Klimatstöd till Världsbankens Clean Technology Fund

Fru talman! Per Bolund har frågat miljöministern om miljöministern kommer att verka för att regeringens stöd till Världsbankens Clean Technology Fund kvarstår eller om miljöministern kommer att verka för att pengarna i stället förs över till fonder inom FN-systemet. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Sveriges bidrag till CTF har aktualiserats till följd av att USA nyligen meddelade att deras planerade inbetalning till CTF om 400 miljoner US-dollar inte kommer att göras inom nuvarande budgetår, som löper fram till september 2009. Men jag hoppas att Per Bolund förstår att grunderna för Sveriges utvecklingspolitik generellt, och bidraget till CTF specifikt, inte påverkas av USA:s bidrag. Regeringens stöd till CTF kvarstår. Vi tar våra åtaganden och klimathotet på allvar, och vi är beredda att leverera finansiella resurser. Jag anser att CTF är ett bra instrument för att testa metoder för storskaliga investeringar i klimatvänligare teknik i utvecklingsländer. CTF kan även katalysera marknader så att tekniken blir hållbar och självförsörjande utan behov av långsiktig subvention. Sverige verkar för att CTF ska leverera snabba resultat med förhoppning om att framgångsrika program under CTF kan tjäna som goda exempel för eventuella framtida tekniksatsningar under FN:s klimatkonvention. Per Bolund påpekar att det svenska bidraget till CTF har finansierats med biståndsmedel. Detta stämmer. Per Bolund menar att det strider mot såväl FN:s klimatkonvention som Kyotoprotokollet och fondens stadgar. Jag ber att få hänvisa Per Bolund till artikel 11.5 i klimatkonventionen vilken ger oss, och andra länder, möjlighet att bidra med finansiella resurser för genomförandet av konventionen genom bilaterala, regionala och andra multilaterala kanaler. Beslut under FN:s klimatkonvention har regelbundet uppmuntrat både givare och mottagare att använda sig av olika kanaler för att öka utbudet av förmånlig finansiering av klimatåtgärder i utvecklingsländer. När det gäller det amerikanska bidraget till CTF har USA och andra givare åtagit sig att betala till fonden inom två år. Det besked som har nått oss är att USA:s inbetalning inte kommer att ske under innevarande budgetår. Det hade naturligtvis varit önskvärt om den nytillträdda Obamaadministrationen hade kunnat ge stöd till CTF redan nu. Jag känner mig dock trygg över att administrationen tycks stå fast vid sitt stöd för CTF inom den åtagna tidsperioden. Det bekräftades av USA:s klimatsändebud, Todd Stern, vid klimatkonferensen, U.S. Climate Action: A Global Economic Perspective , i Washington den 3 mars i år. Fru talman! Per Bolund kritiserar även det svenska bidraget till CTF för att CTF administreras av Världsbanken som Per Bolund beskriver har en dålig historik vad gäller klimat- och energifrågor. Sverige har verkat för att miljö- och klimathänsyn ska ges större plats i Världsbankens verksamhet. Denna prioritering har fått gehör i och med ett nytt ramverk för klimat- och utvecklingsfrågor som antogs i samband med Världsbankens årsmöte i höstas. Detta ramverk fastslår att banken kommer att investera 1,9 miljarder US-dollar i förnybar energi och energieffektivisering fram till år 2009 samt kraftigt öka satsningar på förnybar energi och andra lågkoldioxidprojekt fram till år 2012. Resurser från CTF blandas med resurser från Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna i landinvesteringsprogram. Därigenom sätter CTF klimatfrågan högt på dagordningen inom dessa institutioner samt också att katalysera investeringar i miljövänlig teknik. Sverige kommer självklart även i fortsättningen att arbeta för att stärka miljö- och klimathänsynen inom banken. Klimat och miljö är, som bekant, en av regeringens tre prioriteringar inom biståndet. Jag har nyligen själv återvänt från en resa till Bolivia, där jag har sett klimatförändringar på mycket nära håll och vet vad de betyder både för låginkomst- och medelinkomstländer. Fru talman! Mottagarländernas inflytande är starkt inom CTF. Upprättandet av investeringsplaner för CTF-finansiering görs av mottagarlandet självt i samarbete med den relevanta regionala utvecklingsbanken. Detta arbete stöds av Världsbanken, men det är sedan mottagarlandet och den regionala utvecklingsbanken som vidareutvecklar konkreta projekt under planen. Ökat inflytande från utvecklingsländer var en viktig fråga när Sverige beslutade om medverkan i CTF, och detta var något regeringen verkade för i de inledande diskussionerna om fonden. CTF styrs på ett demokratiskt sätt med en jämn representation från utvecklingsländer och industrialiserade länder i styrelsen, och alla beslut måste fattas enhälligt. Relevanta NGO:er och FN-organisationer deltar dessutom aktivt i styrelsemötena. Per Bolund antyder att resurser från CTF kan användas för att finansiera kärnkraft, storskalig vattenkraft eller så kallade end-of-pipe - lösningar. Det stämmer inte riktigt. De planer som hittills godkänts i CTF:s styrelse innehåller investeringar i förnybar energi och utveckling av moderna kollektivtrafiksystem i Turkiet, Mexiko och Marocko. Hittills har inget land presenterat förslag om investeringar i fossila bränslen till CTF. Eventuella ansökningar kommer att bedömas utifrån de strikta kriterier som styrelsen har enats om. Fru talman! CTF ska inte ses som något alternativ till mekanismer som beslutas under FN:s klimatkonvention utan som ett komplement. Det finns för närvarande ingen mekanism för storskalig tekniköverföring inom ramen för klimatkonventionen. Eventuella nya mekanismer som kan upprättas i Köpenhamn kommer inte att vara operationella förrän 2013. Klimatfrågan är för angelägen, för pressande, för att vi ska kunna vänta till 2013 med att agera. Det krävs insatser redan i dag för att förhindra en ännu allvarligare påverkan på klimatet med förödande konsekvenser för de fattigaste. Jag står fast vid regeringens beslut att leverera resurser för att nu bemöta klimathotet.

Fru talman! Jag får tacka för svaret, även om jag måste säga att jag blir smått bedrövad av biståndsministerns svar på min interpellation. Jag hade hoppats på att regeringen skulle våga ompröva sitt beslut med anledning av den mycket skarpa kritik som Clean Technology Fund har fått, också mot bakgrund av att den amerikanska kongressen har tagit avstånd från fonden just med hänvisning till fondens dåliga klimateffekter. Jag tolkar svaret som att regeringen styrs mer av prestige och ovilja att ompröva fattade beslut än av vilja att ta till sig nya fakta i den här frågan, vilket är olyckligt. Men jag vill börja med att säga, så att det inte blir några som helst missförstånd i den här frågan, att vi från Miljöpartiet varmt välkomnar att regeringen vill göra klimatinsatser i utvecklingsländer. Vi skulle snarare önska att regeringen hade högre ambitioner när det gäller den internationella klimatpolitiken. Det kommer framför allt att behövas för att vi ska få till ett bra klimatavtal i Köpenhamn i höst. Däremot anser vi att regeringen behöver ta en väldigt skarp funderare på hur man går till väga med den här resursöverföringen. Det räcker inte att göra satsningar på internationellt klimatarbete. Man måste också göra det på ett sätt som dels är solidariskt, dels ger god klimateffekt för pengarna. När det gäller solidariteten med de fattiga länderna saboteras det helt av att regeringen redan från början har tagit pengarna till Clean Technology Fund från biståndet. De minskar ned på det ordinarie biståndet för att föra över pengarna till den här fonden. Förutom att vi ser det som omoraliskt är det helt i strid både med klimatkonventionen och Kyotoprotokollet. Dessutom är det i strid med just den här fondens egna stadgar. På alla de här ställena står det nämligen väldigt tydligt att klimatsatsningarna ska vara additionella, det vill säga de måste komma utöver det ordinarie, vanliga biståndet. Precis det har riksdagen också ställt sig bakom i riksdagsbeslut där man säger att miljöbistånd för genomförandet av klimatkonventionen ska finansieras utanför biståndsramarna. Ändå gör regeringen precis tvärtom. Man tar med ena handen, och så ger man med den andra. Faktum är att nästan alla regeringens klimatinvesteringar i andra länder, över 4 miljarder kronor, sker genom öronmärkning i biståndsbudgeten. Man tar biståndspengar och kallar det för klimatinvesteringar. Jag noterar att biståndsministern inte säger emot det här i sitt svar utan faktiskt accepterar den beskrivningen, vilket är lite sorgligt. Fru talman! Även klimatet offras av regeringen när man lägger våra pengar i Clean Technology Fund. Till att börja med kan man konstatera att Världsbanken som förvaltar fonden har ett gediget uselt rykte i klimatfrågor, och fortfarande ökar bankens investeringar i fossila projekt stadigt. Fortfarande, med all den kunskap vi har om klimatförändringarna, investerar Världsbanken mer i klimatstörande projekt än vad man gör i klimaträddande. Ändå väljer regeringen att lägga ytterligare pengar till Världsbanken i stället för att satsa på alternativen, till exempel FN-fonderna. Dessutom är fondens kriterier för investeringar väldigt otydliga. Ingenstans finns det definierat vad clean egentligen står för i fondens namn. Däremot är fondens stadgar tydliga. Man tillåter satsningar på kolkraft, liksom på kärnkraft, storskalig vattenkraft eller andra investeringar i end-of-pipe-lösningar. Även om biståndsministern säger att det ännu inte har kommit in några ansökningar är det inget skydd för framtiden. Om en sådan ansökan kommer in säger faktiskt fondens kriterier att man har möjlighet att göra det. Precis de här dåliga miljökriterierna i fonden kritiserades också väldigt skarpt av den amerikanska kongressen. Det var det som ledde fram till att man drog tillbaka stödet för det den 26 februari i år. Frågan måste ställas: När inte ens USA som tog initiativ till den här fonden väljer att ge pengar, varför ska då Sverige fortsätta att hålla fast vid det? Kan det verkligen vara så illa att den svenska regeringen har lägre klimatambitioner än vad USA har?

Fru talman! Vi drivs inte alls av prestige utan av en vilja att faktiskt göra nytta, att göra de rätta sakerna. När vi nu ser den enorma utmaning som klimatförändringarna innebär, inte minst för de allra fattigaste länderna, måste vi göra allt vad vi kan för att göra de rätta sakerna nu. Om vi inte snabbt får ned utsläppsnivåerna av koldioxid kommer vi att få se än värre klimatkatastrofer som allra värst drabbar dem som har de minsta resurserna att möta de förändringar som är här redan nu. Det är viktigt att titta på hur vi kan jobba med energieffektivisering, hur vi kan jobba med förnybara energislag och kunna se till att vi får den rätta drivkraften i utvecklingsländerna. Därför har jag som biståndsminister tagit initiativ till mycket av den här debatten, just för att man ska se att utveckling och klimat hänger ihop. Vi kan inte se detta isolerat. Det är ibland väldigt svårt att se var det ena tar vid. Det finns vissa saker, inte minst inom anpassning, som definitivt är fördyrade för att det har sådana förödande konsekvenser för klimatet. Men om vi inte väver in klimatförändringar och miljöhänsyn i utvecklingspolitiken begår vi ett klassiskt misstag. Jag vill hävda, fru talman, att en del av det tidigare biståndet har varit för dåligt på detta, för vi har tittat på fattigdomsbekämpning och därmed inte tagit de långsiktiga konsekvenserna av att ha en ekologiskt och socialt hållbar fattigdomsbegränsning. Det är därför jag tycker att det är så viktigt nu att till exempel i den internationella kommissionen för klimatförändring och utveckling titta på både utsläppsbegränsningar och anpassningsproblematiken. CTF, som vi diskuterar i dag, handlar väldigt mycket om att snabbt kunna göra rätt saker för att få bukt med utsläppen. Det är faktiskt en av få fungerande former och kanaler som just nu står till förfogande. Förhoppningsvis kommer det annat framöver. Jag vill varna för att man får alltför många olika kanaler att kanalisera kanske alldeles för lite pengar i. Men nu har vi Clean Technology Fund som regeringen har bedömt kan vara både effektiv och relevant. Jag tror inte heller att Miljöpartiet menar att vi blint ska lyda hur amerikanska politiker resonerar. Kongressen som beviljar medlen i slutändan har rest invändningar, men nu har vi också fått signaler från den amerikanska administrationen att deras avsikt är att kunna betala in till fonden under perioden med den ambitionsnivå de hade. Med den tillträdda kongressen och administrationen var det dock viktigt att reda ut var man ville lägga pengarna. Det kan vara en intressant upplysning. Det är viktigt för oss att veta och framför allt se denna transparens i debatten. Jag är glad för interpellationen, fru talman, eftersom den ger oss en möjlighet att diskutera Sveriges inflytande. Ja - möjligheten finns att ansöka om att kunna göra investeringar i till exempel kolkraft med en i så fall väldigt hög toleransnivå för att kunna se att det är så hållbart som möjligt. Men styrelseskicket i fonden, med åtta från utvecklingsländerna, åtta från biståndsländerna, och representanter för FN-organ och NGO:er på plats på styrelsemötena vittnar ju om en stor möjlighet till transparens. Det måste också vara enhälliga beslut i styrelsen för att det ska vara investeringar som syftar till energieffektivitet, som lägger fokus på det förnybara och som också gör att länder som kanske annars inte hade investerat i till exempel kollektivtrafik så pass tidigt eller så pass framsynt som man nu ser i exempelvis Mexiko, Turkiet och Egypten kan göra det. Jag tycker att fakta talar för sig själva. Det vi hittills har sett av CTF har varit gott, och Sverige har, inte minst med tanke på att vi har en av styrelseposterna, väldigt goda möjligheter att utveckla praxis inom denna fond. Det tycker jag att även Miljöpartiet borde tycka är bra.

Fru talman! Det är skillnad på att utveckla hanterandet i en fond som redan från början har väldigt dåliga kriterier för hur man ska göra investeringar, jämfört med att faktiskt gå in i en fond som från början har väldigt bra kriterier och se till att den fungerar bra. Det är precis det vi tycker att den svenska regeringen borde engagera sig i. Man borde se till att så mycket pengar som möjligt kanaliseras via FN-systemet och se till att de fonderna kommer i gång och att man kan göra investeringar så fort det bara är möjligt, I stället investerar man i den här fonden som är en konkurrent till FN-systemet, vad än biståndsministern säger. Det är viktigt att se på historiken. Initiativet till Clean Technology Fund kom i slutet av 2007 från George W. Bush som föreslog en global investeringsfond för klimatprojekt. Det var väldigt många som redan då hävdade att syftet var att försvaga FN:s roll i det globala klimatarbetet och hitta parallella kanaler som skulle göra FN-kanalerna mindre verksamma. Med tanke på George W. Bushs inställning i klimatfrågor är det tyvärr inte en helt främmande tanke. När man då från den svenska regeringen hade valet mellan att stödja George W. Bushs alternativ eller de fonder som faktiskt ett nästan enigt världssamfund har ställt sig bakom inom FN-systemet väljer regeringen ändå att stödja Bushalternativet. Det är svårförståeligt. Biståndsministern säger att vi inte ska lyda amerikanska värderingar och deras beslut - självklart - men om man nu inte vill lyssna på vad USA anser, som borde vara en ganska tung post i och med att de tog initiativet, så kan man ju lyssna på vad oberoende organisationer säger. Organisationen World Development Movement har sagt följande om fonden: Pengar till Clean Technology Fund kommer att medverka till klimatförändringen snarare än att minska den. Det är hård kritik. CTF medverkar till att öka klimatförändringen snarare än att minska den. De har också sagt att varje bidrag till denna fond som kommer att finansiera kolkraft genom Världsbanken är pengar som borde läggas på att stödja verkligt ren teknologi, till exempel förnybar energi i utvecklingsländerna. Det är bra sagt. Det är precis det vi anser också. Biståndsministern skriver i sitt svar att mottagarländerna har ett starkt inflytande i den här fonden. Men lyssna då på utvecklingsländerna själva. Också därifrån är kritiken oerhört hård mot Clean Technology Fund. Indiens miljöminister sade till exempel i oktober 2008 att landet inte kommer att ta emot stöd som kanaliseras genom den här fonden. Även Kina och G 77-länderna har i juni 2008 tillsammans meddelat att de anser att all finansiering från industriländerna för att uppfylla åtaganden i klimatkonventionen och i Kyotoprotokollet måste gå via FN, inte via Världsbanken som den här fonden gör. Är det inte viktigt att lyssna till dem som faktiskt ska ta emot pengarna? Fru talman! Jag kritiserade tidigare att regeringen tar pengar till fonden från biståndet. Det är en allvarlig kritik i sig, men som om inte det vore nog är det också så att fonden delar ut pengar främst i form av lån och inte i form av bidrag. Regeringen tar alltså inte bara pengar och ger med den andra handen, utan man tar pengar med ena handen och delar ut dem som ett lån med den andra. Man lånar ut pengar och ökar därmed de fattiga ländernas skuldbörda. Det är faktiskt till och med värre än att man tar bistånd och ger pengarna på annat sätt och försöker låtsas att det är nya klimatinvesteringar. Det är till och med så att man försämrar den totala generositeten från Sverige genom att man tar biståndspengar och ger i form av lån. Det finns alternativ. Jag oroas när biståndsministern säger att det här är ett komplement till FN-fonderna, för det är inte alls det man ser i regeringens satsningar. Tvärtom går lejonparten av pengarna till Clean Technology Fund i stället för till FN-fonderna. Man satsar 400 miljoner genom Global Environment Facility men 600 miljoner genom Clean Technology Fund. Det är alltså tvärtom - det är snarare FN-fonderna som är ett komplement till regeringens satsning på den här George W. Bush-fonden. Det är inte en rimlig hantering av statens resurser när det gäller att faktiskt bistå klimatinsatser i andra länder.

Fru talman! Det sägs att det här ska kanaliseras via FN-systemet och att det här skulle stå i strid med vad FN som sådant eller utvecklingsländerna önskar. Men detta är ett komplement och inte ett alternativ under finansiering, och det är mycket väl förenligt med klimatkonventionen. Per Bolund lyfter fram kritik där han påstår att till exempel Indien är tveksamt. Men Indiens regering sitter med i styrelsen, arbetar aktivt och försöker påverka styrelsen och se till att det nu blir rätt inriktning på detta. Indien har inte alls tagit ställning mot CTF. Det har vi fått klara garantier för. Ett problem när man har tittat på en stark övertygelse om att man måste göra någonting nu för att kunna kanalisera, inte bara från Sveriges sida utan tillsammans med andra substantiella insatser där klimat- och energieffektiviseringar gör störst nytta, är att fundera på hur man ska kunna få kanaler som fungerar. Här talas det om andra möjligheter. Jag skulle, om jag har möjlighet, vilja fråga vilka alternativ Miljöpartiet ser som vi skulle använda på ett effektivt och ansvarsfullt sätt som kommer ut nu. Det är lite grann detta som jag har sett som ett av problemen som ansvarig minister för bistånd och miljöanpassning. Till exempel GEF har en rätt så krånglig struktur. Det finns väldigt mycket kritik mot den. Man har kanske inte fullt ut kunnat få den effektivitet som man har efterfrågat. Anpassningsfonden fungerar ännu inte. Vi vet att vi med Clean Technology Fund har kunnat styra en del pengar, framför allt till medelinkomstländer, som omedelbart tar tag i behoven av energieffektivisering, uppmuntran till ekologiska och förnybara energikällor och innovativa tänkanden i utvecklingsländerna som kombineras med ekonomisk utveckling. Det är därför, fru talman, som det också finns inslag av lån i detta, med en stor gåvoandel. Det görs för att de projekt och de investeringar som nu görs också måste vara ekonomiskt hållbara långsiktigt. Det är inte bara för att man får bistånd som man gör den här typen av investeringar, utan det är långsiktigt tänkande i de länder som nu väljer att använda CTF och dess olika lån och bidrag för att kunna göra de rätta investeringarna nu. Men de ska vara ekonomiskt hållbara i de egna länderna, som till exempel i Mexiko, Turkiet eller Egypten. Mycket av energieffektivisering och mycket av stödet till medelinkomstländerna kanaliseras alltså via CTF, för den är fungerande och har en bra styrelseform som vi kan se det och leder därmed också till omedelbara resultat med utvecklingsvänliga perspektiv, vilket jag tror är viktigt. Sedan hoppas jag att vi ska kunna få se mer på anpassningsområdet men också av energieffektivisering på andra sätt och gärna via andra kanaler. Men det är som sagt var kanske först så långt fram som 2013. Risken som jag ser om man skulle följa Miljöpartiets hållning är just att vi inte hade kunnat hitta tillräckligt perfekta kanaler förrän till dess och kanske inte ens då. Vilket svek vore inte det mot utvecklingsländerna, men också mot ett progressivt sätt att se att vi alla tillsammans måste tackla utsläppsbegränsningarna för koldioxid.

Fru talman! Jag får tacka för att vi i alla fall får svart på vitt på att det finns alternativ som faktiskt är i gång, till exempel Global Environment Facility, som man skulle kunna ge pengar till i stället. Faktum är att regeringen har gett lite pengar till den fonden, men man ger det mesta till Clean Technology Fund i stället, det vill säga att man inte ger pengarna via de kanaler som utvecklingsländerna faktiskt väldigt tydligt har sagt att man önskar pengarna utan man ger dem genom Clean Technology Fund i stället. Det är väldigt tråkigt. Jag återgav några kommentarer från utvecklingsländerna och från oberoende organisationer som ju är väldigt kritiska mot just vilka investeringsmekanismer man har, vilka kriterier man har för hur utbetalningarna ska gå till och vilka projekt det är möjligt att investera i. Som biståndsminister borde man lyssna på vad mottagarländerna önskar i första hand. Det kanske är ett av de viktigaste kriterierna att man från viktiga mottagarländer säger att det här är vi inte intresserade av. Vi vill inte ha pengarna den här vägen just för att vi har för dålig insyn, vi har för dåliga möjligheter att påverka de här pengarna, för mycket sker på de ländernas villkor som ger pengarna. När det gäller tidsaspekten, som biståndsministern har varit inne på ett antal gånger, är det absolut viktigaste för att vi ska få till ett bra klimatavtal i Köpenhamn att Sverige och andra industrialiserade länder så fort som möjligt visar en stark vilja att faktiskt föra över pengar till utvecklingsländerna för att se till att det finns möjligheter för dem att utveckla klimateffektiv teknik, framför allt inom sektorn för förnybar energi, och att man gör det på ett sätt som de också godtar. Där är FN-fonderna det som de har uttalat att de vill ha. Om man redan nu ger pengarna till FN-fonderna, även om det skulle vara så att det tar tid innan de kommer i gång, vilket ju inte är fallet med Global Environment Facility men med andra kanaler, är signalen egentligen viktigare för det ger dem möjlighet att också gå med på ett globalt klimatavtal i Köpenhamn.

Fru talman! Tack, Per Bolund, för interpellationen just med tanke på att den borgerliga regeringen nu anslår en substantiell och i jämförelse med andra länder skulle jag vilja säga unik satsning för att möta klimathotet och se till att åtgärder också kommer utvecklingsländerna till del med 4 miljarder kronor under ett antal år. Vi blandar detta i olika kanaler för att kunna få en så bra portfölj som möjligt för att se till behoven att kunna vidta anpassningsåtgärder i de fattigaste av fattiga länder, men också för att kunna möta de stora utvecklingsländerna som nu börjar öka sina utsläpp och snabbt kunna introducera den kunskap och den förståelse som till exempel vi i Sverige har för energieffektiva åtgärder, för hur man kan jobba med energibesparing, hur man kan inspireras av den svenska regeringens satsning på förnybara energikällor och hur vi ska kunna överföra kunskap och kapital till detta i ett multilateralt system. Där finns det enligt mitt sätt att se ingen bättre än Clean Technology Fund. Vad gäller att en del mottagarländer har fört fram kritik eller uppfattningar är det precis samma sak som man kan se även vad gäller GEF och anpassningsfonden. Det pågår en ständig diskussion om man har tillräckligt med information. Vet vi tillräckligt mycket? Jag har också hört utvecklingsländer som tycker att det är för mycket av offentlighet, till exempel tankar på att göra investeringsplanerna offentliga i Clean Technology Fund för de projekt man sedan beviljar. Här pågår en diskussion. Det jag har lärt mig som utvecklingsminister, genom att ha rest i länder och träffat finansministrar och miljöministrar tillsammans för att diskutera den här utmaningen, är att det behövs pengar, det behövs engagemang och det behövs också förståelse för att en utveckling måste ske som också tillvaratar de långsiktiga behov som utvecklingsländerna har. Därför är det så viktigt att vi bygger in detta i deras ordinarie tänkande och har en utvecklingsvänlig attityd som också är ekonomiskt och ekologiskt hållbar. Här menar jag att ett av de verktyg vi har är Clean Technology Fund, och Sverige kommer verkligen att bidra till att den blir ännu mer effektiv och relevant än vad den är i dag.