konkurrensen och elmarknadens utformning

Interpellationsdebatt 26 maj 2003

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 90 Leif Pagrotsky (S)

Fru talman! Men Sven Brus citeringskonst kan debatten bli problematisk. Jag talade inte om ett banalt problem, jag pratade om ett banalt konstate- rande. Sjukvården vänder sig till 70 % till medborga- re över 65 år. Om det innebär att vi har problem i sjukvården är det ett allmänt samhällsproblem, ett socialt problem, ett sjukvårdspolitiskt problem eller ett utslag av diskriminering? Om vi ska kunna föra en meningsfull diskussion om behovet av diskrimine- ringslagstiftning måste vi vara otroligt precisa så att vi vet det faktiskt handlar om, vad det är vi kan pro- cessa om. Det här är en fråga som verkligen kräver att vi reflekterar över den, så att vi inte använder en diskrimineringslagstiftning som grund för en allmän debatt om samhället över huvud taget. Den debatten bör föras, det är inget banalt problem att människor inte får den vård som de har rätt till. Men det är ett banalt konstaterande att brister i äldreomsorgen eller brister i delar av sjukvården i första hand gäller de äldre. Det är det jag försökte påpeka. Vi behöver en sammanhållen diskrimineringslag- stiftning. Avsikten med det uppdrag som vi har gett till kommittén är att vi skulle få en sammanhållen diskrimineringslagstiftning som omfattar alla grunder för diskriminering, också diskriminering på grund av ålder. Som en följd av det skulle vi också få en sam- hällelig organisation, en ombudsmannainstitution, som skulle pröva alla former av diskriminering. När vi får den lagstiftningen har vi fått en lagstift- ning som Sven Brus och jag förmodligen önskar oss lika mycket båda två. Frågan är bara hur mycket den ska utredas. Jag tycker att det är rimligt att Diskrimi- neringskommittén får möjlighet att utreda detta och att man nu också vet om att det förslag till ny lagstift- ning som den ska komma med också ska täcka diskriminering på grund av ålder. Därmed hoppas vi faktiskt under den här mandatperioden kunna ha löst den fråga som har varit föremål för diskussioner i många år.

Anf. 91 Ingegerd Saarinen (Mp)

Fru talman! Chatrine Pålsson har frågat mig om jag kommer att verka för att den utlovade vårdgaran- tin inte bara blir en målsättning - utan en verklig garanti för att vård ska ges i tid. Cristina Husmark Pehrsson har frågat mig med vilken säkerhet jag kommer att verka för en vårdga- ranti under 2004. Då interpellationerna berör samma frågeställning, nämligen den om införande av en utökad nationell vårdgaranti, och ska besvaras vid samma tillfälle lämnar jag härmed detta samlade svar. Redan i 1997 års överenskommelse om vissa er- sättningar till hälso- och sjukvården, den så kallade Dagmaröverenskommelsen, infördes en vårdgaranti som syftar till att tillförsäkra alla patienter snabb kontakt med vården. Garantin omfattar kontakt med primärvården, besök hos läkare i primärvården och besök hos läkare i den specialiserade vården. Mot bakgrund av de olika insatser som under se- nare år vidtagits för att komma till rätta med vänte- tidsproblemen - den nationella handlingsplanen, tillgänglighetssatsningen, det fria vårdvalet, utveck- lingen av väntetidsdatabasen och Socialstyrelsens arbete med riktlinjer för prioriteringar - kom staten och Landstingsförbundet i samband med Dagmar- överenskommelsen för 2003 överens om att det finns en god grund för att under de närmaste åren fortsätta det långsiktiga arbetet med att successivt komma till rätta med väntetidsproblemen. Staten och Landstingsförbundet har därför kom- mit överens om att en utökad vårdgaranti, som också innefattar behandling, ska införas. Under året, det vill säga i år, 2003, sker förberedelser med sikte på att den utökade vårdgarantin ska kunna träda i kraft tidigast den 1 januari 2004. När det gäller Chatrine Pålssons fråga om jag kommer att verka för att den utlovade vårdgarantin inte bara blir en målsättning utan en verklig garanti för att vård ska ges i tid, vill jag framhålla att staten och Landstingsförbundet, i Dagmaröverenskommel- sen, slagit fast att den utökade nationella vårdgarantin innebär ett åtagande från landstingen att erbjuda be- handling inom 90 dagar från det att beslut om be- handling fattats. Utgångspunkten är hälso- och sjukvårdslagens krav på att beslut om behandling ska tas i samråd med patienten. Vårdgarantin tydliggör vårdens åtagande gentemot patienten i samband med sådan överens- kommen behandling. Det handlar om att vid beslutstillfället ge patien- ten tydliga besked. Det centrala är dock att patient och behandlande läkare kommer överens om en tid för behandling. Detta innebär att det är förenligt med en vårdgaranti att väntetiden till behandling kan överstiga 90 dagar om patient och behandlande läkare kommer överens om detta. Vad gäller Cristina Husmark Pehrssons fråga om med vilken säkerhet jag kommer att verka för en vårdgaranti under 2004, kan jag meddela att det är min bestämda avsikt att fortsätta att verka för att den utökade nationella vårdgarantin ska införas i enlighet med Dagmaröverenskommelsen. Det förberedande arbetet har redan påbörjats. För närvarande förs diskussioner mellan staten och Landstingsförbundet om hur införandet av den utöka- de vårdgarantin ska ske. Med hjälp av satsningarna inom den nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvården samt med hjälp av tillgänglighetspengarna pågår samtidigt ett intensivt förändringsarbete i landstingen. Satsningar sker på att förbättra tillgäng- ligheten och på att förbättra informationen till pati- enterna om väntetider och valmöjligheter. Man satsar bland annat på nya effektivare organisationsformer, på att rekrytera och utbilda personal, och på nya ad- ministrativa rutiner med till exempel IT-system för kartläggning av patientflöden med mera. Alla dessa åtgärder bidrar samlat till att effektivisera vården och lägger, i kombination med det fria vårdval som inför- des 1 januari i år, grunden för att den utökade vård- garantin ska kunna införas i avsedd tid, det vill sägas tidigast den 1 januari 2004. Då Chatrine Pålsson, som framställt interpellation 398, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav tredje vice talmannen att Ulrik Lindgren i stället fick delta i överläggningen.

Anf. 92 Leif Pagrotsky (S)

Fru talman! Tack så mycket för svaret, socialmi- nistern. Jag har med intresse tagit del av det anföran- de som socialministern hade på Vårdförbundets kon- gress nyligen. Där säger socialministern: Vi ska ga- rantera patienter rätt vård i rätt tid. Han tillägger att sjukvården måste vara tillgänglig och att behandling ska kunna erbjudas inom 90 dagar. Sedan tog den meningen slut. Socialministern satte punkt där. Jag undrar om det bara är jag som undrar när detta ska införas. Samtidigt vet jag att i den överenskommelse som staten har gjort med Landstingsförbundet om ersätt- ning till hälso- och sjukvården för 2003 stod just att man ska börja förberedelserna för att införa en utökad vårdgaranti. Detta ska ske tidigast 1 januari 2004, och det ska finnas en kontrollstation senast februari 2004. Då kan det ju inte bli en vårdgaranti den 1 januari. Så måste jag tolka detta, socialministern. 2004 används i debatten som om det vore dags för en vårdgaranti då. På samma konferens skickade socialministern också med en brasklapp om ekonomins utveckling. Det var underförstått att ser det lika illa ut med eko- nomin som det gör i dag, kommer vi att få se i stjär- norna efter en vårdgaranti 2004. Är det så jag ska tolka det? Förra året röstade också socialdemokraterna i denna kammare nej till att införa en vårdgaranti. Och man röstade nej till de borgerligas 3 ½ miljarder kro- nor under två år för att säkerställa en vårdgaranti. Numera säger Socialdemokraterna och socialmi- nistern ja ungefär lika många gånger som man sade nej, det vill säga 12-13 gånger. Men det händer ing- enting. Det är snarare en löfteskarusell som jag ser det. Låt oss se lite grann på de väntetider som finns i vården i dag. Jag är väl medveten om att Landstings- förbundets väntetider inte är exakta, men det ger ändå en väldigt tydlig vägledning om hur det ser ut i lan- det. Beroende på var man bor i landet är väntetiderna för · höftledsplastik mellan tre veckor och två år, · godartad prostataförstoring mellan fyra veckor och två och ett halvt år, · utprovning av hörapparater mellan sex veckor och tre år, · knäledsplastik mellan tre veckor och två och ett halvt år och · grå starr mellan fyra veckor och två och ett halvt år. De som bor i de landsting som har tre-fyra veck- ors väntetid är att gratulera. Jag beklagar verkligen dem som bor i de landsting som har två-tre års vän- tetid innan man blir behandlad, och det är främst de socialdemokratiskt styrda landstingen i Norrland. De bolagiserade sjukhusen, bland annat i Helsing- borg och Ängelholm, som fortfarande ägs av lands- tingen men som tillåts byta ut sina politiska styrelser mot kanske mer kompetenta professionella styrelser, har en betydligt kortare väntetid än de flesta lands- tingsdrivna sjukhus. Jag undrar fortfarande, socialmi- nistern, om det inte är en väg att gå för att få en ef- fektivare vård att bolagisera sjukhusen eller införa privat vård och samtidigt ge dem mer pengar så att man verkligen kan införa en vårdgaranti i tid.

Anf. 93 Ingegerd Saarinen (Mp)

Fru talman! Lars Engqvist! Tack för svaret. Det låter som om socialminister Lars Engqvist säger de rätta sakerna, nämligen att det är hans bestämda av- sikt med mera att införa vårdgarantin. Men det är inte helt lätt att känna sig trygg med de socialdemokratis- ka utfästelserna. Det vet vi från valrörelsen kontra vad som har hänt efteråt. I synnerhet är det inte lätt att känna sig trygg med de socialdemokratiska utfästel- serna om vårdgarantin. Vi har tio års historia av mot- stånd mot den typen av utfästelser från överheten. Under den borgerliga regeringstiden 1991-1994 infördes en vårdgaranti som omfattade de vanligaste diagnoserna. Den gav kortare vårdköer. Efter 1994 med Socialdemokraternas återkomst till makten för- föll reformen och upphörde i praktiken. I stället har vi haft en räcka år med motstånd. Tvivlen grundar sig också för min del på att vi fick ett helt annat budskap mitt under brinnande val- rörelse. Plötsligt fick vi en helomvändning. Det som tidigare varit förkastligt blev då rätt. Landstingspoli- tiker för Socialdemokraterna i hela riket fick på ett dygn praktiskt taget byta uppfattning i frågan. Frågan är om det betyder att ni faktiskt också erövrat en het vilja att genomföra en nationell vårdgaranti. Den bild ministern ger innebär ett införande om cirka ett år. Men till saken hör ju också att det inte tillförs några nya pengar. Allt kostar förvisso inte pengar. Det finns vårdcentraler som i dag klarar sin del av vårdgarantin. Det finns vårdcentraler som ger en smidig kontakt praktiskt taget samma dag. De kan kanske inte erbjuda en läkarkontakt inom en vecka, men de kan erbjuda kontakt på vårdcentralen med den som behövs. Det kan vara diabetessjuksköterskan, prästen, psykologen eller doktorn. I och med att man har ett större lag som tar emot patienterna på ett väl genomtänkt sätt nås också doktorn snabbare än an- nars när allt fokus ligger på doktorn, som det gör på så många vårdcentraler. Det här har uppnåtts genom det som Lars Eng- qvist själv beskriver, till exempel tekniska hjälpme- del, klok rekrytering och framför allt genom en väl genompratad organisation och ett genomtänkt arbets- ätt. Mycket kan förvisso åstadkommas utan pengar, men det är ju oundvikligt att det också kostar pengar. Kristdemokraterna anslår i sitt budgetalternativ 750 miljoner kronor för det här ändamålet utöver de så kallade tillgänglighetspengarna som regeringen har anvisat. Som stöd för detta har vi också ett höjt gene- rellt statsbidrag i vår budget på 1,5 miljarder till kommuner och landsting. Som bekant har vi också 1 miljard i kompetenspengar för kommuner och lands- ting. De här två posterna utöver själva vårdgaranti- pengarna tror vi är väldigt viktiga som understödjan- de för att det här ska bli realistiskt. Socialdemokra- terna har hittills inte preciserat om detta fordrar peng- ar. Det vi i stället hittar när det gäller vårdgarantin och utfästelsen om när den ska genomföras är att under 2004 ska vårdens resursbehov tas upp till be- handling. Då ska också vårdgarantin preciseras. Vi vet genom Landstingsförbundets rapporter att lands- tingen inte precis vadar i pengar. Minus 16 miljarder netto redovisas i december totalt sett för kommun- och landstingssektorn i statsbidrag och 18 miljarder nu i april. Frågan är nu: Är verkligen hjärta, hjärna och nju- rar med, Lars Engqvist, i engagemanget för att införa en nationell vårdgaranti värd namnet? Blir det en målsättning igen, eller blir det något mer? Kommer det ytterligare lagstiftning, och hur finansieringen ut?

Anf. 94 Leif Pagrotsky (S)

Fru talman! Dessa två interpellationer gäller ett av de områden som är tydliga exempel på att de åtta, nio år som har gått sedan Socialdemokraterna vann valet 1994 har varit förlorade år. Ett annat exempel är för- stås frågan om husläkarna, som Socialdemokraterna sedan mitten på 70-talet till slutet på 90-talet motar- betade. Jag tror dock att ministern personligen har slagit in på en annan linje, och de uppgörelser som har gjorts i den delen förefaller kunna bli steg på vägen mot en bättre lösning - tyvärr inte en liberal lösning men ändå en lösning åt rätt håll vad gäller själva husläkarkonstruktionen. Ett annat område, som kommer upp lite senare i dag, är den finansiella samordningen, där en försöks- verksamhet blev färdig 1997. Kanske får vi om några veckor en proposition till kammaren från denna sakt- färdiga regering. Ett tredje exempel är det som interpellationerna gäller, nämligen frågan om vårdköerna. Där hade vi, som redan har nämnts i debatten, i början på 90-talet en vårdgaranti som ledde till att vi under åren 1993- 1994 hade de kortaste vårdköerna i Sveriges historia. Sedan har vi som sagt haft en socialdemokratisk peri- od om åtta, nio år, där vårdköerna hela tiden har varit avsevärt längre. Ett par av de här misslyckandena, möjligen alla tre, har förstås också bidragit till den sjukskrivnings- kris som vi genomlider sedan 1997 och där regering- en återigen är saktfärdig på ett sätt som påminner om saktfärdigheten på sjukvårdsområdet. Om det inte vore för det djupt tragiska i att män- niskor som har åkommor som de skulle kunna få hjälp med tvingas att vänta, är det närmast komiskt hur sjukvårdsminister på sjukvårdsminister sedan 1994 har förklarat att vårdköerna ska tas bort nästa år, nästa år och sedan nästa år. Av och till har man, som redan har nämnts i debatten, polemiserat mot idén med vårdgarantin, men även på den punkten har man väl i likhet med vad gäller husläkarna gett upp själva motståndet mot idén. Nu handlar det bara om att administrera fördröjningen. Min enkla fråga till statsrådet - det ska bara bli en - är: Kommer köerna enligt statsrådet nästa år att bli lika korta som de var 1993 och 1994?

Anf. 95 Ingegerd Saarinen (Mp)

Fru talman! Det är en smula rörande att höra re- presentanterna för de tre partier som totalt misskött sjukvården i de stora landstingen i Stockholms län, Skåne och tidigare - tills det dessbättre blev en bättre ordning i början på förra mandatperioden - i Västra Götaland. Till sist handlar ju möjligheterna om att få en tillgänglig sjukvård faktiskt om att ha en stabil ekonomi för sjukvården, som kan ge alla som arbetar i sjukvården en trygghet också för deras egen plane- ring. Detta är viktigt därför att en del av sjukvårdens problem just nu är att de underskott på 16 miljarder som ni talar om faktiskt inte gäller hela Sjukvårdssve- rige utan är koncentrerade till ett par regioner, som nu ska möta gigantiska underskott med någon form av besparingar och inskränkningar. Jag är emellertid alldeles övertygad om att ni all- ihop innerst inne förstår att vårdgaranti som ska fun- gera bättre än den begränsade garanti som ni införde och som bara gällde ett par diagnoser - en vårdga- ranti som ska gälla alla behandlingar - förutsätter en sund sjukvårdsekonomi. Vad vi har att göra är därför att långsiktigt planera för att hela den svenska sjuk- vården i dess helhet ska följa vad vi kallar 0-7-90- regeln. Det betyder att man ska komma i kontakt med vårdcentral eller motsvarande omedelbart, man ska få träffa som läkare inom sju dagar eller en vecka och man ska få behandling inom 90 dagar. För att vi ska komma dit krävs det ett långsiktigt arbete, ökade resurser och en inställning till tillgäng- lighet som kanske inte präglar alla delar av svensk sjukvård. När jag har talat om en målsättning är det just det här området, att alla delar av sjukvården ska kunna leva upp till 0-7-90-regeln. Vårdgaranti är någonting annat. Vårdgaranti är nämligen en garanti att om inte mitt eget sjukhus eller mitt eget landsting kan erbjuda vård enligt denna regel, ska jag ha rätt att på landstingets bekostnad få gå någon annanstans. Det är det som är vårdgarantin. Jag har aldrig talat om att vårdgaranti ska vara en målsättning. Vårdga- ranti ska införas. Att hela den svenska sjukvården, där alla sjukhus ska kunna leva upp till 0-7-90-regeln, kommer förmodligen att ta ytterligare tid i anspråk. Vårdgarantin innebär ju att om jag inte får den här vården levererad av mitt sjukhus eller mitt landsting, ska jag ha möjlighet att välja någonting annat. Vi har tagit det första steget. Vi har ett fritt nationellt vårdval sedan den 1 januari. Nästa steg är att också komma överens om vilka skyldigheter landstingen och sjukvårdshuvudmännen i övrigt har att aktivt informera om detta. Vi måste från statens sida komma överens med landstingen om detta innan vi tar nästa steg. Här har landstingen olika uppfattningar och olika ambitioner. Det gäller att samordna detta, så att vi kan få det att fungera lika- dant på alla ställen. Jag är övertygad om att vi kan komma överens med landstingen om detta. Vi får diskutera förutsätt- ningarna för det, men vi kommer att ha en vårdgaranti som fungerar inom en inte alltför avlägsen framtid. Jag kan inte ange exakt datum eftersom det förutsätter förhandlingar och överenskommelser med landsting- en, men att vi kommer att ha det under 2004 är jag alldeles övertygad om.

Anf. 96 Leif Pagrotsky (S)

Fru talman! Rörande, sade socialministern. Då kan jag ju påminna om att det gigantiska underskottet i Stockholms läns landsting till allra största delen berodde på den stora skatteutjämningspott som man var tvungen att bidra till. Jag vet att socialdemokra- terna i landstingets ledning i dag redan har varit hos finansministern och bett om att få hjälp med att klara detta. Den diskussionen tror jag alltså att socialmi- nistern inte kommer så särskilt lång med. Dessutom vet vi bland annat vad gäller Skåne, som jag kommer ifrån, att vård i tid kostar pengar, särskilt i ett inledande skede när man har långa vård- köer. Därför vill vi anslå pengar för att man ska kun- na komma i fatt med eftersläpningen. Den debatten tar jag alltså mycket gärna, socialministern. För att få vård i tid krävs dock inte bara pengar. Det behövs också personal. Det sade socialministern också på Vårdförbundets konferens. Hur tänkte man då när man skulle ro i land den nationella handlings- planen för utveckling av hälso- och sjukvården? Här fanns en chans att verkligen komma åt otidsenliga hierarkier och att stärka personalen och lagsamarbe- tet, men ingenting av detta var vägledande när man utarbetade handlingsplanen. Den innebar bara ett framflyttande i organisationen av tidigare arbetssätt och normer. Det var inte någonting som skulle ha bidragit till att man skulle arbeta effektivare och kun- de erbjuda bättre vård i tid. Jag anser att socialministern inte tog chansen när det gällde den nationella handlingsplanen. Yrkesrol- lerna förblev bara vid det gamla, och inte heller till- gängligheten har förbättrats nämnvärt, trots mycket pengar och nedlagt försvar. Dessutom ser vi i dag ett missnöje bland primär- vårdens personal, såväl hos distriktssköterskor som hos distriktsläkare. Drygt hälften tycker att det i dag fungerar mycket eller lite sämre än vad det gjorde för fem år sedan, detta enligt Fammis egen enkät. Ändå var det just dessa två personalgrupper som ledde arbetet inför genomförandet av handlingsplanen. Dessutom beskriver Fammis i samma enkät att personal som är privatanställd trivs och mår bättre. Diskussionen handlade när handlingsplanen antogs om bevarande av gammalt. Det skulle i stället ha behövt föras in nytt blod. Man skulle ha behövt se till personalens kompetens, vilja och förmåga och vågat ha modet att göra någonting annat. I dag ser vi också effekten av den bristande till- gängligheten och avsaknaden av nytänkande och modernisering. Tillgängligheten har inte ökat. Pati- entens ställning har inte förbättrats, och personalen mår, som Fammi säger, verkligen inte bra. Jag har en fråga till socialministern. Socialminis- tern var initiativtagare och drivkraft i den här natio- nella handlingsplanen. När vi nu ser att personalen inte mår bra och att det inte har blivit någon större framgång - det finns ju många som redan nu har gjort utvärderingar och inte ger speciellt högt betyg: Vad kommer socialministern att göra för att nu äntligen ta ett steg tillbaka och våga genomföra något nytt? Man kanske inte behöver ta något steg tillbaka, men med tanke på handlingsplanen bör man inte fortsätta på den utstakade vägen utan göra ett halvt stopp och sedan i stället försöka gå personalen till mötes, tro på dem och se att de faktiskt kan göra en stor insats för att öka tillgängligheten.

den 12 maj

Interpellation 2002/03:404

av Ingegerd Saarinen (mp) till näringsminister Leif Pagrotsky om konkurrensen och elmarknadens utformning

Det är endast två typer av aktörer som kan påverka priset på fysisk el på spotmarknaden: producenterna som producerar och konsumenterna som konsumerar elen. Inga andra, eftersom el inte kan lagras.

Verklig konkurrens på elmarknaden kan alltså bara förekomma om konsumenterna är med och minskar sin förbrukning som ett alternativ till att producenterna ökar sin produktion. Balansen mellan produktion och konsumtion på elmarknaden skapas med hjälp av spotpriset.

För att etablera verklig konkurrens räcker det alltså med att nätbolagen levererar el till spotpris. Det behövs inga "elavtal" på en elmarknad med konkurrens. Priset bestäms på spotmarknaden och den levererade mängden med elmätaren. Konsumenten köper fysisk el genom att trycka på strömbrytaren!

När konsumenterna kan reagera på spotpriset så medverkar de i konkurrensen. Minskad förbrukning blir ett alternativ till ökad kraftproduktion och ett högre spotpris. Det är också utifrån spotpriset som konsumenterna bör avgöra om de ska köpa prisförsäkringar eller ej.

Små konsumenter med förhållandevis låga elkostnader och konsumenter som kan dra ned förbrukningen när spotpriset stiger borde inte ha något större behov av prisförsäkringar.

De flesta borde alltså nöja sig med att köpa spotel via nätbolaget. Många skulle anpassa förbrukningen till spotpriset. Pristopparna skulle bli lägre och dyr reservkraft skulle inte behövas i samma omfattning som på dagens elmarknad.

Det är framför allt konsumenter som förbrukar mer el när spotpriset är högt som borde ha ett behov av att köpa prisförsäkringar. Det betyder att de konsumenter som skapar ett kapacitetsbehov på elmarknaden också svarar för kostnaderna. Det är nämligen i första hand producenter som har reservkraft som kan sälja prisförsäkringar som skyddar mot höga spotpriser.

Vi får en effektiv elmarknad med minimalt krångel där kostnaderna fördelas på ett marknadsmässigt och rättvist sätt mellan olika konsumenter.

Vad är det egentligen för nytta med den nuvarande elmarknaden? Leverantörerna kan ju inte bidra till några pressade priser på spotmarknaden. Resultatet är det motsatta! Leverantörerna avskärmar konsumenterna från prisbildningen och konkurrensen. Det ledet till högre spotpriser!

I dag har vi dessutom ett avtalstvång på marknaden. Alla måste ha ett elavtal och en "elleverantör". Men nästan inga mindre konsumenter orkar välja. Framför allt inte år efter år. Folk i allmänhet köper uppgivet el till dyra priser, naturligtvis utan att anpassa förbrukningen till spotpriset. Det ökar behovet av dyr reservkapacitet.

Konsumenterna på dagens elmarknad blir standardmässigt pådyvlade någon form av "prisförsäkring" och betalar mycket mer för sin el än de borde. Systemet är som byggt för att kunna utnyttjas av leverantörerna. De mjölkar i dag den stora majoriteten av mindre konsumenter på pengar. Det är de minsta som får betala mest medan till exempel elvärmekonsumenter som skapar ett dyrt kapacitetsbehov på marknaden ofta har väsentligt lägre priser. På den nuvarande elmarknaden råder inte den minsta rättvisa mellan de konsumenter som orsakar kostnader och de som betalar.

Varför ska vi ha leverantörer på elmarknaden som inte bidrar till konkurrensen när elen i praktiken aldrig kan levereras av andra än nätbolagen?

Den nuvarande elmarknaden är utomordentligt konsumentovänlig, orättvis, hindrar konkurrensen och en effektiv resursanvändning. Den skapar skada @ inte nytta! Den är mycket komplicerad @ i onödan!

Jag vill därför fråga ministern:

Vad avser näringsministern att göra för att rätta till problemen på elmarknaden?