Kvinnorättsaktivisters situation och massavrättningarna i Iran

Fru talman! Amineh Kakabaveh har frågat mig om jag och regeringen har vidtagit konkreta åtgärder för att förmå den iranska regimen att avskaffa dödsstraffet och för att Iran ska respektera mänskliga rättigheter. Hon undrar om jag och regeringen sökt kontakt med demokratiska krafter i Iran som verkar för kvinnors fackliga rättigheter och minoriteters mänskliga rättigheter.

Vidare undrar hon vilka konkreta insatser som regeringen avser att vidta för att stödja de krafter som verkar för kvinnors fulla åtnjutande av mänskliga rättigheter och bekämpar regimen i Iran. Amineh Kakabaveh undrar om jag i mina kontakter med USA kommer att försöka förmå den nya administrationen att uppmärksamma inte bara Irans kärntekniska verksamhet utan också den iranska regimens kränkningar av mänskliga rättigheter. Hon frågar om den svenska regeringen kommer att kräva frigivning av samtliga politiska fångar och samvetsfångar, inklusive några nämnda fängslade kvinnor, liksom Ahmadreza Djalali och Hamid Chaab.

Slutligen undrar hon även om regeringen kommer att fördöma regimen i Teheran för beskjutningar av tiotals människor i Baluchistan och massarresteringar av hundratals kurdiska miljö- och människorättsaktivister.

Jag delar Amineh Kakabavehs oro över den fortsatt svåra situationen för mänskliga rättigheter i Iran, bland annat avseende den omfattande tillämpningen av dödsstraffet i landet. Sveriges hållning när det gäller dödsstraffet är väl känd. Det är ett omänskligt, grymt och oåterkalleligt straff, som kränker de mänskliga rättigheterna. Vi, liksom övriga EU, fördömer dödsstraffets tillämpning i alla dess former och under alla omständigheter. I våra bilaterala kontakter med Iran framför vi konsekvent vår oro över landets bristande respekt för mänskliga rättigheter och vår ståndpunkt gällande tillämpning av dödsstraffet.

Inom EU bidrar Sverige till gemensamma uttalanden om situationen för mänskliga rättigheter i Iran, inklusive kvinnors och flickors rättigheter, senast i samband med FN:s råd för mänskliga rättigheter i början av mars. Sverige deltar även i EU:s gemensamma uppvaktningar av de iranska myndigheterna om mänskliga rättigheter, ofta till stöd för enskilda dödsdömda fångar.

UD för en kontinuerlig dialog med olika typer av civilsamhällesorganisationer som verkar för respekt för demokrati och mänskliga rättigheter i Iran. Jag delade i december 2020 ut Right Livelihood-priset till den iranska människorättsförsvararen Nasrin Sotoudeh, som bland annat verkar för kvinnors och flickors fulla åtnjutande av mänskliga rättigheter i Iran. Jag har tagit upp Sotoudehs specifika situation direkt med iranska företrädare. Jag har också uttalat mig offentligt i detta fall och även mot fängslandet av andra som står upp för demokrati och mänskliga rättigheter.

Vi noterar att Bidenadministrationens hållning i Iranfrågan omfattar flera dimensioner utöver den kärntekniska överenskommelsen JCPOA, inklusive kränkningar av mänskliga rättigheter. USA har bland annat, liksom EU, infört sanktioner mot iranska företrädare på grund av kränkningar av mänskliga rättigheter.

Regeringen står i fortsatt nära och kontinuerlig kontakt med företrädare för Iran om Ahmadreza Djalalis och Habib Chaabs fall. Jag kan bekräfta att våra ansträngningar fortsätter med oförminskad styrka. Sverige kräver att dödsdomen mot Ahmadreza Djalali inte verkställs, och vi har tillsammans med övriga EU protesterat mot dödsstraffet vid upprepade tillfällen. Det är samtidigt uppenbart att de omständigheter under vilka Djalali hålls fängslad är ett allvarligt hot mot hans hälsa. Det är därför mycket angeläget att han omedelbart får lämna den isolering han enligt uppgift hålls i.

Utrikesdepartementet följer noga situationen för personer som tillhör etniska och religiösa minoriteter i Iran. Sveriges ambassadör för mänskliga rättigheter har via sociala medier uttalat sin oro över hur bland annat kurder och bahaier behandlas i Iran och krävt att deras rättigheter respekteras.

Regeringens röst är tydlig i kraven gentemot Iran. Jag kan försäkra att Sverige kommer att fortsätta att ta upp mänskliga rättigheter i vår bilaterala dialog med Iran och även genom EU och FN.

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret! Den här sortens debatt förekommer ofta här, och det finns en väldigt god anledning till att både jag och utrikesministern är engagerade. Kvinnors och minoriteters rättigheter och mänskliga rättigheter kränks nämligen i många länder.

Den 8 mars publicerade Javaid Rehman, FN:s specialrapportör för mänskliga rättigheter i Iran, en rapport där han menar att systematiska kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Han skriver uttryckligen att den islamiska regimen behandlar landets kvinnor som andra klassens medborgare.

Vidare skriver han att 16 000 barnäktenskap, med flickor mellan 10 och 14 år, registrerats bara under 2019. Mörkertalet är mycket stort.

Vidare skriver han i rapporten, som också utrikesministern hänvisade till, att etniska och religiösa minoriteter, särskilt kurder, bahaier och balucher med flera, systematiskt diskrimineras.

De senaste månaderna har vi hört - och vi har blivit kontaktade av många - att flera hundra kurdiska civilsamhällesaktivister och kulturutövare, till exempel hemspråksläraren Zara Mohamadi, fått långa fängelsestraff. Även många andra, som är miljöaktivister och fackliga aktivister, har blivit fängslade.

Vi har också fått den fruktansvärda rapporten om att Zahra Esmaili, en 42-årig kvinna, och 16 andra skulle hängas i lyftkranar. När Zahra Esmaili såg detta fick hon hjärtinfarkt och dog, men hennes döda kropp hängdes. Jag kunde själv inte sova på natten. Vilka grymheter! Vad är det för människor som gör sådana saker? Man skulle inte heller vilja att detta hände ens fiende.

Men detta händer, och det är inte bara dessa exempel. Den 22 februari öppnade Islamiska revolutionsgardet eld mot grupper av balucher. Det var arbetare som transporterade olja mellan Iran och Pakistan. Ett tiotal mördades, bland dem en 17-åring. Det här pågår hela tiden. Under 42 år har vi fått ta del av rapporter om detta. Under 80-talet mördades 30 000 människor. Under 2018 till 2020 mördades 1 500 demonstrerande studenter. 7 000 människor är fortfarande fängslade. Det finns många exempel på detta.

Jag förstår att utrikesministern verkligen vill göra saker och göra rätt, men frågan är: Varför har Sverige inte försökt att skicka en delegation, till exempel via FN, till fängelserna i Iran för att inspektera dem? Hur är det för de kvinnor som är politiska fångar? Hur har Ahmadreza det? Det är en fråga som hans fru och barn ville att jag skulle ställa till utrikesministern. Han sitter fortfarande isolerad i Evinfängelsets avdelning 209. Vad gör regeringen när det gäller detta? Varför vill utrikesministern och Sverige inte uttryckligen ha en frigivning av Ahmadreza? Det är bra att hans dödsdom upphävs.

Fru talman! Det är så många frågor att man naturligtvis inte hinner med alla. Låt mig ta några i taget!

Jag ska börja med att kort säga att Sveriges diplomater har varit och besökt fängelser tillsammans med andra EU-diplomater. Det är något som jag också har tagit upp tidigare i kammaren. Det stämmer alltså inte att vi inte har gjort det. Då har vi klarat av det.

Sedan handlar inlägget mycket om hur vi stöder kvinnorna och om de förfärliga saker som har hänt. Det gäller bland annat de konkreta fall som Amineh Kakabaveh tar upp. Jag måste säga: Det finns ingen som helst skillnad i hur Amineh Kakabaveh och jag och regeringen ser på detta. Vi tycker att det är precis lika förfärligt som Amineh Kakabaveh tycker.

Hur kan vi då stödja de krafter som verkar för mänskliga rättigheter och för kvinnors fulla åtnjutande av mänskliga rättigheter?

För det första gäller det att ha kontakt med de organisationer i Iran som jobbar med detta och att lyssna på dem och höra vilket stöd de behöver.

För det andra är det viktigt att vi föder in de kunskaper som vi får genom de kontakter som vi har på policynivå med dessa organisationer och enskilda kvinnor. Därför lyfter jag och svenska diplomater upp kvinnors och flickors situation i alla uttalanden i multilaterala sammanhang. Och vi försöker få in det så mycket som möjligt i gemensamma uttalanden från EU, till exempel, och FN.

För det tredje kan man på ministernivå visa politiskt stöd för viktiga förebilder. Just människorättsförsvararen Nasrin Sotoudeh är en sådan förebild, givet hennes kamp för flickors och kvinnors fulla åtnjutande av mänskliga rättigheter och också för att förbättra minoriteters och andra utsatta gruppers situation. Därför var det naturligtvis en särskild ära för mig och extra viktigt att överlämna Right Livelihood-priset till Sotoudeh i december 2020. Vi har haft kontakt med varandra också efter det.

Det handlar inte bara om att lyfta fram och hylla Sotoudeh själv och hennes stora mod, utan det handlar också om att rikta internationell uppmärksamhet mot föremålen för hennes kamp - andra utsatta individer vars rättigheter har kränkts i Iran, i regionen och i hela världen.

I detta sammanhang och i annan offentlig kommunikation kring Sotoudehs öde har jag varit tydlig. Ingen, vare sig Sotoudeh själv eller andra i liknande situationer, förtjänar fängelsestraff för att ha stått upp för demokrati och mänskliga rättigheter.

En fjärde aspekt av arbetet har varit att bidra med konkret stöd när det gäller kvinnors och flickors påverkansmöjligheter och aktörskap i Iran. Ett sådant stöd ges till exempel genom Svenska institutets ledarskapsprogram för kvinnliga entreprenörer i ett antal länder i MENA-regionen, inklusive Iran. UD har en nära dialog med ambassaden så att urvalsprocessen blir transparent och rättvis.

Fru talman! Det ska inte råda någon som helst oklarhet kring den svenska positionen. Jag har tydligt fördömt våld från de iranska myndigheternas sida mot iranska demonstranter och mot människorättsförsvarare. Jag har stått upp för yttrande, förenings- och församlingsfriheten och tagit upp det ständigt.

Mitt avståndstagande från myndigheternas våldsutövning när det gäller händelser i Iran, till exempel demonstrationerna 2019 och 2020, har varit mycket tydligt. Det gäller fortfarande. Men vi behöver ha en dialog. En dialog är en förutsättning för att motparten ska ta till sig dessa budskap.

Fru talman! Det gläder mig att ministern har denna raka position och ställning också i talarstolen. Jag betvivlar inte detta. Men problemet är att denna regim i 42 år totalt har ignorerat vad vi i Sverige säger. Det är en brutal regim vi har att göra med.

Problemet är att man tyvärr inte har kommit någonvart med dialogen. Jag har aldrig hyllat USA:s ställningstagande när det gäller Mellanöstern. Jag kommer inte heller att göra det. Men på en punkt tycker jag att Bidens administration är bra. Man förbinder de diplomatiska kontakterna och särskilt sanktionerna med att Iran ska frisläppa politiska fångar men också de fångar som har dubbelt medborgarskap.

Det borde vara EU:s position och också Sveriges position, framför allt när det gäller våra svenska medborgare. Både Ahmadreza Djalali och Habib Chaab har tagits som gisslan av Iran.

Jag vill fråga ännu en gång: Kräver vi frigivning av dem eller bara att dödsdomen mot Ahmadreza ska upphävas? Det är faktiskt väldigt viktigt att göra det.

Beträffande fängelserna var min mening att man till exempel skulle skicka en grupp som skulle utreda kvinnors situation i fängelse. Det är faktiskt hjärtskärande att som kvinna få ta del av Zeynabs brev om hur fruktansvärt förövarna torterar henne och våldtar henne, och hon är absolut inte ensam. Hon skriver själv ett brev till den islamiska ledaren. Det brevet har kommit ut, och jag har citerat det i min interpellation. Jag hoppas att alla läser det, även utrikesministern.

När man läser det ryser man i hela kroppen. Det är så illa att detta görs mot kvinnorna. Eftersom man inte pratar om våldtäkter i sådana kulturer pratar man inte så mycket om detaljerna, inte ens när man är fängslad. I de filmer som har gjorts är det väldigt få kvinnor som pratar om detta.

Detta innebär att vi för en dialog med ett barbari. Jag har inget emot att vi ska ha dialog med regimen i Iran och andra diktaturer, men problemet är att de inte lyssnar på oss. De vill ha sina egna behov tillgodosedda. Irans ekonomi är i dag i botten, och de har behov av att sanktionerna lyfts när det gäller till exempel människohandel, ekonomi och så vidare.

Det är väldigt glädjande att omvärlden lyfter Nasrin Sotoudeh. Det har vi gjort många gånger sedan hon fick 38 års fängelse och 148 piskrapp för att hon företräder kvinnors rättigheter. Det handlar också om Nargis, Nazanin, Yasaman Aryani, Spideh, Monireh och Samaneh. Alla dessa är kvinnorättsaktivister. En är 24 år och ska sitta i fängelse tills hon är 48 för att hon inte har respekterat påbudet om slöja. Så är det under den regimen.

Fru talman! Jag delar Amineh Kakabaveh stora oro över situationen i Iran. Vi följer den noga, och det finns ingen tvekan om att den är svår. Utrikesdepartementet har regelbundna kontakter med civilsamhället och organisationer som företräder utsatta grupper i Iran. Den dialogen är mycket värdefull och bidrar till att vi kan skapa oss en tydligare bild av situationen.

Vi har från Utrikesdepartementet rapporter om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer, och rapporten om Iran lyfter fram just de allvarliga brister som finns, inte minst den omfattande tillämpningen av dödsstraffet. Rapporten beskriver också kvinnors, flickors och inte minst människorättsförsvarares utsatta situation och den diskriminering som upplevs av kurder och andra religiösa och etniska minoriteter. Den nämner särskilt att kurdiska aktiviteter under de senaste åren har gripits, fängslats och avrättats. Den lyfter också fram att ett antal kurdiska organisationer är förbjudna i Iran och att utövare av bahairörelsen är en särskilt utsatt religiös minoritet som trakasseras och frihetsberövas.

Regeringen svävar alltså inte i okunnighet om det som pågår i Iran.

Situationen för Ahmadreza Djalali är mycket allvarlig, och våra ansträngningar för honom fortsätter med oförminskad styrka. Vår bedömning är att det mest akuta i nuläget är att tydligt och konsekvent kräva att påföljden inte verkställs. Detta har vi vid upprepade tillfällen framfört till företrädare för Iran. Det är samtidigt uppenbart att de omständigheter under vilka Djalali hålls fängslad är ett allvarligt hot mot hans hälsa. Därför är det mycket angeläget att han omedelbart får lämna den isolering som han enligt uppgift hålls fången i.

Fru talman! I breven till statsministern och utrikesministern och i en del FN-rapporter finns uttalanden om att Ahmadreza Djalali omedelbart ska friges, att hans hälsa är i fara och att han riskerar att dö. Han hinner kanske dö på grund av fängelseförhållandena innan de dödar honom. Det är väldigt viktigt att Sverige kräver frigivning av honom och alla politiska fångar, och det är bra att för en gångs skull kunna hålla med Bidens administration på den punkten.

Jag betvivlar inte att både jag och utrikesministern är väldigt oroliga, och vi måste ställa krav när det gäller ekonomiska relationer och mänskliga rättigheter. Sverige och omvärlden stod upp för de svarta i Sydafrika när det var apartheid - det ansågs farligt för både landets och omvärldens säkerhet.

Det är exakt likadant när det gäller Iran. Halva befolkningen är kvinnor som lever under apartheid. Minoriteter som kurder, bahaier, balucher och så vidare räknas som andra klassens medborgare.

Det måste bli ett slut på det här någon gång, och jag hoppas att Sverige kräver att FN skickar en delegation för att besöka kvinnorna och andra politiska fångar som sitter i fängelse. Det vore också bra för Ahmadrezas familj att få ett klart besked.

Fru talman! Jag har flera gånger i den här kammaren varit väldigt tydlig i min kritik mot Iran och iranska företrädare. Vår position är glasklar.

Vår utrikespolitik har dock som mål att göra skillnad på riktigt. Det är inte realistiskt att tro att Sverige på egen hand ska åstadkomma en förbättring av läget i Iran. Det gäller att samarbeta med andra och vara långsiktig.

En av de konkreta åtgärder som regeringen vidtar är att verka för ett samfällt agerande från EU:s sida. Vi bidrar till gemensamma uttalanden, senast nu i samband med FN:s råd för mänskliga rättigheter i början av mars. Vi deltar också i gemensamma uppvaktningar i Teheran, inklusive till stöd för enskilda fall och dödsdömda fångar.

Som ytterligare en konkret åtgärd och för att underlätta dialogen mellan EU och Iran om bland annat mänskliga rättigheter har Sverige argumenterat starkt för att en EU-delegation ska upprättas i Teheran.

Som jag tidigare har tagit upp här i kammaren tillämpar även EU restriktiva åtgärder - sanktioner, som vi säger - när det gäller allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter i Iran. Personer som är ansvariga för allvarliga kränkningar och enheter med anknytning till dem kan därmed bli föremål för frysning av tillgångar och ekonomiska resurser och reserestriktioner. Åtgärderna innefattar också ett embargo mot försäljning till Iran av utrustning som kan användas för internt förtryck eller som den iranska regimen huvudsakligen avser att använda för övervakning eller avlyssning.

Det här är exempel på konkreta åtgärder som vi har vidtagit. Jag kan bara upprepa att våra ansträngningar för att häva dödsstraffet mot Ahmadreza Djalali och få bort honom från den hemska isolering han är i fortsätter.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.