Israels annektering av mark på Västbanken

Herr talman! Désirée Pethrus Engström, Lars Ohly, Peter Hultqvist och Anita Brodén har ställt frågor som berör olika aspekter av regeringens Mellanösternpolitik och den israelisk-palestinska konflikten. Jag väljer att besvara de fyra interpellationerna i ett sammanhang och att något kommentera den nya situationen efter mötet i Annapolis förra veckan. Mötet i Annapolis var det första internationella mötet om en möjlig fred i Mellanöstern sedan Madridkonferensen för 16 år sedan. Mötet var viktigt i två avseenden. Det gällde dels överenskommelsen att nu inleda slutstatusförhandlingar med inriktningen på en fredsöverenskommelse under loppet av nästa år och med en mekanism för att följa och värdera hur olika steg i processen implementeras, dels det breda internationella stödet för denna process. Inte minst viktigt var det breda deltagandet från arabvärlden i diskussionerna i Annapolis. Annapolis innebär att det finns ett nytt hopp om fred grundat på upprättandet av också en palestinsk stat. Alla frågor kommer nu att tas upp - gränserna, säkerheten, Jerusalem, bosättningarna, vatten, flyktingarna - och en fredsöverenskommelse måste omfatta dem alla. I mitt inlägg på konferensen betonade jag vikten av ett visst momentum i den process som nu förestår. Alla frågor är väl kända och identifierade; i stor utsträckning är ju dessutom svaren väl kända och identifierade. En alltför utdragen process riskerar att leda till att svårigheterna kommer att dominera över möjligheterna. Jag tillhör dem som - vilket jag utvecklade i en artikel i Dagens Nyheter nyligen - ser med viss optimism på utvecklingen. Men samtidigt måste vi alla vara medvetna om risken för bakslag. Mot denna bakgrund är det viktigt att vi - Sverige likaväl som Europeiska unionen i övrigt - ger denna process allt det stöd vi kan. Det kom också till klart uttryck i Annapolis och kommer att manifesteras ytterligare på den viktiga konferensen om statsbyggande i Palestina i Paris den 17 december. Som Anita Brodén känner till har Europeiska unionen nyligen tagit fram en handlingsplan för hur unionen framöver ska stödja fredsansträngningarna och stärkandet av demokratiska palestinska institutioner. Det är viktigt att slutstatusförhandlingar kombineras med omfattande biståndsinsatser, inte minst från arabvärlden, och palestinska krafttag för att reformera förvaltningen, inklusive ett större ansvarstagande för säkerheten. EU har redan instrument på plats. Eupol Copps är unionens insats för uppbyggnad av en modern och demokratiskt förankrad palestinsk civilpolis. Det är angeläget att insatsen ges nödvändig ackreditering av Israel så att den kan fördjupa fältverksamheten. Samtliga parter, inklusive Israel, gagnas självfallet av ökad säkerhet på de palestinska områdena. Herr talman! Det är självklart att en lösning på konflikten mellan israeler och palestinier måste baseras på folkrätten. Slutmålet är en oberoende, demokratisk och livskraftig palestinsk stat som existerar sida vid sida, i fred och säkerhet, med Israel och övriga grannländer. Utgångspunkten är 1967 års gränser, även om det är uppenbart att det kommer att behövas vissa justeringar. Dessa måste emellertid grundas på överenskommelser mellan parterna. I detta ligger självklart att ockupationen och den med denna sammanhängande bosättningspolitiken måste upphöra. En palestinsk stat måste ges förutsättningar att utvecklas genom ett sammanhängande territorium och fritt tillträde till omvärlden. I detta ligger att Europeiska unionen självklart kritiserat de ytterligare beslag av palestinsk mark i området mellan östra Jerusalem och bosättningen Maale Adumim som nyligen skett. Vi anser att separationsbarriärens sträckning, bosättningar och så kallade utposter på ockuperat område strider mot folkrätten och utgör hinder för en framgångsrik fredsprocess. Mot denna bakgrund är det välkommet att Israel i Annapolis återigen meddelade att man ska leva upp till sina tidigare åtaganden. Lars Ohly tar upp den allvarliga situationen i Gaza och frågar vad jag avser att göra för att se till att den internationella humanitära rätten efterlevs. Sverige och Europeiska unionen har kritiserat Israel för beslutet att begränsa leveranserna av el och bränsle till Gaza. Israel har förvisso rätt att försvara sig mot Qassambeskjutningen, men en begränsning av el- och bränsleleveranser utgör kollektiv bestraffning som inte är förenlig med folkrätten. Det är också viktigt att hjälporganisationer ges obehindrat tillträde till Gaza och att gränserna öppnas så att den palestinska ekonomin kan fungera. Sverige och Europeiska unionen har också upprepade gånger betonat att förbättrad rörelsefrihet i Gaza och på Västbanken är avgörande för att uppnå framsteg i fredsprocessen. Désirée Pethrus Engström och Anita Brodén undrar vad jag avser att göra för att uppmärksamma situationen för kvinnor och kristna grupper i de palestinska områdena samt för att lyfta fram de organisationer som arbetar för demokrati, samförstånd, fred och försoning. Via Sida bidrar Sverige varje år med betydande stöd till organisationer som arbetar med dessa frågor. Enligt regeringens uppdrag ska det civila samhället och kvinnans rättigheter ägnas särskild uppmärksamhet. Herr talman! Efter år präglade av våld och hopplöshet finns nu en verklig möjlighet till positiv förändring. Den får inte gå förlorad. Slutstatusförhandlingarna måste leda till en fred. Det är inte främst en ny fredsprocess vi behöver, utan en genuin fred. Sverige och Europeiska unionen står redo att bidra till en allomfattande fred i regionen.

Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för svaret. Det är lätt att instämma i de allmänna förhoppningarna om att de fredsförhandlingar som nu kommer att påbörjas ska leda till en fred. Det kanske till och med är möjligt, frågan är hur rättvis en sådan fred kommer att bli. Det är inte två jämbördiga parter som möts i förhandlingar. Det är en ockupationsmakt och företrädare för en ockuperad stat. Vid ett besök i Palestina nyligen såg vi med egna ögon hur Israels politik skiljer palestinier från palestinier, skiljer palestinier från rätten till sjukvård, skiljer palestinier från rätten att utnyttja sin mark och skiljer palestinier från rätten att nå sina marknader. På alla sätt har den israeliska regeringen byggt upp ett system med vägbyggen och vägspärrar som förhindrar palestiniernas fria rörlighet. Palestinier ses som andra klassens medborgare. Det är uppenbart att det som utvecklas i Israel på palestinskt ockuperat territorium är ingenting annat än ett apartheidsystem. Vid ett tillfälle skulle vi besöka den palestinska staden Qalqilia i norr. På vägen dit var vi tvungna att åka på en mycket slingrig väg med hårnålskurvor över bergen. Efter ett tag såg vi att inte långt ifrån den väg vi åkte gick en alldeles nybyggd fyrfilig motorväg. Vi undrade naturligtvis varför vi inte åkte där, eftersom vi såg att också den vägen gick till Qalqilia. Svaret var att vi hade tre palestinier i bussen. Palestinier får inte färdas på de vägar som byggts för de israeliska bosättarna och militären. Detta är apartheid. När muren byggdes runt Betlehem fanns det en palestinsk familj som blev avskuren från sina olivlundar. Muren hade helt enkelt byggts upp runt Betlehem på ett sätt som gjorde att de inte hade tillträde till de olivträd som familjen i generationer hade vårdat och odlat. De protesterade naturligtvis och ville ha tillgång till olivträden. Då grävde israeliska byggnadsarbetare upp träd och dumpade på familjens bakgård. Sådana här trakasserier sker så dagligt att de nästan inte längre uppmärksammas. Palestinier som ska söka sig från en ort till en annan och som måste passera en vägspärr trakasseras dagligen. De utsätts för våld. Godtyckligt kan man nekas tillträde även om man har tillstånd, och har man inget tillstånd har man inget tillträde till sitt eget land. Det här är kollektiva bestraffningar, som också förekommer i Gaza, vilket utrikesministern också var inne på. Det är en typ av bestraffningar som är fullständigt orimliga och naturligtvis också förbjudna enligt folkrätt och internationell lag. Bosättningarna tar en allt större del av palestinskt territorium. Bosättarna, som ofta är mycket aggressiva, ser också till att beskära palestiniernas utrymme ytterligare. Bosättarna har stöd av den israeliska militären, vilket innebär att palestinska barn inte kan ta sig till skolan utan följeslagare från Kyrkornas Världsråd. Det innebär att palestinier som bor i Hebron måste bygga in sina balkonger och fönster med galler, för annars riskerar de att stenas. Det innebär att dessa palestinier inte ens har tillträde till den gata de bor på. Ja, exemplen kunde vara många. Nu gällde mina frågor hur detta kan accepteras utan att Sverige och EU höjer rösten. EU har ett handelsavtal som är slutet med Israel under förutsättning att de mänskliga rättigheterna respekteras. Respekteras de mänskliga rättigheterna, utrikesministern? Om inte, vad gör Sverige och EU för att se till att Israel respekterar dessa rättigheter?

Herr talman! Jag vill tacka utrikesministern för svaret. Även om jag kanske inte har fått så omfattande svar finns det tillfälle här i debatten att få mer svar på de frågor som jag har ställt. I mitt första inlägg tänkte jag ta upp frågan om ett initiativ till att Stockholm ska vara delaktigt och ha någon typ av fredskonferens och följa upp de konferenser som är på gång, i Paris till exempel, men också handeln på Gazaområdet, som tidigare nämndes här. Konflikten mellan Israel och Palestina är en långvarig konflikt, som ofta upplevs som olöslig. På båda sidor lever människor under olika former av press. Säkerhetsfrågorna i regionen är en ständigt återkommande diskussion som det inte tycks finnas någon riktig lösning på. Flyktingfrågan liksom hur man ska lösa frågan om Jerusalems framtida status är frågor som ofta verkar ha gått i stå. Nu står det i utrikesministerns svar att det här är på gång. Frågan är vilka krav man kan ställa på båda parterna för att hitta den här lösningen och verkligen gå framåt. Världssamfundet har under decennier försökt lösa konflikten utan någon större framgång. Samtidigt vill vi inte ge upp hoppet om att ge människor en bättre framtid så att de kan leva i fred och frihet i den här regionen. Tittar vi på hur man började bygga Europa, Europabygget, ser vi att det handlade om en fredsprocess där man började med ett ömsesidigt handelsberoende för att säkra freden genom Kol- och stålunionen. Kanske kan man hitta någon liknande modell för att båda parter ska bli beroende av varandras välvilja. Vid ett besök i regionen nyligen, som Lars Ohly här hänvisar till - vi var en parlamentarikerdelegation från Sveriges riksdag - framkom att situationen blir allt svårare för varje dag som går. Tyvärr ser vi även när vi talar om fred att det går åt fel håll. Den handel som trots allt har funnits mellan israeler och palestinier har nu mer eller mindre dött sedan muren byggts. Områden kan inte längre ha kontakt med varandra, vilket försämrar möjligheten till dialog och utbyte medborgare emellan. Efter valet, där Hamas tog makten och det internationella samfundet drog tillbaka handeln, har fattigdomen ökat markant. Gaza har stängts av från omvärlden, och det är förståeligt att Israel vill försvara sina gränser. Men när bara de mest basala matleveranserna kommer in ökar risken för smuggling och kriminalitet. Det försvårar ytterligare situationen och möjligheten till en fredlig lösning om kriminaliteten ökar. Fattigdomen i de palestinska områdena är nu stor, och man räknar med att 80 procent av befolkningen lever i fattigdom. Bnp har minskat med 40 procent bara på något år. 34 procent av befolkningen är beroende av matleveranser. Det här gör naturligtvis att situationen är ohållbar. Vi skulle behöva satsa på att handeln verkligen kommer i gång. Går det att hitta någon form av handelskorridorer eller att på något sätt få i gång handeln så att människor kan ha ett jobb och kan gå till ett jobb? Min första fråga är: Vad kan ministern göra för att även Sverige ska kunna vara med och ta ett specifikt fredsinitiativ till en Stockholmskonferens? Jag skriver om det i en av mina frågor. Hur ser ministern på möjligheten att Sverige också kan bidra till att öka handeln i Gazaområdet?

Herr talman! Tack för svaret! Vid ett ytligt betraktande kan man förledas att tro att Västbanken är ett sammanhållet, men av Israel ockuperat, palestinskt område. Men i verkligheten är det så att palestinierna bor på vad man kan kalla tre öar runt städerna Jenin och Nablus, Ramallah och Jeriko samt utanför Jerusalem, Betlehem och Jeriko. Västbanken omfattar 22 procent av det gamla brittiska mandatet Palestina. Av dessa 22 procent är nu ytterligare 10 procent annekterat av Israel genom murbygget. Ca 40 procent av Västbanken är i dag förbjudet område för palestinierna. Militära zoner, israeliska bosättningar, vägar där bara bosättare får åka, sammanlagt 562 olika väghinder och checkpoints hör till sådant som minskar palestiniernas levnads- och rörelsefrihet. Tankarna går självklart, precis som Lars Ohly säger, till sydafrikanska bantustans och apartheid. Det här pågår år 2007, sådant som man trodde skulle kunna vara passerade kapitel i historien, som skulle vara historiskt avslutat. Det är synnerligen allvarligt att detta pågår. Till det här kommer den ekonomiska isolering som områdena Gaza och Västbanken har varit utsatta för. Hela denna situation har lett till en skyhög arbetslöshet. Sedan 1999 har bruttonationalprodukten fallit med 40 procent, och andelen av befolkningen på Västbanken som är beroende av FN:s mathjälp uppgår till 35 procent. De 460 000 israeler som bor i 149 bosättningar gör det i strid med internationell lag. En ockupationsmakt får inte förflytta sin befolkning till ockuperad mark vare sig det sker frivilligt eller det sker på annat sätt. De 96 utposter som etablerats är en början till nya bosättningar, vilket är oerhört provocerande och utmanande för fredsmöjligheterna. Bosättningarna riktar sig självfallet till judiska israeler, inte israeler med annan bakgrund. Ett stort problem är att Israel mycket hårt byggt fast sig på Västbanken. Bara det förhållandet att 30 procent av bosättningarna ligger på konfiskerad privatägd palestinsk mark och att 89 procent av färskvattentillgångarna kontrolleras och konsumeras av israeler visar hur långt det har gått. Den struktur som skapats banar tyvärr vägen för en enstatslösning. Får tiden gå och alltfler bosättningar och israelisk infrastruktur etableras är möjligheten till en tvåstatslösning i praktiken avskaffad av verkligheten. Det som nu sker, med sin bas i mötet i Annapolis, är avgörande. Tiden är kort, och resultaten måste infinna sig. Därför är det nödvändigt att ställa hårda krav på Israel. Om man menar allvar med en tvåstatslösning måste bosättningarna avvecklas. Väghindren måste bort. Infrastrukturen på Västbanken måste öppnas för palestinier. Allt som liknar bantustans måste avskaffas. Kan vi vänta oss en allt hårdare och tydligare svensk kritik mot Israel på dessa punkter?

Herr talman! Jag vill börja med att tacka utrikesministern för svaret och också för det stora engagemang som ministern visar i det här ärendet och i den här konflikten. Det inger hopp, vilket är viktigt för fortsatta fredsansträngningar. Bakgrunden till min interpellation är den frustration som jag trots allt känner och upplever över den alltmer förvärrade situation som råder inte minst i Gaza men också på Västbanken, där allt fler människor hindras att leva ett normalt liv. Det är en fullständigt ohållbar situation när handel, arbete och utbildningsmöjligheter stryps för människor på grund av att den fria rörligheten så begränsas. Jag är väl medveten om de våldshandlingar som Hamas bär skuld till, men jag dristar mig ändå att fråga ministern om han anser att omvärldens bojkott har försvagat eller förstärkt de militanta grupperingarna. Herr talman! Jag uppskattar att utrikesministern så tydligt betonar folkrätten i sitt svar. Med hänvisning till detta kan både ockupationen, bosättningspolitiken och muren och barriären som är byggd på palestinskt område fördömas och anses bryta mot folkrätten. Självklart måste man också i samma andetag fördöma Qassambeskjutningar och andra våldshandlingar. Vid mina besök i området - jag var inte tillsammans med den delegation som nämndes nyss utan jag har varit där vid några tidigare tillfällen - hade jag möjlighet att träffa företrädare för några olika demokrati-, freds- och kvinnoorganisationer liksom politiker från båda sidor. Människorna som jag mötte arbetar aktivt för en fredslösning. Jag kan nämna några organisationer som är värda att lyftas fram: Berieved Families, Breaking the Silence, Al Nezan, B'tselem, Al Haq, Peace Now och Women's Affairs Technology Committee. De är goda exempel, och de för tydligt fram ett budskap till omvärlden. De dokumenterar övergrepp, hävdar den privata äganderätten och pekar på kvinnors och barns svåra situation. På vilket sätt skulle man kunna ta vara på deras engagemang och kunskap i kommande fredsmöten? Är ministern beredd att verka för att deras synpunkter lyfts fram på ett ännu bättre sätt? Herr talman! I Sveriges riksdag finns ett Israel-palestinskt nätverk, som ministern säkert har kännedom om. Det är partiöverskridande. Vi tror att det har ett värde att man kommer från pro-hörnen - pro-Israel eller pro-Palestina - och i stället fokuserar på mänskliga rättigheter och folkrätten. Om vi använder ordet "pro" handlar det om pro-fred och pro-människan. I EU:s Mellanösternplan talas om israelisk-palestinska informations- och samarbetsåtgärder. Ser ministern att det finns någon möjlighet att vi skulle kunna samverka i detta och att vårt parlamentariska nätverk skulle kunna användas i EU:s gemensamma arbete?

Herr talman! Tack utrikesministern för ett tydligt engagemang i Mellanösternprocessen och de här frågorna! Jag tycker att det är ett bra svar som utrikesministern ger där han tydligt markerar folkrätten som grund för att nå framgång. Jag tycker också, precis som utrikesministern, att det är bra att en dialog har kommit i gång igen. Det är dialogen som ger möjligheter. Det är också bra att Sverige nu tydligare än man under den tidigare regeringen mäktade med har klivit in i den här processen, vilket manifesteras med utrikesministerns närvaro också i Annapolis. EU har en viktig roll i arbetet för att nå framgång i fredsprocessen. Det finns höga förväntningar på EU, och då inte bara som bidragsgivare utan också som en politisk bidragare i arbetet för att nå framgång i den process som väntar. Det förväntas att EU tar på sig en tydligare roll. Utrikesministern markerar bosättningspolitiken och att Israel nu ska leva upp till sina åtaganden. Det är oerhört centralt att bosättningspolitiken stoppas och att utposterna, också i Jerusalem, som är en av de stora konfliktytorna, inte får växa. Att Israel inte har levt upp till sin del av vägplanen är alldeles uppenbart. Här krävs ett tydligt språk från både EU:s och Sveriges sida. Säkerhetsbyggandet är naturligtvis centralt för att man ska hitta en lösning i processen. Då krävs det naturligtvis att de palestinska myndigheterna får faktiska möjligheter att leva upp till de förväntningar som ställs på dem. När jag var nere och samtalade med Salam Fayyad kunde han när vi diskuterade säkerhetsfrågorna markera att just i den stund vi stod och samtalade hade israelisk militär gått in och raserat ett hus och tillfångatagit personer i den stad där den palestinska myndigheten särskilt fokuserade på att stärka den polisiära närvaron. Sådant undergräver naturligtvis tilltron till den palestinska myndighetens förmåga och auktoritet, och det är inget som bör få ske om vi menar allvar med att ställa krav på att den palestinska myndigheten lever upp till sin del av säkerhetsprocessen. Muren är en av de frågor som är viktiga. Den är ett tydligt bevis på att en separation pågår och att tilltron inte finns. När vi vill stärka det civila samhället - och jag delar utrikesministerns hållning där - är det uppenbart att detta arbete hindras av muren och alla checkpoints . Det hindrar också handel, ekonomisk utveckling och tilltron till framtiden. Det är viktigt att det finns ett hopp, och då inte bara om en framtid med nya biståndslösningar, som hitintills i mycket har präglat området. Det krävs en politisk press på båda parter utifrån båda parters ansvar och möjligheter. Israel måste naturligtvis upp till bevis. Det finns en stark vilja till fred både på Israels område och på palestinskt område. Men det finns också extremisters uppenbara ovilja och vilja att provocera och sabotera pågående samtal, och det får inte heller ske. Här krävs ett tydligt tryck på både palestinska och israeliska myndigheter, men också ett tydligt stöd.

Herr talman! Det påpekades helt riktigt att jag dessvärre inte kunde svara på alla frågor i mitt svar. Jag noterade visserligen att jag hade två sekunder till godo, men jag är inte säker på att de två sekunderna hade räckt för att reda ut allt i alla fall. Låt mig börja med att säga att det finns en bred samsyn. Jag hade svårt att hitta något som jag har anledning att invända mot i det som har sagts. Jag noterar att den verklighetsbeskrivning som vi alla från lite olika utgångspunkter har inte bara i grova drag utan, tror jag, i nästan alla sina detaljer är gemensam. Vi vet hur verkligheten ser ut, framför allt i de ockuperade områdena och i Gaza. Vi vet att denna verklighet är inte bara folkrättsvidrig utan också förnedrande för de människor som lever där. Vi vet att den är ett hinder för fred och att varje fredsprocess måste leda till att den verkligheten förändras och att vi också som en del i fredsprocessen börjar med att förändra den verkligheten nu. Det måste byggas ett momentum för fred också under fredsförhandlingarnas gång. Det är en förutsättning för att fredsavtalet - om eller när det föreligger, och med de nödvändigt smärtsamma kompromisser som varje fredavtal innebär - ska accepteras av en bred majoritet både bland palestinierna och självfallet också på den israeliska sidan. Nu gäller det därför att diskutera vad vi ska göra, och det vi ska göra är framför allt att stödja den fredsprocess som nu börjar. Det första mötet i den så kallade styrgruppen äger rum den 12 december. Den 17 december samlas vi i Paris. Både Gunilla Carlsson och jag kommer att vara där från svensk sida för att diskutera statsbyggandefrågorna, både statsbyggandefrågorna i det något längre perspektivet och vad vi kan göra i det något kortare perspektivet. Désirée Pethrus Engström talade om de ekonomiska frågeställningarna. De kommer att stå i fokus där. Det är viktigt att de ordinarie vanliga människorna känner att det blir bättre. Vi har lyckats med delar av detta, såtillvida att det nu sker utbetalningar av skattemedel och annat till den palestinska myndigheten, så löner börjar nu betalas. Det kanske inte är så sensationellt, men i det sammanhang som vi diskuterar är det i alla fall en betydande förbättring. Men sedan måste mer göras. Det särskilda kvartettsändebudet Tony Blair har ju tillsammans med Salam Fayyad och med den israeliske försvarsministern Ehud Barak presenterat fyra stora projekt som man vill genomföra. Delar av detta är sådant som vi har varit pådrivande för. Det finns arbete som genomförs av Näringslivets Internationella Råd här hemma och icke minst av turkiska intressenter när det gäller att knyta ekonomiska kontakter också med israeliskt näringsliv för att detta ska fungera på sikt. Det tror jag är en alldeles avgörande förutsättning, just detta att bygga momentum för fred genom konkreta förändringar på marken. Detta innebär självfallet också att man måste demontera illegala utposter, som det så vackert heter, för att visa att man står fast vid sina åtaganden i den delen. I det ligger också, för att vända på det hela, att de israeliska myndigheterna måste ta sina åtaganden på säkerhetsområdet på det största allvar. Det som sker i Nablus är viktigt och går relativt hyggligt, får man säga. Men samtidigt är det viktigt att ingripa mot Qassambeskjutningen. Även i Israel kommer det att krävas betydande kompromisser och svåra beslut. Då måste det finnas en beredskap för detta. Jag ska bara säga något kort. Ja, det är mycket viktigt att stödja det civila samhället och att ta till vara de olika intryck som har kommit fram från civila samhällsorganisationer. Det försöker vi att på olika sätt göra. Den svenska kritiken tror jag är rätt tydlig - jag anknyter till Peter Hultqvist när det gäller de här olika frågorna - och den formuleras också genom Europeiska unionen. Men nu är uppgiften, som sagt, mindre att upprepa den gamla kritiken - den står fast; den förändras icke i någon del - och mer att se hur vi konstruktivt kan stödja den fredsprocess som jag ser framför mig. Det handlar om Paris och ett möte i Moskva. Därefter, måste jag säga, hoppas jag att vi kan gå utan några ytterligare möten - det får inte vara för mycket möten - direkt tillbaka, sannolikt till Annapolis, för en slutförhandling inom en icke alltför avlägsen framtid under det kommande året.

Herr talman! Jag tycker att utrikesministern är tydlig med inriktningen och i kritiken av de folkrättsbrott som Israel begår. Samtidigt måste vi vara överens om att det inte är två jämbördiga parter. Det är en ockupationsmakt och en splittrad, pressad och till marken slagen palestinsk nation eller palestinsk myndighet. Vi träffade vid vårt besök även chefsförhandlaren Saeb Erekat som gav oss en timma av sin tid och som bland annat sade: Mitt främsta mål just nu är att förhindra min son från att bli självmordsbombare. De som är så slagna att allt hopp är ute har heller ingenting att förlora. Därför är det i det här läget inte fråga om, tycker jag, att i första hand sätta press på båda parter. Självklart ska vi ställa krav på att all terror mot civilbefolkningen upphör, naturligtvis även från den palestinska sidan. Jag tänker på avskjutandet av Qassamraketer från Gaza in på israeliskt territorium. Självklart ska vi ställa krav på att även motståndet mot ockupationen bedrivs på folkrättslig grund. Men det är en part som i dag ockuperar ett annat lands territorium. Det är inte mot Palestina som kraven på ett slut på ockupationen och apartheidpolitiken ska ställas. Men små steg framåt är också steg framåt. Därför är det viktigt att se att samtidigt som vi kan ha en viss förhoppning om att vi faktiskt kan nå framsteg i fredsprocessen - jag delar utrikesministerns försiktiga optimism - tas det i vardagen steg bakåt varje dag. Den israeliska ockupationen utsträcks varje dag. Bosättningarna ökar varje dag. Fler israeliska bosättare på palestinskt territorium tillkommer varje dag. Vägbyggen fortsätter och fortskrider varje dag. Man tar alltså land efter land efter land med de små stegens tyranni. Detta leder till att jag ändå tycker att det är viktigt att vi ställer kraven tydligt på ockupationsmakten i framför allt tre avseenden. För det första - och det vill jag gärna att utrikesministern kommenterar - gäller det EU:s handelsavtal med Israel. Det är ett avtal som liksom alla EU:s avtal är skrivet med en portalparagraf, under förutsättning att de mänskliga rättigheterna respekteras. Jag tror och uppfattar att vi är överens om att så inte är fallet. Israel respekterar inte de mänskliga rättigheterna på ockuperat palestinskt territorium. Det borde föranleda EU och Sverige, som EU-medlemsstat, att ifrågasätta detta avtal. För det andra handlar det om apartheid. I den israeliska staten har man dessutom regler som vi skulle finna oerhört märkliga, till exempel att judar inte får gifta sig med icke-judar. Jag tror att vi skulle tycka att vilket land som helst som hade en liknande regel skulle vara värt att fördöma. Dessutom förnedras palestinier på sitt eget territorium. De förhindras att använda vissa vägar, att röra sig fritt. Människor har dött på grund av utebliven sjukhusvård på grund av att de inte har kommit igenom vägspärrar. När vi var i Palestina var det ett sådant exempel på en cancersjuk man som förvägrades möjligheten att få sjukhusvård, och vi har sett exempel på att barn föds i vägspärrar därför att människor inte hinner fram till sjukhus i tid för att de inte har tillstånd. Det här är apartheid, och det måste sägas. För det tredje har vi ett ansvar inte bara för att själva inte begå folkrättsbrott. Vi har också enligt Genèvekonventionen ett ansvar för att påtala folkrättsbrott när de begås och att förhindra andra stater från att begå sådana. Därför måste vi göra allt för att stoppa bosättningarna, förhindra murbygget och förmå Israel att upphöra med kollektiva bestraffningar.

Herr talman! En annan fråga som ofta diskuteras är den radikalisering som pågår på de palestinska områdena men framför allt på Gazaremsan. Det här gynnar absolut inte fredssträvandena i områdena. Det gynnar egentligen till stor del de negativa krafterna och missgynnar särskilt två grupper som jag har lyft upp i min interpellation, och det är kvinnorna men också de kristna som finns i området. Många kristna försöker nu lämna området på grund av att det inte går att försörja sig på handeln. Men de riskerar också i förlängningen att utsättas för trakasserier av fundamentalistiska krafter om de får mer utrymme, och då kommer religionsfriheten att beskäras. Det är inte bra. De palestinska förhandlarna säger att de vill ha en sekulär stat. Det ska vi naturligtvis uppmuntra. Annars finns det, som sagt var, en risk för att de kristna palestinierna får en ohållbar situation och tvingas att lämna det land som de naturligtvis också har rätt till. Kvinnorna har också en situation som har försämrats. Det kunde jag märka. Eftersom jag var där för 15 år sedan kan jag tydligt se att kvinnors situation har försämrats under de senare åren på de ockuperade områdena. De får i större utsträckning underkasta sig ett patriarkalt system med begränsat handlingsutrymme. Kvinnor ska ha lika rättigheter som män enligt FN:s kvinnokonvention. Därför tycker jag att det är oerhört viktigt att FN:s resolution 1325 om att kvinnors särskilda situation i krig och konflikter ska uppmärksammas lyfts fram när vi diskuterar kvinnor i de här fredsförhandlingarna. I svaret säger ministern att vi ska stödja det civila samhället när det gäller kvinnor. Och det är naturligtvis viktigt att vi via biståndsinsatser stöder kvinnoorganisationer. Det är jättebra. Men nu kan man ju titta på hur den här fredsprocessen går till i Annapolis, Paris, Moskva och så vidare. På vilket sätt anser ministern att kvinnor har involverats i den här processen? Och på vilket sätt lyfter man fram kvinnors och framför allt barns situation för att freden ska säkras och även bli någonting positivt för kvinnor? Det är väl de två frågor som jag skulle vilja att ministern svarar på: Hur ska vi minska radikaliseringen på området? Och hur vi ska få kvinnor mer involverade i fredsprocessen?

Herr talman! Vad gäller begreppet handlar det inte om att vara pro-israelisk, pro-palestinsk eller någonting annat, utan det handlar om att vara pro-fred. Det lanserades här. Jag hörde det också under resan i Mellanöstern. Man ska ha klart för sig hur balansen ser ut. Israel är den starka parten. Man är ockupationsmakt. Man har att ta ställning till hur man ska göra med 460 000 bosättare. Det har Israel att ta ställning till om det ska bli någon sorts tvåstatslösning. Man har inte bara ockuperat Västbanken. Man har också koloniserat Västbanken. Bosättarna lever ett beväpnat herrefolksliv, och man håller palestinierna under sträng bevakning. Det är så det ser ut. Då bör man nog göra balansen väldigt klar för sig. Det är inte likvärdiga parter. Separation, åtskillnad kombinerad med sträng bevakning skapar ingen bra framtid. Det är rädslans och hatets samhälle. Det bär den egna undergången inom sig. Över- och underordningen visar så oerhört tydligt vem som är den starkare parten. Om man inte kan se vem som är David och vem som är Goliat i den här konflikten anser jag att man saknar ögon, öron och känsel. Det som sker i praktiken under ockupationen är att livet blir outhärdligt för palestinierna. Om det inte händer något kommer många som kan att välja att flytta till andra länder. Tyvärr tror jag att det finns krafter som önskar den utvecklingen. Så det här ser inte bra ut. Israel har ett oerhört ansvar för situationen. De har en oerhört stor hemläxa att göra om det ska bli fred och en riktig och genuin fred, som utrikesministern säger. Jag hoppas precis som ni andra på Annapolis. Men jag ser också stora svårigheter i den här processen, framför allt med den infrastruktur som har byggts upp på Västbanksområdet. Israel har byggt fast sig. Man kan också enkelt tro att det handlar om en strategi för att så småningom en vacker dag konstatera en enstatslösning. Om man misslyckas nu är risken stor att våldsbenägna extrema krafter stärks. Så en genuin fred är väldigt förpliktande. Det kräver en palestinsk suverän stat som erkänns och respekteras precis som vilken annan stat som helst som inte ska leva med särskilda restriktioner och kringgärdande åtgärder. Det handlar om en suverän riktig stat. Västbanken ska vara kärnan i en tvåstatslösning. Det var så det var tänkt när Jordanien gjorde upp om gränsen utefter Jordanfloden med Israel en gång i tiden. Det var mycket tydligt uttalat. Det var inte tänkt att det skulle vara en fortsatt israelisk annektering av det här området. Det är bra markeringar av folkrätten i svaret. Men jag vill ändå hålla fast vid detta: Kan vi förvänta oss stegrande och tydligare kritik mot övergreppen på ockuperat område? Det här är viktigt, och det är ett problem. När vi träffar palestinier frågar vi vad vi kan göra i Sverige. Då säger de: Det är väldigt viktigt att ni inte håller tyst om det som sker, om hur den här vardagen, den här verkligheten är, utan att den upprepas och tydliggörs så att den inte glöms bort i alla förhandlingar, diskussioner, konferenser och övergripande formuleringar. Det bidrar ändå till att hålla det här aktuellt och att vi kan jobba för en lösning. Så utrikesministern: Bli inte tyst i den frågan!

Herr talman! Det var oerhört intressant att ta del av utrikesministerns redogörelse för mötet i Annapolis och de efterföljande mötena. Det är också mycket glädjande att höra att både utrikesministern och biståndsministern kommer att vara med under de uppföljningsmöten som blir. Att man nu har planerat in frekventa möten och en tidsplan tror jag är oerhört angeläget, men det är lika angeläget att uppföljningsmekanismerna kommer att fungera, för det är då man kan se hur processen lyckas implementeras. Jag kan nämna att 429 fångar nyligen frigavs. Det låter oerhört bra, och man blir glad när man hör detta. Men samtidigt ska man vara medveten om att sedan den 1 oktober har 808 palestinier fängslats. Av dem är 22 barn. Så slutsumman är fortfarande negativ. Det är viktigt att man är medveten om det här så man följer upp det noga. Då inställer sig självklart frågan: Vad kan vi göra ytterligare - vad kan Sverige och EU göra ytterligare för att stödja processen? I svaret skriver och säger ministern att EU och Sverige kommer att ge processen allt det stöd man kan. Vad innebär det konkret? Kan det vara något ytterligare än att följa och vara med i processen? Kan det vara något annat konkret för att skynda på det hela? Det som berört mig själv allra hårdast när jag har varit i områdena är de kontakter jag har fått kring de barn som har fängslats och den information som jag har fått. Det strider mot alla internationella och humanitära lagar att fängsla tolvåringar. Jag skulle vilja fråga om ministern har en möjlighet och är beredd att agera också för att förhindra att barn fängslas. Det är ett värdefullt tillfälle, herr talman, att få samtala om de här viktiga frågorna. Jag känner att vi alla är djupt berörda. Jag skulle vilja lyfta fram FN:s roll i det hela, FN och Mellanöstern. Bedömer utrikesministern att FN kan få en ökad möjlighet att framöver närvara i området? Det kommer trots allt att behövas under en ganska lång övergångsperiod. I december 2006 antog FN:s generalförsamling en resolution om att man skulle registrera de skador som muren, barriären har åsamkat. Det uppdraget har haft stora svårigheter att komma till stånd. Vad känner ministern till om just det uppdraget? Slutligen: Ser ministern en möjlighet att inom en ganska snar framtid, kanske med FN:s hjälp, öppna upp hamn-, väg- och luftutrymme, inte minst från Gaza, för att de ska få möjlighet att exportera sina produkter? Jag hörde häromdagen att den enormt stora jordgubbsskörden håller på att förstöras om man inte kan få en snabb avsalu för denna.

Herr talman! Ekonomin står i fokus. Det är naturligtvis viktigt. Det är en del av förutsättningarna för att kunna bygga en självständig stat och hopp och möjligheter för människorna både i Palestina och i Israel. Det är en fredslösning som gäller för båda parter, som gäller för regionen. Det är naturligtvis oerhört viktigt att den blir och upplevs som rättvis och hållbar för att den också ska kunna vara stabil. Det är bra att utrikesministern och också biståndsministern deltar i Parismötet den 17 december. Det är viktigt att de lösningar som söks främjar en självständig statsbyggnad med en självständig stat och inte fortsatt biståndspolitik. Biståndspolitiken har i allt väsentligt en upprätthållande funktion men inte möjlighet att skapa självständighet. Jag gläds åt det avtal som Turkiet, Israel och Palestina slöt när det gäller att kunna etablera en verksamhet utanför Hebron. Men jag sörjer det faktum att det verkar vara svårt att nå framgång när det gäller just säkerhetssidan. Möjligheten att bedriva verksamhet bygger på att människor kan röra sig. Vår erfarenhet är rörligheten, friheten och marknadsekonomin som en viktig grund för utveckling. De delarna raseras de facto med utposter och annat och behöver tas bort. Det är kort tid som återstår, herr talman. Arbetsgrupperna har ungefär ett halvår för att komma framåt och ge folkrätten och freden en ny tilltro. Jag skulle gärna höra utrikesministerns syn på Sveriges nya roll i detta arbete och på EU:s nya roll för att bygga fred och tilltro i Mellanöstern.

Herr talman! Lars Ohly nämnde också i detta inlägg att det är viktigt att inse att det inte är två jämbördiga parter. Så är det självfallet när vi som vi nu gör fokuserar på ockupationspolitiken på Västbanken och i Gaza. Men det är viktigt att ha klart för sig att man ska försöka göra någonting mer i den process som började i Annapolis. Ockupationspolitikens upphörande och byggandet av en palestinsk stat är kärnan. Men man ska också försöka göra det vi inte har lyckats med över huvud taget sedan 1948, det vill säga få en normalisering mellan Israel och arabvärlden, och om vi vidgar detta, mellan Israel och den islamiska världen i dess helhet. Det viktigaste i Annapolis var inte att Sverige var där, utan det var att där satt Syrien, och där satt Saudiarabien. Där satt alla de viktiga staterna. De var inte med i Camp David 2001. Saudiarabien var inte med i Madrid i början av 1990-talet. För första gången har vi alltså möjlighet att bredda detta. Detta underströks också i olika inlägg - även om den israelisk-palestinska konflikten är kärnan måste vi också kunna ta itu med ockupationspolitiken i dess helhet. Det finns något som heter Golanhöjderna, och det finns något som heter det syriska spåret som är viktigt i ett vidare perspektiv. Detta tar inte bort att det är olika parter, men bilden blir lite mer mångfasetterad. Det måste finnas någon punkt där Lars Ohly och jag är av olika mening, annars vore det ingen ordning i det här landet. Den punkten gäller handelsavtalet. Vi tycker inte att man ska använda handelsavtalet i den delen. Lars Ohly vet att vi har delade meningar på den punkten även om jag tror att vi är av samma mening på de flesta andra punkter. Flera har tagit upp vikten av att vi fortsätter att påtala folkrättsbrottet. Det kommer att ske. Framför allt ska vi fokusera på det som händer från och med nu och vara mycket uppmärksamma på vad som händer - fortsatta konfiskeringar, fortsatta utposter, att man inte lever upp till sina skyldigheter på den israeliska sidan eller för all del på den palestinska sidan. Jag nämnde att vi ska till Paris i december. Jag kan också nämna att jag ska till Israel i januari. Där ska jag hålla ett anförande på en middag där så gott som hela den israeliska säkerhets- och utrikeseliten kommer att vara. Jag kan lova att jag inte kommer att undanhålla denna församling detta. Vad kan vi göra konkret, frågar man sig, förutom att hålla anföranden och lämna interpellationssvar? Jag tror att vi ska inse att USA har den dominerande rollen i denna fredsprocess. Så är det. De har styrkan, de har för ögonblicket trovärdighet hos bägge parter, och de har fått en ganska unik ställning i den mekanism som man nu har satt upp. Det har EU, det har Ryssland, och det har FN accepterat. Det är viktigare att uppnå målet än att diskutera de olika medlen. Europeiska unionen blir trots allt rätt avgörande, framför allt när det gäller statsbyggandefrågorna och, tror jag, när det gäller att sedan förverkliga ett avtal. Måhända är vi nu i en situation där det är lite enklare att nå fram till ett avtal än vad det kanske var förut. Det finns så mycket att bygga på. Men på grund av alla de faktorer som vi har diskuterat - vägar, bosättningar - kan det bli mycket svårare att förverkliga ett avtal. Det är klart att vi när vi har fått ett avtal måste göra allt för att förverkliga det. Det kommer att ta sin tid att demontera till exempel bosättningspolitiken, att ersätta bosättare och att klara av hela flyktingåtervändandet till varthän nu de som så vill ska återvända. Det kommer att kräva mycket betydande insatser är jag övertygad om, och där tror jag att Europeiska unionen kommer att vara den viktigaste parten. Sverige som traditionellt har goda förbindelser både med Israel och med palestinierna och som just nu är en av de viktigaste bidragsgivarna till det palestinska området kommer förhoppningsvis också att spela en viktig roll.

Herr talman! Så här i slutet av interpellationsdebatten är det kanske dumt att föra in ytterligare en dimension, men samtidigt tycker jag, med tanke på hur debatten har förts, att det är viktigt att påpeka att det här inte i första hand handlar om en religiös konflikt. Anledningen till att jag säger så är att vi vid vår resa träffade företrädare för den kristna minoriteten som mycket tydligt sade att de först och främst är palestinier och att de ser kampen för en palestinsk stat och en palestinsk frihet som överordnat. Naturligtvis kräver det också, precis som Désirée Pethrus Engström har varit inne på, en respekt för olika minoriteters rättigheter i ett framtida Palestina. Den respekten saknas i stor utsträckning i Israel, men det finns också de på den israeliska sidan som själva mycket tydligt tar avstånd från den typ av fundamentalism som talar om en stat från Medelhavet till Jordanfloden. De tar i stället mycket tydligt ställning för fred och för kompromisser och för att Israel måste avträda olika landområden. Det som är positivt är naturligtvis Annapolis även om vi inte ska överdriva det. Positivt är också att den folkliga opinionen i Israel och Palestina mycket tydligt är för fred på bägge sidor. Märkligt nog är även USA:s inställning positiv, och jag tror att det hänger ihop med att vi har en president som är väldigt försvagad och som har allt att vinna på att faktiskt åstadkomma någonting under slutet av sin presidentperiod. Därmed måste pressen sättas på Israel. Det som är negativt är verkligheten på de ockuperade territorierna. Det är bestraffandet av barn, utomrättsliga avrättningar, apartheid, nya bosättningar, isoleringen av Gaza, hatet och våldet. Jag håller med utrikesministern om att det måste vara någon ordning, och det vore det inte om vi var överens om allt. Men jag tycker i så fall att man ska ersätta den skrivning som finns i handelsavtalet om att detta avtal sluts under förutsättning att Israel respekterar mänskliga rättigheter med följande skrivning: Detta avtal sluts utan att några som helst krav ställs på att Israel ska respektera grundläggande mänskliga rättigheter.

Herr talman! Situationen i dag är som vi alla här har beskrivit ohållbar. Det handlar också om två väldigt sårbara parter. Därför är det oerhört viktigt att vi och världssamfundet ställer krav och står fast när "bråk" sätter i gång mellan parterna. Det är vi i världssamfundet som ska stå fast och säga att nu har vi bara den här vägen framåt och annars kommer vi att reagera på det ena eller det andra sättet. Det är självklart att detta ska ske med respekt för båda parters behov av säkerhet, rättvisa och framtidshopp. Men om man tittar på hur situationen ser ut i dag är det inte så enkelt. Jag känner lite oro inför det svar som ministern har gett. Vad kan hända? Ministern säger i en del av svaret: Samtidigt måste vi alla vara medvetna om risken för bakslag. Det får inte bli bakslag! Det här hotar nu hela regionen. Om vi vill ha fred i regionen måste vi ha en positiv utveckling, och vi måste från världssamfundet ställa kravet att det inte får bli något bakslag. Europa har en stor och viktig uppgift. Där kan ministern vara med och påverka, men jag hoppas, herr talman, att vi via EU och på det sätt som ministern också kan påverka USA, nu verkligen sätter handling bakom de ord som har uttalats och att vi får en region som symboliseras av fred, demokrati och mänskliga rättigheter.

Herr talman! Jag tycker att optimismen i den här debatten är intressant och spännande. Men detta får inte bli för enkelt. Ett avtal kommer att ta tid att förverkliga, säger Carl Bildt. Visst är det så. Men i förhandlingarna kring hur avtalet ska utformas ska muren hanteras. Vägbyggena ska hanteras. Infrastrukturen ska hanteras. Flyktingarna ska hanteras. Jerusalem ska hanteras. Det ena efter det andra ska hanteras. Innan det ens finns något avtal kommer alla de svåra detaljerna upp till ytan. Det är den processen som är så oerhört komplicerad och som gör att man kanske blir begränsat optimistisk. Det finns anledning att inte ta i för hårt nu, för det kan bli en väldig besvikelse. Men jag stöder att man ska tro på Annapolis och att man ska bejaka processen. Visst är det bra att Syrien och alla arabländer sitter runt bordet. Men det är också så att löser man inte Palestinafrågan blir det ingen ordning på det andra heller. Det är kärnan, och det har varit kärnan ända sedan 1948. De grundläggande resolutioner som antogs då har inte respekterats fullt ut. Folkrätten är den svenska traditionen. Det är den vi har jobbat med i alla år. Det har varit grunden för svensk utrikespolitik. Följer man den har man i alla fall ett internationellt rättesnöre att utgå ifrån för att lösa olika konflikter. På gott och ont är detta det enda instrument vi egentligen förfogar över. Jag är övertygad om att det är den linjen som kommer att gälla för regeringens del, men jag upprepar: Kom ihåg balanspunkten! Det är palestinierna som är underordnade. Det är de som är den svaga parten. De har ingen atombomb, det är andra som har det.

Herr talman! Vi närmar oss jul, och mångas tankar går då till Betlehem. Förhoppningsvis ska Betlehem inom en inte alltför avlägsen framtid få uppleva hur pilgrimer och övriga turister återvänder och att också Betlehem, precis som andra orter i Israel och de palestinska områdena, får uppleva hur städerna kan få blomstra igen. Herr talman! Jag vill avsluta den här debatten med utrikesministerns egna ord: Slutstatusförhandlingarna måste leda till en fred. Det är inte främst en ny fredsprocess vi behöver utan en genuin fred. Sverige och Europeiska unionen står redo att bidra till en allomfattande fred i regionen. Med de starka orden vill jag tacka utrikesministern för den här debatten, och jag vill samtidigt passa på att skicka med en uppmuntran till utrikesministern i det svåra men ack så viktiga arbetet.

Herr talman! Får jag störa bilden igen genom att börja med att hålla med Lars Ohly om att det här inte främst är en religiös konflikt, men det är klart att det finns religiösa dimensioner. Det finns en fundamentalism i de olika religionerna som kan försvåra. Anledningen till att detta är en av de svåraste konflikterna är förmodligen att detta lilla land mellan Medelhavet och Jordanfloden är centrum för tre av världens största religioner med samma ursprung, men det har dessvärre inte hjälpt så mycket i det här sammanhanget. Uppgiften som ligger framför oss nu är mycket svår. Peter Hultqvist sade att vi kanske inte ska överdriva optimismen. Jag håller med om det. Det här är en känslig balanspunkt, samtidigt vill jag inte överdriva pessimismen. Vi får inte bara sjunka ned och säga att allting är eländigt och svårt, för då tar vi bort kraften i försöken att faktiskt göra någonting. Jag tror att det finns ett antal faktorer som gör att möjligheterna är något bättre den här gången än vad de har varit tidigare. Jag nämnde det breda internationella engagemanget, inte minst från arabstaterna med det arabiska fredsinitiativet. Det finns en annan inställning i Israel. Man tror inte längre på det sätt som man kanske kunde tro att tiden arbetade för Israel. Man ser förskjutningar i den vidare världen som innebär att man inte kommer att klara detta på samma sätt. Det finns en insikt om att ockupationspolitiken är moraliskt förödande, för det är i grunden ett demokratiskt, humanistiskt och civiliserat samhälle Israel är. Detta skapar nya och lite bättre förutsättningar Det är med dessa något bättre förutsättningar som vi ska göra allt som vi kan. Bakslaget kan komma, men skulle det komma ska vi i alla fall vara övertygade om att vi har gjort allt vad som stod i vår makt att förhindra. Kommer det ett bakslag efter denna process är det inte så att vi står vid den punkt där vi är i dag. Då är vi i en snabbt nedåtgående spiral med katastrofala konsekvenser för människorna där, palestinier och israeler, och för freden och stabiliteten i området i dess helhet. Vad som på tyska kallas Zweck-Optimismus måste därmed vägleda också det politiska arbetet i den här situationen.