Ingångna avtal och avskaffande av merkostnadsersättningen till plusjobben

Fru talman! Ulla Andersson har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder dels för att ingångna avtal om plusjobben ska hållas, dels för att öka möjligheterna för människor med plusjobb att få reguljär anställning efter avslutat plusjobb. Jag har under de senaste två månaderna fått närmare tjugo interpellationer och skriftliga frågor - en av interpellationerna har jag besvarat tidigare i dag - med frågeställningar liknande Ulla Anderssons. Stora delar av den aktuella problematiken är således väl belysta här i kammaren. Jag ska därför försöka fatta mig kort. Under några veckor i höstas ökade antalet plusjobb mycket kraftigt på ett sätt som rimligen inte gick att förutse. Regeringen valde efter mycket noggrant övervägande att finansiera de kostnader som ökningen förde med sig, genom att avskaffa merkostnadsersättningen för plusjobben. Jag har stor respekt för att detta beslut kan leda till oro och vissa problem i kommunerna. Några kommuner har satt sig i en svår situation genom sitt sätt att använda merkostnadsersättningarna. Oron avspeglas här i kammaren. Regeringen har emellertid i varje läge ett ansvar för den nationella politiken, på arbetsmarknadspolitikens område och i övrigt. Det innebär självklart också en frihet att agera i enlighet med det mandat väljarna givit den. En länsarbetsnämnd eller någon annan statlig myndighet kan inte "avtala bort" vad riksdag och regering i offentligrättslig ordning beslutat. Oförutsedda problem och utmaningar måste hanteras, och val måste göras. God kontroll på statens utgifter och därmed god ordning i statsfinanserna är ett överordnat intresse. Vad gäller de praktiska effekterna av regeringens beslut vill jag gärna påminna om att subventionen av plusjobbarens lön behålls oförändrad på 1 000 kronor per dag. Detta är den högsta subvention som finns inom arbetsmarknadspolitiken. Den finns trots att personer med plusjobb normalt sett inte tillhör dem som står längst från osubventionerat arbete. Jag går så över till frågan om att öka möjligheterna för människor med plusjobb att få reguljär anställning. Regeringen kan självfallet inte ha något att säga om vilka anställningsbeslut enskilda arbetsgivare tar eller inte tar. Det en regering kan göra är att skapa så bra förutsättningar som möjligt för att ekonomin ska växa och nya jobb skapas. En rad beslut med detta syfte tas nu inom olika politikområden. Jobbavdragen gör det mer lönsamt att arbeta. Sänkta arbetsgivaravgifter inom flera olika sektorer stimulerar efterfrågan. Nystartsjobben innebär att tröskeln för att nyanställa personer som står långt från arbetsmarknaden sänks påtagligt. Jag vet också att arbetsförmedlingarna nu arbetar aktivt för att personer med plusjobb ska gå över till reguljära anställningar. Det är min övertygelse att endast en bred samlad politik, som tar sikte på de grundläggande förutsättningarna för utbud och efterfrågan, kan ge många möjligheter till riktiga jobb. Bara så kan utanförskapet uthålligt bekämpas, och bara så kan människor växa, utvecklas och ta makten över sina liv.

Fru talman! Ja, statsrådet får träna sin debatteknik i alla fall. Det kan vara något positivt med det hela! Jag har också interpellerat med anledning av det som händer hemma, och statsrådet tar också upp att det finns en oro ute i landet. Man kunde läsa i en artikel i Arbetarbladet för ett tag sedan bland annat följande: "Det är många som mår dåligt. En del ringer hit och gråter, andra skäller", berättar de lokala samordnarna i Sandviken. I samma artikel kan man läsa om Berit Dahlström, som säger: "Jag tror inte att någon som själv inte provat på att vara arbetslös kan sätta sig in i hur vi har det. Har man en sysselsättning är det meningsfullt att leva. Om inte - ja, då känns det inte så meningsfullt." Berit Dahlström har yrkeserfarenhet från sju åtta yrken, nästan 40 år: "Jag har en himla massa arbetslivserfarenheter. Men vad hjälper det. Ingen vill ha en 60-årig kärring utan formell utbildning." En annan arg plusjobbare skriver i en insändare: "Jag vet att det är många av er därute som tycker att vi kostar pengar och att vi borde skaffa oss ett riktigt jobb. Till er kan jag bara säga att jag har sökt allt som jag över huvud taget kan utan att lyckas. Tror ni verkligen inte att jag hellre skulle ha ett 'riktigt' fast jobb? . plusjobbet kom som en skänk från ovan. Det betydde trygghet i två år för mig och min familj samt att det har stärkt mitt självförtroende enormt." De här exemplen är från Sandviken, där man ännu inte har bestämt sig för om man ska säga upp dem som man anställt eller inte, och därför är man också särskilt orolig i Sandviken. I Gävle har man använt extrapengarna till att genomföra utbildningar, bland annat inom äldreomsorgen, eftersom man hade för avsikt att anställa dessa personer efter utförda plusjobb och genomgången utbildning. Därmed har man också använt pengarna till det de var avsedda för. Sedan, under pågående budgetår, dras pengarna in. Även om kommunerna nu har överskott så har faktiskt regeringen redan lagt en hel del åtgärder på dem. Varje gång regeringen tar upp olika frågor så hänvisar ni till kommunernas överskott. För ett tag sedan var det problem med kvinnors löner som skulle lösas med kommunernas stora överskott. Tidigare har vi kunnat ta del av arbetsmarknadsåtgärderna, indragna sommarjobb för ungdomar, neddragningar på komvux och så vidare. Allt det här ska finansieras inom de överskott som kommunerna har, har ni hänvisat till. Det är självklart ett problem. Statsrådet är lite arg över att det tecknades så många avtal alldeles i sluttampen, innan förutsättningarna ändrades. Då kan jag informera statsrådet om att vi i Gävle var lite upprörda för att det tog så lång tid att teckna avtalen. Sedan fick vi dock en ganska saklig och ingående information om hur man jobbade för att få fram den coachning som ni pratar så seriöst om. Man skulle alltså koppla ihop bakgrund, erfarenhet, tidigare utbildningar, vilka behov man hade framöver, göra en individuell plan för varje anställd plusjobbare där var och en skulle få rätt handledare, rätt plats och allt sådant som ingår i det. Det tog tid, men så blev det också väldigt bra. De som stod längst från arbetsmarknaden kom in i arbete. Vi hade en hel del som kunde gå från försörjningsstöd, alltså långtidsberoende av ekonomiskt bistånd, till ett plusjobb. Det har förstås haft betydelse. Statsrådet säger att ingen kommer att sägas upp eftersom de har hundra procents ersättning. Men man ändrade faktiskt förutsättningarna för de äldre som trodde att de skulle få vara kvar till pensionen. Kommunerna har tecknat sådana avtal, och helt plötsligt har de ingen finansiering. 1 149 personer över 60 år har plusjobb, och för dem ändras nu förutsättningarna totalt. Då kan det vara bra att veta att en tredjedel av de långtidsinskrivna är över 55 år, och endast 200 av era nystartsjobb har gått till personer över 60 år. Det är tufft att vara äldre och komma ut på arbetsmarknaden, särskilt om man dessutom inte har någon formell utbildning.

Fru talman! Det är verkligen kul att höra hur arbetsmarknadsminister Littorin hoppar från tuva till tuva. När argumenten inte längre bär byter han position, ändrar sig och för ett annat resonemang. Först hette det att plusjobben var mycket dåliga. Den minnesgode kan gå till protokollen och läsa vad Littorin tidigare tyckte om plusjobb och den typen av stöd. De var otrygga, hade dåliga villkor, låste in människor. Så beskrev Littorin plusjobben för en tid sedan i kammaren. I dag är dessa åtgärder bra och meningsfulla. Plusjobbarna bidrar till mycket positivt i kommunerna, till exempel som klassmorfar i Flen. Men om vi går igenom argumenten är frågan: Var det otrygga och dåliga villkor för dem som hade plusjobb? Nej, den ende som bidragit till att de blivit otrygga är Littorin genom att införa försämringar som riskerar att leda till att 18 000 plusjobbare sägs upp i förtid. Så är nämligen avtalet skrivet. Sedan kan Littorin stå här och orda om att kommunerna nog har råd och att de borde ha kvar dessa. Men, Littorin, åk i så fall till dina partivänner i Skåneregionen och prata med dem, för de kommer att säga upp plusjobbarna. Du kanske kan övertyga dem om att behålla plusjobbarna, som numera gör en så bra insats. Nästa fråga är: Låste plusjobben in folk? Fram till årsskiftet, alltså till dess att Littorin bidrog till att göra förändringar, gick var tredje plusjobbare från ett plusjobb till ett riktigt jobb; Littorin brukar ju använda uttrycket "riktiga jobb". De som förändrat villkoren för plusjobben, som gjort att de låser in människor mer än tidigare, är herr arbetsmarknadsminister och den nu sittande regeringen. Genom att förändra villkoren för att exempelvis låta ett plusjobb vara vilande, eller genom att göra förändringar i merkostnadsersättningen som innebär att man inte kan få handledning och stöd för att kanske kunna gå vidare till ett ordinarie jobb inom en kommun, en region eller ett landsting har man försämrat villkoren för plusjobben. Den som försämrat villkoren för plusjobben, som Littorin i dag hävdar var en så bra insats, är alltså den sittande regeringen. Det senaste är att vi måste klara budgeten. Det är det senaste argumentet som herr arbetsmarknadsministern använder. I slutet av perioden, efter kungörelsen, tillkom 4 400 plusjobbare. Men varför straffa kommunerna för att Ams förmedlade 4 400 plusjobb? Det är ologiskt. Det var ju Ams effektivitet som ledde till att vi till slut fick 18 000 plusjobbare. Det var inte kommunerna, som nu får stora kostnader på grund av de ändringar som görs i regelverket. Den frågan har Littorin duckat för och undvikit att svara på. Jag upplever att Littorin har en konstig syn på plusjobben. Visst, det finns en del klassmorfäder ute i landet som anställts tack vare plusjobben, men det finns också en rad andra människor som får högre lön än 15 000 eftersom kommuner går in och ger extra resurser. En del plusjobbare har de facto ganska högkvalificerade jobb. Det är alltså ett brett spektrum av sysselsättningar som plusjobbarna har. Inte heller det nämner Littorin i sitt svar.

Fru talman! Den oro som Ulla Andersson beskriver tror jag bygger på en missuppfattning, nämligen att man tror att plusjobben totalt sett ska försvinna i morgon dag, eller att ersättningen ska försvinna. Så är det naturligtvis inte. Så har heller inte skett. Fortfarande utgår hundra procent av lönekostnaden under hela avtalsperioden. För att försöka hålla mig till Ulla Anderssons andra fråga och inte upprepa alla de argument som jag drog för en liten stund sedan vill jag säga att jag i den här delen naturligtvis fäster stor tilltro till nystartsjobben. Jag konstaterar att 40 procent av de beviljade nystartsjobben gått till personer som varit arbetslösa i mer än två år. Det tycker jag är en väldigt bra start, och det gläder mig att Socialdemokraternas nya ledare omfamnat nystartsjobben, vilket hon trots allt flera gånger gjort. Det är jag mycket glad för. Den utvecklingen har vi all anledning att fortsätta att följa för att se hur den blir framöver. Låt mig sedan gratulera Luciano Astudillo till uppdraget att reformera Socialdemokraternas jobbpolitik. Jag vill samtidigt passa på att gratulera regeringen till samma utnämning. Det finns i Luciano Astudillos inlägg i kammaren inte en suck eller susning av omprövning eller nytänkande. Fortfarande är modellen fler Amsprogram, fler åtgärder, mer än hundra procents ersättning till kommunerna för plusjobbarna och allt vad det kan vara. Inte ett ljud hörs om hur de nya jobben ska växa fram och i vilka branscher eller på vilket sätt politiken ska verka så att fler kommer i arbete. Men jag hoppas att det kommer en del nya tankar efter att Luciano Astudillo och resten av arbetsgruppen stängt in sig ett tag. Det vore intressant att få höra dem inför nästa val. Jag kan möjligen, Luciano Astudillo, reda ut lite grann av det som du tar upp. Plusjobb är inte bra som arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Det är den absolut dyraste åtgärd vi har. Det krävdes mer än hundra procents ersättning för att kommunerna skulle börja anställa. Däremot gör plusjobbarna, de som har de jobben, givetvis värdefulla insatser. Det är klart att det är så. Jag tycker att de faktiskt är så värdefulla att de som får ta del av dessa tjänster, nämligen kommunerna, skulle ha råd att betala en liten slant för de jobb som plusjobbarna utför. Det är väl inte alldeles orimligt.

Fru talman! Den här debatten visar på den problematik som innebär att regeringen förväntar sig att de lokalt förtroendevalda ska ta ansvaret för det som regeringen aviserat att den inte tänker ta genom att bryta ingångna avtal. Det finns en tilltro till de lokala företrädarna eftersom de möter dessa människor, känner kanske deras familjer, vet om de verksamheter där de finns och de behov som finns av dem. Därför kommer troligtvis de allra flesta kommuner att behålla plusjobben. I Sandviken, som jag nämnde tidigare, är oron befogad, för de har inte bestämt sig. De väntar på regeringens vårproposition för att se om det kommer att finnas något i den som gör att de ändrar uppfattning. Dessutom finns det över tusen 60-åringar med plusjobb, och de har all anledning att känna oro eftersom förutsättningarna helt plötsligt är förändrade. Det finns ett problem som plusjobben tydligt visat på, nämligen bristen på arbetskraft i våra välfärdssystem. Vänsterpartiet föreslår att man ska anställa ytterligare 200 000 i offentlig sektor. Regeringens förslag om sänkt förmögenhetsskatt skulle till exempel kunna finansiera 40 000 nya jobb. Det har i många undersökningar framkommit att människor tycker att det behövs fler anställda i välfärden, att det är ett prioriterat område, och de är i så fall till och med beredda att betala mer skatt. Det är en avgörande trygghetsfaktor. Statsrådet skriver i sitt svar att regeringen självfallet inte kan ha något att säga om vilka anställningsbeslut enskilda arbetsgivare tar eller inte tar. Visst, så är det, men de beslut som faktiskt tas har avgörande betydelse för samhällets utveckling - vilken form av nya jobb som skapas och under vilka förutsättningar och villkor. Visst har det stor betydelse hur regeringen agerar. Självklart är det ett samhällsintresse vilka beslut som fattas. Där kan regeringen vara med och påverka i väldigt stor utsträckning genom allt från offentliga upphandlingar till vilka villkor man ger kommuner och landsting och hur man ser på forskning och utveckling och så vidare. Statsrådet skriver också att jobbavdraget gör det mer lönsamt att arbeta, precis som om inte kampen alltid har stått mellan arbetstagare och arbetsgivare om hur stor del som ska gå till löner respektive vinster. Så är det fortfarande. Lönernas andel i förhållande till vinst och produktion är på ungefär 1940 års nivå i dag - bara så att statsrådet vet. Det har alltid varit en kamp om löner kontra vinster. Det är inget nytt med det. Dessutom är det faktiskt så att jobbavdraget till två tredjedelar går till dem som tjänar 31 000 eller mer. Det är bara 10-15 procent av löntagarna som gör det. Jag vet inte vad statsrådet egentligen tycker om plusjobben. Om man läser protokollen, vilket jag har gjort inför debatten, ser man att du hoppar än hit, än dit. Så är det faktiskt. Jag kan rekommendera dig att läsa protokollen, så att du kan se det. Alliansen pratade ganska föraktfullt om plusjobben under valrörelsen. Ni pratade om att hänga upp gardiner och att det inte var riktiga jobb. Sedan kom ni med era egna hushållsnära tjänster. Det är till och med så att man ska putsa skor i hemmen. Det är tydligen rätt att ge skatteavdrag för det. Om man arbetar i offentlig sektor, inom äldreomsorgen, och hjälper äldre med att hänga upp gardiner, då är det fel. Men om man gör det i ett hem på Djursholm, då är det riktigt och befogat med skatteavdrag. Det är tydligen skillnad mellan vänster och höger i den politiken. Det är bara 200 av dem som har fått nystartsjobb som är över 60 år och det är 1 149 som i dag har ett plusjobb. Det skulle vara intressant att höra vad statsrådet tänker göra för den gruppen framöver.

Fru talman! Först vill jag tacka för gratulationen. Jag ska lova Littorin tre saker. För det första kommer vi inte att låsa in oss, utan vi kommer att föra ett samtal inte bara med socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, utan med hela Sveriges befolkning om hur jobbpolitiken ska utvecklas. För det andra kommer detta inte att ske uppifrån och ned, utan tvärtom, nedifrån och upp. Den partikulturen har vi. Det är inte så att jag här efter en vecka kan stå och lova hur vår nya jobbpolitik ska se ut, utan den formuleras nedifrån och upp. Så är det i folkrörelser, men det kanske inte är så i partier som gör extrema makeovers . För det tredje kommer jag tillsammans med alla mina andra partivänner här i riksdagen att fortsätta att opponera på den politik ni för. Ni kallar den för jobbpolitik, men hittills har den handlat om att ge sig på arbetslösa och försämra den inkomsttrygghet som det innebär att ha en a-kassa om man skulle råka bli arbetslös, om olyckan skulle vara framme. Det har varit kärnan i er jobbpolitik hitintills. Debatten om nystartsjobben kommer vi att ta senare i dag, så den lämnar jag därhän efter en liten kommentar: Om nystartsjobben är så bra och de jobb som görs i offentlig sektor är så bra, varför då inte ge möjlighet för arbetsplatser inom kommuner, regioner och landsting att ha nystartsjobb? Det förhindrar ni med den politik ni för i dag. Vad gäller debatten om plusjobb är det tre saker kvar. Ni straffar kommunerna för Ams effektivitet. Avtalen kommer att bli uppsagda, även i Region Skåne, där dina partivänner är de som styr. Jag vädjar till Littorin: Åk ut i landet och säg till kommun- och landstingsföreträdare att inte säga upp de här 18 000 människorna, som har haft svårt att komma in på arbetsmarknaden.

Fru talman! Jag tackar både Ulla Andersson och Luciano Astudillo för debatten. Jag ska börja med Luciano Astudillos tre utgångspunkter: att inte låsa in sig, att driva politiken nedifrån och upp och att fortsätta att opponera mot vår politik. Det är utmärkta utgångspunkter. Det ska bli roligt och spännande att bryta en del av de här idéerna mot varandra. Det ser jag verkligen fram emot. Men medan Luciano Astudillo opponerar mot vår politik lovar jag att fortsätta att opponera mot samhällsproblemen, fortsätta att opponera mot utanförskapet och fortsätta att försöka driva en politik för att bryta detta. Luciano Astudillo talar om nystartsjobb i offentlig sektor. När vi konstruerade nystartsjobben var vår bedömning att vi behöver fler anställda i privat sektor. Det är det vi bör fokusera på för att se till att vi får större skatteintäkter och större resurser, till exempel för investeringar i olika välfärdsdelar av ekonomin. Luciano Astudillo pratar om Ams effektivitet. Man skulle också kunna prata om kommunernas effektivitet i att söka och avsluta sina ansökningar. Oavsett vilket - 100 procent i ersättning är inte fy skam det heller. Slutligen till Ulla Anderssons frågor. Jag ska försöka reda ut vad som är bra eller inte bra eller vad det nu kan vara. Om man ska försöka konstruera en arbetsmarknadspolitisk insats som har effekt tycker jag att plusjobben inte är en bra konstruktion. Det är den dyraste arbetsmarknadspolitiska åtgärd vi har. Den har varit övergenerös i förhållande till kommunerna, som faktiskt drar nytta av plusjobbarnas insatser. Plusjobben har också ett slut, som illustreras av precis det problem som Ulla Andersson tar upp om dem som avslutar sin plusjobbsperiod när det är något år kvar till pension. Samtidigt är det naturligtvis så att plusjobbarna utför arbetsinsatserna. Det är inte de som ska stigmatiseras av detta. Det är jag väldigt tydlig med. Många av dem, de allra flesta - alla! - gör säkert väldigt goda insatser. Just därför tycker jag att de som drar nytta av dem faktiskt också kan vara med och betala en liten slant för detta.

Fru talman! Jag tackar både Ulla Andersson och Luciano Astudillo för debatten. Jag ska börja med Luciano Astudillos tre utgångspunkter: att inte låsa in sig, att driva politiken nedifrån och upp och att fortsätta att opponera mot vår politik. Det är utmärkta utgångspunkter. Det ska bli roligt och spännande att bryta en del av de här idéerna mot varandra. Det ser jag verkligen fram emot. Men medan Luciano Astudillo opponerar mot vår politik lovar jag att fortsätta att opponera mot samhällsproblemen, fortsätta att opponera mot utanförskapet och fortsätta att försöka driva en politik för att bryta detta. Luciano Astudillo talar om nystartsjobb i offentlig sektor. När vi konstruerade nystartsjobben var vår bedömning att vi behöver fler anställda i privat sektor. Det är det vi bör fokusera på för att se till att vi får större skatteintäkter och större resurser, till exempel för investeringar i olika välfärdsdelar av ekonomin. Luciano Astudillo pratar om Ams effektivitet. Man skulle också kunna prata om kommunernas effektivitet i att söka och avsluta sina ansökningar. Oavsett vilket - 100 procent i ersättning är inte fy skam det heller. Slutligen till Ulla Anderssons frågor. Jag ska försöka reda ut vad som är bra eller inte bra eller vad det nu kan vara. Om man ska försöka konstruera en arbetsmarknadspolitisk insats som har effekt tycker jag att plusjobben inte är en bra konstruktion. Det är den dyraste arbetsmarknadspolitiska åtgärd vi har. Den har varit övergenerös i förhållande till kommunerna, som faktiskt drar nytta av plusjobbarnas insatser. Plusjobben har också ett slut, som illustreras av precis det problem som Ulla Andersson tar upp om dem som avslutar sin plusjobbsperiod när det är något år kvar till pension. Samtidigt är det naturligtvis så att plusjobbarna utför arbetsinsatserna. Det är inte de som ska stigmatiseras av detta. Det är jag väldigt tydlig med. Många av dem, de allra flesta - alla! - gör säkert väldigt goda insatser. Just därför tycker jag att de som drar nytta av dem faktiskt också kan vara med och betala en liten slant för detta.

Fru talman! Regeringen gör bedömningen att man behöver fler anställda i privat sektor. Jag vet inte om statsrådet inte känner till att man fortfarande inte har återställt antalet anställda i offentlig sektor sedan 90-talets början. Vi har faktiskt färre anställda i dag än vi hade då. Regeringen ska vara en lyssnande regering. Man kan ta del av opinionsundersökningar där människor över alla klassgränser uttalar att välfärden, vård, skola och omsorg, är det väsentliga i samhället och något man gärna betalar skatt för och anser att kvaliteten och tryggheten inom de områdena behöver höjas. I regeringens ekonomiska politik ingår att försämra socialförsäkringssystemen under en högkonjunktur. Man har också en mycket uttalad politisk ambition att just den offentliga sektorns andel av ekonomin ska minska kraftigt. Den offentliga sektorns intäkter ska minska med 6 procent under de närmaste åren i förhållande till bnp. Regeringens ambition är alltså att välfärdsåtagandet ska minska. Det är en tydligt uttalad målbild. Statsrådet säger att plusjobben inte är en bra konstruktion. Det kan man alltid diskutera. Det var ett försök att ge människor som stod långt från arbetsmarknaden resurser och verktyg att flytta sig närmare. Detta har inte utvärderats. Därför är det lite konstigt att statsrådet kan uttala sig med sådan säkerhet i frågan. Vi har de facto ett problem. Över 1 000 äldre med plusjobb trodde sig ha en trygghet. De trodde sig, som man säger, vara behövda ända fram till pensionen. Deras situation har nu förändrats totalt. Det är ett grundläggande problem, som jag tycker att statsrådet borde ta ansvar för. Jag tror inte att regeringen tänker göra så mycket mer för just den gruppen än vad de hittills har aviserat. Vi får se om statsrådet kommer fram till något tydligare svar i slutet av debatten eller om han hittar någon ny tuva att hoppa till.

Fru talman! Jag försöker räkna i huvudet, vilket i denna sena timme kan innebära utmaningar. Men om jag får det rätt är det ungefär 8 procent av de hittills beviljade nystartsjobben som har gått till personer över 60 år. Når vi vårt mål med 20 000 i slutet på året, vilket inte ser alldeles omöjligt ut med tanke på att vi nu ligger närmare 5 000 vid kvartalsskiftet, motsvarar det 1 600 personer över 60 år. Det tycker jag inte är så dåligt. Det är gott, men det går alltid att göra mer. De 20 000 jobb vi talar om är ett budgetestimat och inte en begränsning. Den som uppfyller kriteriet för att få ett nystartsjobb, och det gör ungefär 200 000 personer, har också möjlighet att få det. Jag hoppas att så många som möjligt den vägen kan komma in i permanent arbete och tillsvidarearbete där de också omfattas av de regler i övrigt som gäller på arbetsmarknaden. Det kanske vi inte behöver vara så hemskt oeniga om. Slutsatsen i den här interpellationsdebatten liknar den i debatten vi hade alldeles nyss. Det har varit en mycket trevlig debatt. Jag önskar er en god kväll. Men jag kommer inte att medverka till att ersätta kommunerna för den neddragna merkostnadsersättningen.