integrationspolitiken

Fru talman! Göran Lindblad har, med utgångs- punkt i att han läst Integrationsverkets rapport Integ- ration 2001, frågat vilka åtgärder jag avser vidta för att omsätta rekommendationerna i rapporten i prak- tisk handling. Integrationsverkets rapport bygger på analyser, statistiska sammanställningar och ett stort antal forskningsrapporter inom området som huvudsakli- gen ligger före år 2001. Rapporten belyser de be- kymmer som finns inom introduktionen av nyanlända invandrare och invandrares problem på arbetsmark- naden. Regeringen är självfallet inte omedveten om detta. I själva verket har regeringen redan vidtagit åtgärder i syfte att både utveckla och förbättra möj- ligheterna till inträde på arbetsmarknaden och intro- duktionen för nyanlända invandrare. Innan jag kort nämner något om dessa åtgärder vill jag betona att en bidragande faktor till svårighe- terna för invandrare är den diskriminering på arbets- marknaden som förekommer. Redan den 1 maj 1999 fick vi en förstärkt lagstiftning mot etnisk diskrimine- ring i arbetslivet. Ombudsmannen mot etnisk diskri- minering (DO) har också fått ökade resurser och därmed bättre möjligheter att både utreda anmälning- ar från enskilda och att sprida kunskap bland arbets- givare och fackföreningar om de krav som ställs i lagen. I budgetpropositionen för år 2001 (prop. 2000/2001:1) fördelades de medel om 100 miljoner kronor per år för perioden 2001-2003 som regeringen har avsatt i syfte att öka sysselsättningen bland in- vandrare. Medlen disponeras bl.a. av AMS för riktade utbildningsinsatser för personer med utländsk hög- skoleutbildning inom olika bristområden, av Integra- tionsverket för att utveckla introduktionen för flyk- tingar och andra nyanlända invandrare och av Skol- verket för att utveckla och förbättra svenskundervis- ningen för invandrare. En viktig del i det utvecklingsarbetet är att berör- da myndigheter på central nivå och Svenska Kom- munförbundet i april förra året träffade en överens- kommelse om samverkan för att öka invandrares sysselsättning och utveckla introduktionen. Enligt en senare rapport som Integrationsverket överlämnat till regeringen den 20 februari i år och som redovisar utvecklingen av introduktionen under år 2001 har samverkansarbetet mellan myndigheterna och Kommunförbundet haft en positiv inverkan på både introduktionens innehåll och utformning. Ten- densen är att redan befintliga samverkansformer har utvecklats och att nya har uppstått. Fler aktörer deltar också i det lokala utvecklingsarbetet. Nya metoder, tankar och idéer har fötts som kan leda till en ut- vecklad och mer individuellt anpassad introduktion. En positiv utvecklingstrend märks när det gäller flyk- tingarnas delaktighet och ansvar för sin egen intro- duktion. Inom svenskundervisningen för invandrare (sfi) utvecklas former som tar större hänsyn till indi- viduella förutsättningar och behov och som har en tydligare koppling till arbets- och yrkesliv. Trots de positiva trenderna som Integrationsverket redovisar är introduktionen av nyanlända invandrare ändå inte tillräckligt anpassad till individens bak- grund och förutsättningar och det är fortfarande svårt för invandrare att komma in på arbetsmarknaden. Det finns fortfarande brister i verksamheten och det är angeläget att utvecklingsarbetet som påbörjades un- der förra året fortsätter. Regeringen har för avsikt att vidta ytterligare åt- gärder för att åstadkomma en effektivare och bättre individanpassad introduktion för flyktingar och andra invandrare. Regeringen har därför i november förra året tillkallat en särskild utredare för att göra en över- syn med detta syfte som ska vara klar i mars nästa år. Översynen ska bl.a. identifiera om det finns struktu- rella eller andra hinder för egenförsörjning och del- aktighet och också i så fall komma med förslag till åtgärder. Inom ramen för den nationella storstadspolitiken som riksdagen beslutade om 1998 har stat och kom- mun inlett ett långsiktigt samarbete för att bryta seg- regationen och öka tillväxten i storstadskommunerna. Storstadssatsningen har inneburit möjligheter för de sju kommuner som slutit utvecklingsavtal med rege- ringen att utveckla idéer och förnya verksamhetsfor- mer med inriktning på bl.a. arbete och sysselsättning, ökad delaktighet och förbättrade språkkunskaper. Regeringen ska nu också gå igenom de förslag och rekommendationer som Integrationsverket för fram i rapporterna och se i vilken utsträckning de kan genomföras innan pågående översynsarbete är slut- fört. I de fall rekommendationerna riktar sig direkt till kommunerna eller annan lokal verksamhet är det naturligt att de tas upp inom ramen för det utveck- lingsarbete som jag redan har nämnt. Avslutningsvis vill jag säga att även regeringen anser att en mer individualiserad introduktion, snab- bare inträde på arbetsmarknaden och språkstudier i kombination med arbete eller praktik utgör mycket viktiga förutsättningar för invandrares möjligheter till delaktighet och egenförsörjning. Både utvecklingsar- betet med kommunerna och översynen som jag har refererat till har just detta som utgångspunkt.

Fru talman! Jag får tacka Mona Sahlin för svaret. Dessvärre är det fortfarande mycket prat och inte så mycket verkstad. Stadsrådet säger här att regeringen är väl medveten om problemen. Ja, konstigt vore det väl annars. Vi är faktiskt många här som uppmärk- sammat regeringen på problemen år efter år. Dessutom har regeringen också i sann konservativ anda samma återkommande formulering i budgetpro- positionen år efter år om att utvecklingen inom områ- det inte är tillfredsställande i förhållande till målen. Så säger man år efter år. Likafullt görs ingenting som ger verkliga resultat. Såväl Mona Sahlin som hennes olika företrädare har i stället slarvat bort varje chans till en förbättring. In- tegrationsverket visar med statistik i sin rapport att utvecklingen när det gäller arbete för utlandsfödda har följt en lång trend från mitten av 70-talet. Från att ha varit i arbete mer än befolkningen i övrigt sker en förändring ungefär 1975. Därefter har det gått fort utför. 90-talskrisen orsakade inte utanförskapet, men den förvärrade situationen från dålig till urusel, och efter det har mycket lite hänt. Uppgången i syssel- sättningen hittills är dessvärre helt obetydlig. Statsrådet talar om lagstiftning mot diskriminering på arbetsmarknaden. Det skulle vara intressant att få veta vilka förbättringar som denna lag har medfört, om det har blivit några förbättringar eller förändring- ar. Lagar som kommer till av symbolskäl saknar praktisk betydelse och är ofta kontraproduktiva. Fru talman! Vi moderater har i stället för denna lag länge krävt en sammanhållen lagstiftning avseen- de diskriminering. Är statsrådet Mona Sahlin här i dag beredd att utlova att det blir en sådan samman- hållen lag med tillika sammanhållen ombudsmanna- funktion? Statsrådet nämner i svaret att 100 miljoner ansla- gits för perioden 2001-2003. Vi är nu nästan halv- vägs inne i denna period, och jag hörde ingenting om resultatet och hur pengarna har använts. Beror det på att det inte finns något resultat som åstadkommits eller beror det på okunskap om utvecklingen? Vidare nämns överenskommelsen mellan centrala myndigheter och Kommunförbundet för ett år sedan. Även den slarvas över utan att vi får veta om över- enskommelsen inneburit någon förändring för de berörda människorna. Hela svaret präglas faktiskt av ett ovanifrån kommande systemperspektiv. När, Mo- na Sahlin, kommer politiken att innebära reella för- bättringar för verkliga människor ute i utanförskapets Kafkaliknande overklighet? Inte minst statsrådets påstående om sfi är än så länge bara tomt prat. Redan i vår debatt den 7 no- vember 2000 då vi stod här i kammaren sade Mona Sahlin: Där ger jag Göran Lindblad rätt. Det finns många goda skäl att förändra svenskundervisningen. Ändå talar statsrådet i dag, snart ett och ett halvt år senare, bara om att det utvecklas former som tar större hänsyn till individen. Inte ens jag var först. Redan Invandrarpolitiska utredningen hade ett förslag om förändringar av sfi. Dessutom föreslog man en validering av högskoleutbildningar. Det här förhål- landet, att ingenting har gjorts, kan inte ens benämnas politiskt slarv. Det är helt enkelt en total fullblods- skandal. Varför, Mona Sahlin, ger inte regeringen verklig makt åt människorna och ger dem rätt att välja var och hur de ska utbilda sig i det svenska språket? Varför tas inte resurserna inom högskolor och universitet till vara? Varför har regeringen inte tagit till sig Riksdagens revisorers kritik om valide- ringen? Vidare har regeringen nu tillsatt en ny utredning som ska bli klar om ett år. Men snälla statsrådet Sah- lin, det är väl ändå så att de här frågorna är färdigut- redda nu? I stället krävs det omedelbart en aktiv och skarp handling för att få en förändring till stånd.

Fru talman! Jag har alltsedan 1986 ifrågasatt om- fattningen av Sveriges jämfört med EU:s helt unika flyktingpolitik. När jag sade detta i början ansågs jag negativ. Jag svartmålade och t.o.m. ljög. I dag ser vi resultatet. Alla som vill ser att politiken har havererat. Vi kan ta Rosengård i Malmö som exempel. Där finns varken assimilation eller integration. Jag har alltsedan 1986 sagt att Sverige borde bedriva en flyktingpolitik som regelmässigt och i antalsmässig omfattning bor- de likna ett snitt av den politik som förs av övriga medlemsländer inom EU. Och ändå har vi under alla år hört talas om alla lyckade projekt. Jag undrar vil- ken naturlag som säger att svenska politiker ska anses duktigare än kollegerna i övriga EU och resten av industrivärlden. Fru talman! Jag är förvånad över Göran Lindblads kritik här i dag. Faktum är att i alla fall tills nu har Moderaterna i huvudsak stött den hittills förda politi- ken. Det verkar man ha glömt bort. Om Göran Lind- blad och MUF, Moderaternas ungdomsförbund, får bestämma ska det vara en helt fri invandring. Det har inget annat land i hela industrivärlden ens tänkt på. Det ska vi tydligen klara i Sverige. Jag vet att en dansk kommun som heter Farum har varit lite av ett idealsamhälle för en del politiker som är kritiska mot den nuvarande flyktingpolitiken. Men, fru talman, när man ser hur borgmästaren i Farum har skött sina affärer kan man undra hur hög hans tillför- litlighet är. Han har sysslat med affärer och lån på ett sätt som får svenska politiska affärer att hamna i gärdsgårdsserien. Är det kanske de pengarna som han har använt till sin lyckade integration? Sedan kan man inte jämföra en kommun med 19 000 invånare med Malmös 250 000 och Stockholms betydligt många gånger fler. Jag skulle faktiskt vilja ställa en fråga till Göran Lindblad. En helt fri invandring måste innebära att det blir en hårdare konkurrens om jobben i Sverige. Är det Moderaternas nya linje att man ska gå ut på gator och torg och säga till LO-medlemmar och SIF- medlemmar att vi ska öka konkurrensen och konkur- rensutsätta deras jobb ännu mer än i dag? Det är så klart Moderaternas rätt och skyldighet att göra detta om de tror på det. Jag tror att det är ett bra förslag för arbetsgivarna, men jag tror att det är ett mindre bra förslag för den stora majoriteten av svenska löntaga- re.

Fru talman! Göran Lindblad och jag har som sagt diskuterat detta många gånger. Jag hoppas att vi kommer att göra det många gånger till. Jag hoppas också att Göran Lindblad kan erkänna att trots att vi kan ha en hel del olika ingångar i den här frågeställ- ningen är det ingen skillnad när det gäller avsikten i den här debatten. Både för individernas egen skull och för nationen som helhet måste Sverige, svenskt näringsliv och svenskt politiskt liv komma längre med integrationsfrågorna än vad vi har gjort hittills. Därom är vi helt överens. Men däremot reagerade jag när Göran Lindblad faller in i den vanliga retoriken om mycket prat och lite verkstad, att det inte görs någonting och att ing- enting händer. Det är inte sant. Man kan föra mer kvalificerade diskussioner om det görs tillräckligt och om tillräckligt mycket har hänt, men det blir inte trovärdigt när det låter som om ingenting görs. Om man tittar igenom hela Integrationsverkets rapport visar den på de brister som jag också håller med om finns. Men den visar också på en hel del positiva resultat som Integrationsverket kan visa upp framför allt när det gäller utvecklingen på arbetsmarknaden och när det gäller arbetslösheten i många av de grup- per som under 90-talet har haft det oerhört tufft och svårt. Det har skett en förändring. Inte minst syns detta väldigt tydligt i de sju storstadskommuner där stat och kommun nu gemensamt jobbar med utveck- lingsavtalen. Där har bidragsberoendet och arbetslös- heten minskat snabbare än på andra håll. Det finns alltså någonting att lära av det samar- bete som kommun, stat och olika myndigheter nu bedriver ute i förortskommunerna. Integrationspoliti- ken har inte i sig misslyckats, men det finns många exempel på att integrationen måste gå fortare och omfattas av fler grupper än vad som är fallet i dag. Jag vill också säga att diskrimineringslagarna, som också har skärpts, inte bara är en symbol utan också en realitet. Det är lagar med reell innebörd, och de har för många individer betytt upprättelse när man har nekats arbete eller intervju på grund av att man burit slöja, haft fel hudfärg och hårfärg eller har haft en sexuell läggning som inte har ansetts passande. I många av de här fallen är diskrimineringslagarna ett skydd för individen. Det är reellt och inte bara en symbol. Däremot vet Göran Lindblad mycket väl att också jag vill se en samordning av diskrimineringsla- garna och så långt det är möjligt också en samordning av ombudsmännens arbete. Därför jobbar redan nu en utredning med just detta. Jag hoppas att vi kommer att få fram ett förslag som visar att det är lättare att komma åt diskrimineringen om lagstiftningen bygger på mänskliga rättigheter. För detta arbetar alltså redan en utredning. Vidare frågar Göran Lindblad om det kommit några resultat av de 100 miljoner per år som anslås under en period som redan nästan till hälften har gått. Ja, en hel del sådana resultat finns redan. Detta visar Integrationsverket i sin rapport. AMS har t.ex. dragit i gång en stor utbildningssatsning för spetskunskap till högskoleutbildade arbetslösa invandrare. Under förra året deltog 1 700 personer i denna utbildning. Av dem som redan har avslutat utbildningen hade 60 % arbete efter tre månader. Det kommer också till riksdagen under nästa riks- dagsår en proposition om validering. Detta är avise- rat. Det är, som Göran Lindblad själv sade, en oerhört viktig nyckel. Vidare har Skolverket jobbat fram nya kursplaner för sfi som redan är presenterade. Dessa tar på ett helt nytt sätt hänsyn till individens utbild- ningsbakgrund, något som Göran Lindblad och jag har diskuterat tidigare. Man kompetensutvecklar nu 750 sfi-lärare för att kunna stödja denna individuali- sering av arbetet. Mycket har alltså gjorts, men mycket är förvisso också kvar.

Fru talman! Det blev en lite underlig debatt när Sten Andersson försökte replikera mot mig. Jag tän- ker över huvud taget inte beröra hans förvirrade in- lägg utan koncentrerar mig på min och statsrådet Sahlins debatt. Jag var redan för ett år sedan med om att presente- ra slutrapporten om hur man bryter utanförskap. Jag vet inte om Mona Sahlin har fått den. Jag lämnar talarstolen för att för säkerhets skull lämna över ett exemplar av den. Jag tror att det i den står en hel del som vi skulle kunna enas om vad gäller krafttag som behöver tas för att man ska komma till rätta med det utanförskap och den segregation som råder. Där finns en hel del färdiga förslag. I Integrationsverkets rapport visas bl.a. genom Dan Roths forskning att tidig svensk arbetslivserfa- renhet är den enstaka viktigaste faktorn för möjlig- heterna att få in en fot på arbetsmarknaden, stanna kvar där och vara självförsörjande. Sambandet mellan tidig försörjning, socialbidrag och långvarigt bidrags- beroende visas också tydligt. Det gäller alltså för oss att ta gemensamma tag för att kunna hålla människor borta från socialbidragsberoende. Jag har tidigare sagt att man bör avskaffa social- bidragen i den meningen att det blir fråga om en långvarig försörjning. Däremot tycker jag att man ska ha någon form av försörjning för de människor som faller igenom. Det ska naturligtvis vara en rättighet. Men det bör också bli en rättighet för människor att få arbeta. Man bör ge kommunerna detta i uppdrag, kanske med användning av de 60 miljarder som i dag förslösas på många håll i AMS regi. I motsats till statsrådet Sahlin tror jag inte riktigt på att den nuva- rande organisationen med AMS och arbetsförmed- lingarna kommer att kunna klara det här, utan man måste kanske agera på något annat sätt. Ge då pengar och ansvar t.ex. till kommunerna för att hantera detta, så att de får garantera människor arbete inom en vecka e.d.! Den socialdemokratiskt styrda kommunen Skurup har med framgång klarat detta. Man har i den kommunen på en treårsperiod halverat socialbidragsberoendet. Jag tycker att vi skulle titta lite extra på den. Jag vill fråga Mona Sahlin vad hon tänker göra för att man i Sverige ska kunna ge människor möjlighet att försörja sig genom eget arbete i stället för att bli inlurade i ett bidragsberoende. Är Mona Sahlin be- redd att pröva nya modeller för att få människor i arbete? Och vad tänker statsrådet göra för att åtgärda den bristande samordningen? Det pågår ju ett avtals- skrivande och ett sammanträdande mellan olika myn- digheter för lösande av gemensamma problem. Dess- värre är det väl ofta så att det går åt alltför mycket tid till överenskommelser, sammanträden och möten. I stället borde man koncentrera sig så att befogenheter och pengar följs åt. På Nya Zeeland har man provat detta. Man har där slagit ihop socialtjänsten med arbetsförmedling och försäkringskassa. Är det en väg som statsrådet Sahlin skulle vara beredd att prova? När det slutligen gäller sfi-undervisningen är det gott och väl att det görs en del saker, men det görs för sakta och för lite. Skulle vi inte gemensamt kunna pröva en modell där pengarna följer den invandrade, som då kan få gå igenom en kurs på högskolan eller på ABF eller på Medborgarskolan? Det skulle då bli en konkurrens mellan dem som ger sfi-undervisning, vilket höjer kvaliteten. Är Mona Sahlin beredd att medverka till något sådant?

Fru talman! Jag vet att Göran Lindblad i yrkesli- vet är tandläkare. Det innebär att han har kompetens upp till strax under näsan. Att han kallar mitt inlägg förvirrat tar jag inte så hårt, för hans kompetens når inte högre upp. Jag vill ställa en fråga till Göran Lindblad. Det vore intressant att nu få besked i klartext: Vill Mode- raterna fr.o.m. nu ha en helt fri invandring, något som inget annat land i hela industrivärlden faktiskt ens tänker på? Vilka egenskaper är det som Göran Lindblad har men som tydligen alla andra politiker saknar? Är alla vi andra måndagsexemplar, medan han är den som av Gud fader har skötts och ansats under veckans övriga sex dagar? Sedan ytterligare en liten kommentar. Det finns alltså kommuner som har lyckats halvera socialbidrag och olika understöd. Sådana siffror ifrågasätter man aldrig, men inom arbetsmarknadspolitiken hävdar framför allt Moderaterna ofta att det är fråga om friserade siffror. Det är fråga om människor i konst- lade åtgärder, personer som ingen vill ha. De är tvångsutplacerade. Det skulle vara trevligt att känna till om Göran Lindblads uppfattning delas av Mode- rata samlingspartiet. Jag och säkert många medlemmar i LO, SIF och SACO ser fram emot att få veta om Moderaterna i valrörelsen tänker driva frågan om en helt fri invand- ring, en inriktning som - jag upprepar det, fru talman - är helt unik. Inget större och betydande parti och ingen regering i industrivärlden i övrigt har en sådan tanke, men Göran Lindblad & Co anser sig tydligen kunna mycket mer än andra.

Fru talman! Också jag håller mig till min och Gö- ran Lindblads debatt. Det är självfallet så, som Integrationsverket pekar på i sin rapport och som är ganska naturligt, att ju tidigare arbetslivserfarenhet och ju snabbare egen försörjning, desto fortare får man integration. Jag håller helt med om att där ligger kanske inte den enda nyckeln men huvudnyckeln till en framgångsrik in- tegration. Det är därför som så mycket av det arbete som både vi på departementet och man på Integra- tionsverket nu bedriver handlar just om hur vi kan förändra introduktionen, så att den mycket tidigare bygger på det individualiserade mötet med arbets- marknaden. Om man har med sig ett yrke till Sverige måste introduktionen också bygga på detta. Det är inte bara ord och ingen handling. Sådana avtal som Integrationsverket, berörda myndigheter och Kommunförbundet har träffat och som Göran Lindblad nyss kritiserade därför att det var alldeles för mycket av sammanträdande har ju resulterat i många fler sådana här exempel. Fler kommuner måste anstränga sig mer för att möta behovet av den individualiserade introduktionen. Det som skiljer Göran Lindblad och mig åt är att jag också ser en annan aktör som har en stor del i skulden, men som också har möjligheter. Det är nä- ringslivet. Det går inte att bortse från att näringslivets intresse av att se dem som kommer till Sverige som en resurs, och att man vågar erkänna den diskrimine- ring som finns, är en annan nyckel till att de berörda får arbetslivserfarenhet så tidigt som möjligt. Därför är diskrimineringslagarna så viktiga. Det gäller också det arbete som nu bedrivs på en del håll i näringslivet. Näringslivet ska bli en mer aktiv part när det gäller flyktingarnas möte med arbetsmarknaden. För min del vill jag inte se färre överenskommel- ser och samarbetsprojekt, utan fler. Det är mångfald vi behöver på detta område, Göran Lindblad. Göran Lindblad frågar mig - lite märkligt, tycker jag - om jag är beredd att pröva nytt. Att man prövar nytt innebär att man med särskilda resurser tillåter organisationer och företag att pröva nya saker. Då stöter man på de förhatliga orden "projekt" och "storstadssatsning". Denna satsning är tillkommen just för att få fler att våga pröva nytt. Hur får vi staten att erkänna att kommunerna inte klarar detta ensamma utan att det är ett ansvar som staten och kommunerna har gemen- samt? Den socialdemokratiska regeringen och borgerliga Stockholms kommun har här tagit varandra i hand och sagt att man behöver hjälpas åt. Är jag beredd att pröva nytt? Är jag beredd att tillsätta särskilda resurser till detta? Svaret är ja. Där- för tycker jag det blir lite hycklande att samtidigt kritisera storstadsavtalet så mycket som Göran Lind- blad och hans parti gör. Den eviga lösningen för moderater är att låta pengarna följa individen och låta fler välja. Vi kan titta på utvecklingen vad det gäller sfi. Jag kan uppre- pa att det som har gjorts hittills för att individualisera undervisningen är bra, men det räcker inte. Vi behö- ver göra mycket större ansträngningar. Det hänger ihop med förändringen av validieringen. I Stockholms kommun har man lagt ut mycket av sfi-undervisningen på entreprenörer. Enligt en artikel i DN saknar 70 % av lärarna på de entreprenadföretag som har fått ta över behörighet. 90 % av de lärare som finns kvar i kommunen har behörighet. Det är nog inte så enkelt att man bara kan fördela ansvaret på fler för att garantera en bättre individua- litet och en högre kvalitet.

Fru talman! Jag ska bara kort kommentera det Sten Andersson sade om huruvida kompetensen sitter i munhålan eller inte. Problemet sitter nog snarare sju centimeter norr om munhålan hos Sten Andersson. Fru talman! Till statsrådet Sahlin vill jag när det gäller entreprenaderna i Stockholms stad, som var uppe allra sist, säga att jag tror att det bara är ett halvt steg. Det löser inga problem. Man måste verkligen flytta makten till den enskilda individen, dvs. en rik- tig empowerment. Det ska vara den enskilde invand- rade som ska ha makten att välja var han eller hon ska få sin utbildning. Det blir inte bättre för att en kom- mun eller någon annan organisation bestämmer var all undervisning eller all vård ska upphandlas. Så kan man inte göra. Man måste göra en verklig kund- valsmodell. Då tror jag att vi kan nå betydligt längre. Det vore bra om vi kunde komma överens om att vi är beredda att flytta makten från politiker och väl- menande tjänstemän i vad jag brukar kalla en elän- desindustri av projekt till människorna själva. När det gäller storstadspengarna och projektsats- ningarna måste vi ändå vara överens om att det inte har blivit något bestående resultat, Mona Sahlin. I värsta fall har man byggt grillar på Fittja äng, eller så har man lämnat kvar parkbänkar och träd. Det har sysselsatt vita gravt medelålders projektledare. Jag vet att jag har hävdat det tidigare i debatter oss emel- lan. Dessvärre är det så. Jag vill att man prövar nya saker, men att man gör det långsiktigt och att man flyttar över makten från den ordinarie beslutsapparaten till de människor som det verkligen gäller. När det gäller lagstiftningen och diskrimineringen i arbetslivet och näringslivet är det naturligtvis så att näringslivet måste ta ett större ansvar. På samma sätt måste den offentliga sektorn göra, där tendensen till diskriminering är tydligare än i det privata näringsli- vet. Båda har ett ansvar. Vi har som politiker också ett ansvar för att gå ut och marknadsföra den håll- ningen meddetsamma, så att fördomar inte sätter sig fast.

Fru talman! Jag vill bara ge två kommentarer, för vi kommer säkert att återkomma till den här fråge- ställningen fler gånger. När man talar om valfrihet och rätten att välja själv tror jag också det är väldigt viktigt att fundera över vilka grupper vi talar om. Om man kommer som nyanländ flykting till Sverige från ett krigshärjat land, ska man då vara beroende av att kunna så mycket om Sverige att man känner till skillnaden mellan Med- borgarskolan och ABF och något privat företag så att man kan välja rätt? Måste vi inte se till att vi garante- rar alla individer som kommer hit en så individanpas- sad och arbetsorienterad svenskundervisning och introduktion som möjligt, så att det i verklig mening blir en rättighet? Det vill jag gärna återkomma till för att debattera hur det ska göras. Jag vill än en gång uttrycka besvikelse över att storstadspolitiken och storstadsavtalen i debatterna ständigt reduceras till att handla om parkbänkar och grillar. Det är inte värdigt Göran Lindblads förmåga eller engagemang i de här frågorna att reducera arbe- tet till detta. Jag kan nämna några av de faktiska resultaten. En fjärdedel av pengarna har använts för att stärka det svenska språket för barn och ungdomar och vuxna. Allmän deltidsförskola har införts för alla 3-5-åringar i samtliga de 24 kommundelar som det här projektet omfattar. Det är väl ett resultat som heter duga? Hur ska vi kunna se till att integrationen inte misslyckas också i den andra generationen om inte barnen får det svenska språket med sig? Det är inte parkbänkar utan det är verklig frihet som det handlar om.