Inhumana utvisningsbeslut

Fru talman! Sven-Erik Bucht har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att i framtiden undvika situationer som den han beskriver i sin interpellation och om det finns anledning att se över lagstiftningen om utvisningsbeslut. Inledningsvis vill jag understryka att jag är förhindrad att kommentera eller ta ställning till omständigheterna i det enskilda fall som Sven-Erik Bucht hänvisar till. Det är Migrationsverkets och domstolarnas uppgift att pröva ansökningar om uppehållstillstånd. Rent allmänt kan jag dock säga följande. En avvisning eller utvisning från Sverige föregås alltid av en prövning enligt utlänningslagen för att säkerställa att personen i fråga inte är i behov av skydd och inte heller kan beviljas uppehållstillstånd på någon annan grund. Flyktingar, alternativt skyddsbehövande eller övriga skyddsbehövande, har rätt till uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd kan även beviljas om det vid en samlad bedömning finns synnerligen ömmande omständigheter i ett ärende. Vid prövningen ska omständigheter som rör hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situationen i hemlandet särskilt beaktas. Omständigheter som åberopas i ärenden som rör barn behöver inte ha samma allvar och tyngd som krävs för vuxna. I alla ärenden som rör barn ska hänsyn tas till barnets hälsa och utveckling samt till vad barnets bästa i övrigt kräver. I den prövning som görs ska Migrationsverket och migrationsdomstolarna även beakta eventuella hinder mot att verkställa beslut om avvisning eller utvisning. Enligt förarbetena till utlänningslagen bör ett beslut om avvisning eller utvisning inte meddelas om det inte kan verkställas. Om det saknas förutsättningar för att bevilja uppehållstillstånd vidtar ett arbete med att ordna ett återvändande. När det gäller utsatta barn i behov av stöd och vård kan det till exempel innebära att Migrationsverket kontaktar anhöriga, sociala myndigheter eller frivilligorganisationer i hemlandet för att se till ett mottagande kan ske på ett lämpligt sätt. Att barns rättigheter tillvaratas i asylprocessen är en viktig fråga för regeringen. För att ytterligare lyfta fram barnrättsperspektivet har regeringen nyligen i en proposition till riksdagen föreslagit lagändringar som bland annat innebär införandet av "särskilt ömmande omständigheter" när det gäller barn. Det föreslås även att bestämmelsen om verkställighetshinder justeras så att det uttryckligen framgår att nya omständigheter som uppkommit i ett barns ärende efter att ett beslut om avvisning eller utvisning vunnit laga kraft inte behöver vara av samma allvar och tyngd som när det gäller vuxna personer. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2014. Jag ser mot bakgrund av detta inte något behov av att vidta ytterligare åtgärder.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet! Jag har respekt för att statsrådet är förhindrad att kommentera det enskilda fallet. Prövningar ska göras av Migrationsverket och domstolarna. Så ska det vara, och så ska vi ha det. Utifrån gällande lagstiftning är det de som prövar. Det är ingenting som vare sig riksdagen eller regeringen prövar. Ansvaret för lagstiftningen är gemensam för regeringen och riksdagen. Jag utgår från att både Migrationsverket och domstolar har prövat utifrån gällande lagstiftning i dessa fall. Det är inte någonting som jag ifrågasätter. Alla fall som finns är enskilda. Det enskilda fall som jag beskriver i min interpellation visar tydligt att det enligt min uppfattning finns stora brister i lagstiftningen. Ett litet barn föds, och redan efter en vecka måste det fosterhemsplaceras på grund av att föräldrarna är svårt sjuka. De är uppenbarligen fortfarande det. Till och med den lilla brodern har fosterhemsplacerats för att de inte kan ta hand om honom. Det är detta som jag känner blir så konstigt. En myndighet bedömer att föräldrarna är så svårt sjuka att de inte kan ta hand om sina barn och fosterhemsplacerar barnen utifrån den gällande lagstiftningen. En annan myndighet beslutar att de ska utvisas. Jag menar att detta ger djupt inhumana konsekvenser för de här människorna. Ett välfärdsland som Sverige har råd att ta hand om människor - i alla fall i avvaktan på att de blir friska. Det är positivt att vi får en ny lagstiftning från den 1 juli och att lagstiftningen skärps så att den här typen av händelse förhoppningsvis inte ska kunna inträffa igen. Fallet Maria har öppnats igen, och jag förmodar att det blir en ny prövning och en möjlighet. Detta fall har fått stor medial uppmärksamhet. Det är inte bra att det ska behöva bli medial uppmärksamhet för att ett fall ska kunna få en ny prövning. Det kan finnas - och jag vet att det finns - många fler fall som kanske inte har fått denna uppmärksamhet. Det är klart att det behövs en ny lagstiftning. Jag ser fram emot att den lagstiftning som träder i kraft den 1 juli i år ger andra möjligheter. Jag får återkomma med några kommentarer till framtagandet av lagstiftningen i mitt nästa inlägg.

Fru talman! Sverige har under en lång följd av år haft ett högt anseende när det gäller mänskliga rättigheter - kanske särskilt när det gäller barns rätt och vår syn på hur vi ska skydda barnen så långt som det bara är möjligt. Därför känns det inhumant, precis som Sven-Erik Bucht säger, när man i det här fallet - och jag vet att det också finns andra fall - bestämmer och beslutar att skicka ut en hel familj där föräldrarna är så svårt sjuka att de inte kan ta hand om sina barn. Barnen har inte en chans att få ett värdigt liv på lång tid. Också jag kommer att använda Maria som exempel, och jag vet att ministern kommer att säga att han inte kan svara i enskilda fall. Men detta går stick i stäv med vad regeringen nu säger om hur man ser på barns rättigheter och hur man ska skydda barn. Vi talar alltså om det som i dag står i lagstiftningen om synnerligen ömmande omständigheter. Det har visat sig att den tolkning Migrationsverket gör inte räcker för att vi ska kunna leva upp till det vi tidigare har sagt och det vi säger om att skydda barnen. När det gäller lilla Maria och hennes bror finns det många sakskäl till att stoppa utvisningen. Maria fick komma till ett familjehem redan en vecka efter sin födelse därför att hennes mamma var svårt sjuk. Också hennes pappa var sjuk, och han hade fullt upp med att försöka ta hand om den tvåårige storebrodern. I dag har Maria funnits i familjehemmet i två år. Hon är en harmonisk och lycklig liten unge som just börjar upptäcka livet. Hon börjar kunna språket. Hon kan börja säga ord, och det är på svenska. Hon förstår inte sina föräldrar - eller sin pappa, för hennes mamma är inte kommunicerbar. Hon förstår inte sin pappa därför att han talar ett språk som hon inte förstår. De har träffats två timmar i veckan under ganska lång tid, men pappans sjukdom har inneburit att de träffar som pappa och barn har haft inte har gett annat än att den lilla flickan har blivit orolig och rädd. Det har tagit tid att få henne lugn igen. Man förstår det. Om man inte har ett gemensamt språk - hur ska man då kunna känna tillit och trygghet? Det som väntar familjen nu, om de blir utvisade, är att två små barn ska följa med sina mycket sjuka föräldrar till ett land som inte har den specialistvård som föräldrarna behöver. Det gäller särskilt mamman, som inte är kontaktbar i dag. Det handlar om dessa båda barn, men kanske främst om det minsta barnet, som just har fyllt två år. Hon har just börjat få funktioner, och det händer mycket i en tvåårings liv. Då ska hon alltså tillsammans med föräldrar som är sjuka skickas till ett land som är synnerligen osäkert när det gäller hennes och hennes familjs möjligheter att skapa sig ett värdigt liv. Det känns så fel, och det känns ovärdigt ett land som Sverige. Jag gav de här personerna som ett exempel, men vi har tyvärr för många sådana fall i Sverige i dag.

Fru talman! Det är bra att vi är överens om att jag inte kan uttala mig om de omständigheter som ligger till grund för bedömningen i enskilda fall, Sven-Erik Bucht. När asylansökan prövas bedömer myndigheterna inte bara behovet av skydd utan även om det finns andra anledningar att bevilja tillstånd, till exempel omständigheter som berör familjens och framför allt barnens situation. Barn som är omhändertagna utvisas inte utan att Migrationsverket har sett om det finns insatser att få i hemlandet. Vid alla beslut som rör barn ska särskild hänsyn tas till barnets bästa. Ett beslut om omhändertagande leder däremot inte till att man med automatik beviljas uppehållstillstånd. Utgångspunkten är att ett omhändertagande är en tillfällig åtgärd. Det finns en särskild bestämmelse i utlänningslagen som ger möjlighet att bevilja ett tidsbegränsat uppehållstillstånd till barnet och föräldrarna under den tid som vården behövs. Om behovet av vård upphör eller om syftet med vården kan tillgodoses i hemlandet saknas i princip grund för att beviljas ett uppehållstillstånd. Ett beslut om att familjen ska återvända kan fattas i dessa fall. Vad kommer då att hända nu med de lagstiftningsförändringar som vi och Miljöpartiet har tagit fram och lagt på riksdagens bord? Ändringarna föreslås för att förtydliga barnrättsperspektivet och möjliggöra att fler barn ska kunna omfattas av bestämmelserna och beviljas uppehållstillstånd. Det kommer även fortsättningsvis att röra sig om en individuell bedömning av omständigheterna i varje enskilt fall. Så måste det naturligtvis också vara om vi ska stå på rättssäkerhetens grund. Men det blir upp till prövande myndighet att bedöma vilka barn som kommer att omfattas om ändringarna genomförs. De omständigheter som ligger till grund för omhändertagandet kommer att kunna tas med i bedömningen.

Fru talman! Unicef i Sverige har i en rapport beskrivit ett trettiotal fall där barn far mycket illa. Det är ofta en konflikt mellan socialtjänstlag och utlänningslag i de här fallen. Det är klart att det behövs en skärpning här. Beträffande den lagstiftningsförändring som nu kommer måste jag ändå nämna att vi redan hösten 2011 föreslog förändringar i en kommittémotion om detta. Tyvärr har det tagit lång tid att få fram lagstiftningsförändringen, och när detta behandlades i riksdagen inför i förändringen föreslog vi att det inte skulle sättas någon åldersgräns. Den nya lagstiftningen har en begränsning: Den sätter en åldersgräns vid 18 år. Detta kommer att innebära en massa åldersbestämningar och problematik kring det. Vi har varit pådrivande, och vi föreslog också att lagstiftningen skulle gälla redan från den 1 januari 2014. Det har man dock inte velat från regeringshåll.

Fru talman! Jag ska fatta mig kort. Också jag inser att vi måste ha en lagstiftning. Men denna lagstiftning måste vara skriven så att det inte är så fritt för tolkningar som jag upplever att det emellanåt är i dag. Jag hoppas att den nya lagstiftningen ska ge barnen skydd. Även om det enligt lagstiftningen är riktigt att personer, till och med familjer, ska utvisas måste man naturligtvis ta hänsyn till de omständigheter som de lever i. Det kan aldrig vara riktigt att vi i Sverige medverkar till att skicka barn med föräldrar som är så sjuka att de, som vi vet, inte kan ta hand om barnen, och man förstår inte föräldrarnas språk och kan inte kommunicera. Jag ser fram emot en lagstiftning som är mer human och där vi sätter barnen i främsta rummet och om det behövs har dem längre så att familjen är hel och frisk när den utvisas. Det som händer i dag är inte humant.

Fru talman! Sven-Erik Bucht tar upp frågan om lagstiftningsförändringar och tiden det tar att genomföra förändringar. Jag tycker inte att det har tagit lång tid, givet den ordning vi har, att skapa lag med de krav som finns på utredningar, framtagande av kommittédirektiv, tillsättande av utredningar och dessutom därefter en remissrunda, lagrådsbehandling och så vidare. Jag tycker snarare att det har gått ganska så fort, och det är bra. Det är viktigt att klara ut en punkt: Barn är barn, apropå detta med åldersgränser. Det är viktigt för deras skull, likaväl som det är viktigt för föräldrarnas och samhällets skull, att barnbegreppet är avgränsat och att vi följer den ordning som finns i samhället i övrigt. Det finns en tydlig 18-årsgräns där man övergår från att vara barn till att vara vuxen. I den viktiga fråga som handlar om återvändandet vill jag gå tillbaka till vad jag sade tidigare. Om det efter myndigheternas prövning av ett ärende står klart att det inte finns någon grund för att bevilja en familj uppehållstillstånd i Sverige ska man som huvudregel fatta ett beslut om avvisning eller utvisning. Inför det återvändandet sker ett samråd mellan Migrationsverket och de sociala myndigheterna. Det finns inget lagstadgat krav på ordnat mottagande när det gäller omhändertagna barn med en vårdnadshavare i Sverige, som det gör när det gäller till exempel ensamkommande barn. Migrationsverket gör emellertid en liknande bedömning när det gäller barn som är omhändertagna. Det innebär konkret att Migrationsverket således bedömer om det finns ett ordnat mottagande i hemlandet för att familjen ska kunna återvända. Migrationsverket kan i de fallen ta kontakt med till exempel anhöriga i hemlandet, svenska beskickningar, sociala myndigheter och frivilligorganisationer i det aktuella landet för att bedöma möjligheterna till omvårdnad i hemlandet. Det är viktigt att understryka. Om nya omständigheter inträffar, efter det att ett beslut vunnit laga kraft, ger bestämmelserna om verkställighetshinder i den utlänningslag som vi redan har i dag möjligheter för Migrationsverket att bevilja uppehållstillstånd, om det till exempel finns särskilda anledningar till att beslutet inte bör verkställas. Finns det inga möjligheter för barnet att få ett ordnat mottagande i hemlandet skulle detta kunna betraktas som ett praktiskt verkställighetshinder. I mars 2013 publicerade Socialstyrelsen en informationsskrift där de olika ansvarsområdena beskrivs och där dessutom vikten av samverkan för barnets bästa betonas.

Fru talman! Man kan ha olika uppfattningar om det har gått snabbt eller tagit lång tid. Men de här frågorna väcktes redan 2011, och det fanns en departementsrapport som presenterades i maj 2011. Nu får vi en förändring. Jag hoppas verkligen att hänsyn kommer att tas till omständigheterna så att vi inte får fall där enskilda människor far oerhört illa, som i det fall som jag har relaterat till i min interpellation.

Fru talman! Jag ska fatta mig kort, för jag tycker att det mesta redan har blivit sagt. Kraven på kvalitet i lagstiftningsarbetet tror jag att man ska vara försiktig med att göra avkall på. Jag har varit statsråd i snart åtta år, och om jag kan säga någonting är det att det är väldigt viktigt, inte minst i frågor som har med barn att göra, att man är oerhört noggrann med utformningen av bestämmelserna så att man inte gör misstag längs med vägen. Det är också viktigt att komma ihåg att det finns många som har ett intresse av att yttra sig och komma med synpunkter. Ett lagstiftningsarbete kring förändringar som förs fram till riksdagen bör först underkastas till exempel synpunkter från exempelvis civilsamhället eller människor som har funderingar kring de tankar som lagstiftningen är ett uttryck för. Då är det viktigt att man är noggrann. Jag tycker inte att det har tagit lång tid. Däremot vill jag säga att det är bra att vi haft denna interpellationsdebatt och fått en chans att gå igenom och synliggöra vilken stor tyngd vi lägger på barnperspektivet i asylfrågorna i Sverige. Vi är ett land som har utmärkt sig för att verkligen driva de här frågorna internationellt och som tycker att det är viktigt att andra länder kanske tar efter det som Sverige arbetar med, nämligen att hela tiden försöka förbättra våra system för att avgöra asylärenden med barnets bästa för ögonen. Barnrättsperspektivet ligger alltid till grund för det arbete som bedrivs när det gäller att ta fram ny lagstiftning i Sverige. Vi har alltid från Regeringskansliet kravet på att i de produkter som lämnas från kansliet över till riksdagen ha vägt in barnrättighetsperspektivet från början. Vi arbetar med ett ständigt förbättringsarbete på den punkten. Därför tycker jag att det är bra att vi har haft en diskussion här och klargjort de här frågorna.