Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Inlandsvägen

Interpellationsdebatt 14 maj 2001
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 8

BJÖRN ROSENGREN (Näringsmin)

Anf. 14 BJÖRN ROSENGREN (Näringsminister)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det handlar om att de jämställdhets- planer som görs ska följas. Det tillsynsansvaret har JämO. Vad vi nu överväger och som är föremål för utredning är huruvida en viss del av det tillsynsarbete som JämO centralt har ansvar för i dag kan läggas ut på länsstyrelserna så att det blir ett mera nära och kanske därmed effektivare tillsynsarbete ute i landet. Trots att jag tycker att man kan diskutera den seg- regerade arbetsmarknaden är den verkligen inte det stora problemet. Grunden för jämställdhet är att kvin- nor och män har ett eget arbete, en egen lön, egna pengar i plånboken och det har man ju även om man är sjuksköterska eller lärare och kvinna. Man har ett eget jobb. Problemet är ju att den segregerade ar- betsmarknaden har lett fram till att de som jobbar inom den kvinnodominerade delen, dvs. inom stora delar av den offentliga sektorn, tjänar mindre än de som jobbar i en sektor som domineras av män. Det har varit ett problem, och det är därför som man nu med den nya lagen som verktyg kan se till att förändra också detta. Men det ligger ett mycket stort ansvar på de fackliga organisationerna. T.ex. har Kommunal och hela LO-kollektivet prioriterat detta för det område som mestadels utgörs av kvinnor i de löneförhandlingar som nyligen avslutades. Dessa kvinnor får nu ett bra lyft. Jag tycker inte att man ska överproblematisera den segregerade arbetsmarknaden. Man ska framför allt inte tro att det går lätt att bryta den genom något projekt hit eller dit, utan vad det handlar om i grun- den är värderingar; hur man värderar kvinnor och män och hur man värderar arbetet med människor jämfört med arbetet med pengar och maskiner. Detta värderingsarbete och detta synsätt kräver ett långt opinionsarbete för att förändra.
ULF BJÖRKLUND (Kd)

Anf. 15 ULF BJÖRKLUND (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Bengt-Ola Ryttar har frågat vilka åt- gärder statsministern som EU-ordförande och som svensk regeringschef avser att vidta för att skydda de- monstrationsrätten, bekämpa EU:s auktoritära för- hållningssätt och för att motverka polisens övervåld i Sverige och i hela unionen. Som arbetsuppgifterna är fördelade i regeringen faller det på min lott att besvara frågor som rör poli- sen och dess arbete. Statsministern har därför uppdra- git åt mig att besvara Ryttars fråga. Demonstrations- och mötesfriheten är grundläg- gande fri- och rättigheter som sedan lång tid tillbaka spelar en väsentlig roll som politiskt uttrycksmedel. Dessa rättigheter utgör hörnstenar i vårt demokratiska samhälle, liksom i övriga demokratiska stater. De- monstrations- och mötesfriheten kan emellertid inte vara helt oinskränkt, ordning och säkerhet måste också kunna garanteras. Som Bengt-Ola Ryttar säkert känner till finns det inga EG-rättsliga regler som tar sikte på ordning och säkerhet i medlemsstaterna, utan detta ligger helt på det nationella planet. En annan sak är att medlems- staternas nationella ordningsregler vilar på en gemen- sam värdegrund. Exempelvis skyddas den personliga friheten i Europakonventionen genom bestämmelser som tar sikte på dels frihetsberövande, dels andra inskränkningar i rörelsefriheten. Enligt Europakon- ventionen har var och en vidare en rätt att delta i fredliga sammankomster. I Sverige gäller följande. Enligt regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäk- rad mötesfrihet och demonstrationsfrihet (2 kap. 1 § 3 och 4). Det innebär bl.a. att var och en har frihet att anordna och delta i sammankomster eller demonsta- tioner på allmän plats. Dessa fri- och rättigheter får enligt 2 kap. 14 § regeringsformen begränsas av hän- syn till bl.a. ordning och säkerhet vid sammankoms- ten eller demonstrationen eller till trafiken. Polisens befogenheter att använda våld för att ge- nomföra en tjänsteuppgift är noga reglerat i polisla- gen. En polisman som utför en tjänsteuppgift ska också ingripa på ett sätt som är försvarligt med hän- syn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Att det inte är försvarligt att använda kränkande till- mälen ligger i sakens natur och det ligger i polisbe- fälens arbetsledningsuppgifter att omedelbart stävja sådant beteende. Det är regeringens självklara stånd- punkt att det är avgörande för människors fortsatta förtroende för offentlig maktutövning att polisen inte överskrider gränserna för sin rätt att använda våld. Det är emellertid rättsväsendets myndigheter som ska vidta åtgärder om någon anställd inom polisen har begått brott eller agerat felaktigt vid sin tjänsteutöv- ning. Jag har i ett svar på interpellation av Yvonne Os- carsson den 7 maj 2001 här i kammaren noga redo- gjort för de regler som finns i polislagen och ordning- slagen om vilka befogenheter polisen har för att upp- rätthålla allmän ordning och säkerhet i samband med demonstrationer. Jag vill hänvisa till det svaret. Om det har skett några övertramp vid den demonstration i Malmö som Bengt-Ola Ryttar syftar på är ju föremål för utredning och kan inte kommenteras vidare av mig. Jag kan inte heller uttala mig om polisens val av strategi vid en enskild tjänsteuppgift. Detta måste i stället övervägas och utvärderas inom polisen. Det är ett naturligt led i det polisiära samarbetet att ibland ha polispersonal som observatörer och informationsförmedlare på plats vid händelser i andra länder. Enligt svenska regler finns inget hinder för en utländsk polisman att vara på plats som observatör i samband med en demonstration eller annan större händelse. En sådan observatör får dock inte göra några ingripanden som går utöver den rätt som envar har att ingripa mot pågående brottslighet enligt be- stämmelsen i 24 kap. 7 § rättegångsbalken. Grann- ländernas poliser har i vissa fall befogenheter att ingripa på svenskt territorium, men det gäller bara när de förföljt en flyende brottsling som ertappats på bar gärning eller när de förföljt någon som är häktad eller som avtjänar frihetsstraff och som rymt över en land- gräns in i Sverige. Frågor om hur EU:s medlemsstater upprätthåller ordning och säkerhet inom sina egna områden, och i detta begrepp ligger alla frågor som rör polisens ar- bete, är något som är förbehållet varje lands interna rättsordning. Det finns inga EU-regler eller EU- standarder om hur polisen ska arbeta eller vilka befo- genheter de ska ha och det finns inte heller någon önskan bland EU:s medlemsstater att införa sådana. Jag vill därför inte lämna några synpunkter på hur den nederländska eller den franska polisen har agerat i samband med olika demonstrationer i sina hemlän- der. Som framgått av vad jag nu sagt och av mitt tidi- gare svar på interpellation av Yvonne Oscarsson finns det tydliga regler om polisens befogenheter i dessa situationer och likaså regler om hur brott mot reglerna ska utredas och beivras. Därför ser jag nu inga skäl för mig eller regeringen att vidta några åtgärder på området.
ELVER JONSSON (Fp)

Anf. 16 ELVER JONSSON (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag får tacka justitieministern för sva- ret. Jag är mycket väl medveten om att det inte finns några gemensamma EU-regler när det gäller demon- strationsrätten, och så ska det naturligtvis vara. Vad som däremot vore väsentligt är en gemensam attityd till demonstranter. Det är mer där som problemet ligger än i regelverket. Jag tycker att den svenska lagstiftningen i allt väsentligt är bra och klart tillämp- bar. Man måste vara särskilt rädd om demonstrations- rätten, därför att för de människor som inte får plats på DN Debatt eller tidningarnas insändarsidor, men som ändå har en uppfattning i en fråga, är demonstra- tionsrätten den sista möjligheten. Om attityden från samhällets, EU:s och polismaktens sida blir så pass provokativ att det bara blir huliganerna som kommer att utnyttja demonstrationsrätten så har den tappat sitt värde. Jag tog några exempel i interpellationen på hur det har gått till i bl.a. Amsterdam och Nice, där poli- sen har betett sig väldigt provokativt. Jag tror att det ligger i EU-systemets natur att det också upplevs som ganska provokativt av många människor tack vare den oåtkomlighet som gemene man upplever med detta. Jag tycker att regeringen väljer rätt strategi när man väljer dialog med demonstranterna och med EU- kritikerna. Jag tycker att polisen valde helt fel strategi i Malmö där de valde provokation. Efter demonstrationen i Malmö har jag hört många exempel på unga människor som definitivt inte tillhör kategorin huliganer, men som efter denna och kanske också andra erfarenheter vänder samhället ryggen för kanske tid och evighet, och det är väl något av det allvarligaste som kan hända ur demokra- tisk synpunkt. Det är bra att justitieministern gjorde klart hur det är med främmande polisers möjligheter att agera på svensk mark. Jag förstår att justitieministern inte kan döma av den frågan, men jag är övertygad om att det förhåller sig på det sättet att en dansk polis har vidta- git polisiära åtgärder på svensk mark. Men framtiden får väl utvisa hur det är med det. Jag hade ställt den här interpellationen till stats- ministern eftersom jag anser att det här är mer en politisk fråga än en polisiär fråga. Jag tror att det är väldigt viktigt att EU ändrar attityd till de människor som inte delar synen på EU-systemet med makteliter- na.
BJÖRN ROSENGREN (Näringsmin)

Anf. 17 BJÖRN ROSENGREN (Näringsminister)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag och de som deltog i demonstra- tionen i Malmö upplever att det har skett någon sorts trendbrott. Detta trendbrott kunde man iaktta vid toppmötet i Amsterdam. Polisen där agerade mot demonstranter på ett sätt som man inte har sett på många, många år, kanske inte sedan mitten på 60- talet, men det var demonstrationer som inte jag deltog i. Polisen ingrep genom att massarrestera och köra bort folk och ta dem till polisstation för en viss tid, något som vi inte har upplevt i Sverige. Det är mycket riktigt så att det kom en lagändring 1997/98 som vi hade att ta ställning till i justitieut- skottet. Det var precis denna lagändring i 13 b § och
ULF BJÖRKLUND (Kd)

Anf. 18 ULF BJÖRKLUND (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Eftersom jag inte kan kommentera det som hände i Malmö eller i Amsterdam, i varje fall inte på nuvarande stadium, vill jag bara kort lämna följande kommentarer. Jag tror att vi är helt överens om vikten av att människor ska få uttrycka sin åsikt i en demonstra- tion. Det enda som jag därför vill framföra vad gäller ändringen av bestämmelsen är att tanken är att man ska kunna göra ett mindre ingripande än andra saker som står till buds. Det är nu under prövning om man t.ex. gjorde rätt i Stockholm när man avlägsnade demonstranter långt bort. Vi får avvakta den prövningen. Det är en syn- nerligen viktig fråga, just om det är en inskränkning i demonstrationsfriheten som är mer än nödvändig. Det är bra att den frågan diskuteras. Hur mycket pengar vi satsar har ingenting att göra med regeringens ansvar, att lägga sig i olika saker som regeringen inte får och inte ska lägga sig i. Den saken kan vi ändå inte göra någonting åt. Vi får avvakta de här olika utredningarna, och se- dan får diskussionen fortsätta.
ELVER JONSSON (Fp)

Anf. 19 ELVER JONSSON (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag anser fortfarande att det inte är något större fel på lagstiftningen, men jag vill än en gång understryka att det är regeringens ansvar att man från samhällets sida har rätt attityd när det gäller demonstranter och demonstrationer. Det går naturligtvis inte att gå in och styra i detalj hur en sådan här insats hanteras. Men det går att kriti- sera. Och det går att föra på tal när det, som i Malmö- fallet, är uppenbart att man har gått in i uppdraget utifrån aggressiva utgångspunkter, närmast med en hatisk inställning till demonstranterna. Då kan det inte annat än gå fel. Här måste regeringen ta ett ansvar, även om man inte går in och styr aktionerna i detalj.
BJÖRN ROSENGREN (Näringsmin)

Anf. 20 BJÖRN ROSENGREN (Näringsminister)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag skulle vilja att justitieministern kommenterade just min andra åsikt, om dialogen med demonstrationsledarna. Det här är ju folkrörelser, NGO:er, som vi alltid har månat om i Sverige - folk- rörelserna och demonstrationsrätten. De känner också att det är ett trendbrott, att det inte finns denna dialog och att man inte tycker att folkrörelseverksamheten ska finnas kvar på detta vis. Därför finns det upprörd- het i leden. Jag skulle vilja veta om regeringen kommer att ta initiativ för att föra den här dialogen, främst inför Göteborgsmötet.
ULF BJÖRKLUND (Kd)

Anf. 21 ULF BJÖRKLUND (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag förstår att denna debatt baseras på händelserna vid en demonstration nere i Malmö nyli- gen. Såvitt jag förstår finns det en utredning där två åklagare arbetar intensivt med att ställa samman alla anmälningar. Jag hoppas att de eventuella fel som påstås ha gjorts av polisledning eller av enskilda polismän blir klart och tydligt utredda och att man lär sig av de eventuella misstag som kan ha begåtts nere i Malmö. Samtidigt, fru talman, är det viktigt i det här sammanhanget att vi ger polisen vårt stöd. Polisyrket är ett av de mest utsatta jobb som man kan ha i ett demokratiskt samhälle. Det finns säkert poliser som inte är lämpliga för sitt uppdrag. Det finns säkert poliser som har varit poliser länge men som inte skulle ha blivit poliser om man tidigare hade haft de antagningskrav som man har i dag. Det ställs höga krav på den utbildning som sökande till Polisskolan ska ha, och det ställs höga krav på att de ska kunna följa med i och klara utbildningen. Det är alltså verk- ligt duktiga poliser som i dag blir utexaminerade. Ibland kan man fråga sig hur det är möjligt att för 17 000-18 000 få folk som uppfyller de här kraven att ta ett sådant här jobb, som faktiskt är ganska utsatt. Sedan kommer jag in på frågan om demonstratio- ner. Det är alltid frågan om när en polis ska ingripa. Ska han avvakta tills ett brott har begåtts? Eller ska polisen eller polisledningen basera det på yrkeserfa- renheten när de misstänker att någonting är på väg att hända? Jag vägrar att tro att det är så, som det står i Malmötidningarna, att många poliser generellt be- traktas som banditer och slagskämpar. Jag tror inte att polisen - jag hoppas att jag inte har fel - vill provoce- ra fram bråk. De är säkert, som alla andra, måna om att ha en så bra arbetsmiljö som möjligt. Det är en naturlig sak att alla som blir tagna av polisen - det är ingen människa som gillar det - ofta har synpunkter på polisens agerande. Det är naturligt, och det får vi leva med. Till sist, fru talman, vill jag inte ha det läge som vi hade i Stockholm i fjol när polisen gömde sig i port- gångarna och i polisbilarna under en demonstration därför att man skulle ligga lågt. Då har vi verkligen givit makten åt de grupper som inte utgörs av de söndagsskoledemonstranter som har beskrivits ibland, för det är människor som har förakt för vårt demo- kratiska samhälle. Det är faktiskt polisens jobb att även skydda allmänheten från de mer eller mindre maskerade demonstranter som dyker upp vid de flesta demonstrationståg.

Dokument

den 26 april

Interpellation 2000/01:421

 av Ulf Björklund (kd) till näringsminister Björn Rosengren om Inlandsvägen

Inlandsvägen med läge mitt i landet, 180 mil lång, från Halmstad i Halland till Karesuando i norr, är en kommunikationsled som borde ges möjlighet att spela en betydligt större roll för utvecklingen av Sveriges inland.

Inlandsvägen är den enda genomgående förbindelsen för inlandet i nord-sydlig riktning. Den korsar de viktigaste tvärförbindelserna i öst-västlig riktning, både Europavägar och riksvägar. Inlandsvägen får därigenom en central funktion i vägsystemet. Inlandsvägen bör snarast också ges Europavägsstatus.

I anslutning till arbetet med 1990-talets trafikpolitik bildades en ekonomisk förening, "Inlandskommunernas Ekonomiska Förening IEF, av de tjugo nordliga kommunerna med syfte att främja inlandets utveckling med Inlandsvägen och Inlandsbanan som ryggrad. IEF har i samarbete med lokala,regionala och statliga myndigheter presenterat ett antal utredningar och sammanställt material för att belysa frågor rörande betydelsen av trafiksystemets upprustning, en överlevnadsfråga för många kommuner, inte minst i det norra inlandet.

I mitten av 1990-talet togs initiativ till en intresseorganisation för Inlandsvägens södra avsnitt, Kommuner i samverkan för Inlandsvägen Syd". Kommunerna från Mora till Halmstad reagerade mot att 1992 års infrastrukturproposition och Vägverkets långtidsplan 1994@2003 inte upptog delar av Inlandsvägens sydliga sträckning som stamväg. Länken mellan Johannisholm (Mora) och Kristinehamn saknades, liksom insikten att Inlandsvägen i hela sin längd utgör ett sammanhängande stråk för ett nätverk av vägar genom hela det svenska inlandet. Man påtalade även behovet av en sammanhängande vägnumrering mellan Halmstad och Johannisholm (Mora).

En detaljerad och genomarbetad utredning om Inlandsvägen Halmstad@Karesuando har utarbetats av de två samverkande organisationerna. Denna utredning har också presenterats och överlämnats till trafikutskottet vid en uppvaktning.

Injektion för näringslivet

För näringslivet inom det svenska inlandet är en teknisk upprustning av Inlandsvägen av största betydelse. Med åtgärder som tillvaratar och utvecklar de befintliga förutsättningarna kan näringslivet i vägens omland ges en nödvändig injektion.

Den tunga trafik som alstras främst av skogsbruket fordrar en transportled med stor kapacitet, trafiksäker utformning och stor bärighet. En teknisk upprustning av vägen är nödvändig för skogsnäringens framtid. För tillverkningsindustrin och åkeribranschen är åtgärder för ökad framkomlighet och trafiksäkerhet angeläget för att kunna svara mot marknadens krav på "just-in-time-tjänster".

Turismen och besöksnäringen

Turismen är en viktig näringsgren inom flera avsnitt av Inlandsvägen. Det gäller i hög grad fjällområdet från Dalarna via Härjedalen och Jämtland till Lappland. Andra viktiga turistområden är Vänern- och Vätternområdet liksom Västkusten. Vintertid sker en stor del av turisttrafiken längs hela fjällkedjan med buss, ofta i kombination med tåg och flyg. En ökande andel av trafiken är den långväga från den europeiska kontinenten.

På grund av bristande vägkvalitet undviker emellertid många bussföretag t.ex. från Tyskland Inlandsvägen. I stället väljer man den starkt trafikerade E 4:an i båda riktningarna Detta är naturligtvis inte acceptabelt.

Inlandsvägens attraktivitet för turisttrafiken är försummad och vägens linjedragning och tekniska kvalitet utgör en direkt hämsko för näringslivets utveckling. Det gäller såväl trafiksäkerhet, turistservice som reseupplevelse. Det gäller t.ex. Västergötlands kulturbygder, Vättern- och Vänerbygden, Bergslagen med sin kombination av industriell kultur och natur, liksom Dalarnas och Norrlands vildmarksområden och älvdalar.

Behov som skapar möjligheter

Ungefär hälften av Inlandsvägen har en klart otillräcklig bredd. Nuvarande 6@6,5 meter är för smalt för tung trafik med buss, husvagn eller husbil. En smal väg i kombination med dålig vägyta medför ökad risk för olyckor. Ungefär 30 % av vägen har en bredd på 7@7,5 meter vilket också är för smalt för tung trafik. När det gäller vägytans beskaffenhet har ungefär 30 % betydande och allvarliga brister. Bristerna är större i de norra delarna.

En upprustning av vägen som i ett första steg innebär att avsnitt med dålig vägyta eller dålig linjeföring byggs om till önskvärd bredd, brådskar.

Prioriteringar som gjorts i den nationella väghållningsplanen innebär satsningar på högklassiga vägförbindelser mellan landets tre storstadsregioner, mellan Stockholm och Oslo samt mellan Stockholmsregionen och Norrland via kusten (E 4). När det gäller det självklara alternativet mot hela Norrland, Inlandsvägen, innebär nuvarande investeringsnivå att det tar mer än 100 år innan Inlandsvägen får en fullgod standard. Detta är naturligtvis helt oacceptabelt.

Investeringar längs Inlandsvägen bidrar till att uppfylla de mål som formulerats i den nationella väghållningsplanen. En satsning på Inlandsvägen innebär således nya möjligheter för svaga inlandskommuner och en stark betoning av aspekterna miljö och regional utveckling.

Min fråga till näringsministern är om Inlandsvägen kommer att ges hög prioritet i samband med den kommande infrastrukturpropositionen med inriktningen att skapa nya möjligheter för inlandets näringsliv och en positiv befolkningsutveckling.