kompetensutveckling

Fru talman! Elver Jonsson har frågat näringsmi- nistern när ett förslag om kompetensutveckling kom- mer att läggas fram inför riksdagen och om det är ett förslag med individuellt kompetenssparande som är huvudinriktningen. Elver Jonssons fråga berör kompetens och ut- veckling i arbetslivet. Därför är fördelningen i rege- ringen sådan att det är jag som svarar. I vårt moderna samhälle har alla individer - oav- sett ålder, inkomst eller utbildningsbakgrund - behov av kontinuerlig kompetensutveckling. Arbetsgivaren har fullt ansvar för den verksamhetsrelaterade kom- petensutvecklingen, men vi ser dessutom ett ökat behov av mer generellt och individuellt inriktad kom- petensutveckling som inte behöver vara relaterad till individens nuvarande arbetsuppgifter utan som tar sin utgångspunkt i individens egna behov och önskning- ar. Individens kunskap och kompetens har stor bety- delse för chanserna att etablera sig på arbetsmarkna- den men också för att ha förutsättningar att kunna stanna kvar vid förändringar. Flera studier har också kunnat visa att det finns ett positivt samband mellan utbildningsinvesteringar och ekonomisk tillväxt. Regeringen föreslog i budgetpropositionen för år 2000 (prop. 1999/2000:1) att särskilda medel avsätts för att stimulera individuell kontinuerlig kompe- tensutveckling. En särskild utredare fick i uppdrag att lämna förslag till hur avsatta budgetmedel effektivast skulle disponeras. Ett förslag om individuell kompetensutveckling bereds för närvarande i Regeringskansliet. Regering- en har ännu inte presenterat en proposition om indivi- duell kompetensutveckling eftersom det förslag som utredningen lade fram kritiserades av flera remissin- stanser, bl.a. för att det inte är ett effektivt sätt att främja kompetensutveckling och för dess fördel- ningspolitiska effekter. Utredarens förslag måste därför modifieras i flera avseenden. Men det grund- läggande syftet ligger fast. Regeringen fortsätter det interna arbetet, och siktet är inställt på att en proposi- tion ska presenteras för riksdagen under våren. Det system som regeringen vill utveckla ska ga- rantera att individen själv ges möjlighet att besluta om den egna kompetensutvecklingen. Samtidigt är det viktigt att systemet är brett utformat och stimule- rar kompetensutveckling för just de grupper på ar- betsmarknaden som behöver det mest. Regeringen för samtal med Miljöpartiet och Vänsterpartiet om utformningen av detta förslag.

Fru talman! Jag börjar med att tacka statsrådet Sahlin för svaret. Tyvärr innehåller det inte något besked eller någon form av garanti om att det verkli- gen kommer en proposition. Statsrådet talar om att siktet är inställt och att det bereds samt om ett internt arbete. Elaka tungor vill dock förmäla att det rentav kan- ske inte blir något av detta. Det finns väldigt många som högt prioriterar det här med kompetenskonton. Det gäller näringslivet överlag, de fackliga organisationerna och folket här i riksdagen. Inte minst vi i Folkpartiet har aktualiserat dessa frågor. Ett tag fick man rentav intrycket att regeringen var starkt intresserad. Men med det myck- et svala förslag som här ges från statsrådets sida kan man kanske undra om den heta ambition finns som just skulle leda fram till ett regeringsförslag enligt den propositionslista som vi har fått. Strukturomvandlingen i näringslivet ställer långt- gående krav på arbetskraftens kompetens. Det hand- lar såväl om breda kunskaper som om specialistkun- skaper och specialistfärdigheter. Men framför allt handlar det om att kunna inhämta nya kunskaper när villkoren ändras och tekniken utvecklas. Redan i dag finns det ett behov av återkommande fort- och vida- reutbildning, och det behovet kommer att öka. Arbetsmarknadspolitiken har i många år varit in- riktad på de stora industrierna och den mer eller mindre utbytbara arbetskraften. En följd av det fram- växande kunskapssamhället är att det i dag ställs högre krav på kunskaper och personliga färdigheter, t.ex. på kommunikativ förmåga. Det spelar helt enkelt stor roll vem man anställer. Arbetsmarknadspolitiken måste läggas om och inriktas på den faktiska arbets- marknad som nu växer fram. Vi har också en snabb teknologisk utveckling och nya förutsättningar för internationella marknader som gör att planeringshorisonten krymper för såväl ar- betsgivare som arbetstagare. Frågan om kompetensutveckling är därför - det medger jag - mycket komplex. Redan i dag finns det kompetensutveckling som arbetsgivaren tillhanda- håller och som är verksamhetsrelaterad, vilket stats- rådet också påpekar i sitt svar. Det är viktigt att denna form av kompetenshöjande utbildning får fortsätta. Jag skulle vilja komplettera mina tidigare frågor med följande frågor: 1. Kommer ett förslag om individuella kunskap- skonton att vara utformat så att den enskilde får största möjliga valfrihet och på ett sådant sätt att systemet inte bara blir en påspädning av arbetsgi- varens redan i dag givna roll som den som står för vidareutbildning? 2. Kommer förslaget att vara utformat så att det här inte behöver ses som en omställningspeng för dem som är arbetslösa utan så att alla som vill omskola sig eller vidareutbilda sig får det? 3. Kan statsrådet ge klartecken för att det verkligen kommer en proposition enligt propositionslistan? Man kan undra varför jag polemiserar mot stats- rådet, som ju bejakar de faktiska omständigheterna och behoven - det är helt riktigt. Det sägs här att man bereder frågan, men den är inte ny. Frågan fanns med i propositionssammanhang för nästan två och ett halvt år sedan, och fortfarande har det inte kommit något förslag. Stödpartierna har inte precis raskat på den så att säga. Nu verkar hindret mer ligga inom den departementala biten. Från fack- ligt håll är man mycket otålig därför att frågan inte har kunnat lösas. Mot den bakgrunden skulle jag vilja få svar på mina kompletterande frågor. Frågor om individuell kompetens är oerhört angelägna både för näringslivet och för de enskilda arbetstagarna.

Fru talman! Jag vet inte riktigt vilken temperatur- skala Elver Jonsson har. Jag känner mig inte speciellt sval i intresset för kompetensutveckling, tvärtom. Det tycker jag framgår av svaret, men jag kan gärna beto- na det igen. Det gäller inte bara att få fram den verksamhets- relaterade kompetensutvecklingen. Redan i dag har arbetsgivaren förvisso ett ansvar för den, men det är stora grupper som ännu i dag inte får del av vidareut- veckling inom det arbete som de har. Därmed är des- sa just de grupper som riskerar att åka ut när kon- junkturen viker eller omställningen blir stor på en arbetsplats. I det här sammanhanget är jag mycket varm i tan- karna på att få fram också ett individuellt system som bygger på om jag vill utveckla mig för att byta arbete. Kanske skulle jag i största allmänhet vilja lära mig ett annat språk. Det handlar alltså om den individuella utvecklingen. Jag ska försöka svara ännu tydligare. Följdfråga nr 1, en ny fråga från Elver Jonsson, är om ett förslag om individuella kompetenskonton kommer att vara utformat så att den enskilde får största möjliga valfrihet och så att systemet inte bara blir en påspädning av arbetsgivarens redan i dag giv- na roll. På den frågan blir mitt svar ja. Elver Jonsson andra följdfråga är om detta mer kommer att ses som en omställningspeng för dem som är arbetslösa. Där tycker jag att man ska fundera lite mer därför att det är intressant om vi tydligare och med en annan fördelningsprofil också kan hjälpa de grupper som i dag har den svagaste ställningen på arbetsmarknaden att bli starkare när de nödvändiga omställningarna på arbetsmarknaden rullar på. Men jag vill inte se ett system för kompetensutveckling som enbart handlar om detta, utan för mig är det individuella kompetenskontot med den egna makten över resurserna det viktiga. Det är bl.a. detta som vi tittar vidare på och som också många av facken är intresserade av. Ja, det kommer ett förslag, pengar är avsatta, det ska vara individuellt utformat, det ska vara en egen individuell bestämmanderätt och arbetet är inriktat på att förslag ska läggas fram för riksdagen innan riks- dagen skiljs åt i sommar.

Fru talman! Jag fick ett klart besked, och det är att de individuella kompetenskontona kommer att vara så utformade att den enskilde får största möjliga valfri- het. För mig som liberal oppositionspolitiker är det hugnesamt att höra ett tydligt besked på den punkten. På den andra frågan, om man inte bara ska se det som en allmän omställningspeng, säger statsrådet att de funderar på det här, att det finns svaga parter osv., det är inte enbart att se det isolerat. Det är väl där som jag tror att regeringen har kört fast. Som jag sade är frågan inte ny. Man har haft den åtminstone ett par tre år på sitt bord, och fortfarande finns det inget förslag. I den tredje frågan efterlyste jag, fru talman, ett förslag som kan behandlas av vårriksdagen. Statsrå- det säger att man har den inriktningen. Jag hoppas att statsrådets temperatur räcker till att driva fram ett förslag därför att det är väldigt angeläget. Sedan glider det lätt över i den här lite filosofiska debatten till vem som är den svaga på arbetsmarkna- den. Är det metallarbetaren i Bengtsfors eller är det postkassörskan på Hisingen som drivs ut i arbetslös- het och måste skaffa sig en kompetens som gör att man kan söka sig till någonting annat? Därför tror jag att det kan bli ett fruktlöst resonemang om vem som är svag på arbetsmarknaden om man inte säger att det här ska kunna öppnas för dem som efterfrågar en sådan kompetens som behövs i ett annat samhälle. Jag har många gånger hört från t.ex. dem som känner detta väl att vi har en arbetsmarknad där det egentligen skulle behövas en kompetenshöjning på så där 80-90 % inom en tioårsperiod. Problemet är att det är väldigt många som inte har den inställningen, och därför behövs det en opinionsbildning för att höja kompetensen i arbetslivet. Jag tror att man behöver bryta igenom en vall, kalla det gärna en tröghetsvall, som gör att både arbetstagare, facken och arbetsgi- varna får inspiration att driva på en sådan utveckling. Sedan säger statsrådet att det har varit så mycket kritiska remissvar. Ja, det har det kanske varit, men inte från de riktigt tunga. Från de tunga fackliga or- ganisationerna är man oerhört angelägen om att det kommer fram förslag, och man ger stark support. Men det är klart att det finns en del t.ex. monetära remissinstanser och andra som ligger ganska långt ifrån sådana här frågor och som har varit kritiska. Men jag känner det som ganska besvärande att rege- ringen tar det som något slags livboj för att sitta och fundera, som jag tycker, fru talman, onödigt länge på en mycket självklar fråga. Pengarna finns, och frågan är: Finns viljan så att vi inom en månad kan få se ett regeringsförslag som redan är utlovat?

Fru talman! Jag känner mig i alla fall ganska tyd- lig på en punkt där jag vill motsäga Elver Jonsson. Det är att om man skriver utredningsdirektiv, utredare jobbar, man skickar ut förslaget på remiss, så måste man vid beredningen av förslaget också noga lyssna på dem som är kritiska. Det är själva poängen med att skicka ut saker och ting ut på remiss. Det gäller fak- tiskt att lyssna och ta intryck. Detta plus att vi alltme- ra har känt för, och alltmer fått stöd från både de fackliga organisationerna och näringslivet, att se om man kan stimulera det egna sparandet för den egna kompetensutvecklingen. Där är vi verkligen överens. Det måste vara en mycket viktig beståndsdel i ett förslag om kompetensutveckling. Kan man sedan också se om det går att stimulera fram det helt nöd- vändiga och viktiga omställningsskydd och den om- ställningshjälp som behövs i arbetslivet så är det intressant. Det är en fundering som finns på många håll på arbetsmarknaden i dag, inte bara hos de fack- liga organisationerna utan också i hög grad hos nä- ringslivet självt. Problemet, som Elver Jonsson uttryckte det, är inte bara att för få individer själva ser ansvaret eller har möjligheten att bygga upp ett sparande för sin egen framtid och utveckling utan också att för få arbetsgivare gör detta i arbetet. Det är ett ansvar man redan har men som långt ifrån alla tar. Det är de två frågorna som står i fokus för regeringen nu när vi - och jag kan inte säga det tydligare än så - lämnar ett förslag till riksdagen under våren. Jag kan inte i dag säga om det är inom en månad eller inte. Men tempe- raturen är hög, frågeställningen är viktig.

Fru talman! De tre sista orden instämmer jag helt i. Frågeställningen är viktig, och hela frågan är oer- hört angelägen att lösa. Det som har bekymrat mig är att frågan på något sätt håller på att glida över ifrån det mera individbaserade - det är i och för sig ett näringspolitiskt behov att få individerna bättre rustade - till att bli mera allmänt, att mera gå över på arbets- givarens ansvar, som å ena sidan redan finns. Själv- fallet kan det behövas stimulans. Men jag tror att det är viktigt att vi inte fastnar i den diskussionen och tar miste på de fackliga organisationernas hetta i den här frågan. Det kan man inte göra för där är man, som Mona Sahlin vet, mycket otålig över att det inte har kommit något förslag. Fru talman! Jag förstod inte riktigt poängen med det när statsrådet Mona Sahlin frågade om man inte ska ta till sig de kritiska synpunkterna och väga in också dem. Jo, självfallet. Men det får, fru talman, inte bli ett alibi för att ingenting sker i det som vi är överens om, nämligen att vi får de individuella kom- petenskontona förverkligade. Det som statsrådet ut- trycker som en önskan, att det läggs fram ett förslag så att vi kan fatta beslut i vår, vill jag ge stor support till.