Kultur i hela Sverige

Fru talman! Anneli Särnblad har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att kultur ska kunna erbjudas i hela Sverige. Jag känner inte alls igen bilden av det svenska kulturutbudet som Anneli Särnblad målar upp i sin frågeställning. Att kulturen får allt mindre pengar och erbjuds allt färre är inget som jag känner igen från den verklighet jag möter varje dag som kulturminister. Däremot håller jag med om att kultur har mycket att erbjuda varje människa. Därför är jag glad över att vi i den senaste budgetpropositionen kunde presentera nya satsningar inom flera områden inom kulturpolitiken. Som exempel nämner jag gärna Skapande skola där vi tar ett nationellt ansvar för barns och ungas rätt till kultur, förlängningen av det så kallade Accessprojektet och ökade resurser till bland annat Kungl. Operan, Waldemarsudde och Statens museer för världskultur i Göteborg. Med Flygvapenmuseet i Linköping och museinätverket Försvar i förvar görs också insatser för att värna en viktig del av vårt kulturarv på ett flertal orter runt om i landet. Utöver dessa satsningar presenterade vi i budgetpropositionen även verktyg för ökade möjligheter för kulturskapare att leva av sin verksamhet. Det gäller till exempel utbyggnad av de så kallade alliansmodellerna på teater-, dans- och musikområdet och regelförenklingar för småföretagare. Alla dessa och fler insatser syftar till att göra kulturen tillgänglig för fler i hela landet. I vår strävan att göra kulturen tillgänglig för hela Sverige har även landsting, regioner och kommuner ett stort ansvar. De står för mer än hälften av de offentliga kulturutgifterna i Sverige. De offentliga kulturutgifterna har också, enligt statistik från Statens kulturråd, ökat de senaste åren. Dessutom visar den statistik som EU-kommissionen nyligen presenterade att det svenska deltagandet i kulturaktiviteter ligger högre än i de flesta andra länder inom EU som representeras av kommissionen. Naturligtvis ska vi inte nöja oss med detta utan fortsätta att se till att ännu fler kan vara med och dela kulturutbudet i Sverige.

Fru talman! Jag vill tacka ministern så mycket för svaret. Du och jag ser nog lite olika verkligheter när vi är ute, ministern. Efter många samtal under dagen med kulturverksamma och människor i svåra situationer inser jag att regeringen ibland lever i en värld och människorna i en annan. Många runt om i vårt land som vi socialdemokrater besöker känner en frustration och ser tendenser till att staten tänker lämna det regionala ansvaret. Den klasspolitik som ni bedriver gör att många människor i dag får prioritera bort just kulturaktiviteter. Jag vet att ministern har en väldigt stark känsla för kulturen. Men jag tror att vi socialdemokrater och moderaterna ser lite olika vägar och har olika uppfattning om vilken som är den rätta vägen att gå. Jag tror att det är dags att bege sig ut runt i landet lite mer. I sitt svar nämner ministern Kungl. Operan, Waldemarsudde och Statens museer för världskultur i Göteborg. Det är bra satsningar. Men ministern nämner inte länsmusiken, länsteatrarna, glesbygden, Dalhalla, Värmlandsoperan med flera. Vi socialdemokrater vill se att regeringen ger stöd till hela Sverige. Vi kommer att ha en budgetdebatt framöver. Ni ställer stad mot land, vilket är mycket anmärkningsvärt. Stad och land berikar varandra. Ska alla i befolkningen i Sverige ges tillgång till olika kulturupplevelser bör även staten ha ett regionalt perspektiv i politiken. Kan ministern här i dag i kammaren ge mig ett svar? Tycker kulturministern att staten har ett ansvar för att se till att regionerna ges stöd för utveckling och för att kunna ha ett utbud inom olika områden oavsett var människor bor i Sveriges land? Jag läste en artikel i tidningen om Kulturutredningen som nu pågår. Eva Swartz som är ordförande i Kulturutredningskommittén uttalade i Linköpings Tidning: "Det är många som gärna ser att staten har en tydlig idé om kulturpolitiken. Det överraskar mig i dessa tider när man pratar så mycket om regionalisering. Men man vill väl ha någon att hålla i handen." Det är när jag läser sådana saker, ministern, som jag blir lite orolig och ännu mer engagerad i att ha debatter med ministern. Vi socialdemokrater tycker att det är självklart att här från riksdagen ha en kulturpolitik som är tydlig där alla ges möjligheter och ungefär samma utbud. Vi ska inte exakt gå in på detaljerna. Men det är viktigt att staten tydligt markerar hur viktigt det är att ge bra kulturutbud i hela Sveriges land. Frågan jag ställer till ministern är: Vad är regeringens ambitioner när det gäller det regionala ansvaret i kulturpolitiken i framtiden? Jag hoppas på ett svar. Kommer ni att ta ett ansvar eller kommer ni inte?

Fru talman, fru kulturminister och Anneli Särnblad! Låt mig lyfta fram två intressanta aspekter i interpellationen som är elva meningar kort fördelat på fyra stycken. Den första aspekten är att jag ärligt talat inte tycker att det är seriöst att tala om en olycklig utveckling såsom görs i interpellationen. Man kan peka på mycket som alliansregeringen har gjort under sina första ett och ett halvt år. Kulturministern har nämnt något. Det är satsningen på Skapande skola där man lyfte fram barn och unga som finns i hela landet. Förra årets budget gav ungefär 500 miljoner mer till folkbildningen som finns i hela landet. Det handlar om att man utsett en museikoordinator, planerna på ett nytt litteraturcentrum och satsning på Kungl. Operan och Waldemarsudde, som också nämndes i kulturministerns svar. Det handlar om att vår finansminister tagit strid för att behålla den låga bokmomsen även på ljudböcker. De finns i hela landet och betyder mycket för att människor ska kunna få fler vägar in till litteraturen. Det handlar om att man tar strid för upphovsrätten. Upphovsrätten är en grund för att vi ska kunna ha kultur i hela landet. Det finns när det gäller kultursatsningar också den rapport som Christina Rogestam har gett om statens fastigheter inom kulturens område. Den pekar bland annat på operabyggnaden, Botanhuset och förutsättningarna för att kunna nå en uppgörelse för att skapa ett nytt Nobelmuseum i Sverige. Till det kommer den även av Anneli Särnblad nämnda Kulturutredningen som Eva Swartz ansvarar för. Eva Swartz är ute i olika delar av landet och för samtal just om kulturpolitiken. Det inspirerar och skapar en dialog just om kulturen i hela landet, fru talman. Det är också bra att man tillsätter Kulturutredningen och för första gången ser över kulturmålen som varit gällande i tre decennier. Nog är det insatser för kulturen i hela landet. Fru talman! Den andra aspekten jag skulle vilja lyfta fram när det gäller interpellationen är att vi nu med kulturministern har en alliansregering bestående av fyra partier. De fyra partierna vet vad de vill. Grunden för regeringen har varit sysselsättningen och att bryta utanförskapet. Det är någonting man har lyckats med genom en sjunkande arbetslöshet. Jag skulle kunna säga att ett av de absolut bästa sätten för människor att kunna njuta av kultur är att ha en egen lön att leva på så att man kan köpa sin pocketbok och sin cd-skiva och gå på bio. Det är kulturpolitik för hela landet, fru talman. När jag ser alliansregeringen och fyra partier som arbetar sida vid sida måste jag kontrastera dem mot hur det ser ut på den andra sidan. Där finns, fru talman, tre partier som springer i helt olika riktningar. Anneli Särnblad nämnde den kommande budgetdebatten. Vi kan lyfta lite grann på förlåten och peka på att vi har tre olika oppositionspartier på kulturens område. Det ena föreslår 127 miljoner mer, det andra föreslår 250 miljoner mer och det tredje 776 miljoner mer än regeringen. Mot fyra eniga partier som vet vad de vill på kulturens och sysselsättningens område står tre partier som springer i lite olika riktningar. Men, fru talman, de springer i olika riktningar i hela landet.

Fru talman! Jag håller med kulturministern. Jag känner inte igen Anneli Särnblads mörka bild av kulturen i Sverige. Tvärtom har jag större förhoppningar på den nuvarande regeringen än på den förra när det gäller att göra kulturen tillgänglig i hela landet. Under förra mandatperioden stod jag flera gånger här i kammarens talarstol och framförde de protester som kulturvänner ute i landet hade gett till mig när det gällde fri-entré-reformen på museerna i Stockholm. Det fanns hos den förra regeringen något slags konstig övertro på att om det bara var fri entré på museer i Stockholm så skulle det gagna hela landet. Nej, den förra regeringen såg mer till kulturen i storstäderna än till kulturen i hela landet. Centerpartiet har sett det som en viktig uppgift att både i opposition och i regering värna det som vi kallar den kulturella allemansrätten. Att hela landet ska leva gäller också på kulturområdet. I dag har vi inom Centerpartiet varit samlade till en konferens om framtidens kulturpolitik. Där höll professor Lars Lindkvist från Högskolan i Kalmar en föreläsning. Han återgav vad den amerikanske forskaren Florida har sagt. Han säger så här: Kultur är en fråga om överlevnad hos orter, städer och regioner. Ja, så måste det vara. Kulturen behövs i hela landet. Jag hoppas att det också kommer att genomsyra den kulturpolitiska utredning som nu har kommit i gång. Mycket är redan bra, men en hel del kan bli bättre. Jag vill spinna vidare lite grann på temat tillgänglighet och kultur i hela landet. Vi har glädjande nog många museer i detta avlånga land. DHR gjorde för några år sedan en inventering av museernas tillgänglighet för funktionshindrade. Då fann man att 27 stycken var helt eller näst intill otillgängliga för rullstolsburna. På de flesta av museerna var inte alla avdelningar tillgängliga. 45 av dem hade ej godkända toaletter. År 2010 ska vi ha ett samhälle som är tillgängligt för alla. Det gäller då kulturen i hela landet. Jag undrar vad ministern gör för att öka funktionshindrades tillgång till kultur i hela landet. En annan hjärtefråga för Centerpartiet är samlingslokalerna. Vi har bygdegårdar och Folkets hus som erbjuder teater, bio, konst, studiecirklar och musik. Genom digitaltekniken kan vi till och med sitta ute i landet och ta del av opera från Metropolitan. Jag undrar hur kulturministern ser på samlingslokalernas betydelse för att kulturen ska nå ut i hela landet.

Fru talman! Vi lever i olika verkligheter, sade Anneli Särnblad. Det är en uppfattning som både jag och meddebattörerna delar. Vi känner absolut inte igen oss. Men det finns några kommentarer och en skrivning i Anneli Särnblads interpellation som jag absolut kan instämma i. Så här skriver Anneli Särnblad bland annat: Ett samhälle utan konst och humanism är ett tråkigt, kallt och många gånger farligt samhälle. Om det kan vi vara rörande ense. Det visar sig också varje gång det uppstår ett krig eller en konflikt, senast på Balkan och nu i Irak, att det man ger sig på förutom systematiska våldtäkter är kulturen. Man raserar kulturinstitutioner, bibliotek, museer och minnesmärken - allt det som binder människor samman - väl medveten om att det är så man skadar ett folk. Där är vi helt överens. Vi kan också vara överens om att kulturen är absolut livsviktig, och en kärnfråga. Men när man sedan läser vidare i Anneli Särnblads interpellation blir det ytterligt märkligt. Kulturen behöver ges till envar, och inte bara till dem som kan betala för den eller har kulturen i sin geografiska närhet. De aspekterna glöms bort av den borgerliga regeringen, menar hon. Kulturen får allt mindre pengar. Staten ska minska sitt ansvar, och kulturen erbjuds allt färre. Stad ställs mot land, fattig mot rik och periferi mot centrum, skriver Anneli Särnblad. Men snälla nån - skulle den borgerliga regeringen ha hunnit åstadkomma detta under ett år trots att vi i förra budgetpropositionen lade ytterligare 80 miljoner och i denna budgetproposition ytterligare drygt 200 miljoner på kulturen? Skulle vi ha orsakat denna splittring och denna kontrast mellan stad och land? Om det ser så illa ut tycker jag att interpellationen egentligen borde ha ställts till den förra kulturministern Leif Pagrotsky. Detta är ytterst märkligt. Jag tyckte att jag hörde Anneli Särnblad tala om klasspolitik. Man kan fråga sig vem det är som har stått för klasspolitiken. Jag ser det som att det är den förra regeringen i ett av världens hårdast beskattade länder, inte minst för låg- och medelinkomsttagare. Med den nya regeringen får alla i genomsnitt 1 000 kronor mer efter skatt i plånboken i och med nästa satsning. Det är framför allt betydelsefullt för låg- och medelinkomsttagarna. Det, om något, är att bekämpa klasspolitik och öka friheten. Jag får upprepa en del eftersom det verkar som om Anneli Särnblad sov sött när vi presenterade kulturbudgeten tidigare. Den handlar ju till stor del om hur man ska få ut kultur i hela landet, bland annat genom satsningen på Skapande skola. Det är någonting som har varit väldigt efterfrågat. Vi kan också se på satsningar som görs på andra politikområden. Utbildningsdepartementet har till exempel med sin stora satsning på läsa-skriva i någon mån försökt kompensera de brister och de problem som har uppstått under lång tid av socialdemokratiskt styre. Det har visat sig att nästan var femte pojke i högstadiet har svårt att läsa och förstå vad det är han har läst.

Fru talman! Tack så mycket för svaret, ministern! Om vi ska komma in på det allmänpolitiska, som ni har varit inne på när det gäller budgeten, tror jag att ministern glömmer att tala om a-kassehöjningen, trafikförsäkringshöjningen och de höjda avgifterna i stort. I och med fastighetsskatten som togs bort blir det höjda avgifter ute i regionerna. När det gäller Utbildningsdepartementet är all vuxenutbildning borta. Vi kan rabbla upp hur mycket som helst. Det är de människorna som ringer mig. Det är de som har det sämst i samhället. 1 000 spänn i plånboken - det är lite anmärkningsvärt när man ser på de höjda avgifterna och allting som sker i samhället just nu. Människor slås ut. Jag får samtal varenda morgon från människor som grinar. De blir tvingade att flytta och lämna hus och hem. Jag kommer att kliva in på kulturpolitiken nu, fru talman, men när det gäller det allmänpolitiska finns det många saker där vi kan snacka om klasskamp. Den kampen kommer att vara stark här i kammaren under de år som finns kvar av den här mandatperioden. Jag får också mejl från kulturmänniskor. Människor som jobbar inom kulturen gör ett fantastiskt arbete. Man kämpar och har kämpat under många år. Den här veckan har jag fått mejl från många ute i vårt land som känner en oro. Det finns en liten otydlighet när det gäller om staten fortsättningsvis kommer att ta ett regionalt ansvar. Jag har nämnt länsmusiken och länsteatrarna. Ministern har inte svarat mig. Tycker ministern att det är viktigt att staten har ett övergripande ansvar för regionerna? Har man den ambitionen? Det vill jag ha svar på. Sedan kan moderater, den moderatledda regeringen i stort och socialdemokrater tycka olika om andra saker, vilket vi gör. Jag vill veta om ministern tycker att stad och land berikar varandra. Tycker ministern att tjejen uppe i Norrland ska ha samma möjlighet som tjejen här i Stockholm att få lära sig dansa och sjunga? Ska plånboken styra? Tycker ministern det? Vi anser att tillgängligheten är väldigt viktig. Som jag sade i mitt tidigare anförande tycker vi att det är viktigt att staten har ett övergripande ansvar och verkligen ser till att man ges samma möjligheter och chanser i livet att få uppleva kultur oavsett om man bor i norr eller söder. Övriga talare var inne på att gå och se en film eller så. Jag har pratat med många människor som funderar: Jag får nog ta bort den där kulturupplevelsen. Det är det jag menar i min interpellation. Jag känner en oro inför framtiden. Jag är glad om den borgerliga regeringen vill satsa på kulturpolitiken. Det är fantastiskt bra om ni gör det. Det är bra om ni tar ett regionalt ansvar för framtiden. Jag vill att ministern svarar mig här i dag. Den kulturutredning som nu pågår är inte parlamentarisk, och det tycker jag också är lite anmärkningsvärt. Det är synd att vi inte har en parlamentarisk kulturutredning när alla i borgerligheten tycker att det är en så viktig fråga. Det är synd. Jag vill ha svar av kulturministern i dag på frågan: Tänker kulturministern fortsätta att ta ett statligt ansvar för regionerna och se det som en viktig del i kulturpolitiken?

Fru talman! "När svensk kulturpolitik ska debatteras inträffar i regel något märkligt. Alla blir plötsligt oerhört överens. Det spelar ingen roll hur mycket man skällt på varandra i tidningsartiklar radio eller tv. Det spelar ingen roll hur indignerad man har varit över sina meningsmotståndares tarvliga argumentation. När kulturpolitiker sätter sig på ett podium, rättar till sina designade läsglasögon och tar en klunk Ramlösa försvinner samtliga motsättningar." Detta fyndiga citat hämtar jag från dagens Göteborgs-Posten. Det är skrivet av Gabriel Byström som i torsdags var på en kulturdebatt i Göteborg. Jag tycker att det är rätt träffande. Ibland när vi diskuterar kultur försöker vi avsluta med att vi i grunden ändå är överens. Det är mycket vi är överens om. Jag vill tacka Anneli Särnblad därför att hon här i kammaren har lyft fram att det också finns motsättningar och skillnader. Det är klart att vi representerar olika inriktningar. Fru talman! Jag tycker att vi kan tacka Anneli Särnblad för att hon på ett tydligt sätt har markerat det. Jag ser det inte som ett avslut när Eva Swartz levererar Kulturmålsutredningen, utan, fru talman, det är också en inledning på diskussionen och ytterst blir det en fråga för riksdagen att avgöra. Jag ser det tvärtom snarast så att vi alla är inbjudna att delta i ett nationellt samtal om kulturmålen för första gången på kanske 30 år. Det sker i hela landet. Det finns dessutom många andra regionala aktörer som inte bara lever på statliga bidrag. Det finns en fristående bio i Ängelholm som heter Röda kvarn. Vi har Ájtte samemuseum och bokhandlare ute i landet som representerar kultur i hela landet. Fru talman! Anneli Särnblad pratar om klasspolitik. För mig handlar den stora klassfrågan om dem som har och dem som inte har, om dem som har jobb och dem som inte har jobb. Där står alliansregeringen för jobben och sysselsättningen.

Fru talman! I detta inlägg vill jag ta upp en kulturskatt som berör hela landet. Då tänker jag på våra kyrkor. Både Hans Wallmark och jag har ett starkt kyrkopolitiskt engagemang. Jag vet också att ministern har ett intresse för våra kyrkor som ett kulturvärde. De finns runt om i hela landet, men Svenska kyrkan har sedan några år tillbaka en besvärlig ekonomisk situation. Den förra mandatperioden försökte jag förgäves få ett besked från den regeringen om hur det går med den kyrkoantikvariska ersättningen efter 2009. Vi drabbades också av en viss klåfingrighet under ett år då den socialdemokratiska regeringen helt plötsligt plockade bort 15 miljoner från den typen av ersättning. Min fråga till ministern blir: Vad händer efter 2009 med den kyrkoantikvariska ersättningen? Får vi behålla den så att vi kan behålla kyrkorna som en kulturskatt för hela landet?

Fru talman! Jag ska försöka att hinna med att besvara så många frågor jag kan. Jag börjar med Lars-Ivar Ericsons fråga i den förra replikomgången som handlade om tillgänglighet. Det är något som vi trycker på i regleringsbreven. Tillgängligheten är viktig, inte minst när det handlar om funktionshinder. När det gäller exempelvis textning driver jag på för hundra procents textning i tv men också för ökad textning inom filmvärlden. Det finns också mycket att göra inom teatrarna för att föreställningarna ska kunna bli tillgängliga för många fler. Det är många i Sverige som har problem att höra. Det pågår samtal om den kyrkoantikvariska ersättningen med Svenska kyrkan. Detta är en stor och viktig fråga. Vi har ambitionen att vården av våra kyrkor fortsätter åtminstone i samma skala som nu. Jag får återkomma till var vi kommer att landa där. Så till Anneli Särnblads frågor. Jag vill först säga att staten inte är huvudman för de regionala institutionerna. Det finns en del missuppfattningar där. Vi får nog reda ut det. Jag vet dessutom att man på lokal och regional nivå är väldigt noga med att ha ett självbestämmande över inte minst kulturen. Sveriges Kommuner och Landsting har yttrat sig om det kulturmeddelande som EU antog i förra veckan. Man välkomnar detta, men man konstaterar också att man vill behålla den regionala självständigheten. Sedan finns det en nationell strategi som är ett samarbete mellan flera departement - det är framför allt Näringsdepartementet som driver frågorna som handlar om regional konkurrenskraft, entreprenörskap och sysselsättning - som gäller mellan 2007 och 2013. Där spelar kulturen en väldigt stor roll, inte minst när det gäller citatet från Richard Florida som någon av meddebattörerna tog upp alldeles nyss. Visst har staten också ett stort engagemang och, kan man väl säga, ett ansvar för olika institutioner runt om i Sverige. Det är ett ansvar som staten också tar. Runt 1 miljard går faktiskt till teater, dans och musik på regionala institutioner runt om i Sverige. När det gäller länsmusiken står staten för ca 70 procent av verksamheten sett i pengar. När gäller teater är det ca 30-40 procent. Dessutom vet jag att många kommuner och även landsting satsar mer pengar i kommande budget på kultur. Det här är ett område som engagerar väldigt många. Att regeringen på något sätt skulle bidra till att vi får mindre kultur i hela landet är en total missuppfattning och, skulle jag vilja säga, nästan gravt förtal.

Fru talman! Vi vill också ha full sysselsättning, men vi vill inte slå undan benen på folk. När det gäller självbestämmande som ministern var inne på tyckte jag att jag var tydlig med att man själv i regionerna ska få bestämma, men däremot ska det statliga ansvaret ändå vara att ge medel så att man kan verka. Det ser ju lite olika ut runt om i Sverige från norr till söder när det gäller möjligheter. Det handlar om en likvärdighet och att ändå kunna se till så att man kan ha en bra kulturpolitik runt om i vårt land. Det är väl bra då om ministern säger att det kommer att fortsätta, för då kan vi ta det till oss i kommande budgetar när det gäller de regionala satsningarna. Vi socialdemokrater vill, som jag sade, se ett Sverige med en kulturpolitik där stad och land berikar varandra. Vi hoppas att den moderatledda regeringen inte kommer att bidra till att man ställer stad mot land. Det är bra om ministern här i dag en gång till i sitt slutanförande kan säga att man kommer att se till att ta det regionala ansvaret så att jag kan få ett ja eller ett nej, för det är bra att ha med mig i framtida debatter.

Fru talman! Ja, det ser olika ut, och det har det gjort under lång tid. Det är ingen nyhet, och det tror jag att Anneli Särnblad kände till även under sin tid som företrädare för majoriteten. Det såg i hög grad olika ut i landet då också, vilket har visats i ett antal utredningar. Inte minst Barnkulturutredningen pekade på detta. Det är också ett skäl till att vi gör den speciella riktade satsning till mer kultur i skolan som presenterades i budgeten och som vi också bland annat ska debattera här senare under hösten, i början av december. Sedan kan man väl fråga sig hur mycket man egentligen ska svartmåla detta. EU:s statistik för de senaste tolv månaderna över hur mycket medborgarna är engagerade i kultur och hur mycket kultur de utövar visar att Sverige hamnar på första plats när det handlar om bokläsande. Sverige ligger också på första plats när det handlar om - och det är samtliga 27 länder i EU - hur ofta man besökt ett historiskt monument och hur ofta man går på bio. Vi kommer på delad andraplats när det handlar om hur ofta man besöker museer eller gallerier och hur ofta man besökt ett bibliotek, på fjärde plats när det gäller hur ofta man har gått på teater och på delad andraplats när det gäller hur ofta man har gått på balett eller opera. Naturligtvis finns det ett större utbud i en storstad. Det vet vi alla. Men det finns också väldigt många som besöker våra storstäder och väldigt många från storstäderna som söker natur- och kulturupplevelser i andra delar av Sverige. Visst, stad och land berikar varandra! Det kommer de alltid att göra, men någon form av oro för att regeringen skulle montera ned kulturen och skärpa skillnaderna mellan stad och land finns det ingen anledning till. Tvärtom, vi arbetar i helt motsatt riktning.