i kammaren hittills vill jag ändå slå fast att vi har avsatt mer pengar än någonsin till rehabilitering. Då inkluderar jag även den arbetsinriktade rehabiliteringen. Det är en del i rehabiliteringen. Den medicinska rehabiliteringen är en del, och det som Arbetsförmedlingen gör med arbetsinriktad rehabilitering är också en del. Den här regeringen har avsatt mer pengar än någonsin, och det är viktigt att ta fram. Dessutom måste jag komma med ett exempel på hur verkligheten är när det gäller solidaritet. I mitt län, Uppsala län, var det 1 269 personer som fick möjlighet att komma över till Arbetsförmedlingen och få en arbetsinriktad rehabilitering. Av dessa var 906, om jag inte missminner mig, kvinnor. Vad hade hänt med dessa kvinnor om de inte hade fått den möjligheten? De hade varit kvar i sjukskrivning. De hade fått en förtidspension motsvarande 64 procent av inkomsten. Om det är solidaritet, att de som har de lägsta inkomsterna också ska få leva på de lägsta ersättningarna när de sedan blir pensionärer, vet inte jag vad solidaritet är. I min värld är solidaritet att hjälpa dessa kvinnor tillbaka till en arbetsmarknad så att de kan få en ersättning som de kan leva på. Det är inte ett passivt stöd. Var och en har fått en enskild möjlighet till hjälp utifrån sina egna behov. Detta är något som Arbetsförmedlingen själv fastslår. De som har svarat på Arbetsförmedlingens enkät är oerhört nöjda med den hjälp och det stöd de har fått från Arbetsförmedlingen.

Fru talman! Monica Green säger att regeringen inte kan styra i svåra tider. Det är fantastiskt att IMF och Finanspolitiska rådet kan ha så fel mot vad Monica Green tycker och vet bättre. IMF gav Sverige högsta betyg för de insatser som har gjorts. Det är ett av de få länderna i Europa som inte behöver göra drastiska nedskärningar. Vi kan se på Spanien, Tyskland, Storbritannien, Portugal och många andra länder. Sverige har klarat sig ur finanskrisen på ett fantastiskt utomordentligt sätt. Jag hoppas att Monica Green inte tar illa upp, men jag tror faktiskt mer på IMF och Finanspolitiska rådet. När det gäller statsbidragen har kommunerna i år fått ett extra tillskott på 17 miljarder kronor för att inte behöva säga upp personal. Sedan råder kommunalt självstyre, och man väljer själv hur man ska använda pengarna. Jag har gjort ett femtiotal resor och besök i landet till kommunerna de senaste månaderna. Min erfarenhet är att kommunerna har använt pengarna på ett bra och riktigt sätt. De slipper sedan premier - som vi har talat om - eftersom personalen är frisk, de till och med försöker behålla övertaligheten och de slipper betala 5 miljarder till Afa. När det gäller socialbidragen har Gunnar Axén talat om enkäten från SKL och de 13 kommuner av 290 som kan se en viss ökning. Vi ska inte glömma bort att Försäkringskassan har lagt fram en rapport som säger att 1 procent går till försörjningsstöd när de lämnar försäkringen. Socialstyrelsen lägger i dag fram en rapport med siffror som visar att det sker en utplaning av kostnadsökningarna. De har sänkts betydligt. Det brukar vara en eftersläpning, och det brukar se bättre ut i verkligheten än i siffrorna. Ökningstendensen är betydligt mindre nu än tidigare. Också för socialbidragen ser vi positiva tendenser i Sveriges kommuner. Det bästa vi kan göra är att ge hjälp och stöd, inte bara till dem som har haft arbete eller som står nära arbetsmarknaden. Det gäller i synnerhet de som har varit sjukskrivna i 10-14 år eller har varit förtidspensionerade. Att 60-70 av dem i dag blir kvar hos Arbetsförmedlingen är ett positivt tecken och visar en vilja från dem att försöka komma tillbaka till arbetsmarknaden. Ingen av de kvinnor jag träffade i Gunnebo i Mölndal i går ville gå tillbaka till sjukförsäkring. De ville få stöd och hjälp, må bättre, bli friska och komma tillbaka. De ville inte gå tillbaka till ett moratorium. Ja, det var det ordet ni använde. Jag har slagit upp det, och det betyder alltså en period utan bestämt innehåll. De ville inte gå tillbaka till ett moratorium; de tyckte inte som ni. Slutligen vill jag ta upp en sak till, nämligen Socialförsäkringsutredningen. Den hade ju varit på plats om ni socialdemokrater hade gjort vad denna regering sagt, nämligen tillsatt en parlamentarisk utredning. Ni gjorde dock inte det, utan ni tillsatte en ensamutredare - Anna Hedborg. När hon kom med sin utredning ville ni inte stå bakom den, för den säger precis det vi säger, nämligen: Gör en sjukförsäkring som ser ut som den vi gör nu! Jag kan dessutom passa på att säga att man skulle ha nominerat ledamöter till utredningen i fredags. Vi har fortfarande inte fått in nominerade ledamöter från Socialdemokraterna. Kom in med det, så kan vi börja jobba!

Fru talman! Nu fick jag en antydan till svar. Nu börjar det alltså närma sig ett svar från socialförsäkringsministern. Hon börjar antyda att det har varit kostnader för kommunerna på grund av de ändrade reglerna i sjukförsäkringen. Hon antyder att det har varit så men att det nu minskar och att det säkert blir dramatiskt mindre kostnader i framtiden. Nu fick jag alltså åtminstone ett halvt svar. Socialförsäkringsministern hade dock ingen aning om detta när hon svarade i KU, trots att det finns en undersökning från SKL där man säger att 13 kommuner svarar ett rakt ja på frågan om det har blivit ökade kostnader. 96 kommuner svarar ja men kan inte särredovisa kostnaderna. 61 kommuner kan inte svara. Endast 36 kommuner - av landets 280 - säger att de inte har fått några ökade kostnader. Det beror på hur man tittar på detta. Sedan undrar jag en sak. Ni har alltid dåliga tider. Det är inte vårt fel när det är dåliga tider, säger ni - det är kris och lågkonjunktur, och det är inte vårt fel. Det var dåliga tider 1976-1982 när det var borgerlig regering - ja, det är inte vårt fel. Sedan var det dåliga tider 1991-1994 - ja, men det var inte vårt fel; det är borgerlig regering, men vi kan inte hjälpa att det blir dåliga tider. Nu är det dåliga tider igen - ja, men det kan inte vi hjälpa. Om vi nu har en regering som alltid har dåliga tider när de styr, varför ska vi då ha denna regering? Den låter finansieringen av statens budget gå ut över de arbetslösa. När det gäller utförsäkringen har 70 000 personer fått lämna tryggheten, och utanförskapet har ökat. Vi har en arbetslöshet på 10 procent och en ungdomsarbetslöshet som närmar sig 30 procent. De sjukförsäkrade tappar tilltron, för de ska nu slåss mot den 10-procentiga arbetslösheten. Det kallar inte jag att ha ordning och reda. I detta anförande instämde Ronny Olander, Göte Wahlström och Siw Wittgren-Ahl (alla s).

Fru talman! Ni gick till val på att minska utanförskapet, Cristina Husmark Pehrsson. Det är därför vi har denna debatt. Vi har den speciellt i socialförsäkringen eftersom vi har sjukförsäkringen. Jag tycker att det är lustigt att ingen av er har nämnt Riksrevisionens rapport - inte ens socialförsäkringsministern. Där slår man fast att vi bröt sjukskrivningarna år 2003. Det kan inte tillskrivas Alliansen. Detta har ni också läst på. När Riksrevisionen går in och tittar på vart folk tar vägen ser man att man när det gäller arbetsgivarna inte heller kan säga att de återgår till arbete. Jag frågade chefen för Riksrevisionen på vilket sätt Cristina Husmark Pehrsson och regeringen nu kommer att ta till sig denna rapport. Ni har nämligen inte tagit till er remissinstanserna någon gång, så vad är det som säger att ni ska ta till er Riksrevisionen? Ingenting. I dag lyser det i självkritiken från Cristina Husmark Pehrsson och Alliansen. Inte med ett ord nämner ni all denna kritik. Ni ber inte ens Försäkringskassans personal om ursäkt för att ni har lagt alltihop på dem. Det står väldigt bra belyst i Riksrevisionens rapport om sjukförsäkringen på vilket sätt ni gjorde detta. Sedan slår ni er för bröstet och säger att ni har minskat utanförskapet, att ni har gjort si och så och att vi inte är solidariska. Cristina Husmark Pehrsson sade när hon började att det värsta var att vi förtidspensionerade unga, för att skicka ut ungdomar är det värsta man kan göra. Cristina Husmark Pehrsson, detta har ökat under din tid. När vi styrde 2005, innan vi lämnade över till er, hade vi varje dag 13 unga i åldern 16-29 år som gick ut i förtidspension och sjukbidrag. Nu när ni styr har det ökat till 17-18. Det ökar bland de unga, som du säger dig värna. Var är tilltron till er? Vad är sant, och vad är falskt? Det är upp till väljarna att bedöma. Med detta, fru talman, vill jag som mitt sista inlägg i en debatt där jag själv har interpellerat tacka riksdagens all personal, inklusive städerskorna. Växeltelefonisterna vill jag särskilt nämna, för under alla de 15 år jag har varit här och inte har vetat hur jag ska ta mig till ställen har jag kunnat ringa till Harriet, Gunilla och Anita. De har hjälpt mig och sagt: Gå till tunnelbanan! Åk dit och dit! Jag riktar ett stort och varmt tack till alla vaktmästare och alla kolleger. Även om vi har olika åsikter är det ändå så att vi som riksdagsledamöter har en passion för det vi gör, och vi tror alla på det vi står för. Det är därför vi har dessa interpellationsdebatter. Jag riktar alltså ett varmt tack till mina kamrater i socialförsäkringsutskottet och ett varmt tack till alla riksdagens anställda. (Applåder)

Fru talman! De ville inte vara sjukskrivna, säger socialförsäkringsministern. Nej, det är väl självklart. Vem vill vara det? Nu lyser det upp, det vi alla trodde var den moderata bilden: Bakom det man har gjort, nedmonteringen av sjukförsäkringen, finns en tro att människor går runt och vill vara sjukskrivna - att de vill ha slitna axlar, att de vill få cancer, att de inte vill arbeta. Det är inte sant. Gunnar Axén säger att Bo-Göran väntade på att dagarna skulle ta slut. Men ge honom aktivitet innan då! Varför ska Bo-Göran behöva vänta på att bli utförsäkrad ur sjukförsäkringen för att först då få komma till Arbetsförmedlingen och få aktiva insatser? Det är en baklängespolitik. Det är en dålig politik, och det är en politik som är cynisk i sin människosyn. Några förtydliganden från debatten: Solveig Zander säger att de ändrade lagstiftningen i december. De tillsatte inga pengar. Försäkringskassan var mycket tydlig med att detta kommer att omfatta så få människor att det inte kommer att behövas några extra resurser. Det har inte heller behövts. Sanningen är likadan i dag som den var innan. "Moratorium" betyder fördröjd verkställan. Ja, vi tycker att det var bra. Vi tycker att det vore bra om människor som är sjuka har rätt att inte bli utförsäkrade utan får finnas i sjukförsäkringen och där, inne i sjukförsäkringen, kunna få aktivitet. Efter utförsäkring finns 60-75 procent människor kvar på arbetsmarknaden, säger Solveig Zander och flera andra. Ja, det är en debatt vi kommer att ta två interpellationsdebatter framåt i dag, men sanningen är att de finns på Arbetsförmedlingen för att reglerna, trots de rigida regler som införts i sjukförsäkringen, är ännu hårdare för den som blivit utförsäkrad. Det prövas då om man har en förmåga att över huvud taget gå en halvtimme i veckan till Arbetsförmedlingen. Då får man inte komma tillbaka. (Applåder)

Fru talman! I dagens Aftonbladet står det så här: "Moderaternas första år vid makten 2006 var det ekonomiska bidraget 9,2 miljarder kronor för hela landet. Den summan ligger inte i närheten av rekordnivåerna på 90-talet då Socialdemokraterna hade makten. Som högst var biståndet 1997 när det betalades ut 14,4 miljarder kronor." Sjuka som inte har arbetsförmåga ska finnas i sjukförsäkringen och känna en trygghet med det. Det står utom allt tvivel. Men orkar och kan man, med stöd och hjälp, står man faktiskt arbetsmarknaden närmare om man är på Arbetsförmedlingen och söker arbete eller deltar i arbetslivsintroduktionen. Många tror att arbetsintroduktionen handlar om en söka-jobb-kurs eller om cv-skrivande. Inget är mer fel. Det är individuellt anpassat utifrån vars och ens behov och utifrån vars och ens situation. Det visar bara att det av de 12 000 som gick över till introduktionen var mindre än 100 som lämnade den under denna tremånadersperiod. Det är som vi ser det i dag fler till sjukskrivning och förtidspension men också till arbete och annan sysselsättning. Mindre än 100 lämnade det under den här tremånadersperioden. Det visar att det är individuellt utformat utifrån vars och ens situation. Det bästa sättet att hjälpa såväl barnfamiljer som enskilda är att se till att de kommer i arbetsgemenskap, får ett arbete, får stöd och hjälp på vägen så att självförtroendet ökar och att de känner gemenskap med arbetskamrater. Jag kommer aldrig, var jag än befinner mig i det politiska livet, att arbeta för att återinföra ett moratorium där människor göms och glöms undan och där man inte har en möjlighet att komma tillbaka. Fråga de 770 000 personer som fanns i utanförskapet när vi tog över makten om de ville vara där. Jag tror inte att de ville det. De ville ha stöd och hjälp att komma tillbaka. (Applåder)