Information om trådlös teknik

Interpellationsdebatt 12 februari 2010

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 47 Åsa Torstensson (C)

Herr talman! Jan Lindholm har, som jag tolkar det, frågat om jag har för avsikt att verka för att medborgarna via webben ska få tillgång till kartor över exponering från telemaster, repeatrar och telefonantenner - något som kanske enklast kan sammanfattas med begreppet mobilbasstationer. Jan Lindholm frågar också om jag i så fall avser att verka för att en sådan tjänst tas i drift innan Post- och telestyrelsen stänger sin tjänst Sändarkartan. Elektromagnetiska fält är något som finns runt om oss i vår vardag och som kommer från många olika källor. Många av dessa källor är naturliga. Andra är följder av tekniska installationer, men mobiltelefoni är bara en av dessa. Den myndighet som har det övergripande ansvaret inom hela området strålskydd är Strålsäkerhetsmyndigheten. Myndighetens tillsyn innefattar således även exponering från mobiltelefoni. Enligt Strålsäkerhetsmyndighetens bedömning finns det inte några vetenskapliga belägg för att mobil telekommunikation förorsakar några skadliga hälsoeffekter så länge rekommendationerna från Internationella strålskyddskommissionen för icke-joniserande strålning inte överskrids. Post- och telestyrelsens webbtjänst Sändarkartan togs ur drift den 4 januari i år, och myndigheten har inte lagstöd att begära in uppgifter från operatörerna om var deras basstationer finns. De medborgare som har frågor om basstationers placering och mobilnätens täckning får i stället fortsättningsvis vända sig till respektive operatör. Enligt min uppfattning finns det i nuläget inte skäl att överväga en ny karta med uppgifter om mobilbasstationer. Som jag nyss anförde kommer elektromagnetiska fält från en rad källor. Jag är fullt medveten om att det finns människor som upplever problem relaterade till elektromagnetiska fält, och det är därför självklart att forskningen och våra myndigheter ska följa utvecklingen på området aktivt. Jag utesluter därför inte att det i framtiden kan komma att bli aktuellt att diskutera om det finns behov av ökad och kanske sammanställd information om olika källor till elektromagnetiska fält. Något skäl att särskilt peka ut mobilbasstationer i det här sammanhanget ser jag däremot inte, till skillnad från Europaparlamentets majoritet, att det finns.

Anf. 48 Jan Lindholm (Mp)

Herr talman! Jag vill först tacka för det snabba svaret på min interpellation. Det är mycket riktigt som ministern påpekar i svaret att det finns många källor runt oss i vår vardag som orsakar elektromagnetiska fält. Men till för ungefär 30 år sedan var de källorna naturliga källor, distribution av likström och växelström, belysning, analoga kommunikationssystem, som radio och tv på den tiden, men även transformatorer, generatorer och motorer av olika slag. Den digitala tekniken fanns då till största del i laboratoriemiljö. Ministern gör, herr talman, samma misstag som många ministrar har gjort tidigare. Man inser inte att digital teknik är någonting för biologin helt främmande. Som tur är blir Sveriges myndigheter alltmer ensamma och isolerade om den uppfattningen. Allt fler länder i vår omgivning inser att digital teknik är skadlig. Ministern lutar sig på den svenska Strålsäkerhetsmyndigheten, som vägrar att redovisa den vetenskapliga osäkerheten i sina egna uttalanden. Det strider faktiskt mot EG-rätten. Enligt EU:s regelverk ska en myndighet komplettera sina rekommendationer och gränsvärden med att redovisa den vetenskapliga osäkerheten i det underlag man använder. I ett WHO-projekt har man sammanställt forskningen på området och konstaterat att det finns tusentals forskningsrapporter som visar på ett samband mellan digital teknik och ohälsa. Men all den forskningen vägrar alltså Strålsäkerhetsmyndigheten att redovisa både för oss beslutsfattare och för allmänheten på sin hemsida. Flera av EU:s medlemsländer har infört betydligt strängare regler än dem som vi i Sverige håller fast vid när det gäller strålningsnivåer från digital teknik. Sverige är kanske snart ensamt om att hålla fast vid den av elektronikindustrin infiltrerade vetenskapspanelen ICNIRP:s gamla rekommendationer. När exempelvis EU-parlamentet den 4 september 2008 antog ett uttalande om en översyn av den europeiska handlingsplanen för miljö för perioden 2002-2004 räknade man upp ett antal nya sjukdomssyndrom som man ser på med mycket stort allvar. Bland dem fanns överkänslighet mot elektromagnetisk strålning. EU-parlamentet har även ställt sig bakom slutsatserna i det stora bioinitiativet och trycker då särskilt på att de gamla gränsvärdena från 1999 nu faktiskt har spelat ut sin roll. EU-parlamentet säger tydligt att nya gränsvärden måste tas fram där man bland annat tar hänsyn till icke-joniserande strålning från den nya tekniken. EU-parlamentet beslutade förra året med en förkrossande majoritet, 559 röster mot 22, att begära av medlemsstaterna att de ser till att det finns information om exponering för elektromagnetiska fält. Observera att man beslutade att begära, vilket är mycket starkare än att rekommendera medlemsstaterna. Då poängterade man särskilt strålning från telemaster, repeatrar och telefonantenner. Man nämner också kraftledningar. Att man poängterar det beror just på att den okunskap finns som ministern redovisar i sitt svar. Det är alltför många som fortfarande inte känner till att även mikrovågor är ett problemområde. Det är inte för att speciellt fokusera på mobiltelefonin som ministern vill påskina i sitt svar. Det krävs för att man ska förstå att det ingår i paketet, så att säga. Då kan man undra när nu en sådan övertygande majoritet i EU-parlamentet ställer en sådan här begäran till medlemsländerna vad motivet är till att ministern anser att Sverige ska vara ett svart hål på den europeiska exponeringskartan.

Anf. 49 Åsa Torstensson (C)

Herr talman! Jag tackar Jan Lindholm för interpellationen. Jag vet att det är många som har funderingar och frågor kring de här områdena. Jag går tillbaka till interpellantens kritik mot att hänvisa till forskningen. Även Europaparlamentet hänvisar i sitt beslut till att det är oerhört viktigt att följa forskningen. Det finns inte något från forskningens sida när det gäller den specifika situationen med strålning från mobilmaster. Man måste också komma ihåg att Europaparlamentets resolution i sig inte är bindande, utan det är en rekommendation från parlamentets sida om hur medlemsstaterna kan agera. Jag vill nog påstå att kommentaren om att Sverige ska vara ett svart hål inte är med sanningen överensstämmande. Jag vill vara mycket tydlig och påpeka att Sverige naturligtvis följer de internationellt erkända gränsvärdesrekommendationerna för exponering av radiofrekventa fält. Vi lever upp till de säkerhetsmarginaler som är överenskomna mellan Europaparlamentet och rådet. Det är som inom alla områden viktigt för myndigheter och organisationer att föreskrifter är vetenskapligt belagda. Det hänvisar vi till i andra sammanhang. Det är därför som jag säger till interpellanten Jan Lindholm att det är viktigt att vi följer forskning och utveckling på det här området. Skulle det visa sig att vi behöver vidta åtgärder kommer vi naturligtvis att ta till oss det. Vad det gäller informationen som interpellanten efterlyser är inte operatörerna längre skyldiga att rapportera in uppgifter om var basstationerna är placerade. Det beror i grunden på att själva avgiftssystemet har förändrats. Därför finns det inte en naturlig koppling till att PTS begär in de uppgifterna från operatörerna. PTS har heller inte längre lagstöd för att begära in uppgifterna. Den 4 januari togs Sändarkartan ur drift. Innan man gjorde det tog PTS ansvar för att göra en undersökning av besökarna på kartan just för att man skulle ha ett underlag för att värdera hur många det var och vilket intresse som fanns att följa informationen på Sändarkartan .

Anf. 50 Jan Lindholm (Mp)

Herr talman! Många av dem som i dag sitter på ensliga platser runt om i vårt land där de har hittat sin radioskugga, ofta i något kraftigt kuperat landskap, är de som vi har att tacka för att vår industri klarade övergången från tung basindustri till högteknologi. Jag tycker att det är skandalartat att vi i riksdag och regering inte lyssnar på dessa människor. Många tror att det handlar om människor som av olika skäl vill vara utanför samhället. Men har man rest runt och träffat dem vet man att många av dem är före detta ingenjörer på Saab eller Ericsson. De kan också ha varit ansvariga för datautvecklingen på Försäkringskassan eller något stort försäkringsbolag. Jag tycker att vi borde lyssna på den kunskap de människorna har som har satsat sitt liv och sin energi på att se till att vårt samhälle blev modernt. Anser regeringen rent krasst att de ungefär 3 000 personerna som är allvarligt skadade av strålning från elektriska installationer av olika slag inte längre har något värde över huvud taget? Anser man att de ett par hundra som varje år tillkommer i den här gruppen är någon form av svinn i befolkningen som man får lov att räkna med? Då kan man undra om det finns några andra motiv som man skulle kunna föra fram för att regeringen skulle förstå att det är viktigt att följa EU-parlamentets begäran. Nu har vi hittills bara diskuterat dem som behöver informationen för att klara livhanken. Det är det som det handlar om för dem. Det är de som behöver den här informationen för att kunna någon gång ibland resa till vänner och bekanta utan att utsätta sig för alltför stora hälsorisker. Det finns ett annat intresse också. Det finns en turistnäring i det här landet. Det är inte så ovanligt att man arrangerar event där en del i spänningen är att vara utanför mobiltäckningen. Det är en variant. Det är människor som vill titta på kartorna för att se vart de kan åka för att slippa telefonin för att de helt enkelt tycker att det är spännande. Det finns också många som kommer till Sverige och vill försäkra sig om att de inte hamnar utanför. Det är minst lika intressant att informationen finns sammanställd enhetligt någonstans när man åker på semester från Holland eller Tyskland med en husbil till Sverige. Man ska då kunna övernatta och planera sin resa så att man kan koppla upp sig och jobba de timmar som man kanske behöver varje dag för att klara sitt företag. Så det finns helt andra skäl som man skulle kunna använda för att motivera att det här är en väsentlig information. Jag tycker att ministern tar det lite lättvindigt när jag påpekar att Sverige riskerar att bli ett svart hål på den europeiska kartan. Det här är information som är av samma vikt som väginformation och väderinformation för den som planerar en resa. Det gäller alltså både dem som har problem med att tekniken stör deras hälsa och människor som har nytta av att veta att tekniken fungerar där de tänker resa.

Anf. 51 Åsa Torstensson (C)

Herr talman! Interpellationen var inriktad på Sändarkartans vara eller inte vara och den information som finns där. Jag tror att jag har varit tydlig med att förklara att det i dag inte finns någon skyldighet för operatörerna att lämna in någon som helst information om var basstationerna är placerade. Den förändringen beror på att PTS eget avgiftssystem har förändrats. Alltså har man förenklat detta och hanterar det på ett annat sätt. Då finns det heller ingen lagstiftning för att begära in den typen av uppgifter. Jag kan hålla med Jan Lindholm om man vidgar perspektivet och det finns olika intressenter. Post- och telestyrelsens förändringar vad gäller servicen via Sändarkartan ledde till att man gjorde en undersökning om användningen av Sändarkartan. Innan man stängde den gjorde man en utvärdering och utredning av hur många som besökte den och skälet till att de besökte hemsidan, vilken information de var ute efter. Det huvudsakliga skälet för de besökare som svarade var ju att de ville kolla mobiltäckningen och alltså inte uppgifter om strålning i sig. Det perspektivet har Jan Lindholm en poäng i. Inte desto mindre gjorde man värderingen att efterfrågan inte var så stor och har i dagsläget inte valt att ersätta den informationen med någon annan. Jag vill också gå tillbaka till Strålsäkerhetsmyndighetens ansvar. Jag hoppas verkligen att Jan Lindholm och jag kan vara överens om att vi trots allt ska bygga våra beslut om lagar på forskning och vetenskapliga rön. Strålsäkerhetsmyndigheten har ett vetenskapligt råd som har till uppgift att just följa den nationella och internationella forskningen på det här området. Jag tror att det är oerhört viktigt att vi har en myndighet som har det ansvaret. I dag hänvisar man till att det inte finns några vetenskapliga belägg för att mobiltelekommunikation förorsakar några skadliga hälsoeffekter, vare sig från basstationerna eller från mobiltelefonerna, så länge rekommendationen från Internationella strålskyddskommissionen för icke-joniserande strålning inte överskrids. Det är ju ett pågående arbete. Det är klart att undan för undan, precis som Jan Lindholm hänvisar till, förändras också vår användning av teknik. Det är därför forskningen fortsatt ska ha ett sådant här fokus för att se om det kommer att ske några förändringar och andra rekommendationer.

Anf. 52 Jan Lindholm (Mp)

Herr talman! Jag tycker att det är magstarkt och lite oförskämt att försöka påstå att det skulle finnas någon vilja till ovetenskaplighet från min sida. Det är det som är kritiken mot Strålsäkerhetsmyndighetens brist på vilja att redovisa minoritetsåsikter i forskarvärlden, att det är ovetenskapligt. De följer alltså inte EU-reglerna. Man är som myndighet skyldig att redovisa minoritetssynpunkter, alltså att redovisa den vetenskapliga osäkerheten i sitt påstående. Det finns över 3 000 forskarrapporter som WHO har registrerat. Det finns ett biouniversitetsinitiativ och det finns en holländsk rapport som diskuteras ganska mycket, men all den information som ifrågasätter det självsäkra påstående som Strålsäkerhetsmyndigheten har på sin hemsida saknas. Man är inte vetenskaplig om man inte redovisar osäkerheten i sitt påstående. Det innebär att de domstolar som dömer tittar på fakta men inte får tillgång till underlaget. De kan alltså inte själva göra en riskbedömning. När man gör en riskbedömning måste man ha tillgång till vad uttalandet baserar sig på. Då måste man veta vilka minoritetssynpunkter som finns. Jag tycker att det är allvarligt att jag får den kritiken ibland. Jag vill avsluta snabbt. Jag har en bok här. Ministern säger: "Jag är fullt medveten om att det finns människor som upplever problem" relaterade till strålningsfrågor. "Upplever"! De som har skrivit den här boken är några av de mest kända pedagogerna i landet. De har djupintervjuat ett antal människor. Det är inte så att man "upplever". Det är faktiskt människor som kämpar för sitt liv det handlar om. Det här är ett allvarligt problem. Det här är människor som har satsat på Sverige, som har jobbat stenhårt med att utveckla den teknik som sedan visat sig vara skadlig för dem själva just därför att de har lagt ned nästan hela dygnet på den. De har jobbat övertid. De har jobbat nätter. De har varit entusiaster. Och så händer det på bara några dagar när de har ansträngt sig för mycket. Alla vi som jobbar hårt, som ministern gör och som vi alla i den här församlingen gör, måste vara aktsamma. Läs den här boken! Den är väldigt nyttig. Här finns en del av de tydliga, tidiga signaler som man bör känna till för att man inte ska drabbas själv.

Anf. 53 Åsa Torstensson (C)

Herr talman! Interpellationen bygger på den information som PTS har ansvarat för vad gäller Sändarkartan. Det är det som är orsaken till den här interpellationen och att jag är den som också svarar på interpellationen. Det är det sambandet som finns. Naturligtvis har jag då starkt fokus på det som interpellationen inriktade sig på, behovet av att det finns en karta som man kan följa och få information från. Det är det som jag hänvisar till i svaret. I dag finns ingen lagparagraf som ger Post- och telestyrelsens möjlighet att ta in den här informationen. Den andra delen är att man gjorde en mycket tydlig analys, en undersökning av hur många som faktiskt efterlyste och efterfrågade Sändarkartan och den information som fanns där. De här två anledningarna resulterade i ett beslut från Post- och telestyrelsen att släcka ned den kartan.

den 3 februari

Interpellation

2009/10:222 Information om trådlös teknik

av Jan Lindholm (mp)

till statsrådet Åsa Torstensson (c)

Enligt uppgift avser Post- och telestyrelsen (PTS) att stänga sin webbtjänst Sändarkartan med vars hjälp medborgarna har kunnat se var basstationer för trådlös kommunikation är lokaliserade. Både för den som vid semesterplaneringen vill försäkra sig om att kunna kombinera friluftslivet med uppkoppling och distansarbete och för den som av någon anledning vill undvika att utsätta sig för strålning från dessa basstationer har kartan varit ett användbart verktyg.

EU-parlamentet har med mycket stor majoritet, 559 röster mot 22, dessutom uppmanat medlemsstaterna att säkerställa att medborgarna har tillgång till kartor över exponering från befintliga installationer som högspänningsledningar, installationer som genererar radiovågor och mikrovågor och då särskilt sådana som genereras av telemaster, repeatrar och telefonantenner. Parlamentet begär uttryckligen att denna information ska finnas tillgänglig via webben för allmänheten.

Utbyggnaden av basstationer för trådlös kommunikation pågår i rasande fart och ny teknik tas ständigt i bruk. Med den nya 4G-tekniken växer behovet av basstationer och enligt uppgift anser sig PTS inte längre ha möjlighet att uppdatera sitt material med all den nya informationen varför tjänsten läggs ned.

Mina frågor till ansvarigt statsråd för infrastruktur blir mot bakgrund av detta:

1. Har statsrådet för avsikt att verka för att Sverige lever upp till EU-parlamentets krav på att medlemsstaterna ska se till att denna typ av information finns tillgänglig för allmänheten som webbtjänst?

2. Kommer statsrådet i så fall att verka för att den tjänsten tillhandahålls på annat sätt än via PTS nuvarande funktion och kommer den nya tjänsten i så fall att startas upp innan PTS stänger webbtjänsten Sändarkartan?