Konst åt alla

Fru talman! Göran Persson i Simrishamn har frågat mig varför jag skär ned på ett anslag som innebär så liten besparing men vars konsekvenser blir så stora. Tre övergripande prioriteringar vägleder regeringens kulturpolitik. Det är barns och ungas rätt till kultur, det är att bevara, utveckla och förmedla vårt gemensamma kulturarv samt förbättrade villkor för den nyskapande kulturen. Det innebär att konsten ska ha goda möjligheter att utvecklas och att den ska vara tillgänglig för alla. Konst åt alla är ett samarbete mellan Folkets Hus och Parker, Riksföreningen Våra Gårdar och Bygdegårdarnas Riksförbund som håller hög kvalitet och bedrivs professionellt. Samtidigt anser jag inte att det är önskvärt att regeringen i någon större utsträckning styr exakt vilka satsningar som ansvariga myndigheter ska stödja. Regeringen har en övergripande ambition inom alla politikområden att minska detaljregleringen och låta de ansvariga myndigheterna fatta självständiga beslut. Grundprincipen bör vara att stöden ska vara generella så att fler kan ansöka om bidrag. Om just detta projekt ska få stöd får avgöras av den ansvariga myndigheten. Staten har ett stort ansvar för kulturpolitiken som delas med parter på regional och lokal nivå. Det finns en rad statligt finansierade institutioner som på skilda sätt stärker utvecklingen inom bildkonstområdet. Särskilt kan nämnas Statens konstråd, Konstnärsnämnden, Statens kulturråd, Moderna Museet och Riksutställningar. De nationella kulturpolitiska målen ska inte bara vägleda den statliga kulturpolitiken utan ha betydelse för hela landets kulturella blodomlopp. I de kulturplaner som kommer att ligga till grund för hur statligt stöd ska fördelas till regional kulturverksamhet kommer de kulturpolitiska målen och därmed även frågan om invånarnas tillgänglighet till kultur att vara central. Jag vill tydliggöra för Göran Persson att Folkets Hus och Parker får ett stort statligt kulturstöd. Under 2009 beviljade Kulturrådet närmare 10 miljoner kronor till insatser för allmän kulturverksamhet och utvecklingsverksamhet. Bygdegårdarnas Riksförbund fick 748 000 kronor i kulturstöd och Våra Gårdar 327 000 kronor. Det statliga bidraget till Konst åt alla är ca 1,2 miljoner kronor. Kanske skulle det vara möjligt för parterna att ompröva hur deras samlade kulturstöd bäst bör användas.

Fru talman! Vi går nu över till en annan fråga, från Nationalmuseum till en folkrörelsesatsning. Jag blir något förvånad när jag får svaret på mina frågor. Det är en folkrörelsesatsning med Folkets Hus och Parker, Våra Gårdar och Bygdegårdarnas Riksförbund. I Alliansens budget för 2011 är anslaget till samlingslokalsverksamhet helt avskaffat. Man har gjort det utan kontakt med berörda organisationer eller Statens kulturråd. Man har sänkt anslaget innevarande år med 60 procent. Det är lite nonchalant. Inget annat anslag har drabbats lika brutalt som det här. Vi pratar inte om många miljoner, men de miljonerna har gått ut till en folkrörelsesatsning. I svaret säger man att regeringen prioriterar barns och ungas rätt till kultur, att utveckla och bevara kulturarvet och förbättra villkoren för en nyskapande kultur. Varför vill man då sänka verksamhet som uppfyller de målen? Det är något som har gått förbi. Jag förstår att Konst åt alla har velat ha tillträde till regeringen. Jag vet inte om man har varit där, men jag är tämligen säker på att man inte har pratat med kulturministern. Man kan förstå att man från departementet inte har klart för sig vad det är man gör. Det är inte önskvärt, säger ministern, att man ska styra de ansvariga myndigheterna för att stödja verksamheten. Det ska vara mindre detaljreglering. Men det är vad ni har gjort. Ni har gjort motsatsen. Man har bestämt att Konst åt alla ska avvecklas. I stället ska man ta fram Skapande skola. Jag tycker att det är bra med Skapande skola. Det är en bra verksamhet. Men man tar bort något för att tillföra något annat. Det här är väl en detaljstyrd omprioritering som inte Kulturrådet har haft någon möjlighet att påverka. Därför är inte argumenten från departementet trovärdiga. Kulturministern hänvisar också till statligt finansierade myndigheter med särskilda uppdrag inom bildkonstområdet. Vad menar kulturministern med det? I stället för en folkrörelsedriven konstverksamhet hänvisar kulturministern till statliga institutioner. Det rimmar dåligt med det vi har sagt tidigare och som också regeringen har sagt, även kulturministern, vad gäller satsningen på ideella kultursektorer, inte minst när vi som här har en folkrörelsesektor. Över alla partigränserna, även Moderaterna, har man anammat den. Man slopar stödet till den ideella kultursektorn och hänvisar till statliga kulturinstitutioner. Man sänker anslaget till Folkets Hus och Parker, Bygdegårdarnas och Våra Gårdars anslag. Man försämrar samlingslokalerna. Man är nog inte så jättepopulär i kansliet vad det gäller den ideella kultursektorn. Till sist handlar det om barnen. Jag är inte expert inom alla kulturområden, men Konst åt alla når främst ut till barnen. Om man tittar på olika satsningar som de har gjort med utställningar och dylikt har de de senaste två åren nått 100 000 barn med sin utställning om Mumintrollen exempelvis. Jag förstår inte riktigt argumentationen från kulturministern.

Fru talman! Det går trots allt, som jag sade i mitt svar, 10 miljoner kronor till Folkets Hus och Parker i allmän kulturverksamhet. Man får ändå se det i ett lite vidare perspektiv. Vi kan enas om att kulturbudgeten har vuxit. Det tror jag att till och med Göran Persson håller med om. Då kan det finnas skäl under åren att göra både förändringar och omprioriteringar. Stödet Konst åt alla har utgått sedan 1977. Det är 33 år. Det kanske inte är orimligt att man ser om man kan använda de pengarna - om nu Kulturrådet anser det - till annan angelägen verksamhet. Det kan handla om jämställdhetssatsningar, om stöd till hembygdsrörelsen, om läsfrämjande eller något annat som man anser vara viktigt. Därmed är det inte sagt att den här verksamheten och det här stödet inte har gjort nytta under de 33 år som det har funnits. Men jag tycker inte att det är orimligt att man ser över stöden och ser att verksamheterna förändras. Det gäller även den här. Det här är inte det enda. Det finns många konstföreningar. Här på riksdagen har vi en. Det finns om jag inte missminner mig ett antal tusen konstföreningar på arbetsplatser, offentliga såväl som privata, och olika organisationer som köper in konst från aktiva konstnärer till många miljoner per år, till glädje för alla och inte minst för de konstnärer som får en möjlighet att sälja sina verk. Vi har valt att göra en del omprioriteringar. När det gäller Kulturrådet står det dem fritt. Vi försöker ta bort öronmärkningarna för att få mer samlade stöd. Vi har gjort satsningar på allianserna, centrumbildningarna, läsfrämjande och mycket annat under den här mandatperioden. Det är nödvändigt om man ska kunna få en kulturpolitik som är i takt med sin tid.

Fru talman! Varför byta ut ett vinnande lag? Varför ändra ett vinnande koncept? Konst åt alla har också förändrats under tiden. Man har fått andra utgångspunkter. Nu har man drygt två och ett halvt tusen mötesplatser överallt i landet, där inte alltid de statliga institutionerna når ut. Det är från norr till söder, från Piteå till Ystad, Piteå dansar och ler exempelvis. Som jag sade tidigare når man ut till 100 000 barn på två år. Jag tycker att det är siffror som talar för sig själva. Från de 10 miljonerna får man avräkna det som minskar under året och i nästa års budget. Sedan förstår jag inte riktigt vad som händer efter 2011. Det står 0 för 2011 och så skulle det vara en tillförsel 2012. Jag förstod inte riktigt den budgettekniska diskussionen där. Men vad jag förstår drabbas här en folkrörelse som bygger på Bygdegårdarnas Riksförbund, Folkets Hus och Parker och Våra Gårdar. Det ligger någonting i ideologin att man ska slå undan benen på denna verksamhet. Man stoppar alltså det oväntade mötet mellan publiken och konsten. Det drabbar både konstnärlig gestaltning och inköp av konst till tusentals samlingslokaler. Människor kommer att få svårare att möta konsten på sina egna villkor och i sin närmiljö, och det ska ju finnas olika möjligheter att möta konsten. Det kulturministern nämnde här är bra, och det finns annat också. Men det här är ett sätt som har fungerat oerhört bra, och nu vill man slå undan benen på det. Man säger från regeringshåll att man vill främja ett lokalt och regionalt engagemang där regionerna ska få större inflytande. Konst för alla är en verksamhet som äger rum utanför storstädernas konsthallar, men man väljer ändå att avskaffa det här stödet. Jag kan bara dra några snabba paralleller. Vi har sett minskat stöd för En bok för alla. Vi har sett minskat stöd och minskade intentioner att höja Kultur i arbetslivet och så vidare. Det är här något där man plockar små och mindre poster och gör något stort av det. Höjningen av budgeten är nog ganska marginell, för jämför vi med de höjningar som skedde de två senaste mandatperioderna ser vi att det är en markant skillnad. Regeringens politik har inte varit att stödja den här delen av konstnärslivet. Min fråga till kulturministern blir återigen: Är det här verkligen ett effektivt beslut? Har man verkligen klart för sig på departementet vad man gör på Konst åt alla och hur många samlingslokaler och människor utanför storstaden som verksamheten når ut till?

Fru talman! Vi har sagt från början att vi har haft en tydlig ambition att minska detaljregleringen, och det har också uppskattats, inte bara på Statens kulturråd utan i hela kulturlivet och på de många institutioner som är anslagsberoende. Myndigheterna måste få större möjligheter att fatta sina egna beslut, och jag måste säga att jag häpnade över den otroliga plottrighet som fanns i kulturbudgeten när jag kom in i riksdagen och kulturutskottet 2002. Det var öronmärkta medel på tusentals kronor. Det går inte riktigt att arbeta så, utan vi måste ge myndigheterna större möjligheter att se över ett helt fält och kanske slå samman vissa anslag för att bli både effektiva och främja en utveckling. Jag har stor respekt för den ideella sektorn och har nu också ett antal dialoger, som det kallas, med företrädare för det civila samhället på olika platser i landet. Jag ska till Malmö i morgon för den andra av dessa dialoger. Jag kan upprepa det jag sade: Efter 33 år finns det kanske skäl att se över ett bidrag. Ibland kan det ta ännu längre tid än så. Göran Persson nämnde En bok för alla som instiftades på 70-talet på den tiden man hade fasta bokpriser. Det fanns inte samma konkurrens, och böcker var relativt dyra. En bok för alla fyllde absolut en funktion för sin tid för att göra böcker tillgängliga. Nu är inte situationen sådan längre. Bokmomsen har sänkts, men däremot ser vi möjligen andra bekymmer. Det kan handla om läsfrämjande och om pojkar som läser mindre. Vi behöver hitta nya metoder att finna dessa grupper. Att därmed göra en omflyttning, för att återkomma till En bok för alla, och en omprioritering av de pengarna till andra verksamheter, inte bort från kulturen utan kvar i kulturen och inom läsning, tycker jag är skäligt. Man måste våga förändra. Inget av detta hade skett om vi inte hade fått en ny regering 2006, och jag kan konstatera att de förslag som Göran Perssons vänner i det rödgröna blocket återkommer till handlar om återställare till det som var förr, ibland på 1970-talet, som exempelvis En bok för alla. Jag tycker inte att det är att främja en aktiv, modern och framåtsyftande kulturpolitik. Återigen: Det ankommer på Statens kulturråd att se hur man vill använda pengarna till att stödja just kultur som når många.

Fru talman! Den här debatten kan utvidgas, och det följer fler interpellationer i kulturens tecken. Jag tycker att just de verksamheter som når ut till många, till bredden, till dem som inte har kontakt med kultur i sin vardag är viktiga, kanske de allra viktigaste. Kultur i arbetslivet, Läs för mig, pappa - det är verksamheter som når ut till grupper som kanske inte hade tagit i så många böcker tidigare. Papporna läste för sina barn, och det gjorde också att bland annat pojkarna läste mer. Varför ska man minska ned en verksamhet som är alldeles utmärkt? Varför inte fortsätta med dessa intentioner och göra skrivningar som stöttar? Det är likadant med En bok för alla - det är små resurser, men man stöttar en viss verksamhet. Vad vill vi på den andra sidan då? Ja, vi kan inte skruva tillbaka klockan till hösten 2006 när vi förlorade valet. Vi trodde kanske att det skulle komma en kulturpolitik som gynnade även den gruppen som inte till vardags kan ta del av kulturen. Men det blev skattesänkningar på andra områden i stället, och vi ser ju att de som har fått de minsta skattesänkningarna inte precis har haft möjlighet att tillgodogöra sig detta. De kanske är på andra mötesplatser än där man går och köper något, till exempel på alla de här 2 700 samlingsplatserna där Konst för alla når ut med möjligheten och budet att där finns konst och kultur. Därför tycker jag att det är lite trist att i det här sammanhanget säga att man går ut och har en dialog - Malmö nämndes, och det ska även vara på andra platser i Sverige - samtidigt som man drar undan en verksamhet som verkligen uppfyller de här målen. Jag har fått ett tydligt svar. Vi har tydligt olika grupperingar. Möjligen är jag lite undrande över att alla i den borgerliga alliansen är med på den här politiken. Men vi kanske kan göra även detta till en valfråga.

Fru talman! Jag tillhör verkligen dem som hoppas att kulturen ska bli en valfråga och väntar nu ivrigt på att det äntligen ska komma några beslut, besked och visioner från det rödgröna blocket. Vi har hittills inte sett så mycket mer än en återgång i ett par frågor till det som rådde någon gång på 1970- eller möjligen 1980-talet. Jag har all respekt för att Göran Persson också talar om att kulturen måste nå ut till fler. Den visionen har vi båda, även om vi kanske finner lite olika verktyg för detta. Det är därför som Skapande skola, som jag vet att Göran Persson är en varm vän av, är så otroligt viktigt för att få barn och unga ska få möta kultur och professionell kultur tidigt. Den satsning som Göran Persson nämnde här, Läs för mig, pappa, är alldeles utmärkt. Men det är ingenting som säger att även om det har gått ut offentliga medel till en försöksverksamhet, för det var det det handlade om, så måste den löpa på i all evighet. Det kan ju finnas andra sätt att finansiera det här. Detta var någonting som jag minns drogs i gång av bland annat fackliga organisationer och En bok för alla. Man kan finna nya former när man vet att det fungerar väl. Det måste inte alltid gå via en statlig kulturbudget. Trots allt måste jag ändå återkomma till, och det kanske jag även gör i den kommande debatt som jag och Göran Persson ska ha, de skattesänkningar som vi ju ständigt får pisk för från oppositionen. Jag tycker dock att de måste försvaras, för utan en borgerlig regering hade vi inte fått denna skattesänkning. Göran Persson kan möjligen ironisera över detta, men det är en extra månadslön per år. Det betyder väldigt mycket, inte minst för många som kanske vill ta större del av kulturen än man tidigare kunnat göra eftersom man inte har haft råd. Nu har väldigt många fler råd att köpa böcker, att köpa konst, att gå på museer och gå på bio eller vad man vill göra. Det är jag väldigt stolt och glad över.