Kärnvapen

Herr talman! Olle Thorell har frågat om jag och regeringen ämnar medverka till kommande internationella initiativ kring frågan om de oacceptabla konsekvenser för mänskligheten som kan orsakas av kärnvapen. Att Sverige fortsätter att verka för en kärnvapenfri värld är en självklarhet. Senast slogs det fast i årets utrikesdeklaration. Det är också en självklarhet att varje form av användning av kärnvapen skulle ha förödande humanitära konsekvenser. Medvetenheten om detta tror jag finns inte minst i de stater som av olika skäl valt att skaffa dessa vapen. Den avgörande utmaningen - vid sidan av att förhindra vidare spridning av dessa vapen - är att övertyga dessa olika kärnvapenmakter om att det också ligger i deras eget säkerhetspolitiska intresse att successivt minska sina arsenaler. En viktig del av detta är ett målmedvetet arbete i form av konstruktiva nedrustningsinitiativ i syfte att påverka dessa stater. Det är bara på det viset vi i praktiken kan göra framsteg och bygga trovärdighet i nedrustningsarbetet. Låt mig ge några exempel på våra insatser. För det första verkar vi för att minska dagens mycket stora kärnvapenarsenaler. Såväl USA som Ryssland skulle kunna minska mer, men när så sker kommer också de arsenaler som övriga kärnvapenmakter har i fokus med de delvis andra utmaningar detta innebär. Taktiska kärnvapen är särskilt viktiga för oss eftersom de är koncentrerade till Europa och delvis vårt närområde. Vårt mål är att dessa vapen först ska dras bort och sedan successivt förstöras. Det är därför glädjande att president Obama nu har uttalat avsikt att arbeta för kraftiga minskningar av de taktiska kärnvapnen i Europa. Jag ser dock med oro på planer på att modernisera arsenalerna med taktiska kärnvapen i Europa. För det andra arbetar regeringen för att stärka och utveckla existerande överenskommelser. Sverige och Mexiko har under de senaste två åren, på uppdrag av FN, lett arbetet med ikraftträdandet av det fullständiga provstoppsavtalet CTBT. En särskild grupp med auktoriteter på området har skapats för att driva arbetet framåt. Den planerar att träffas nästa år under svenskt värdskap i Stockholm för att diskutera framkomliga vägar. Samtidigt bidrar svensk teknisk expertis till CTBT:s system för att upptäcka kärnsprängningar. För det tredje arbetar regeringen med att förhindra spridning av kärnvapen till fler länder. Vårt styrelseuppdrag i Internationella atomenergiorganet, IAEA, är viktigt. Vi tillhör också dem som tydligast arbetat för en diplomatisk lösning när det gäller de nukleära frågorna med Iran, och överenskommelsen nyligen i Genève utgör ett viktigt genombrott. Det ska också ses i ljuset av ansträngningarna att skapa en zon fri från massförstörelsevapen i hela Mellanöstern. Viktigt är att denna överenskommelse genomförs i alla sina delar och att förhandlingar förs framåt med sikte på en mer heltäckande överenskommelse. För det fjärde arbetar regeringen för ökad säkerhet kring höganrikat uran och upparbetat plutonium. Vi kommer att delta i det kommande toppmötet i Haag i denna fråga nästa år. Jag skulle önska att det fanns en snabb, enkel och säker väg till målet om en kärnvapenfri värld, men jag fruktar att så inte är fallet. Huvudansvaret för att nå dit ligger självklart på de existerande kärnvapenmakterna, men med tålamod och sakligt och målmedvetet arbete har också Sverige, som jag angett, möjlighet att göra viktiga insatser.

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret. Det här är en debatt som förs alltför sällan i kammaren och i samhället. Hotet mot mänskligheten från kärnvapen finns där; det är en realitet. Det är inte bara en kvarleva från det kalla kriget. Det vet vi som har varit på gränsen mellan Nord- och Sydkorea, besökt Hiroshima och Nagasaki och tagit del av berättelser från överlevande därifrån och från kärnvapenprovsprängningar - människor som än i dag lider av det som hände då. I världen finns fortfarande över 17 000 kärnvapen, och flera tusen av dem kan avfyras inom några få minuter. Kärnvapenmakterna lägger också gigantiska resurser på att modernisera sina arsenaler - det uppskattas att 100 miljarder dollar per år investeras i kärnvapenprogram. Det är pengar som förstås kunde göra oerhörd nytta på en mängd andra områden. Det är tyvärr inte mycket som tyder på att det nedrustningsarbete som hittills har pågått och pågår i dag kommer att leda till en kärnvapenfri värld inom en överskådlig framtid. Fortsätter nedrustningsarbetet för kärnvapen i det snigeltempo som nu pågår kommer inte vi här i kammaren, våra barn eller ens våra barnbarn att få uppleva en värld fri från kärnvapen. Det är därför det initiativ som bland annat den norska regeringen har tagit är så intressant. Det handlar om att sätta press på kärnvapenstaterna att börja nedrusta genom att peka på de katastrofala humanitära konsekvenserna av en kärnvapendetonation och på det sättet göra vapnen mindre legitima. Från början, i Wien i maj 2012, var det 16 länder som lyfte fram frågan. Ett halvår senare, i FN:s generalförsamling, var det 35. I våras var det 80, och nu i höst var det 125 länder som har ställt sig bakom ett uttalande i den riktningen - dock ej Sverige. Jag vill helt enkelt veta varför. Är det för att det inte är några "seriösa" länder som har skrivit under, som statsrådet tidigare hävdat? Är det för att det kan störa andra processer inom det internationella nedrustningsarbetet? Jag undrar hur det kan komma sig att 125 länder - bland annat våra nordiska grannar Norge, Island och Danmark men också länder som Österrike, Irland, Japan, Sydafrika och Mexiko, för att nämna några - kan ha kommit till en så motsatt slutsats som Sverige. Det här är ju länder som vi i vanliga fall brukar liera oss med i nedrustningsarbetet. Vad är det Carl Bildt har förstått som alla dessa länder inte har begripit? Statsrådet räknar upp en del åtgärder Sverige har ägnat sig åt. Låt mig då göra klart att vi socialdemokrater förstås tycker att det är bra att Sverige är aktivt i arbetet med provstoppsavtalet, att Sverige använder sin plats i IAEA:s styrelse på bästa sätt och att Sverige använder sin tekniska expertis för att bidra till ökad kärnsäkerhet. Vi välkomnar förstås också de diplomatiska framsteg som har gjorts i Genève vad gäller Iran. Det är inte det min interpellation handlar om. Den handlar inte heller om huruvida Carl Bildt och jag är för en kärnvapenfri värld. Jag betvivlar inte heller att statsrådet vet att de humanitära konsekvenserna av en kärnvapendetonation är katastrofala. De sakerna kan vi lägga åt sidan, för där är vi överens. Min fråga, som jag inte tycker att jag fick en gnutta svar på, är följande - jag ställer den igen: Kommer Sverige att medverka i kommande initiativ om krav på kärnvapennedrustning baserat på dess oacceptabla humanitära konsekvenser?

Herr talman! Jag skulle nog säga att allt vi gör är baserat på just detta. Anledningen till att vi lägger speciell energi på att försöka medverka till en minskning av kärnvapenarsenaler och en kärnvapenfri värld är att vi är absolut övertygade om de fullständigt katastrofala konsekvenser ett antingen regionalt eller globalt kärnvapenkrig skulle få. Om detta kan det inte råda någon tvekan. Jag tror inte heller att man genom att säga att kärnvapen är farliga plötsligt får ett nytt genombrott i ansträngningen att få Ryssland, USA, Pakistan, Kina, Frankrike, Israel eller Storbritannien att minska sina arsenaler. De vet mycket väl hur farliga de vapen är som de har anskaffat, vilket de har gjort delvis just därför att de är så farliga som de är. Vi har tillsammans med huvuddelen av EU-länderna ställt oss bakom det förslag Australien förde fram i denna del, till skillnad från det Nya Zeeland gjorde. Vi tror nämligen att det har större förutsättningar att nå framgång, helt enkelt därför att det har en större trovärdighet hos dem som faktiskt måste göra det konkreta nedrustningsarbetet. Det konkreta nedrustningsarbetet vad gäller kärnvapen är just att steg för steg få dem att minska sina arsenaler. Där är det så att situationen nu är lite mer bekymmersam än den var för några år sedan. President Obama var mycket ambitiös; han började tala om en kärnvapenfri värld och fick betydande neddragningar i de avtal som fortfarande ligger på bordet. Hans initiativ om ytterligare neddragningar har dock mött starkt motstånd från Ryssland, som under nuvarande omständigheter inte vill gå vidare med att minska arsenalerna. Det beklagar vi. Jag beklagar dessutom de tendenser som finns både i Ryssland och i USA till modernisering av taktiska arsenaler. Jag har tagit upp detta på hög nivå med både amerikanska och ryska företrädare. Det är ett problem som rör oss mycket konkret. Sedan måste vi vara aktiva med CTBT och icke-spridning. Det är skälet till att EU Agenda Coalition som fanns tidigare kanske inte fungerar längre, för där finns aktörer som inte är lika tydliga som vi när det gäller till exempel CTBT och nödvändigheten av att ratificera detta, vilket jag tycker är ett nyckelelement för att stoppa vidare spridning av kärnvapen. Det handlar sedan om att kanske försöka påverka Pakistan. Jag har för ögonblicket ingen jättelik optimism. De har för ögonblicket det mest aktiva kärnvapenprogrammet i världen, som bekant. Vi har dock nått ett viktigt principiellt första genombrott med Iran i den preliminära överenskommelsen och hoppas att gå vidare med det. Som jag säger i mitt interpellationssvar, som kanske ses som kontroversiellt av vissa, vill jag att det ska ses som en byggsten i ett avtal om kärnvapenfrihet i Mellanöstern i dess helhet. Jag tror att Olle Thorell väl inser de svårigheter som ligger i detta. Svårigheterna ligger inte i att man inte inser att kärnvapen är farliga, utan svårigheterna ligger i högst konkreta politiska motsättningar i den delen av världen. Det här är ett arbete som är lika viktigt som det är svårt. Länder måste bara ha möjlighet att nå framgång om de har en saklig trovärdighet i det som de arbetar med. Jag tror att vi kan göra viktiga insatser när det gäller CTBT, icke-spridning och kanske också när det gäller att bromsa ytterligare modernisering av taktiska kärnvapen i Europa.

Herr talman! Jag tackar för svaret. En annan aspekt som jag skulle vilja ta upp är att det faktiskt finns exempel på framgångsrikt nedrustningsarbete som i hög grad påminner om det som nu sker vad gäller humanitär nedrustning av kärnvapen, även om utrikesministern raljerar och säger att bara för att man säger att ett vapen är farligt kommer det inte att försvinna. Men det har ju funkat tidigare, till exempel när det gäller klustervapen. Kärnvapenstaterna var inte med på tåget från början, och det var på samma vis med klustervapen. Det var då den socialdemokratiska norska regeringen som tog initiativ. Det var utanför de reguljära processerna. Det byggde på att länder som inte själva hade klustervapen ville skapa en konvention om vapnen just med anledning av de fruktansvärda humanitära konsekvenserna. Då, precis som nu, var Carl Bildt skeptisk. Det var inte realistiskt. Det spelade ingen roll om Östtimor och Vatikanstaten förbjöd klustervapen. Det svenska klustervapnet BK 90 var kanske egentligen inte ett klustervapen, och om det råkade vara det var det inte så farligt. Då, precis som nu, växte stödet snabbt för en internationell konvention. Till slut skrev över hundra länder under en sådan, och Sverige rättade till slut in sig i ledet och var ett av dessa länder, vilket vi välkomnade. Den här processen påminner väldigt mycket om det som skedde då. Fortfarande finns det länder som inte skrivit under klustervapenkonventionen, men vapenslaget har förstörts i en mängd länder. Jag hoppas också att vi i Sverige håller på att förstöra BK 90. Vapenslaget har blivit stigmatiserat även hos de länder som inte har skrivit under, och det kommer förmodligen användas mindre på sikt för att till slut förhoppningsvis tyna bort. Världen har alltså kommit samman om det här. Det gick även om den svenska regeringen var skeptisk. Det finns fler exempel. Personminor är numera förbjudna efter en framgångsrik kampanj för ett tjugotal år sedan. Kemiska vapen är likaså förbjudna. Det är särskilt den här veckan då organisationen OPCW får motta Nobels fredspris. Statsrådet säger i sitt svar till mig: "Jag skulle önska att det fanns en snabb, enkel och säker väg till målet om en kärnvapenfri värld, men fruktar att så inte är fallet." Nej, det är klart, och jag tror inte heller att vägen kommer att vara blixtsnabb, dumenkel eller tvärsäker. Jag tror att det kommer att ta tid, att det kommer att vara svårt och att det kan vara osäkert emellanåt. Men jag är övertygad om att vägen är den rätta att med det humanitära perspektivet i förgrunden driva på för att få till stånd en internationell konvention om ett fullständigt förbud mot kärnvapen. Den vägen tror vi socialdemokrater är rätt - kanske inte lätt men rätt. Vi är inte ensamma om denna uppfattning. Stödet har nu växt snabbt och delas av 125 länder. Fortsätter det i samma takt som hittills kommer Carl Bildt att likt Sven Dufva stå ensam kvar ihop med kärnvapenstaterna och envist fortsätta påpeka att det här är inte realistiskt.

Herr talman! Jag tycker att parallellen med klustervapenkonventionen är rätt bra, för som Olle Thorell säger skrevs den under av i storleksordningen hundra länder. Sverige gjorde sig till stor kostnad av med ett fungerande attackvapensystem för vårt försvar, men praktiskt taget inga av de stora länderna med klustervapen har avskaffat någonting. Det är klart att detta kan man göra som effektiv politik om man tror på det. Vi har förordat en bredare koalition för att förhandla också med klustervapenländerna och nå större framsteg där, och jag hoppas att det fortfarande ska gå. Samma sak här, vi måste faktiskt förhandla med kärnvapenmakterna för att få dem att avskaffa kärnvapen. Det är väldigt enkelt att skriva resolutioner med länder som aldrig har haft eller avser att skaffa sig kärnvapen och säga att de ska avskaffa dem. Det svåra är att få de länder som har kärnvapen att avskaffa kärnvapen eller att få de länder som kanske funderar på att skaffa kärnvapen att avstå från att skaffa kärnvapen. Om jag ska vara alldeles ärlig tror jag att det är det säkerhetspolitiska perspektivet som är avgörande och att vi måste övertyga dessa länder om att en minskning av deras arsenaler ligger i deras säkerhetspolitiska intresse. Vi måste övertyga dem om att det ligger i deras länders säkerhetspolitiska intresse att avstå från kärnvapenanskaffning, för det är endast så som vi kan få dem att göra det. Detta arbete är långt svårare än det arbete som Olle Thorell föreställer sig, där man står med de likasinnade som inte har några kärnvapen och säger att de bör avskaffas. Det arbetet är enkelt. Man kan hissa flaggor, man skriva resolutioner och man kan hålla tal, men jag tror inte att effekten blir särskilt stor. Den väg som jag förordar är den väg som har lett till att arsenalerna i dag är lägre än vad de var tidigare. Det är framför allt de amerikanska och ryska arsenalerna som har minskat dramatiskt sedan det kalla krigets år. Vi har faktiskt haft framgång i icke-spridningsarbetet. Visst, det är ett antal länder som har skaffat sig kärnvapen. Jag ska inte uttala mig officiellt om Israel, men det finns uppgift om att de har gjort det, och det är alldeles uppenbart att både Indien och Pakistan har skaffat sig kärnvapen under senare decennium. Det enda land som har avstått är Sydafrika, som hade sex laddningar och en sjunde på gång, och lite längre tillbaka i tiden kanske några andra länder. Det är detta arbete som faktiskt har gett vissa framsteg, och det är den vägen som vi måste fortsätta. Där är det viktigt att stödja försök till ytterligare begränsningar av de strategiska arsenalerna hos USA och Ryssland. Där finns enligt min mening en marginal för att minska dessa ytterligare. Vi skriver i en mening i svaret att det leder till en del andra problem, för där kommer sedan omedelbart balansen gentemot kinesiska, brittiska och franska arsenaler. Åtminstone två av dessa regeringar är mycket bestämda motståndare till att över huvud taget ta in dem i förhandlingarna. När vi kommer in på länder som Indien, Pakistan och Mellanöstern, inklusive Iran och den andra stat som jag antyder kan finnas i området, hamnar vi självklart i en annan politisk kontext som också måste tas med. I och för sig kan vi säga till dessa stater, och det ska vi göra, att kärnvapen är farliga, men detta allena kommer med rätt liten sannolik att leda till att de omedelbart avstår från sina ambitioner.

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet för debatten. Jag är glad att vi har haft en debatt om den här frågan och skulle gärna återkomma till den vid senare tillfälle. Jag är inte helt nöjd med de svar jag har fått eller snarare med bristen på svar. Som vanligt återgår Carl Bildt till att vältaligt och mångordigt kommentera utvecklingen, mycket intressant, men Sveriges linje lämnar övrigt att önska, anser jag. Låt mig sammanfatta min hållning. Det är beklagligt och anmärkningsvärt att Sverige inte ställer sig bakom det mest intressanta spåret inom kärnvapennedrustning som kommit de senaste åren. Sverige borde sälla sig till den allt större krets av länder som lyfter det humanitära perspektivet på nedrustning. Vi socialdemokrater stöder givetvis det arbete som Sverige gör på nedrustnings- och icke-spridningsområdet. Det är självklart bra att vi är aktiva. Jag hävdar dock bestämt att det går att göra både och. Det ena utesluter inte det andra. Jag skulle också vilja säga något om det som verkar vara omöjligt. Innan muren föll såg man den utvecklingen som helt orealistisk. Innan apartheid bröt samman i Sydafrika trodde man att det aldrig skulle gå. Innan Aung San Suu Kyi släpptes fri trodde man att juntans järngrepp om Burma för alltid skulle bestå. Jag är övertygad om att om världens länder sluter sig samman kommer vi en vacker dag att kunna få ett förbud mot kärnvapen. Låt mig avsluta med att citera den nyligen bortgångne Nelson Mandela. Han sade så här apropå det som är omöjligt: "It always seems impossible until it's done!"

Herr talman! Historien har många paralleller. Jag hör till dem som stod i riksdagens talarstol och sade att muren kommer att falla. För detta fick jag uppleva spott och spe från herr Thorells före detta partiordförande. Jag hör också till dem som stod i en annan talarstol och sade att apartheidsystemet skulle falla. Jag tror dock inte att vägen till en kärnvapenfri värld är lika enkel. Det är viktigt att vi säger att kärnvapen är farliga. Ingen tvekar om det. Det är fruktansvärt farliga vapen, och användningen av dem skulle få ohyggliga konsekvenser. Få saker har skrämt mig så mycket som när vi efter kalla krigets fall fick möjlighet att ta del av sovjetisk krigsplanläggning vad gällde användning av kärnvapen. Vi trodde att de hade planerat för rätt begränsad användning, men de hade planerat för massiva stötvågor med hundratals laddningar i vår omedelbara närhet. Det hade förstört Europa. Nu var det andra politiska skäl som gjorde att det systemet föll samman, och det finns andra säkerhetspolitiska skäl som kanske i det iranska fallet eller i de andra fallen kan leda till att de börjar minska sina arsenaler. En vacker dag gör kanske också Pakistan, Indien, Kina, Storbritannien och Frankrike det. Som realist är jag dock alldeles övertygad om att de bara kommer att göra det när de är övertygade om att det ligger i det egna landets säkerhetspolitiska intresse. Här ska vi långsiktigt hjälpa till så att de kommer till denna insikt och därmed skapa förutsättningarna för en kärnvapenfri värld.